Norska uppfostringstABBAr: Tyskerungernas öden i kölvattnet av andra världskriget

2014/04/03 § Lämna en kommentar

Fredsslutet 1945 välkomnades som bekant av merparten av Europas folk, men befrielsen av de tyskockuperade nationerna har, i mångt och mycket, också haft en bitter eftersmak; inte minst om du råkade ha varit av kvinnligt kön och haft den dåliga smaken att kopulera med en tysk soldat. Fenomenet är välkänt från Frankrike där, i kölvattnet av ”befrielsen”, tusentals franska kvinnor som haft sexuellt umgänge med tyska soldater rakades, kläddes av nakna, bespottades, våldtogs och i värsta fall mördades. I det fjärran Norge blev ödet för ”tyskertösenes” (norska kvinnor som ingått i sexuella relationer med tyska ockupanter) avkommor, de så kallade ”tyskerungerna”, minst lika horribla.

”Produktionen” av ”tyskerunger” var ett resultat av det beryktade ”Lebensborn-programmet” som upprättades av Heinrich Himmler 1935 och hade till uppdrag att utöka beståndet av friska, vita, germanska barn. Programmet implementerades fullskaligt i det, ur rassynpunkt, förlovade landet Norge där Hallstadt-blondinen predominerade det demografiska beståndet. Resultatet av Himmlers bemödanden blev att mellan 10 000 – 12 000 barn till norska kvinnor och tyska män framavlades under kriget. Vid krigsslutet lade den norska regeringen rabarber på samtliga hemligstämplade dokument som författats inom ramen för Lebensborn-programmet, vilket innebär att ”tyskertösenes” och deras avkommor lätt kunde identifieras.

Det är också anmärkningsvärt att en stor delegation från Australien uppvaktade Norge efter krigsslutet 1945 och diskuterade möjligheterna att ge ”tyskerungerna” ett nytt hem i Australien i syfte att utöka den vita populationen i det etniskt och rasmässigt heterogena hemlandet.

Norska Tyskerunger

Norska Tyskerunger

Omedelbart efter kriget blev ”tyskerungernas” lojalitet en nationell angelägenhet. Såväl byråkrater som psykologer oroades över att de ”defekta” tyska generna som barnen bar på i framtiden skulle göra dem känsliga för fiendens lockelsetoner: ”tyskerungerna” var alltså, till följd av sitt kotaminerade ”tyska blod”, biologiskt och genetiskt programmerade femtekolonnare. En psykologisk undersökning konkluderade dessutom att 9 av 10 ”tyskertöser” hade ett IQ långt under det normala och kunde klassas som mentalt efterblivna. Slutsatsen blev att minst 4000 ”tyskerunger”, till följd av mödrarnas svagsinnighet, var att betrakta som mentalt retarderade och i behov av extraordinära resurser och åtgärder. Flertalet ”tyskerunger” togs med våld från sina komprometterade mödrar och fick istället framleva sina dagar bakom lyckta dörrar i specialdesignade barnhem.

I modern tid har flera av dessa ”tyskerunger” krävt skadestånd för det lidande som den norska staten utsatt dem för under tiden på barnhem och hos diaboliska fosterföräldrar. Detta är inte att undra på – ”tyskerungernas” levnadsöden utgör en skamfläck i norsk efterkrigshistoria. Historierna är många och horribla; på ett större barnhem låstes ”tyskerungerna” in i klädskåp och matades med potatisskal och fiskrens; I Bergen paraderades traktens ”tyskerunger” inför allmän beskådan där de bespottades, misshandlades och överöstes med invektiv (”tyska horunge” förefaller ha varit särdeles populärt”). Sexuella övergrep verkar ha varit regel snarare än undantag.

