Panta med Welsers: tyska bankirers guldjakt i Nya världen

2013/03/18 § Lämna en kommentar

I tider av bailouts, grexit och värdelösa statspapper kan det vara lärdomsfullt att studera exemplet med kejsar Karl V:s budgetsatsningar och speciellt hans affärer med det mäktiga bankhuset Welser. Affärer som skulle leda till pantjakt i Sydamerikas djungler.

Då kejsarvalet 1519 skulle avgöras, insåg Spaniens kung Karl att de sju kurfurstarnas omdöme inte var att lita på. Karls bittre rival var den franske kungen Frans I, med vilken han senare skulle komma att utkämpa kostsamma och utdragna krig i Italien. Medan Frans I tömde sin spargris för att vinna kurfurstarnas röster, vände sig Karl till dåtidens främsta bankirhus – Fugger och Welser i Augsburg. Med bortåt 600 000 gulden på fickan hade Karl tryggat segern i kejsarvalet och kunde krönas till ny tysk-romersk kejsare efter sin farfar Maximilian.

Fest och gamman följde såklart, men med den grå vardagen kom också de tyska bankirerna med sina fordringar. Karl – numera V – hade bara att bita ihop och betala. Fugger godkände inkomsterna från Tyrolen och Spanien som pant. Welser satsade däremot på den tidens hetaste marknad – den nya världens ädelmetaller. Risken var större, men det var även vinstchanserna. Så med ett pantbrev från Karl V som gav Welser rätten till dagens Venezuela skickade bankhuset 1528 ut 300 tyska conquistadorer som skulle visa sig minst lika djärva och hänsynslösa som sina spanska kollegor.

Karl V

Karl V

Tre tyska guldjägare utmärkte sig under Welsers expeditioner. Ambrosius Ehinger lämnade sitt trista skrivbord i hemlandet för sökandet efter det legendariska Eldorado. Chibchafolket levde på högplatån kring dagens Bogota och var mycket skickliga guldsmeder, vilket tilldrog sig Ehingers intresse. Tillsammans med förslavade indianer som bärare och tyska bergsmän marscherade Ehinger in bland de andinska bergmassiven. Företaget gick illa: alla bärare dog av svält, kyla och utmattning, och bara en ynka rest av den stolta truppen lyckades återvända till startpunkten över två år från avmarschen. Kamrer Ehinger själv dog i strid med indianer under återtåget. Han hade vänt tio mil från målet.

Den mantel som Ehinger tappat axlades av landsmannen Georg Hohermut. Denne avskräcktes ingalunda av sitt olycksbådande efternamn utan återupptog Ehingers upptäcktsfärder. Under tre år marscherade Hohermut och hans mannar runt i bergspass och regnskog motsvarande en sträcka på 350 mil. Emellertid fortsatte Eldorado att gäcka den tyska effektiviteten. Hohermut avled, innan han hann påbörja en ny expedition.

Till sist lyckades så en tysk nå fram till chibchafolket på dess högplatå. Nikolaus Federmann tjänstgjorde under Hohermuts expeditioner men gav sig även upp i bergen på egen hand. 1539 nådde en ömkligt utsvulten och söndertrasad skara män fram till det så eftertraktade Eldorado i chibcharikets centrum. Efter tre års umbäranden och strapatser kunde de överlevande – däribland Federmann – jubla. Dessvärre hade redan två spanska conquistadorer med anhang hunnit dit före tyskarna. Medlidsamt bjöd de Federmanns grupp på mat och guld som de nyligen stulit från de stackars chibchafolket. Federmann och hans mannar kvicknade snart till och var behjälpliga i rövandet, och vår gode och numera rike tysk kunde återvända till den gamla världen som en av Eldorados ökända utplundrare.

Bankhuset Welser fick dock inte ut mycket i slutändan för den kejserliga panten. Man processade utan framgång mot hemvändande Federmann som dock hade den dåliga stilen att avlida 1542 utan att ha fråntvingats ett öre. Man fick se rätten till Venezuela försvinna 1555 med inte mindre än att bankhusets egne kronprins Bartholomäus Welser under påsken 1546 blev tillfångatagen och mördad av spanjorerna i Venezuela. Säkert ångrade bankens ägare att man en gång i tiden accepterat kejsarens olycksaliga pant. År 1614 beseglades Welsers öde, då banken gick i konkurs.

