Ett horn i sidan till etablissemanget: Noshörningar i amerikansk politik

2014/11/16 § 2 kommentarer

Den brasilianska demokratin har både sina positiva och negativa sidor. Till skillnad från många andra länder så är det i Brasilien obligatoriskt att rösta, något som inte enbart borgar för ett högt valdeltagande men också för att den politiska kulturen i deccennier fått dras med diverse charlataner, vulgära populister och bisarra kostymdramer. I valet 2014 gjorde exempelvis Jesus och Djävulen stora framgångar, även om de både övertrumfades av en brasilansk stålman med hypnostisk blick.

Av alla lustigkurrar och skämtkandidater som någonsin ställt upp i ett braslilanskt val torde ingen ha gjort större framgångar och närt större medialt intresse än en viss Cacareco som 1959 vann en jordskredsseger i Sau Paulos borgmästarval. Nu råkade det emellertid vara så att Cacareco i själva verket inte var en traditionell politiker utan en populär attraktion på stadens zoo: en noshörning.

Nomineringen av Cacareco till borgmästartiteln var essentielt ett studentikost upptåg med udden riktad mot det korrupta och nepotistiska ledargarnityret. Politikerförakt, med andra ord (många valde annars att proteströsta genom att demonstrativt lägga svarta bönor i valkuvertet). Tyvärr, för de innovativa studenterna, så godtogs givetvis inte Cacarecos kanditatur – noshörningen fick snällt stanna på zoo. Även om den omtalade Cacareco avled 1962 så är denna pansarbeprydda demokratikämpe ännu omtalad i Brasilien; ”Voto Cacareco” har exempelvis blivit synonymt med att ”proteströsta”.

Cacareco i sina glansdagar.

Cacareco i sina glansdagar.

Det är dock inte bara i Brasilien som noshörningen med ett horn i sidan till det politiska etablissemanget vunnit renommé. Så också i det fjärran Kanada. År 1963 bildade en likaledes radikal och etablissemangshatande grupp kanadensiska studenter, artister och allehanda kulturarbetare ”the Rhinoceros Party” som, deklarerade man, ansåg sig vara ”spirituella avkomlingar” till Cacareco och angav att deras partiledare, lämpligt nog, var Cornelius I – en trögtänkt men genomsnäll noshörning huserandes i en djurpark i Qubec.

The Rhinoceros Party existerade fram till 1993 då myndigheterna gjorde det för dyrt för partiet att delta i nationella val. Även om Cornelius I:s zeloter inte vunnit några större nationella valframgångar under dessa tre deccennier har de dock lyckats bättre på det lokala planet, därutöver har man genom åren lockat många proteströster och gravt irriterat det politiska etablissemanget. Det var inte för inte som partiets ständiga vallöfte var ”att inte hålla några av våra vallöften”. En smärre falang av partiet kallade sig också för ”Marxist-Lennonister” – en humoristiskt anspelning som inte syftade på Karl Marx och Lenins trosläror utan de av Groucho Marx och John Lennon.

Partiets plattform genomsyrades av denna syrliga sarkasm och önskan att ställa alla etablerade regler och etikett på huvudet, bl.a. lovade man att:

*Upphäva lagen om gravitation.
*Reducera ljusets hastighet eftersom det är alldeles för snabbt.
*Avskaffa miljön eftersom den är alltför svårskött.
*Utrota all brottslighet genom att avskaffa alla lagar.
*Göra kanadensare starkare genom att blanda stereoider i dricksvattnet.

The Rhinoceros Partys symbol.

The Rhinoceros Partys symbol.

Krigsrubriker på 1800-talet: Hur den amerikanska pressen fick USA att dra i krig mot Spanien

2014/02/12 § Lämna en kommentar

Tidningstecknaren Fredrick Remington befann sig på Kuba i hopp om att finna några riktigt groteska scener från det krig, kubanska självständighetskriget, som utkämpades på ön mellan luggslitna gerillakrigare och den spanska kolonialmakten. Detta företog sig under 1890-talet men kriget hade pågått med växlande intensitet sedan lång tid tillbaka, det första kriget mot spanjorerna hade varat mellan åren 1868 – 1878 och nu var det således tid för ett nytt försök att befria Kuba från det spanska oket.

