Galenskapen låg honom i kali-fatet: Abu Ali Mansur Tāriqu l-Ḥakims regeringstid

2013/03/15 § Lämna en kommentar

Den blott elva år gamla Abu Ali Mansur Tāriqu l-Ḥakim (996–1021) satt förskräckt i ett träd och vägrade att komma ned hur mycket än hovmännen vädjade till honom. Den unge Hakim var troligen i chock på grund av att hans far, kalifen över det fatamidiska Egypten, precis somnat in. Pojken tog därför sin tillflykt till ett träd som han vägrade klättra ned från vilket troligen ansågs opassande eftersom han nu var Al-Hakim bi Amr al-Lāh (ungefär Guds utvalde kung) men tillslut hämtade sig Hakim och klättrade ned. Väl nere kröntes han på plats och man placerade en diamantprydd turban på hans huvud, tryckte pannan mot marken, kysste den och brast ut i glädjeskrik över att de rättrogna nu hade en ny befälhavare som hade visat modet att klättra ned från trädet.

Efter denna något oroväckande start på Hakims regeringstid skulle han visa sig vara en mycket lovande härskare. Han var i sin ungdom opretentiös, klädde sig i enkla kläder och visade sig inte sällan bland de fattigaste stackarna i Kairo som han till och med ska ha samtalat och skrattat med. Gudsfruktig verkar han också ha varit och visade han någon last så var det nog den att kalifen tenderar att ha skrutit en hel del om sitt till det närmaste spartanska leverne. Men det skulle visa sig att den lovande unge mannen som uppfostrades att regera enväldigt var en latent katastrof som skulle brisera så snart han fick makten i sina egna händer.

Hakim blev troligen svårt psykiskt sjuk ungefär samtidigt som han började regera självständigt, åtminstone om man får tro västerländsk historieskrivning i vilken han brukar refereras till som ”the mad caliph”. Hans märkliga nycker talar för att man har rätt i detta, Hakim skulle fram till sin död visa prov på det ena psykotiska tilltaget efter det andra.

De första som fick känna på kalifens vrede var Egyptens hundar. Överallt i det medeltida Kairo sprang det omkring byrackor och muslimer är som bekant inte särledes förtjusta i hundar så det kanske inte uppfattades som så märkligt när orden kom att alla hundar i hela riket skulle dödas. Besynnerligare blev det dock när alla katter gick samma öde till mötes.

Om man inte redan nu misstänkte att Hakim hade drabbats av galenskap skulle man nog börja göra det när nya påbud började hagla över folket. Alla förbjöds att äta vindruvor och russin vilket skulle kunna ha en koppling till alkoholförbudet inom islam men snart förbjöds också krasse och olika fiskarter. Vid den här tiden var det inte ovanligt att man i Egypten nyttjade alkohol som inte var gjord av druvor vilket fick den verkligt alkoholhatande kalifen att även förbjuda honung, vid ett tillfälle ska över 5000 lerkärl med den söta varan förstörts. Han fick även för sig att han arbetade bäst om nätterna och sov därför om dagen, en vana som han genom en lag påtvingade kairoborna att följa.

Kalifen började trakassera både judar och kristna som annars, som traditionen bjuder inom islam, behandlas med respekt. Kristna tvingades bära tunga järnkors runt halsen och judar en kalv av trä som ständigt skulle påminna dem om när de svek Moses och tillbad guldkalven. Snart stod både synagogor och kyrkor i hela det fatamidiska riket i brand.

Ingen gick dock säker för galenskaperna. Hakim fick även för sig att han skulle ”rena” islam och förbjöd till och med ramadan. Det beskrivs att han i slutet mot sitt liv var så konstant hög på olika droger att han om vart annat brukade ragla omkring okontaktbar på gatorna och när han inte var påtänd ägnade sig kalifen åt att stympa kvinnor vid hovet. År 1021 fick dock hans syster nog (tror man) och arrangerade ett lönnmord.

Abu Ali Mansur Tāriqu l-Ḥakim

Abu Ali Mansur Tāriqu l-Ḥakim

Australiensaren som enade arabvärlden: om Jerusalemsyndromets uppkomst

2012/10/13 § Lämna en kommentar

Efter att sexdagarskriget år 1967 förintat arabvärldens samlade militära styrkor och därtill inneburit att den otrogna ärkefienden Israel lyckats ockupera hela Sinaihalvön härskade defaitism och letargi bland arabvärldens ledargarnityr. Muslimernas förhatliga nemesis hade vunnit en jordskredsseger och inget kunde ändra på detta faktum; religiös kvietism syntes klokare än att söka ena en hämndgirig arabvärld som dessutom var starkt ideologiskt och religiöst polariserad.