Lurik rekommenderar: J. G. Leithäuser. Stränder bortom synranden. KF 1965

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Bartholomeus Welser i gravyrtryck.

Bartholomeus Welser i gravyrtryck.

Annonser

Kampen om berest kadaver: Christoffer Columbus osannolika likfärd

2013/01/25 § Lämna en kommentar

Christoffer Columbus (1451-1506) har gått till historien för sin upptäckt av Amerika och sin utforskning av den nya kontinenten, mindre välkänt är dock att den stora upptäckarens lik nära nog bräckte sin forna ägare avseende tillryggalagda mil till och från Nya Världen.

Bitter och besviken över sina många misslyckanden och den styvmoderliga behandling han fått utstå från det spanska hovet avled Columbus helt odramatiskt omgiven av sina söner i Valladolid år 1506. Han begravdes utan sedvanlig pompa och ståt i ett närbeläget kloster som för länge sedan utplånats av historiens tand.

År 1509 lät emellertid den store amiralens son, Don Diego, gräva upp faderns ben och begrava dem i klostret Las Cuevas i Sevilla. Efter att Diego själv gick hädan lät hans änka, vicedrottningen av Santa Domingo (huvudstad i våra dagars Dominikanska republiken), år 1541 föra både makens och den berömda svärfaderns stoft över Atlanten för att begravas i katedralen i Santa Domingo. Såtillvida återvände Columbus till Hispaniola, som han tog i spansk besittning 1493.

År 1795 invaderar dock fransmännen Hispaniola och det man tror vara Columbus sarkofag flyttas i all hast från sin fristad i Santa Domingo till det närbelägna Kuba. Hår får den stackars upptäckaren vila i frid i knappt hundra år, närmare bestämt till 1898, då spanjorerna lider nederlag mot Förenta Staterna i det spansk-amerikanska kriget. Bland det pick och pack som spanjorerna för med sig hem till Spanien från det ockuperade Kuba ingår givetvis Columbus sarkofag; väl hemma i Spanien begravs upptäckaren återigen i katedralen i Sevilla.

Historien om Columbus månghundraåriga likfärd borde sluta där, men icke så. År 1877 uppgav nämligen dominikanerna att de funnit en vackert ciselerad sarkofag med texten Christoffer Columbus ingraverat, vilket givetvis måste betyda att den stora upptäckarens kadaver aldrig lämnade Hispaniola och Santa Domingo. Sarkofagen spanjorerna med nöd och näppe lyckades bogsera hem måste, resonerar dominikanerna, tillhöra Columbus son Don Diego.

Spanjorerna har dock inte haft mycket till övers för dominikanernas resonemang och enträget hävdat att de själva är ägare till Columbus ben. År 2003 började en grupp forskare analysera det som anses vara Columbus kvarlevor för att på så sätt knäppa de halsstarriga dominikanerna på näsa. Efter år av osteologiska studier kunde forskarna dock inte bekräfta att de vittrade benen verkligen tillhört Columbus, däremot kunde de med säkerhet vederlägga teorin om att dessa tillhört Don Diego.

Det finns dock ytterligare en hypotes om vart Columbus är begravd. Många hävdar nämligen att den store upptäckarens kadaver i själva verket aldrig lämnade klostret i Valladolid år 1509. Klostret finns som sagt inte kvar längre och på dess plats ståtar numera ett kafé. Om hypotesen skulle visa sig hålla för närmare granskning betyder det med största sannolikhet att Christoffer Columbus ligger begraven under ett biljardbord i Café del Norte på stora torget i Valladolid.

Christoffer Columbus imposanta sarkofag i Sevilla.

Christoffer Columbus imposanta sarkofag i Sevilla.

Från regional stormakt till lilleputtnation: Francisco Solano Lópes och Trippelalliansens krig

2012/12/13 § Lämna en kommentar

År 1863 efterträdde den unge och äregirige Francisco Solano Lópes (1827-1870) sin far som Paraguays (andra) president. Lópes stora mission var att utveckla Paraguay till en stormakt stödd på en modern armé, och i dessa strävanden var han initialt också framgångsrik. Lópes, som var utbildad i Europa, hade som sin stora idol Frankrikes kejsare Napoleon III, vilken inom kort också skulle göra avtryck i det paraguyanska samhället. Inte nog med att Lópes munderade sin armé i exakta replikor av den napoleanska krigsmaktens uniformer, han lät också tillverka en exakt kopia av Napoleon I:s krona och skaffade sig därutöver en tvättäkta fransk mätress.