Anledningen till att Remington var på plats var en lösnummerstrid mellan USA:s två främsta mediemoguler, Joseph Pulitzer och Randolph Hearst (1863 – 1951), som inte skydde några medel i jakten på scoop. Krig, hade man upptäckt, sålde tidningar som ingenting annat. Samtidigt hade amerikanska näringsidkare investerat mellan 50 och 100 miljoner dollar i den kubanska ekonomin och USA – även om man höll sig i bakgrunden – hade därför inte så få anledningar att intervenera på Kuba.

Denna gång verkade dock inte hökarna haft sitt näste i Vita huset, krigshetsarna utgjordes istället av nämnda två tidningsmakare som tycks ha varit inbegripna i en otyglad jakt på bloddrypande beskrivningar av de spanska härjningarna. När läsarna mättats på beskrivningar av hur spanjorerna spetsade barn på pålar och ohämmat stillade sina lustar medelst våldtäkt var det naturliga steget för att sälja fler nummer att dra in USA i kriget.

Det var mot den här bakgrunden Hearst ska ha sänt följande telegram till Remington: ”You furnish the pictures and I´ll furnish the war”. Vad Hearst var ute efter var så pass chockerande bilder och historier att det amerikanska folket fulkomligt skulle skrika efter krig mot de spanska jävlarna. Hearst krigshetsande och antispanska propaganda anses allmänt ha utgjort något av ett lågvattenmärke inom amerikansk journalistik då rapporteringen var fylld av felaktigheter och tendensiösa beskrivningar som syftade till att hetsa upp stämningen hemmavid och sätta press på presidenten, William McKinley, att dra igång ett krig mot Spanien. Presidenten som led brist på andra underrättelsekällor än medierna sattes under mycket stark press att intervenera, inte minst eftersom i synnerhet Hearst med sin aggressiva journalistik piskat upp de antispanska stämningarna ordentligt hos den amerikanska allmänheten.

Så kom det sig att det amerikanska pansarskeppet USS Maines flög i luften när krigsfartyget befann sig i Havannas hamn i februari år 1895. Anledningen till explosionen var oklar och man är fortfarande inte säker på vad som orsakade denna, explosionen kan lika gärna ha orsakats av en olycka ombord såväl som sabotage. För Hearts syften passade händelsen som handen i handsken och för honom var orsaken självklar; spanska sabotageförband hade sprängt fartyget. Inom kort skanderade man på löpsedlarna: ”REMEMBER THE MAINES, TO HELL WITH SPAIN”. Saken var nu klar och USA invaderade Kuba.

Ur en av Hearts tidningar

Ur en av Hearts tidningar

Det Spansk-Amerikanska kriget har även skämtsamt kallats ”The Journal’s War” på grund av Hearts inflytande över händelseförloppet. Det ska i ärlighetens namn också sägas att tidningsmakaren har framställts som en man som var beredd att starta ett krig i jakten på profit, men somliga menar dock att Hearst hade äkta känslor för det rätta i kubanernas sak och använde sin makt för att befria kolonin.

New York Journal spekulerar om orsakerna till USS Maines undergång

New York Journal spekulerar om orsakerna till USS Maines undergång

 

Quilombos man minns: Historien om den svarta kolonin Palmares

2014/01/27 § Lämna en kommentar

Det är lätt att den amerikanska koloniseringsprocessens historia blir ensidigt ”eurocentrisk” och att motståndet mot den ”vita” expansionen bland såväl infödda som tvångsrekvirerade svarta slavarbetare lätt glöms bort. Verkligheten var, som så många andra gånger, ofta mer komplicerad.