En världsbrand buren av eldfängda anti-sionistiska sentiment blossade emellertid upp två år senare som, till västvärldens förtret, kom att ena den splittrade arabvärlden. Mannen som lyckades med detta konststycke – där prominenta arabledare före honom gått bet – var ingen mindre än en sinnesförvirrad kristen australisk fanatiker vid namn Denis Michael Rohan (1941-1995).

Det var en augustinatt år 1969 som brandkåren i Jerusalem meddelades att muslimernas heliga moské, al-Aqsamoskén, stod i ljusan lågor. Moskén räknas som den tredje heligaste helgedomen i Islam, bl.a. därför att det var hit profeten Muhammed enligt legenden färdades från Mecka under ”den nattliga resan”. Mordbrännaren var som sagt den australiska turisten Michael Rohan som under sitt besök i Jerusalem drabbats av religiösa vanföreställningar och på gudomlig inrådan erhållit uppdraget att bränna ner moskén.

Rohans herostratiska handling har gett upphov till det så kallade ”Jerusalemsyndromet”. Jerusalemsyndromet drabbar ett tiotal kristna, judar och muslimer varje år och yttrar sig i religiösa och sinnesförvirrade vanföreställningar som uppkommer vid ett besök i den heliga staden. Vanligtvis tar sig dessa religiösa villfarelser sig uttryck i att man söker demolera monument och arkitektur förknippade med antagonistiska religioner eller helt sonika försöker eliminera dess tillbedjare.

I vilket fall som helst gjorde Rohans mordbrandsförsök att arabvärlden nära nog försattes i religiös brand. Från Saudiarabien manade den annars så trankile konung Faisal al-Saud (1906-1975) världens muslimer till jihad mot det förhatliga Israel. Att terroristen ifråga var en kristen fanatiker och att Israels brandkår lyckades släcka branden i tid tycktes spela mindre roll.

Faisals andra åtgärd var att kalla en fragmentiserad och polariserad arabvärld till konferens i Marockos huvudstad Rabat för att där diskutera vilka åtgärder man skulle förorda mot Israel. Mötet blev på många sett en oanad succé. Totalt bevistades konferensen av 25 konungar och statsöverhuvud; till och med Saudimonarkins svurna fiender, Libyens Muammar Khaddafi (1942-2011) och Egyptens Gamal Abdel Nasser (1918-1970), fick krypa till korset (eller halvmånen). Bara det av Baath-partiet styrda Syrien och Irak avstod från att delta.

Konferensen utmynnade i en fränt skriven anti-sionistisk proklamation som sändes till FN där arabvärlden uppmanade organisationen att avväpna Israel och omedelbart överse återlämnandet av Sinaihalvön. Följden av mötet var dock ur världshistorisk synpunkt än viktigare då det föranledde en enad arabvärld, under OPEC:s egid, att år 1973 chockhöja oljepriset, något som nära nog fick västvärldens ekonomi att kollapsa. Således är det fullt möjligt för en fundamentalistisk, fullständigt sinnesrubbad men innovativ australiensare att förändra världen.

Al-Aqsamoskén i brand år 1969.

Konsten att charma en arab; Roosevelt vs. Churchill i kampen om Abdul Aziz gunst

2012/09/24 § Lämna en kommentar

För det moderna Saudiarabiens grundare, beduinkungen Abdul Aziz (1876-1953, mer känd som Ibn Saud), var mitten av 1940-talet, Andra Världskriget till trots, en triumfens period. Oljan som de ”otrogna” borrade upp hade givit den feodala monarkin en plats i solen. Nu, år 1945, hade inte bara en utan två utländska statschefer i princip bönat och bett om att få sammanstråla med den saudiska kungen och diskutera regionens (läs: oljeutvinningens) framtid. Inte nog med detta, statscheferna ifråga var inga mindre än Förenta Staternas president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill (1874-1965).

Franklin D. Roosevelt var hetast på gröten och ordnade ett möte med Abdul Aziz ombord på den amerikanska flottans kronjuvel USS Quincy direkt efter den ödesdigra Jaltakonferensen i februari 1945. Meningen var att Abdul Aziz skulle hämtas upp av ett amerikanskt fartyg, USS Murphy, i Jidda och transporteras till Roosevelts oceangående högkvarter. Emellertid höll företaget på att sluta i katastrof innan det ens börjat. Den saudiska delegationen höll på att lämna skeppet i protest då de förvägrades att ritualslakta omkring 100 får ombord.