Denna Sydamerikas bäst disciplinerade och militärt utrustade armé skulle inom kort ställas på prov då Lópes hade siktet inställt på att, i äkta napoleanskt manér, lägga grannstaterna under sina fötter. Under denna tid pågick nämligen ett osedvanligt blodigt inbördeskrig i det nära angränsande Uruguay där Paraguay ivrigt stödde den ena sidan och Brasilien den andra. När Lópes uruguayanska käpphäst föreföll att förlora striden år 1864 såg den maktlystne presidenten ingen annan utväg än att invadera landet.

Francisco Solano Lópes

Francisco Solano Lópes

Nu råkade det sig inte bättre än att Argentina geografiskt låg i vägen för Lópes expansionsplaner vilket föranledde den paraguyanska presidenten att i ett ultimatum till Argentina kräva fri lejd för den paraguyanska armén. Till Lópes vrede vägrade dock Argentina styvnackat att hörsamma hans begäran. Följden blev att Lópes i ett vredesutbrott förklarade Argentina krig, vilket i sin tur föranledde den senare kontrahenten att aktivera sin försvarsallians med den traditionella trätobrodern Brasilien. Plötsligt stod Lópes numerärt underlägsna om än välutrustade armé inför en formidabel trippelallians.

Trots motståndarnas överlägsenhet i antal böljade vad som utvecklade sig till ett veritabelt förintelsekrig länge fram och tillbaka. Lópes gjorde dock sitt till för att förvärra situationen. När den ena motgången efterlöste den andra utvecklade den tungsinte presidenten en graverande paranoia som tog sig uttryck i att han såg konspirationer överallt. Från och med 1868 började Lópes att på bestialiskt vis att avrätta högt uppsatta präster och politiker – däribland sina egna släktingar – till höger och vänster. Värst var kanske att han lät prygla sin 70-åriga moder efter att denna förtäljt honom att han i själva verket var en bastard. Efter att den seglivade paraguyanska armén nära nog förintats tog Lópes sig själv av daga år 1870.

Priset Paraguay fick betala för vad som gått till historien som ”Trippelalliansens krig” var ekonomiskt, socialt och inte minst demografiskt ofattbart. I krigets efterdyningar hade det blomstrande Paraguay förvandlats till en utfattig lilleputtstat om 220 000 invånare. Di lärde tvistar fortfarande om Paraguays befolkningsstorlek vid krigets utbrott år 1865 – inga säkra uppgifter finns att inhämta. Amerikanska historiker pekar på att Paraguays befolkningsmängd före kriget uppgick till ca 450 000 invånare, andra källor ger dock vid handen att siffran i själva verket ska ha varit 1 300 000. Etter värre för Paraguays framtid var det statistiskt säkerhetsställda faktum att endast 28 000 av de 220 000 överlevarna var män. Det skulle således ta lång tid för Paraguay att i demografiskt mening betala för Lópes misstag.

Pendeln har dock svängt. I våra dagars Paraguay hyllas Francisco Solano Lópes i regel som en nationalhjälte vars gloria bygger på myten om den lilla oskyldiga nationalstatens kamp mot överlägsna kapitalistiska krafter. Den 1:a mars firar därför paraguayanerna ”Dia de los Heroes” (hjältarnas dag) till minne av Lópes osjälviska värv.

Samtida skildring av slaget vid Tuyutí år 1866 där Trippelalliansen nära nog förintade Paraguays armé. Slaget är det i särklass blodigaste i Sydamerikas historia.

Samtida skildring av slaget vid Tuyutí år 1866 där Trippelalliansen nära nog förintade Paraguays armé. Slaget är det i särklass blodigaste i Sydamerikas historia.

Orangutangkvinnan; om Julia Pastranas liv som freak

2012/03/12 § Lämna en kommentar

1800-talet var ”freakshowernas” århundrade, starka män, lustiga dvärgar, folk från främmande länder och tragiskt missbildade människor visades upp till publikens fascination på allehanda scener och marknader. Av alla dem som visades upp vid dessa tragiska tillställningar har nog ingen ”karaktär” blivit så mytomspunnen som ”den skäggiga damen” som var ett givet inslag på alla freak shows av rang.