Det till övervägande portugisiska Brasilien utgjorde navet för inhemskt amerikanskt och afrikanskt motstånd mot europeisk hegemoni. Inte nog med att den svårgenomträngliga brasilianska djungeln utgjorde ett utmärkt skydd för förrymda slavarbetare; kolonisatörerna – det vill säga portugiserna – var också förhållandevis få och deras städer och plantager geografiskt utspridda och oländiga. När arbetskraftsintensiva sockerrörsodlingen slog igenom på allvar under 1600-talet blev därutöver rovdriften av afrikanska negerslavar oerhört lukrativ och dessa skeppades i drivor (bokstavligt talat) till Brasilien. Få av dessa fann slaveriet på de europeiska sockerplantagerna särdeles roande, utan tog ofta risken att fly ut i djungeln.

Lyckosamma förrymda indianska och afrikanska slavar samlades i regel i kollektiv för att bättre skydda sig mot naturens nycker, portugisiska frikårer och blodlystna indianer. När dessa växt sig tillräckligt starka grundade renegaterna ofta egna kolonier, så kallade quilombos. Dessa blev i regel efemära företaget som snart dukade under för tropiska sjukdomar, inbördes split eller portugisiska övergrepp – men ett lysande undantag finns: den ”svarta” kolonin Palmares, belägen i Pernambucos inland, vars existens utgjorde en nagel i ögat på de vita européerna i hela 89 år (1605-1694).

Portugisisk karta över Pernambuco med Palmares utmätt.

Portugisisk karta över Pernambuco med Palmares utmätt.

Palmares bestod i egentligen av två välbefästa kolonier och ett gytter av byar vars befolkning (källorna är osäkra och långtifrån eniga), under glansdagarna i mitten av 1600-talet, uppgick till mellan 11 000 till 20 000 förrymda slavar. Att kolonin var ”svart” och enbart befolkad av afrikanska negerslavar är inte riktigt sant, portugisiska och nederländska källor ger också vid handen att Palmares beboddes av ”judar, häxor och muslimer”. Kolonins administration och politiska kultur var dock utpräglat afrikansk och i det närmaste identiska med de som existerade i Angola och Centralafrika, varifrån huvuddelen av Palmares befolkning härstammade. För sin överlevnad litade kolonin på militära företag mot kringliggande portugisiska kolonier i syfte att anskaffa vapen och proviant, samt för att befria sina olycksbröder.

Efter att portugiserna slutligen lyckades fördriva sin ärkenemesis från brasiliansk jord år 1654 förvärrades Palmares redan prekära situation ytterligare. Under 1670-talet försökte ledargarnityret i Palmares att nå en uppgörelse med den portugisiska kolonialadministrationen i Pernambuco. När en sådan faktisk tycktes möjlig – vilket skulle innebära att en stor del av kolonins befolkning åter skulle fjättras i slaveriets bojor – gjorde en ung och ambitiös f.d. angolan, Zumbi, uppror och tog makten för egen del.

Fram till 1694 fortsatte därefter Zumbi oförtrutet den i grunden utsiktslösa militära kampen mot portugiserna. År 1694 lade slutligen portugiserna Palmares i ruiner och året efter infångades Zumbi och avrättades genom halshuggning. Såväl Zumbi som Palmares lever dock kvar i afroamerikansk historieskrivning och den förstnämnda har på senare år blivit något av hjälte för historiemedvetna brasilianare med afrikanska rötter.

Byst föreställande Zumbi.

Byst föreställande Zumbi.

Syster Sol i Peru: Incest och helgerån i Inkariket

2013/09/29 § Lämna en kommentar

Inkarikets konfessionalism var på många sätt märklig då de missionerande indianerna var utpräglade soldyrkare och deras härskare, Inkan, vördad som ”Solens Son”. Som en logiskt följd av sitt släktskap med solen betraktades inte bara Inkan utan också dennes familj och släktingar som gudomens företrädare på jorden. Detta innebar att Inkans manliga släktingar utgjorde landets privilegierade adel, krigar- och prästkast.