När mötet mellan Roosevelt och Abdul Aziz ombord på USS Quincyväl inleddes tvingades den amerikanska presidenten lyssna på den gamla beduinkungens oförsonliga diatriber riktade mot judarna och sionismen. Abdul Aziz kunde inte för sitt liv begripa varför västmakterna planerade att försöka pracka på Palestina Europas överlevande judar. Det var ju tyskarna som hade försökt likvidera judarna, inte de stackars Palestinaaraberna. Om nu judarna tvunget måste ha ett nationalhem borde detta därför upprättas på tysk jord, ansåg Abdul Aziz. Roosevelt lyssnade med låtsat intresse på beduinkungens anti-sionistiska jeremiader och förklarade vänligt för Abdul Aziz att även om de inte var överens på alla punkter så lovade den amerikanska presidenten att vidareförmedla saudiernas synpunkter till berörda beslutsfattare.

Abdul Aziz med Franklin D. Roosevelt ombord på USS Quincy år 1945. Roosevelt avled cirka två månader efter mötet med den saudiarabiska kungen.

När de båda männen for ner för att äta lunch i var sin hiss ombord på USS Quincy tryckte Roosevelt skyndsamt på nödstoppsknappen, panikrökte två cigaretter och sammantrålade sedan med Abdul Aziz vid middagsbordet. Roosevelt ville absolut inte förolämpa den strikt wahabitiske saudiern genom att röka i hans närhet, av samma anledning undvek Roosevelt att dricka alkohol under middagen.

Tre dagar efter mötet med Roosevelt tog Abdul Aziz emot Winston Churchill utanför Kairo. Den spetsfundige brittiska premiärministern anlade dock ett annat förhållningssätt till den stridbara araben. Till att börja med viftade Churchill trumpet bort Abdul Aziz sedvanliga anti-sionistiska litania; judarna skulle få ett nationalhem och därmed basta!

Etter värre var att Churchill vid middagsbordet förklarade i ett litet tal att samtidigt som han insåg ”att det ingick i Hans Majestäts religion att inte använda vare sig tobak eller alkohol, måste jag påpeka att mina egna livsregler som en absolut helig rit föreskriver att jag måste röka cigarrer och dricka alkohol före, efter och om så erfordras också under alla måltider och under perioderna mellan dem.” Sagt och gjort. Under hela den tre timmar långa middagen bolmade Churchill ogenerat på sin cigarr och hinkade i sig rent befängda mängder whiskey

Det kanske inte är att undra på då att Abdul Aziz, liksom Josef Stalin (1878-1953), föredrog den trankila och medgörliga amerikanska presidenten framför den en smula mindre taktiske Winston Churchill. Roosevelt föreföll också generösare än sin brittiska kollega. Inför mötet med Abdul Aziz hade Churchill skänkt beduinkungen ett parfymetui på ett värde av ca 100 brittiska pund. Därför blev den brittiske premiärministern något förlägen när han till sin bestörtning meddelades att hans amerikanska kollega skänkt sin arabiska värd en fullutrustad DC-3:a samt sin egen rullstol.

Lurik rekommenderar: Robert Lacey: Saudiernas Rike. Askild & Kärnekull 1982.

Winston Churchill tillsammans med Abdul Aziz. I bakgrunden står flera av den saudiska kungens söner. Totalt framavlade den potenta konungen 43 söner

Datanördar goes Rambo; om företaget som skapade en egen specialstyrka och genomförde historiens största rymning

2012/05/27 § Lämna en kommentar

Överste Arthur ”Bull” Simons (1918 – 1979) var själva sinnebilden för en amerikansk krigshjälte. Han rykte in 1941 och deltog i hårda strider på bland annat Nya Guinea. The Bull skaffade sig under kriget legendstatus inom US Army när han 1945 räddade 500 amerikanska fångar ur japansk fångenskap på Filipinerna. Dryga 25 år senare gjorde han om bedriften när han räddade amerikanska krigsfångar ur Son Tay fängelset i Nordvietnam. När Simons väl gick i pension år 1971 ville han ta det lugnt och leva pensionärslivets glada dagar men ödet ville annorlunda.

1978 hade två amerikanska anställda, Paul Chiapparone och Bill Gaylord, vid företaget Electronic Data Systems gripits i Iran. Företaget ägdes av en affärsman från Texas vid namn Ross Perot som led alla helvetets kval eftersom han anklagade sig själv för sina anställdas öde. Perot såg ingen annan utväg än att genomföra en privat räddningsoperation och behövde kompetent folk till detta. Perot kontaktade Simons i detta ärende och den pensionerade bonden var inte sen på att damma av uniformen för att genomföra sin mest våghalsiga operation någonsin och den här gången skulle det ske i värsta Rambostil utan stöd av den amerikanska staten.