Ur svensk synpunkt innebar den norska intoleransen på sikt vissa fördelar. En minoritet av ”tyskerungerna” och deras mödrar fann nämligen en fristad i det av kriget förskonade Sverige. Vissa av dessa har med tiden intagit prominenta roller i svensk politik och kulturliv. Mest känd är med största sannolikhet en viss Anni-Frid Lyngstad – mer känd som ”Frida” och en av medlemmarna i ett litet indieband kallat ABBA.

Allas vår egen Anni-Frid "Frida" Lyngstad.

Allas vår egen Anni-Frid ”Frida” Lyngstad.

Gotiskt mytmakeri: Nicolaus Ragvaldi och konciliet i Basel

2014/03/09 § Lämna en kommentar

Nils Ragvaldsson (ca 1380 – 1448) var en av det i vardande svenska rikets första internationella diplomater. I Sverige pågick fortfarande en konsolidering av landet och en anpassning till den rådande politiska ordningen i Europa som sedan länge präglats av feodalismen enligt vilken arvkungadömet och kyrkan utgjorde två viktiga hörnstenar. Ytterligare en viktig del för alla nya riken är att hävda en tydlig och gärna en ärorik historia och det är på detta område Ragvaldssons gebit fortfarande ger eko in i vår tid.

Nicolaus Ragvaldi (som han kallade sig på latin) var en kyrkans man och som sådan gjorde han en lysande karriär. År 1409 var han kanik i Strängnäs, 1420 dekan och kort därefter kom han på tal som ärkebiskop. Det senare skulle dock inte infrias innan Ragvaldi hade gjort tillräckligt med väsen ifrån sig för att få sitt första viktiga diplomatiska uppdrag, han sändes bland annat till påven Martin V med uppdraget att få den Heliga stolen att återta en bulla gällande Vadstena kloster. Men det är hans senare uppdrag som konung Erik av Pommerns sändebud till Konciliet i Basel som gjort honom betydelsefull.

Konciliet var samlat mellan åren 1431 – 1449 och på dagordningen stod viktiga ting såsom kätteriets utrotande, fred inom kyrkan samt ett enande av de katolska och ortodoxa kyrkorna. Emellertid höll det på att inte bli någonting av några diskussioner överhuvudtaget, man lyckades inte komma till skott eftersom det uppstod en ordningsfråga av yttersta vikt; nämligen den om vilka platser delegaterna skulle föräras och i stormens öga stod bland annat representanterna från Spanien.

Det hela gällde det faktum att placeringen i lokalen uppfattades som en direkt återspegling av rikenas makt och således ville alla ha en så framträdande plats som möjligt vilket innebar hård konkurrens och mycket käbbel. Det var därför inte konstigt att den svenska delegationen (Ragvaldi hade sällskap av biskop Ulrik av Århus) placerade på en aningen undanskymd plats, för inte kunde det obetydliga svenska riket mäta sig med sådana storheter som den Bysantinska kejsaren Johannes VIII Palaiologos som skulle bevista Basel eller spanjorer  och fransmän för den delen?

Det menade svenskarna att man kunde. Ragvaldi verkar ha gripits av frenesi när det gick upp för honom vart man var hänvisad och hela situationen fick honom att lyfta blad från mun. Inför hela konciliet höll Ragvaldi ett exalterat tal om svenskarnas storhet och tidigare öden och äventyr och inte minst skulle spanjorerna respektera Sverige. Han menade att goterna lämnat Sverige under forntiden för att bege sig på rövartåg över den kända världen. Man hade rentav besegrat Egypten, grundat Troja, erövrat stora delar av nuvarande Balkan och inte minst hjälpt grekerna att besegra den persiske storkungen Xerxes. Han avslutade sin framställan med att retoriskt fråga vilket rike som var mäktigare än det svenska?

Spanjorerna som var mäkta imponerade svarade i sin tur att de som ättlingar till visigoterna (och således också svenskar) minsann borde ha större rätt ändå eftersom de gett sig ut och erövrat och inte fegt – som de goter de nuvarande svenskarna härstammade ifrån – stannat hemma eller återvänt.