Var blev det då av inkahärskarens kvinnliga släktingar? Jo, dessa hade en synnerligen intressant samhällsfunktion i Inkariket och kallades inte för inte ”Solens jungfrur”. Varje större stad i det vidsträckta imperiet kunde ståta med ett klosterliknande byggnad avsedd för solens jungfrur, där inkans och det assimilerade lokala ledargarnityrets döttrar och kvinnliga släktingar låstes in vid 8-10 års ålder. I denna sparsmakade miljö, fri från männens insyn, undervisades flickorna i religiösa plikter, spann och broderade kläder till inkan och hans svällande familj och vakade över ”den heliga elden”.

Solens jungfrur vördades som gudinnor av inkaindianerna, även om deras uppenbarelser i det offentliga var ytterligt sällsynt. Kanske var det bra så. Om en jungfru tog på bar gärning i armarna på en älskare blev straffet besinningslöst hårt, för att inte säga diaboliskt. I ett samhällssystem som utpräglades av vad den gode Marx skulle kalla ”primitiv kommunism” – där privat äganderätt var okänt och staten bestämde när och med vem man skulle gifta sig – var straffet för denna religiösa hädelse kollektivt betingad. Enligt inkas stränga lag skulle den kärlekskranka jungfrun brännas levande, hennes olycksaliga älskare strypas och den stad eller by som han kom ifrån skulle rivas till grunden och beströs med sten. Under Inka Huayna Capacs (1493-1527) lysande regeringstid mildrades dock lagen avsevärt: Nu räckte det med att älskaren ströps och den lidelsefulla jungfrun begravdes levande.

Huayna Capac (fiktiv konterfej)

Huayna Capac (fiktiv konterfej)

De av Solens jungfrur som framlevde sitt liv innanför klostrets murar i huvudstaden Cuzco åtnjöt en alldeles speciell ställning i riket. Dessa var alla besläktade med inkan och när de uppnådde könsmogen ålder utvalde härskaren de skönaste av dem till sitt grandiosa harem. Det förefaller som om inkahärskarnas libido tilltog med åren – de sista inkahärskarnas seraljer bestod av långt över 1000 ”solsystrar”.

Det var naturligtvis den spanska erövringen av Peru som bidrog till att stänga klostren och göra Solens jungfrur arbetslösa. I spanjorernas ögon ägnade sig inkaindianerna åt hednisk avgudadyrkan och solens systrar var i mångt och mycket den kätterska konfessionalismens mest omhuldade representanter. Spanjorernas religiösa nit hindrade dock inte att de f.d. klostersystrarna, fortfarande ansedda som heliga bland inkaindianerna, ofta blev offer för deras kättjefulla lidelser. Det var just detta vanhelgande av de heliga jungfrurna som indirekt bidrog till att elda de annars så fridsamma och epikureiska indianerna till en långvarig om än hopplös kamp mot de europeiska inkräktarna.

Den kanske mest tragiska episod i historien om Solens jungfrur handlar om en av den desperat kämpande Manco Inka Yupanquis (1516-1544) favoritkonkubiner, en ung f.d. ”solsyster”, som togs tillfånga av spanjorerna i samband med en mindre skärmytsling. Flickan bands naken vid ett träd, gisslades med spön och sköts slutligen ihjäl med pilar. Dessa fruktansvärda plågor genomled flickan med en stoisk likgiltighet och utan att beklaga sitt grymma öde. Hennes mod och självbehärskning imponerade på de spanska soldaterna så till den milda grad att de vände sig mot den befälhavare som givit order om det bestialiska dådet.