Perot har i efterhand låtit sig intervjuas och hela historien är som hämtad ur manuset från en amerikansk actionrulle. Perot berättar att hans mamma var döende i cancer när han knäböjer vid hennes sida och förklarar att han måste till Iran för att hämta hem sina pojkar varpå: ”She looked me squarely in the eye and said, “Ross, these are your men. You sent them over there and it’s your obligation to get them out.” Under tiden var Simons i full färd med att snabbträna en utvald skara anställda vid EDS till en specialstyrka som skulle genomföra fritagningen. Helt och hållet gröna var nördarna inte, samtliga som valdes ut var medaljbelönade vietnamveteraner.

Väl på plats i Iran inleddes den utomordentligt farliga aktionen med att en EDS-anställd med iranskt ursprung, Rashid, infiltrerade den revolutionära rörelsen i landet och skapade en egen revolutionär cell. Vid den här tiden kokade Iran av frustration mot regimen och det var därför inte svårt för Rashid att snabbt bygga upp en egen cell och knyta kontakter med andra ledare inom den revolutionära rörelsen. Han lät även muta polisen i Teheran att lämna en vapendepå obevakad som hans terrorgrupp plundrade. Allt i enlighet med de planer Simons smidde från en hemlig plats i den iranska huvudstaden.

Det ska inte ha blivit en så liten uppståndelse när Rashid beväpnad till tänderna mötte upp ledarna för de övriga cellerna. Känslorna svallade allt hetare under den tid det tog för vår protagonist att beväpna de övriga gängen och så snart detta var gjort vrålade Rashid “Gasre Prison is our Bastille. It is our responsibility to free the thousands of political prisoners!” Tiotusentals människor uppfyllda av revolutionens glöd stormade fängelset och fritog de två amerikanerna – som Simons lyckade köra till Turkiet – samt 11 000 övriga fängslade vilket innebär att EDS lyckades genomföra historiens största fängelserymning.

Perot till vänster och Simons till höger vid en intervju efter fritagningen

Perot till vänster och Simons till höger vid en intervju efter fritagningen

Moderniseringsskräck och envälde; om Said ibn Taymurs paranoida vanstyre

2012/04/25 § Lämna en kommentar

Said ibn Taymur (1910 – 1972) sultan över Oman och Muscat styrde sitt rike med en feodalherres auktoritet, det tycktes som om medeltiden aldrig hade lämnat den Arabiska halvöns sydöstra hörn. Sultanens dynasti hade styrt landet med järnhand i sju generationer men tiden skulle komma ikapp den paranoida regimen som förbjöd sina kustnära invånare att resa inåt landet och vice versa, att röka, bevista biografer, spela musik, studera, och att besöka städer som gränsade till Yemen. Det var en surrealistisk situation som rådde i sultanatet som trots att man höll på att drunkna i olja envist vägrade att påbörja en modernisering.

Oman och Muscat hade sedan självständigheten år 1951 varit ett oroligt land. Till en början utkämpades herraväldet om landet mellan sultanen och den högsta religiösa ledaren som tog till vapen i syfte att grunda en egen teokrati. Imamens uppror krossades resolut med hjälp av brittiska trupper år 1955 men det gjorde ingalunda slut på konflikten. Den utländska närvaron på Arabiska halvön retade då som nu upp stora grupper i den muslimska världen. Saudiarabien såg inte med blida ögon på britterna, och Egypten uppfattade utlänningarna som ett hån mot arabisk nationalism viket fick dessa länder att söka underminera sultanens makt och blåsa liv i ett nytt uppror. Även detta slogs med Storbritanniens hjälp ned år 1959.

Said ibn Taymurs styre fortsatte att präglas av uppror och paranoia. Sultanen kämpade allt hårdare för att förtrycka alla former av modernisering av sultanatet samt eventuella statsfiender. Oliktänkande avrättades, deras familjer straffades och på medeltida manér kunde sultanen även få för sig att stänga av vattenförsörjningen till en förrädares by vilket fick fatala konsekvenser i ökenlandet. Så sent som under 1960-talet kunde man falla i onåd hos staten för att bära något så pass alldagligt som glasögon. Taymur misstänkliggjorde vid den här tiden även sin egen son, Qabus ibn Said (1940 – ), för moderniseringsiver och placerade honom i husarrest. Samtidigt lät han Oman och Muscat de facto bli ett brittiskt protektorat eftersom hans makt över landet helt och hållet låg i britternas händer.

1965 kastades Oman och Muscat återigen in i inbördeskrig och den här gången såg det verkligen illa ut för sultanen. En marxistisk gerilla, Popular Front for the Liberation of Oman, hade rest sig. 1970 var det fara och färde varför sultanen nu desperat vädjade till britterna om hjälp; dock skulle det allvarligaste hotet mot hans styre inte komma från den folkliga resningen. Samma år såg Qabus ibn Said sin chans och lovade britterna att modernisera landet om de istället gav honom sitt stöd vid en statskupp. Lättade över att slippa att återigen behöva gå en tveksam regim till mötes lovade britterna att stötta usurpatorn.