Somliga ”freaks” kom dock att göra karriär och bli relativt framgångsrika även om man får hålla i minnet att deras levnadsöden allt som oftast var sorgliga historier. Julia Pastrana (1834 – 1860) tillhörde den mexikanska indianstammen Root Digger, och som indian tillhörde hon en redan marginaliserad grupp i samhället. Till detta kom även hennes ovanliga kromosomsjukdom som skulle visa sig vara både en välsignelse såväl som en förbannelse som skulle ta henne jorden runt i en tid då resande för enkelt folk var ovanligt. Sjukdomen gjorde att hon utvecklade en kraftig skäggväxt och en ovanligt kraftig käke vilket fick personer i hennes närhet att likna henne vid en apa.

Man känner knappt till någonting om hennes liv men 1854 – sex år före hennes död – visades hon upp på en utställning i New York under namnet ”The Marvelous Hybrid or Bear Woman”. Upphovsman till det förnedrande spektaklet var en amerikan vid namn Rates som skulle bli den första i en lång racka av män som skulle profitera på Pastranas utseende.  Föreställningen tog New York med storm, pressen var lyrisk och skrev spaltmeter med artiklar om kvinnan med de ”fruktansvärda” anletsdragen. Även den medicinska världen intresserade sig för Pastrana men eftersom kromosomsjukdomar var okändab hittade man på en rad fantasifulla hypoteser som skulle förklara hennes utseende. En doktor bedömde att Pastrana troligen var resultatet av en människas och en orangutangs heta kärleksakt.

Efter ett par år kringflackande liv med olika arrangörer gifte hon sig med promotorn Lent år 1857; varför han gifte sig med henne är oklart men det var i vart fall inte frågan om kärlek från hans sida. Lent förbjöd Pastrana att vistas utomhus om solen fortfarande var uppe. Ett år före hennes död – under en turné i Östeuropa – visade det sig att Pastrana var gravid och med tanke på Lents paranoida kontroll av hennes liv var han den enda tänkbara fadern. Barnet föddes i Moskva år 1860 och var – till Lents stora lycka – också täckt av hår, vilket troligtvis skulle betyda mer pengar i Lents fickor. Babyn överlevde bara ett par dagar och strax efter dennes död avled även Pastrana.

Lent var inte sentimental över sin hustrus och sons död; utan vidare betänkligheter sålde han liken till en professor vid Moskvas Universitet som lät balsamera kropparna varefter han lät visa upp liken vid en anatomisk utställning.

Att titta snett är rätt; om mayaindianernas säregna skönhetsideal

2012/02/12 § 1 kommentar

”Vill man vara fin får man lida pin” lyder ett gammalt – och sant – ordstäv. Att fundera ut märkliga och smärtsamma skönhetsideal tycks vara en universell egenskap hos människan. Kineserna hittade på liljefötter (man lindade kvinnors fötter så hårt att de blev missbildade och omöjliggjorde en normal gång). På 1600-talet i Europa skulle en respekterad man mer än gärna vara hälsofarligt fet i motsatts till tidens kvinnor vars korsetter snördes hårt i syfte att få en timglasformad kropp. Katarina de’ Medici (1519 – 1589) krävde att hennes hovdamer inte skulle mäta mer än 31, 5 cm runt midjan, ett ideal som höll i sig långt fram i tiden.

Även om man kan förfasas över dessa påfund i skönhetens namn bleknar dessa i jämförelse med de smärtsamma skönhetsidealens verkliga koryféer: mayaindianerna. Maya är ett samlingsnamn för en rad olika folk i Centralamerika som delade religion och kultur samt talade närbesläktade språk. Mayakulturen tillhör de verkligt gamla, den förklassiska perioden räknar man så långt tillbaka som 2500 f. Kr. När Hernan Cortés gjorde processen kort med mayas nordliga grannar, aztekerna, på 1500-talet var mayakulturen redan på upphällningen.