Solens jungfrur

Solens jungfrur

Skogstokig djungelkejsare: Historien om den vansinnige kejsaren Obá II

2013/09/15 § Lämna en kommentar

Post-traumatisk stress (PTS) är ingalunda ett nytt symptom som föddes i Vietnamdjunglernas brinnande infernon utan tvärtom ett makabert psykiskt tillstånd som hemvändande soldater och deras anhöriga fått leva med sedan Kain och Abels tid. Av alla offer för PTS torde dock historien om en brasiliansk f.d. negerslav, en viss Candido da Fonseca Galvão (1850-1890), vara av särskilt pikant intresse.

da Fonseca Galvão var en av många frigivna afrikaner som deltog på det brasilianska kejsardömets sida i det segerrika ”Trippelalliansens krig”, som pågick mellan 1865 och 1870. Av någon anledning tog inte da Fonseca Galvão hemförlovningen från kriget på ett bra sätt utan genomgick en svårartad mental kris, vilket utmynnade i att han plötsligt en dag lät utropa sig till kejsare Obá II av ”Minastammen”. Kunganamnet hade han hämtat från stammen Oyó i Nigeria varifrån han räknade sitt ursprung.

Omedelbart började den nya kejsaren att publicera manifest, sända depescher och utfärda dekret som berörde både ditt och datt och hög och låg. I Rio de Janeiro kom den uppenbart vansinnige kejsaren att snudd på deifieras och vördas blint av stadens tusentals utfattiga afrikaner.

Man kan lätt föreställa sig att de brasilianska myndigheterna såg med oro på den vansinniga negerkejsarens idiosynkrasier, men så var inte fallet. Obá II, alias da Fonseca Galvão, var nämligen det brasilianska kejsardömets varmaste anhängare och en stor personlig beundrare av dess galjonsfigur: Kejsare Pedro II (1825-1891). Obá II brukade gladlynt uppvakta kejsaren och la sig till med att alltid uppträda i pincené, uniform och kungaregalier. Med tiden utvecklade sig också otroligt nog en egendomlig och hjärteskärade vänskap mellan den vansinnige afrikanen och den intellektuelle och aristokratiske brasilianska kejsaren.

Pedro II, Brasiliens kejsare 1831-1889

Pedro II, Brasiliens kejsare 1831-1889

Vid officiella tillställningar uppmärksammade i regel alltid Pedro II sin afrikanska kollegas närvaro vid hans hov med all vederbörlig pompa och ståt som anstod en utländsk monark. Gycklet gick till och med så långt att Obá II ceremoniellt erkändes som en självständig och med Pedro jämbördig suverän. Vidare tilläts den sinnessjuke afrikanen, till utländska dignitärers förtret, tränga sig före den internationella diplomatkåren och kyssa kejsarens hand när denna firade sin födelsedag. Visserligen var det så att den sinnesförvirrade negerkejsaren betraktades som något av en hovnarr, men Pedro II var ändock mäkta förtjust i sin ”kejserliga kollega”.

När kejsare Pedro II, som var en svuren fiende till det brasilianska slaveriet, detroniserades 1889 och tvingades i landsflykt fick Obá II en chock från vilken han aldrig hämtade sig. Genast började den vansinnige afrikanen att paradera runt det övergivna kejsarpalatset, krävde högljutt kejsardömets återinförande och skanderade hurrarop för Pedros räkning fram tills dess att han formligen släpades i håret från platsen. Brasiliens nya republikanska maktoligarki såg inte med blida ögon på Obá II:s framfart och beslöt att befria honom från hans kejserliga ärebetygelser och de tapperhetsmedaljer han samlat på sig under Trippelalliansens krig. Obá II överlevde inte den skymfen utan dog ensam och förkrossad året efter.

da Fonseca Galvão – denne vår afrikanska Don Quixote – har alltsedan sin död varit föremål för såväl sympatier som hån och begabbelse. En av många som låtit sig beröras av da Fonseca Galvãos tragikomiska öde var en viss Selma Lagerlöf vars Kejsaren av Portugalien har den galne negerkejsaren som förebild.