Den 23:e juni 1970 stormade tronpretendenten in i sin fars privata rum och krävde att han skulle abdikera. Sultanen vägrade och far och son började slåss för bara livet. Taymur drog en pistol mot sin son och i tumultet som rådde blev båda två träffade av kulor från vapnet. Tillslut gav sultanen upp och framlevde resten av sina dagar i exil på ett hotell i London där han ska ha brustit ut i gapskratt var gång kuppen kom på tal. Qabus ibn Said är fortfarande till dags datum sultan över Oman (man tog bort Muscat ur namnet), han inledde en framgångsrik modernisering men har sett till att landet fortfarande styrs enväldigt enligt sitt eget huvud. Fram till 1975 förde britterna ett hemligt krig mot den marxistiska gerillan med sitt specialförband SAS.

Said ibn Taymur tillsammans med sin son Qabus ibn Said som i vuxen ålder tvingade bort fadern från tronen

Said ibn Taymur tillsammans med sin son Qabus ibn Said som i vuxen ålder tvingade bort fadern från tronen

En judarnas Jesus; om den klentrogna Messias Sabbatai Zvi

2012/01/05 § Lämna en kommentar

Alltsedan kristendomen uppstod som en liten judisk sekt i det romerska imperiets periferi har judendomen haft ett komplicerat förhållande till Jesus som Messias. Enligt den klassiska judendomen har man allt sedan profeten Elias dagar väntat på att Guds son ska stiga ned på jorden och bringa frälsning. Den gängse uppfattningen är att judendomen inte erkänner Jesus som Guds son, dock förhåller sig saken inte så enkel. Inom judendomen fanns tidigare en tradition inom vilken man hävdade att Messias återkommer eller reinkarneras i varje generation. Inom denna ”messianska rörelse” trodde man att Jesus faktiskt var Messias men endast den första i en lång rad av Gudssöner.

Denna inriktning av judendomen kan knappast påstås ha nått en större skara anhängare men den messianska rörelsen har emellanåt nått ett större antal judar då en särskilt förtroendegivande Messias uppträtt. Till de mest framgångsrika – och kanske den sista ”reinkarnerade” Jesus – hör en man vid namn Sabbatai Zvi (1626 – 1676). Zvi växte upp i Smyrna (som idag ligger i västra Turkiet) men hade genom sin far, som arbetade för en engelsk handelskammare, viss kontakt med västerlänningar och det var troligen genom dessa kontakter han fick höra talas om en idé som spreds bland judar i Västeuropa: år 1648 skulle Guds son stiga ned på jorden och återbörda Eretz Yisrael (det bibliska Israel) till judarna.

Zvi hade en karismatisk karaktär, var välutbildad och förtrogen med judiska myter om Messias återkomst. År 1648 bestämde han sig således för att ytterligare sprida tron på Gudssonens återkomst och började predika. Snart visade det sig att hans förmåga att övertala och inge förtroende var ovanligt välutvecklad vilket föranledde hoppfulla anhängare attströmma till hans predikningar. Efter denna inledande övning i profetens gebit begav sig Zvi på en pilgrimsresa till Konstantinopel, Palestina, Kairo och slutligen Jerusalem.

Vart Zvi än kom fann han fler anhängare, han tycktes tända ett verkligt hopp hos judarna om att Guds son verkligen skulle komma under det innevarande året. I Jerusalem trodde Zvi att han skulle finna den eftersökta Messias men mötet med mannen som Zvi hoppades på skulle bli helt annorlunda än vad han hade tänkt sig.

Zvis tilltänkta Messias var också en hängiven profet med talrika anhängare vid namn Nathan av Gaza. Denne Nathan var möjligen än mer förfaren än Zvi i övertalandets konst samtidigt som han förefaller ha haft något av en skrupelfri karaktär. Efter att de båda profeterna funnit varandra övertalade Nathan istället Zvi att proklamera sig själv som Messias.

Zvi lät därefter sända efter representanter för judiska samfund från både Europa och Mellanöstern, hans rykte var gott och det var många som hörsammade kallelsen. På mötet som hölls under rosh hashanah (det judiska nyåret) år 1665 förklarade Zvi, påhejad av otaliga profeter, att han verkligen var den utlovade frälsaren som påbörjat sin mission det utlovade året 1648. Den judiska världen var hänförd, snart skulle man säkert få tillbaka sitt nationalhem Eretz Yisrael.

Inte oväntat fick även de osmanska myndigheterna höra talas om att judarnas kung återvänt och även om man var nog så tolerant i religiösa spörsmål tänkte man inte tillåta detta spektakel. Under en resa till Konstantinopel greps Sabbatai Zvi och ställdes inför ett ultimatum: konvertera till islam eller dö på bålet. Den judiska världen höll andan, hur skulle Messias nu agera? Zvi valde att bli muslim.