Ragvaldis historia fick i vart fall betydelse på hemmaplan när det svenska rikets historia skulle skrivas. Johannes Magnus stödde sig på den när han diktade upp lika friskt som sin föregångare och det är tack vare Ragvaldi vår nuvarande kung har ordningsnummer XVI trots att vi i dag vet att det endast har funnits högst tio tidigare kungar vid namn Karl.

Basel. Här återgivet år 1496

Basel. Här återgivet år 1496

Efemär monarki utan symmetri i tid av politisk anarki: Finlands och Litauens tyska monarker det förunderliga året 1918

2014/02/26 § Lämna en kommentar

I kölvattnet av segern på östfronten och den för det unga Sovjetryssland så dyrköpta freden i Brest-Litovsk i mars 1918 smidde den segerrusige tyske kejsaren, Vilhelm II (kejsare 1888-1918), planer på att helt rita om nordöstra Europas politiska och konstitutionella karta. I flera av de nyutropade och nominellt självständiga östeuropeiska stater som såg sitt ljus genom fredsslutet, varav flertalet saknade egna arméer och möjligheten att utöva en självständig politik, planerade den tyska militärledningen att installera monarkier vars företrädare skulle hämtas bland den tyska kejsarens skäktningar. Längst gick planerna i Finland och Litauen.

Finland kunde som bekant lösgöra sig från det ryska oket redan i december 1917 till följd av det revolutionära kaos som tillfälligt kom att trunkera det eroderande imperiet. Finland kastades omedelbart in i ett blodigt inbördeskrig där tyskarna aktivt stödde den segrande ”vita” sidan. I Tyskland ansåg man att det självständiga Finland, som ett tack för hjälpen, skulle välja en tysk furste till finsk konung och man utsåg på ett tidigt stadium en viss Fredrik Karl (1868-1940), prins och lantgreve av Hessen, till detta ärofyllda uppdrag.

Stackars Fredrik ägnade större delen av sommaren 1918 åt att förbereda sig inför sin konungsliga tjänst genom att med svårighet traggla finska glosor. Detta var dock till ingen nytta. Visserligen röstade det finska parlamentet den 9 oktober 1918 för instiftandet av en finsk monarki med Fredrik Karl på tronen under namnet Karl I (han skulle bl.a. tituleras ”kung av Finland och Karelen, hertig av Åland och ärkehertig av Lappland”). Emellertid stod det snart klart att det tyska kejsarriket inte skulle gå segrande ur Andra Världskriget, vilket föranledde ”Karl I” att abdikera redan den 14 december 1918. Således slutade sagan snöpligt för det självständiga Finlands hitintills enda monark – Fredrik Karl ”reagerade” endast i dryga två månader och hann inte ens att besöka sitt kungarike.

Karl I av Finland

Karl I av Finland

Det nominellt självständiga Litauens situation var ytterst prekär i kölvattnet av freden i Brest-Litovsk. Inte nog med att den nya staten inhyste en förhållandevis stor och inflytelserik tysk-baltisk minoritet, tyska trupper kontrollerade dessutom fortfarande stora delar av landet. Det litauiska parlamentet, som i princip var maktlöst, fann ingen annan utväg än att rösta för inrättandet av monarki den 11 juli 1918. Man gick dock inte tyskarna helt till mötes utan genomförde något av en våghalsig kupp. Den litauiska kronan erbjöds nämligen, utan den tyska militärledningens sanktion, till en viss hertig Vilhelm Karl av Urach (1864-1928).

Inte nog med att Vilhelm var troende katolik, han var dessutom bara avlägset släkt med huset Hohenzollern och hade inga som helst dynastiska kopplingar till Polen (litauerna förfasades över tanken på att ännu en gång bli tvingade in i en union med polackerna). Detta var långtifrån första gången den till synes otursförföljda hertig Vilhelm var tilltänkt att beträda en vakant europeisk tron. Tidigare hade han varit kandidat till både Monaco, Lothringen och Albaniens troner.