Obá II

Obá II

Veganer i djungeln: Toivo Uuskallio och det finska Brasilien

2013/08/25 § Lämna en kommentar

Finland är som stadsbyggnadsprojekt betraktat alltför ungt för att ha haft chansen till att förkovra sig i storskaliga koloniala företag (även om vissa med eldfängd emfas hävdar att Åland i själva verket är en finsk koloni). Men på sätt och vis har det dock ändå existerat finska kolonier. Mest beryktat är antagligen det ”finska Brasilien” som såg sin tillkomst år 1929 på bevåg av en viss Toivo Uuskallio.

Det var i början av 1900-talet som Finlands emigration till Syd- och Nordamerika exploderade. Många, som Toivo Uuskallio, fann en ny hemstad i Brasilien. För Uuskallio erbjöd flytten till Brasilien möjligheten att förverkliga en livslång dröm: skapandet av ett arkadiskt Utopia i den brasilianska djungeln där rigorös veganism och gudfruktighet skulle utgöra samhällets grundpelare.

Uuskallio var nämligen strängt religiös och såg med avsmak på det moderna samhället som förpestades av våld, krig och social depravation. Hans dröm var därför att skapa ett samhälle byggt på religiösa värderingar där människan levde i samklang  med naturen och höll sig till en strängt vegetariansk kosthållning.

För att förverkliga sina drömmars mål reste Uuskallio tillbaka till Finland för att värva hängivna proselyter och finna någon villig att investera i hans projekt. Otroligt nog var han lyckosam på båda punkterna. Väl tillbaka i Brasilien 1929 lyckads Uuskallio köpa en 3500 hektar stor farm vid namn Penedo. Tillsammans med ungefär trehundra finska anhängare grundar Uuskallio i Penedo det ”finska Brasilien”, en oländig koloni i den brasilianska regnskogen befolkade av ultrareligiösa finska veganer.

Toivo Uuskallio i Finska Brasilien.

Toivo Uuskallio i Finska Brasilien.

Den lilla finska kolonin skulle dock stöta på patrull mer eller mindre omgående. Med tiden blev Uuskallio själv alltmer maktsjuk och paranoid – han vägrade blankt att distribuera jord bland sina proselyter och många kolonister återvände besvikna och utfattiga till Finland eller norra Sverige. Uuskallio tvangs därutöver att spendera stor del av sin dyrbara tid på ständiga tiggarresor i USA och Europa. Det var så mycket viktigare eftersom kolonin – som ju skulle vara självförsörjande – var beroende av hårdvaluta för sin överlevnad. Detta berodde i sin tur på att Penedo tidigare varit ett kaffeplantage och att rovdriften hade åderlåtit och eroderat jorden så till den milda grad att det var omöjligt att få något att växa där. Istället var de finska kolonisterna tvungna att inhandla sin föda i de omkringliggande byarna. Snart tänjde man också på reglerna vad gällde att leva som ortodoxt grönsaksknaprande veganer och började med framgång att ägna sig åt svin- och boskapsuppfödning.

Toivo Uuskallio själv föreföll dock bli sitt religiösa och vegetariska evangelium troget in i det sista. Vid 60 års ålder skulle nämligen det finländska Brasiliens grundare somna in till följd av självsvält. Just fastan tog Uuskallio genom hela sitt liv på största allvar och det var en knaper diet bestående av vatten och bananer som blev hans fall. In i det sista vägrade den obstinata evangelisten att överhuvudtaget kontemplera det faktum att det livsfarliga fastandet höll på att skicka honom i en för tidig grav, istället var Uuskallio fast övertygad om att avfällingar bland kolonisterna hade förgiftat hans bananer.

Idag är Penedo och det finska Brasilien, med sina gemytliga hus i skandinavisk stil, ett populärt turistmål och över 250 000 besökare bevistar årligen den forna kolonin. Det är givetvis också finskättlingarna i Penedo som gjort bastubadande känt för en större brasiliansk klientel.

Våra dagars Penedo.

Våra dagars Penedo.