Sabbatai Zvi

Kristendomens ökenasketer; från Symeon den äldre till eunucken Marinos

2011/12/07 § 1 kommentar

400-talet e.Kr. utgjorde i mångt och mycket den religiösa fundamentalismens århundrade i det spirande Östromerska riket. Under denna tid grundande hängivna munkar oländiga kloster i de karga och bergiga ökenlandskapen i Mindre Asien, Syrien, Palestina och Egypten; inom vars murar de sysselsatte sig med benhård bibelrecitation och extrem asketism. Förutom dessa kollektiva verksamheter valde många religiöst anstuckna att avsvära sig civilisationens bekvämligheter och bege sig ut i öknen för att framleva sina liv som asketer.

Sinnebilden för denna religiösa rörelse var utan tvekan Symeon den äldre (390-459 e.Kr.), som frambringade merparten av sitt långa liv på en pelare i öknen utanför Antiokia. I tidiga år hade Symeon anslutit sig till ett oländigt kloster som var vida berömt för sina munkars utövande av extrem asketism och självutlämnande flagellation. Symeons fäbless för asketiska överdrifter, och för att vid upprepade tillfällen svälta sig själv till medvetslöshet, gjorde dock de andra munkarna avundsjuka och de tvingade Symeon att lämna klostret.

Enligt sin hagiografi blev sedan Symeon en stylit (från grekiskans ord för pelare, stylos), och kom sammanlagt att spendera 37 år på sin ökenpelare (vilket fortfarande står omnämnt i Guinness Book of World Records). Mången pilgrim begav sig ut i öknen för att söka styliternas råd, och Symeon predikade för och gav vägledning till såväl den östromerska kejsaren Theodosius II såväl som religiösa förgrundsfigurer i det fjärran Frankerriket.

Symeon var så pass renlärig att han förvägrade sin mor att besöka honom på sin pelare då hon, deras blodsband till trots, inte stod högre i gunst hos den Allsmäktige än vilken annan kvinna som helst. Trogen sin asketiska devis vägrade Symeon att mottaga läkarhjälp när han insjuknade sextionio år gammal och utelämnade sig istället förbehållslöst till Guds försorg.

Också många kvinnliga ökenasketer helgonförklarades under denna period för sina insatser. Bland dessa så kallade ”ökenmödrar” kan nämnas den heliga Syncletica från Alexandria. I unga år tilldelades Syncletica ett enormt arv som hon omgående distribuerade bland de fattiga i Alexandria. Därefter drog hon tillsammans med sin blinda syster ut i öknen, blev eremit och utförde fram till sin död 350 e.Kr. allehanda mirakel för de fattiga pilgrimer som samlades vid hennes sida.

Mest uppseendeväckande är annars den pikanta berättelsen om en reformerad prostituerad kvinna som gått till hävderna under namnet den heliga Maria av Egypten (344-421 e.Kr.). För att kunna tjäna den Allsmäktige klippte Maria sitt hår, tog på sig en mans tunika och utgav sig för att vara eunuck. Som eunucken ”Marinos” fick Marina tillåtelse att tjäna sitt uppehälle som munk i ett avlägset ökenkloster.

Emellertid anklagades snart ”Marinos” för att ha gjort en kvinna med barn och uteslöts omgående från gemenskapen. Utan att klaga ägnade sedan den godhjärtade ”Marinos” återstoden av sitt åt att uppfostra barnet. Först vid sin död, då det framkom att Marinos i själva verket varit en kvinna, insåg munkarna sitt misstag och bad till Gud om syndernas förlåtelse och den saliga Marias frälsning. Kort därefter helgonförklarades den före detta kurtisanen.

Symeon den äldre

Gastronomi i Edens Lustgård; vad var kunskapens frukt?

2011/06/29 § 8 kommentarer

Kristna, judar och muslimer är alla i grunden överens om omständigheterna kring Adam och Evas anatema. Det olycksliga paret åt på den illistiga ormens anmodan, trots Herrens varningar, frukten från kunskapens träd och blev därmed förvisade från Edens Lustgård. Men vilket sorts träd var egentligen kunskapens träd, och vad var det för frukter som Adam och Eva smörjde sina krås med? Om detta har de tre världsreligionerna vitt skilda teorier om och orsakerna därom torde kunna sökas i geografins snarare än teologins räjong.  

Om vi söker i Bibeln efter ett slutgiltigt svar som en gång för alla kan bilägga tvisten blir vi besvikna; i Torah omnämns aldrig vilken sorts frukt som växte på kunskapens träd. 