I vilket fall som helst utropades Vilhelm till konung Mindaugas II i juli 1918 och började, enligt litauiska uppgifter, att förbereda sig inför uppgiften genom att studera litauiska och litauisk historia. Dock skulle heller inte Mindaugas II vare sig hinna beträda sin tron eller besöka sitt konungarike innan det stod klart att Tysklands militära kollaps var nära förestående. Redan den andra oktober 1918 återkallade det litauiska parlamentet sitt beslut och således blev det självständiga Litauens efemära experiment med monarki endast några dagar äldre än Finlands.

I vilket fall som helst så har hertigarna av Urach inte helt uppgett sina aspirationer på Litauens tron. Den nuvarande hertigen (Mindaugas II:s sonson), Inigo von Urach, arbetar nämligen aktivt för att befrämja Litauen och litauisk kultur i Tyskland och har vid upprepade tillfällen öppen deklarerat att han skulle acceptera Litauens krona om denna mot förmodan skulle erbjudas honom. Hitintills verkar dock litauerna hålla fast vid sin republikanska konstitution.

Mindaugas II av Litauen

Mindaugas II av Litauen

 

En tårfylld historia: Om gråtande kristna konstverk

2014/01/15 § Lämna en kommentar

Finns det någonting heligare och sorgsnare än när en staty av jungfru Maria gråter för mänsklighetens synder? Statyer – men även tavlor – föreställande Jesu moder som oförklarligt brister ut i gråt är troligtvis det vanligaste förekommande miraklet och ett av få som det fortfarande frekvent vittnas om. De gråtande statyerna överlevde uppenbarligen det ”fanatiska” medeltiden samt renässansens och upplysningens mer skeptiska tidevarv då det i Europa finns hundratals moderna rapporter om konstverk som behagar börja böla i tid och otid. Dramatiken och heligheten förstärks inte sällan av att dessa inte endast låter sina salta tårar sakta strila ned för kinderna, helig olja och rent av blod är också vanligt förekommande när jungfrun gråter.

Det är oklart hur traditionen med gråtande statyer uppstod från början men en högst hypotetisk idé är att fenomenet härstammar från 200-talet e.Kr. och den nyplatonism som mystikern Plotinos (204–270) skapade. Plotinos var inte kristen och hans lära tog intryck av indiskt religiöst tänkande men som så ofta är fallet smög sig hans föreställningar sakteligen in i den kristendom som höll på att formas.  Genom teurgi – som var en samling magiska ritualer – kunde nyplatonismens apologeter få statyer att le eller facklor att självantändas. Teurgin introducerades för kristendomen genom den kristna teologen Pseudo-Dionysius Areopagiten (500-tal) som var en häftig försvarare av magin. Areopagiten menade att prästerskapet genom begrundan av det ljus som Gud utstrålade kom människorna till del genom teurgin och medelst kontemplation av detta kunde prästerskapet också bli ”ljus” i mänsklighetens tjänst.

Som nämnt är det oklart om miraklet med gråtande statyer och tavlor har sitt ursprung i nyplatonismen men faktum kvarstår: i hela den kristna världen gråter fortfarande statyer även om fenomenet är vanligast förekommande i den katolska världen.

I Södertälje år 1992 fick den femtonåriga flickan Samira Hannoch uppenbarelser av det libanesiska helgonet Charbel Makhlouf som menade att de assyriska och syrianska kyrkorna borde enas. Makhloufs porträtt började gråta och flickan fick förmågan att hela sjuka genom att stryka helig olja på deras pannor. Det hela fick internationell uppmärksamhet och under kort tid vallfärdade tiotusentals människor från så långt bort som USA till Södertälje i hopp om att bli helad från sina lidanden. Underbart är kort och eftersom inga mirakel skedde slutade Hannoch att ta emot besökare, om tavlan fortfarande gråter är okänt.