Således hade maya tusentals år på sig att fundera över vad verklig skönhet innebar och resultatet framstår onekligen som synnerligen exotiskt för alla utomstående. De ansåg att en konformad skalle var bland de vackraste attribut en människa kunde bära. Eftersom människan har en rund skalle krävdes det att man lindade spädbarnens skallar när fontanellen fortfarande var mjuk och formnbar. Vanligtvis använde man ett tygstycke som drogs åt hårdare högre upp på hjässan och på så vis fick mayababyn en konformad skalle.

Man kan tänka att det var av särskild vikt att mayakungar ägde ett behagfullt utseende, varför man också lade stor möda vid att forma deras huvuden. Kungen K’inich Janaab’ Pakal (603 – 683 e. Kr.) var i synnerhet utsatt för mayas förkärlek till koner. I hans fall räckte det inte med ett hårt åtdraget tygstycke, i sin iver att forma en konskalle av sällan skådad art klämde man fast hans huvud mellan två träplankor. Detta ingrepp orsakade en fördjupning i pannan och skadade näsryggen. För att råda bot på detta inte särskilt granna anletsdrag tvingades kungen bära en utfyllnad och en näsryggsprotes av ett gipsliknande material. Dock tog den arme kungens lidande inte slut där, man praktiserade hela mayas arsenal av skönhetsförbättrande åtgärder på honom. Hans tänder filades ned till dess att de liknade uppochnedvända T:n. Maya brukade även borra hål i tänderna och fylla dessa med jade vilket gav ett gröngnistrande leende.

I dagens västerländska kultur är ansiktets symmetri av essentiell vikt för det samlade skönhetsintrycket, maya hade en helt annan mening. Man uppfattade skelögdhet som något utomordentligt upphetsande och tilldragande. Detta åstadkoms genom att man fäste en liten kula mittemellan babyns ögon och som en konsekvens av babyns försök att fokusera blicken på kulan uppstod en bestående skelögdhet. Således spenderade mayaindianerna dagarna i ända med att titta snett på varandra.

I mitten står K

Kolonialmakter man glömt; lilla Kurland i stora världen

2012/02/01 § Lämna en kommentar

Sverige och Danmark var två av många små och perifera europeiska stater som under 1600-talet lyckades tillskansa sig kolonier i Afrika och Nordamerika. De var emellertid långtifrån minst. Den geografiskt och demografiskt mest obetydliga europeiska kolonialmakten under denna upptäckternas guldålder var istället det fjärran Kurland, en rudimentär vasallstat till det polsk-litauiska samväldet bestående av dryga 200 000 invånare beläget i vad som idag utgör östra Lettland.

Under tidigt 1600-tal fick denna baltiska handelsnation ett rejält ekonomiskt uppsving då deras många hamnar kunde profitera på den blomstrande handeln med spannmål från Vistularegionen. Under den ytterligt ambitiösa hertigen Jakob Kettler (1610-1682), som kom att reagera Kurland i smått fantastiska 43 år, etablerades en av Europas största och mäktigaste handelsflottor. Jakob Kettlers primära syfte med denna imposanta flotta var dock inte handel utan kolonialäventyr.

År 1651 lyckades en kurländsk expedition anlägga en fortifikation vid Gambias kust som gavs namnet Fort Jakob. Till skillnad från sina europeiska grannar så uppträde kurländarna i regel civiliserat gentemot den afrikanska ursprungsbefolkningen och flera svarta infödingar utbildades till att arbeta i den lokala kolonialadministrationen. En kort blomstringsperiod avbröts emellertid år 1661 då en brittisk flotteskader, stick i stäv med internationella avtal, överföll kolonin.

Kortvarigare men betydelsefullare ur historisk synpunkt var det kurländska koloniala interludiet på det fjärran Tobago i Västindien. Storbritannien, Nederländerna och det diminutiva Kurland tävlade under 1600-talets inledning om vem som först skulle lyckas anlägga en kolonin på den åtråvärda ön som dignade av allehanda eftertraktade råvaror. Alla tre kolonialmakter gjorde flera fruktlösa försök.

Kurland vann dock en pyrrhusseger år 1654 då 124 kurländska soldater och 80 familjer framgångsrikt etablerade en koloni på Tobago. Lyckan blev dock kortvarig. Senare samma år lyckades Nederländerna upprepa prestationen och bosätta sig på andra sidan ön. Under några få år blomstrade bägge dessa kolonier och kurländarna kunde ståta med en befolkning av 700 baltiska, skandinaviska, tyska och franska bosättare samt en handfull afrikanska slavar.