I Nordeuropa har vi stundtals sett det som självklart att kunskapens frukt var ett äpple eller åtminstone påminde om ett äpple till form och kulör. Antagandet beror naturligtvis på att äpplen, till skillnad från mer exotiska sydländska frukter, utgjort ett viktigt inslag i den nordeuropeiska kosten sedan urminnes tider. Denna teori är numera allmänt utbredd, vilket bland annat reflekteras i termen ”adamsäpple”. Även om hugskottet har kristen härstamning har idén anammats av vissa judiska segment som tagit del av motiven i religiöst influerad europeisk konst där kunskapens frukt allt som oftast avbildas i form av ett äpple.

Ett annat alternativ, vanligt förekommande i såväl kristendomen som judendomen, gör gällande att kunskapens frukter i själva verket var fikon. Förespråkarna pekar bland annat på att Adam och Eva näppeligen kunde skyla sina genitalier med äppelblad. Talande nog var det också fikonet som förlänades äran som kunskapens frukt när Michalengelo förevigade skådespelet i Edens Lustgård med sin imposanta takmålning i det sixtianska kapellet.  

Vindruvan tillhör ett annat hett tips i jakten på den omhuldade fruktens sanna identitet. Detta antagande bygger i huvudsak på slutsatsen att eftersom vinet ideligen beskylls för att orsaka harm och grämelse i den Heliga Skriften torde den förhatliga vindruvan logiskt nog också vara skyldig till Adam och Evas förbannelse.

Muslimer och ortodoxa judar har dock avfärdat dessa resonemang som exoteriskt teologiskt dravel. De tidigare lyfter ofta fram bananen som Adam och Evas vedersakare, medan de senare insisterar på att det var citroner det omtalade paret kalasade på. Inom den rysk-ortodoxa kyrkan däremot har man, utan att vinna gehör, stundtals föreslagit tomaten.

Ytterligare en gruppering menar på att kunskapens träd var unikt och därmed endast stod att finna i Edens Lustgård. Åtkomligheten av dess frukter berövades således mänskligheten för all framtid i och med Adam och Evas anatema. 

Obstinata religionshistoriker har, för att söka lösa gåtan, sökt kartlägga vilka sorts träd som antikens folk betraktade som kunskapens träd, då fenomenet återkommer i polyteistiska religiösa kulturer som existerade före judarnas och monoteismens inträde i historien. Tråkigt nog är inget av dessa fruktträd i egentlig mening. I de judiska stammarnas äldsta historia omnämns cedern som kunskapens träd, egypterna verkar i regel hålla på lönnen, medan kelterna formligen dyrkade eken. Försöken att en gång för alla artbestämma kunskapens frukt lär därför även fortsättningsvis förbli fruktlösa.

Fantasifull skildring av Adam och Eva i Edens Lustgård från 1526

Saddam Hussein som byggherre och reinkarnationen av Nebuchadnezzar II

2011/05/22 § Lämna en kommentar

Att Saddam Hussein (1937 – 2006) under hela sin regeringstidsåg sig själv som Iraks  legitima ledare är nog obestridbart.  Inte ens då snaran placerades runt dennes hals och han stirrade döden i vitögat föreföll diktatorn i en av Mellanösterns mest repressiva diktaturer ha reflekterat över sina presumtiva försyndelser.

Faktum är att Hussein hade blivit dömd till döden en gång tidigare. 1959 deltog han i Baathpartiets (Arabiska socialistiska återfödelsepartiet) mordförsök på dåvarande premiärminister Qasim, varför han dömdes till döden men lyckades fly till Egypten. När Hussein väl återkom och erhöll presidentmakten påbörjades uppbyggnaden av en personkult av stalinistiska mått.

Inspirationen till personkulten och den hybris som tycks ha präglat hans person förefaller ha sprungit ur att han såg sig själv som något av en reinkarnation av den babyloniske kungen Nebuchadnezzar II (kung 604 – 562 f.Kr), som är mest känd för sina pompösa byggnadsprojekt såsom Marduktemplet och Babels torn. Precis som Hussein senare skulle ha, hade Nebuchadnezzar ett  horn i sidan till Israel. Han intog Jerusalem 597 f. Kr och förde bort befolkningen till den s.k. ”babyloniska fångenskapen”.

Hussein såg med beundran på den forntida supermakten med dess berömde härskare och 1982 påbörjade han det grandiosa projektet med att återuppbygga Babylon med den gamla kungens palats, fast nu till sin egen ära. Till världens samlade arkeologers stora förskräckelse restes palatset ovanpå forntida lämningar och byggnaden i sig själv är mer en romantisk dröm om Babylon än en återspegling av Nebuchadnezzars palats. I grunden återfinns tegel med inskriptioner som hyllar den babyloniska härskaren, rakt ovanpå dessa lät man lägga tegel med inskriptionen: ”I eran av Saddam Hussein, Iraks beskyddare som återuppbyggde civilisationen samt Babylon”.