En ikon föreställande Charbel Makhlouf

En ikon föreställande Charbel Makhlouf

I Italien började år 1995 en Madonnastaty gråta blod vilket ska ha bevittnats av inte mindre än 60 olika personer varav en var den lokala biskopen. En forensisk undersökning påbörjades vilken överraskande nog visade att Madonnan var androgyn då blodet tillhörde en man. Eftersom en jungfru med manligt DNA var lite mycket att bära för de katolska italienarna riktades arga blickar mot statyns ägare som vägrade låta sig underkastas ett DNA-test.

Ett mycket uppmärksammat fall är den gråtande Jungfru Maria i den japanska staden Akita. Skulpturen bölade över 100 gånger och tester visade att tårarna var mänskliga. Undret blev uppmärksammat över hela världen sedan miraklet filmats av japansk TV och det apokalyptiska budskapet spridits genom nunorna i Akitas försorg. Hur religiösa katolikerna än må vara är Vatikanstaten och den Heliga stolen alltjämt skeptisk mot den här typen av mirakel och i regel avfärdas de flesta gråtande artefakter som bluffar; emellanåt utförd av en kyrkans man som vill dra uppmärksamhet till sin kyrka.

Den gråtande Maria i Akita

Den gråtande Maria i Akita

Pennan mäktigare än svärdet?: När Kalmarkriget skulle avgöras i svensk-dansk kungaduell

2013/11/05 § Lämna en kommentar

Det var den 9:e augusti år 1609 som Sveriges hårdföre konung Karl IX (1550-1611) drabbades av sitt första av många slaganfall. Orsaken till attacken var given på förhand då Karls koleriska humör på ålderns höst gränsade till sinnessjukdom. Och även om vi inte känner till detaljerna bakom slaganfallet så gör både Axel Oxenstierna och 1600-tals historikern Johannes Messenius gällande att den sardoniska konungens obalanserade humör var den direkt bidragande orsaken.

Slaganfallet kom minst sagt olägligt. I öster slogs svenskarna för glatta livet mot stundtals överlägsna ryska och polsk-litauiska fiender. Etter värre var att Danmarks unge och otålige konung, Kristian IV (1577-1648), inte önskade annat än att återupprätta den för svenskarna så förhatliga Kalmarunionen (1397-1521).

Under flera års tid agerade Kristian därför hotfullt mot Sverige närhelst han fick chansen och vägrade därtill länge att blankt acceptera Karls kungakrona. Slutligen fick också den danske konungen med sig ständerna på sin krigiska bana vilket resulterade i en krigsförklaring den 4 april 1611. Kriget, som fått namn efter staden kring vilket lejonparten av kriget kretsade, varade i två år och utmynnade i en bokstavligt talat dyrköpt fred för Sveriges del.

Karl IX

Karl IX

Karl höll sin vana trogen på att brisera av raseri när han meddelades om Kristians uppenbara brott mot Stettinfreden. När danskarna sedan lyckades med bedriften att erövra såväl Kalmars som Borgholms slott brast det för den snarstuckne gamle konungen som i blint raseri författade ett brev till sin danska ärkefiende vari han krävde att kriget skulle avgöras i en duell mellan honom själv och Kristian:

Vi Karl IX [. . .], låte dig, Kristiern den fjärde, konung uti Dannermark, veta, att du haver gjort som ingen ärlig eller kristen kung [. . .] Men på det att yttermera blod för din skull icke må utgjutas, föreslå Vi nu dig, att du begiver dig uti egen person, efter de gamle göters lovliga bruk och sedvana, uti en kamp med Oss på slätte marken [. . .] Om du icke detta gör, så hålla Vi dig för ingen ärlig konung eller krigsman att vara. Där rätta dig efter!  