Emellertid invaderade Sveriges konung Karl X Kurland år 1658 och fängslade för en kortare period det bångstyrige Jakob Kettler. Detta var tillfället Nederländerna väntat på. År 1659 föll ”Nya Kurland” som kolonin kallades och införlivades med det nederländska Tobago. Den kurländska kolnialeran såg därmed sitt slut.  

Det kurländska kolonialäventyret kan tyckas imponerande och det bör i sammanhanget nämnas att Jakob Kettler hade än mer vidlyftande planer än så. Ett tag brevväxlade han med påven Innocentius X (1644-1655) i avseende att utrusta en flotta på fyrtio fartyg och en armé på 24 000 man för att försöka erövra och kristna ”Sydlandet” (Australien). Tyvärr föll inte Kettlers förslag påven på läppen. 

Karta över 1600-talets Kurland

Högermode; om fascismens fäbless för skjortor

2012/01/07 § Lämna en kommentar

När Benito Mussolini (1883-1945) modellerade sin paramilitära styrka Milizia Volontaria per la Sicurezza Nazionale, mer känd som ”svartskjortorna”, efter mönster från Garibaldis (1807-1882) legendariska ”rödskjortor” och marscherade mot Rom 1923 var han ännu omedveten om att detta facismens urmode inom kort skulle kopieras av liknande rörelser runt om i världen.

Först ut var Adolf Hitler vars SA (Sturmabteilung) i folkmun kallades ”brunskjortorna”. Färgen var inte vald av en slump. Under Första Världskriget hade den tyska regeringen låtit tillverka tusentals bruna kolonialuniformer som var tänkta att användas av tyska trupper i Afrika. Eftersom så inte blev fallet kunde nazisterna sedemera köpa upp och furnera sina paramilitära trupper med dessa för en billig penning.

Efter ”de långa knivarnas natt” år 1934, då Hitler på brutalaste sätt lät likvidera det bångstyriga SA, fick det lojala SS (Schutzstaffel), som i regel föredrog svarta skjortor och uniformer, överta dess roll. Bland producenterna av SS-munderingar märktes bland annat Hugo Boss. Också den flamboyante Sir Oswald Mosleys (1896-1980) brittiska fascistparti, British Union of Fascists, blev synonymt med svartskjortor.

På Irland kallade Eoin O’Duffy (1892-1944) – mannen som en gång förutspått att han skulle bli Europas tredje mäktigaste man efter Hitler och Mussolini – sitt diminutiva fascistparti för ”blåskjortorna”, och samma färg anammades av fascisterna i Kanada.

I Brasilien blev de inhemska fascisterna beryktade som ”grönskjortorna” och samma epitet användes om den ultraklerikala och eskatologiska ”Ärkeängeln Mikaels Legion”, populärt kallad Järnvakten, i Rumänien.

Överhuvudtaget var geografiskt avlägsna fascistorganisationer minst lika välklädda som sina europeiska motsvarigheter. I Irak verkade bland annat en närmast sekteristisk fascistorganisation under 1930-talet som gått till historien under namnet ”vitskjortorna”. Fascismens starkaste bastion utanför Europa var annars utan tvekan Sydafrika, där den mäktigaste fraktionen benämndes ”gråskjortorna”. Efter Andra Världskrigets slut 1945 uppgick många av den sydafrikanska fascismens centralgestalter i det nygrundade nationalistpartiet och var därmed behjälpliga i utformandet av apartheid.    

Vilken fascistorganisation hade då de vackraste och mest exklusiva skjortorna? Om detta tvista di lärde såväl som modeintresserade dillitanter. Man har bland annat föreslagit William Dudley Pelleys (1890-1965) naziinspirerade”Silverlegion” i USA, vilken givetvis blivit känd under namnet ”silverskjortorna”. Fascismens största modelejon torde dock ha varit mexikanarna, vars extravaganta fascistorganisation Acción Revolucionara Mexicanista gått till hävderna under namnet ”guldskjortorna”. 

Lurik rekommenderar: Stanley G. Payne. A history of Fascism 1914-1945. Routledge 2005 (1995).

En upphöjd Mussolini tillsammans med sina svartskjortor

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin LatinamerikaLuriks Anakronismer.