Även andra Babyloninspirerade byggnader restes. I närheten av det nyligen resta palatset lät han bygga ytterligare ett palats, den här gången i form av en ziggurat (forntida trappstegsformad pyramid som troligen användes som observatorium och tempel) med en behaglig utsikt över Eufrat. Till detta kom självfallet en enorm trädgårdsanläggning, vilket man får anta var nödvändigt, inte minst med tanke på att Babylon under Nebuchadnezzar var omtalat för sina hängande trädgårdar.

Det råder inget tvivel om att dessa storsvulstiga projekt tärde hårt på den irakiska statskassan. Samtidigt som projekten pågick utkämpade dessutom armén ett anfallskrig mot Iran (Irak – Iran kriget 1980 – 1988). Befolkningen svalt och genomled det ena umbärandet efter det andra men återuppbyggnaden av Babylon fortsatte. Symptomatiskt för Saddam Husseins styre började teglet i hans palats att spricka efter bara tio år. Nebuchadnezzars tegel håller dock ännu.

Saddam Husseins babyloniska palats

Lukasevangeliet dränkt i blod

2010/12/24 § Lämna en kommentar

Även om många svenskar idag tycks hänge sig åt en agnostisk – jag tror inte på Gud men jag tror på något – uppfattning är de flesta bekanta med Lukas Julevangelium. Av de fyra evangelisterna är det Lukas som närmast kommit att förknippas med Jesus födelse.  Berättelserna om skattskrivningen, Herodes och jungfrufödelsen predikas både i kyrkan men också i oräkneliga Hollywoodproduktioner och i en och annan Disneyversion.

Moderna historiker läser självfallet evangelierna textkritiskt beväpnade med en arsenal av forskningsmetodik vilket gör att vi i dag till viss del kan rekonstruera Jesus födelse. Till de mer kontroversiella forskningsresultaten hör att man med hjälp av dataprogram som utgår från astronomiska observationer och äldre kalendrar fastställt Jesus födelse till hösten mellan år 7 – 5 f.Kr.

År noll ockuperades Palestina av Rom, marionettkungen Herodes den store var utsedd ”kung över judarna” av kejsar Augustus. Herodes själv var halvjude på sin mors sida men hans far var utlänning från Edom varför han saknade legitimitet enligt gemene jude. Åtskilliga var motståndsgrupperna, ”terrordåd” var vanliga vilket fick till följd att ett hårt regemente fördes av ockupanterna. Herodes själv hade så dåligt humör att han i vredesmod lät mörda både sin fru och två söner vilket man kan tänka påverkade hans styre.

Med tanke på säkerhetsläget är det osannolikt att skattskrivningen ägde rum på det vis som återges i Lukas. Det sista Rom ville ha var stora grupper som vandrade omkring då stora skaror utgör en potentiell risk för uppror. Dessutom var romarna rationella, duktiga byråkrater och administratörer, att var och en skulle registrera sig i ”sin faders stad” verkar vara hopplöst krångligt och liknar inte alls något som romarna skulle hitta på.

Vid tiden för den påstådda skattskrivningen var Nasaret (där Jesus växte upp) endast en liten by i närheten av det större Sepphoris. I denna administrativa huvudstad, känt som Galileens smycke, ägde ett judiskt uppror runt ungefär samtidigt som den påstådda skattskrivningen. En man vid namn Judas (som var ett vanligt judiskt namn) in i Sepphoris palats där han kom över en stor mängd vapen. Beväpnad till tänderna begav han sig med sitt anhang ut på rövartåg i hela Galileen. Enligt Jusefus (judisk historiker, död ca år 100) anslöt sig snart andra upprorsmakare och inom kort var revolten ett faktum. Rom reagerade på sitt traditionella brutala vis och sände den ökände ståthållaren i Syrien, general Quinctilius Varus som med sina tre legioner vattnade Galileens torra jord med judarnas blod.

Efter att upproret slagits ned brände den romerske generalen ner Sepphoris och sände dess 20 000 invånare i slaveri som straff för deras medverkan. Varus lät därefter korsfästa 2000 rebeller längs huvudvägarna runt den förintade huvudorten inom synhåll från Nasaret. Längs dessa bloddränkta vägar, kantade av ruttnande och förvridna kroppar ska den tonåriga Maria gett sig iväg för att skattskrivas i Betlehem.

Lurik rekommenderar: James D. Tabor. Jesus dynastin; Den dolda historien om Jesus, hans kungliga familj och kristendomens födelse. Simon & Schuster 2006.Romersk avskräckningsmetod

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin MellanösternLuriks Anakronismer.