Sex och samlevnad i djungeln: Guaicurusindianernas historiska anomali

2013/08/04 § Lämna en kommentar

Vid tiden då upptäckaren Pedro Alvares Cabral av en slump siktade Brasiliens kust år 1500 befolkades det jättelika landet redan av stamkonfederationer av tupi- och guaraniindianer. Trots närheten till Andernas indianska högkulturer var tupi och guarani i huvudsak primitiva jägare och samlare, förhållandevis liten tid ägnades åt jordbruk. Portugisernas ankomst till Brasilien ändrade knappast nämnvärt på detta förhållande.

Man ska dock inte tro att Brasiliens ursprungsbefolkning dedikerade all sin vakna tid åt införskaffandet av föda. Tvärtom, för den innovative fullkomligt dignande Amazonas djungler av allehanda godsaker vilket, i förlängningen, innebar att indianerna hade gott om tid att ägna åt diverse njutningar och frivola utsvävningar.

För Brasiliens indianer, precis som för samtidens européer, utgjorde alkoholen den primära källan till välbehövlig eskapism. Den mest omtalade alkoholdrycken hade maniokroten som basis och framställdes i regel genom att en grupp kvinnor fick tugga roten och sedan spotta saliven i ett stort fat. Efter några dagar gjorde enzymerna i manioken att saliven jäste och snabbt nådde dödlig alkoholhalt.

Tobakens historia bland tupi- och guaraniindianerna innehåller också en del pikanta detaljer. Bland vissa stammar brukades tobak av hög och låg medan andra såg och luktade helvetets kval i tobakens ångor. Förutom att röka uppkom de brasilianska indianerna med en raffinerad metod för att snusa tobak (rapé). Proceduren gick ut på att snuset placerades i ett långt rör som lades an mot näsan; därefter blåste en annan person i röret så att snuset sköts in i näsan med kraft. Ofta slutade äventyret i att ”snusaren” fick en sådan kick att han föll omkull medvetslös, vilket givetvis upplevdes som en del av njutningen.

För den njutningslystne nykteristen kanske förlustelser hellre stod att finna i famnen på det motsatta eller, vilket förefaller ha varit naturligt och utbrett, gemensamma könet. Äktenskap ingicks i regel när flickan blivit könsmogen (menstruerat) och mannen uppnått vuxen ålder (ca 25 år). Emellertid utgjorde guaicuros i Mato Grosso en närmast oförklarlig anomali.

Guaicuros levde i en patologisk socioekonomisk symbios med omkringliggande stammar med tupi- och guaraniindianer; det som andra odlade stal de och istället för att samla föda plundrade de kringgärdande stammar och förslavade befolkningen (slaveri tycktes annars vara ett snutt på okänt fenomen bland Brasiliens indianer).

Enligt guaicuros egna myter och legender så ska deras rovlystna och martialiska anomali ha sin tillkomst i att stammen en gång klagat hos fågeln Milvago Chimachima över att de inte blivit tilldelad några av världens skatter. Fågeln svarade då att de skulle ta sig an med våld vad andra fått sig tilldelade. Guaicuros tog verkligen Milvago Chimachima på orden; de tog sig an sin nya livsstil genom att döda själva fågeln.

Än underligare är att den flagrant patriarkaliska stammen – där arbete ansågs opassande för unga män – praktiserade en besynnerlig och unik födelsekontrollssedvänja som gick ut på att stammens kvinnor förbjöds att fortplanta sig förrän strax innan klimakteriets ankomst. Alla grossesser innan dess kvästes genom att kvinnan ifråga på egen hand tvangs abortera fostret under gravt primitiva förhållanden. Naturligtvis bidrog denna förunderliga sedvana till att färre barn kom till världen och att medfödda genetiska deformationer blev frekvent förekommande.

Tupikrigare avbildad på 1600-talet.

Tupikrigare avbildad på 1600-talet.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin LatinamerikaLuriks Anakronismer.