Karl uppges ha varit nöjd med brevet; även om slaganfallen nästintill gjort honom oförmögen att tala så besatt han likväl fortfarande kraft och medel för att förödmjuka sina fiender. Nu visade sig emellertid att Kristian, som inte alls var intresserad av att duellera med den närmare mer än trettio år äldre kungen, var strået vassare än Karl på att med fjädern i handen malträtera sina fiender. Kristian IV:s ripost var nämligen ett barskt avvisande på Karls propå, lika mördande som det var fränt:

Vi, Kristian den fjärde, låte dig, Karl den nionde, konung uti Sverige, veta, att din lättfärdiga, obeskedliga skrivelse är Oss genom din trumpetare tillhanda kommen [. . .] Men eftersom vi förmärka, att hundedagerne ej äro förbi i din hjärna, så have Vi måst skicka Oss efter det gamla ordspråket, att som man ropar i skogen får man svar. [. . .] Det diktar och ljuger du Oss på som en den där sin mun icke kan styra och som en äreskändare, den där som sig med skällsord ärja vill, när makten icke räcker till.

Det har stundtals rått stor oenighet om huruvida Karls uppmaning till duell var ärlig och uppriktigt menad. Klart är att det svenska riksrådet ansåg hela affären oerhört pinsam; Kristian IV:s svar fick trots allt den svenske konungen att inför utomstående framstå som en gammal besinningslös stridstupp. Kanske var det för Sveriges vidkommande därför bra att den gamle konungen fick byta krigsskådeplatsen mot dödsbädden redan under krigets inledningsskede.

Kristian IV av Danmark

Kristian IV av Danmark

Statliga otjänster: Könsdiskriminering i reformskugga

2013/10/27 § Lämna en kommentar

Riskdagens beslut 1919 att ge kvinnor rösträtt i de allmänna valen brukar anses som den främsta segern för jämställdhet i den moderna svenska historien. Mången övertygad feminist har emellertid indignerat hävdat kampens fortsatta aktualitet, och att lika möjligheter mellan kö­nen ännu lyser med sin hånfulla frånvaro. Ty även om en politisk jämlikhet mellan könen kunde hävdas i och med 1921 års val, fortsatte en ekonomisk och social ojämlikhet att gäcka jämlikhetssträvarna.

Sedan mitten på 1800-talet hade kvinnor haft tillträde till statligt reglerade tjänster, där folk­skollärarinnorna utgjorde den talrikaste gruppen. Post- och telegrafverken följde efter och erbjöd lägre tjänster till kvinnor. Runt år 1900 arbetade ca 500 kvinnor på främst lägre poster inom den statliga förvaltningen. Att kvinnor beklädde tjänster med låga löner sågs inte som något problem av dåtidens manliga makthavare och arbetsgivare, medan högre tjänster inne­bärande chefsbefattningar inte betraktades som lämpliga för denna halva av befolkningen.

Talande insyn i Televerkets verksamhet på 1960-talet.

Talande insyn i Televerkets verksamhet på 1960-talet.

Regeringen Edén-Branting passade dock på att öppna fler dörrar för kvinnor inom statens yr­ken, då den som ett preludium till rösträttsreformen drev igenom att kvinnor tilläts inneha tjänster som rektorer, lektorer och adjunkter på statliga läroverk. Denna reformregering kon­struerade även behörighetslagen från 1925 som visserligen ökade kvinnors rättigheter att an­ställas på högre statliga tjänster, men flera tjänster undantogs i lagtexten. Till exempel accep­terades inte kvinnor som domare, gymnastiklärare, poliser, präster eller militärer. Poster som kunde ge kvinnor alltför stor makt över alltför många män hölls fortfarande på avstånd från progressivitetens kvarnar.

Post- och televerket samt SJ deklarerade tydligt sitt motstånd mot kvinnors nya yrkesvägar och pekade på att verkens ”skiftande arbete” och inslag av ”förmanskap” inte lämpade sig för kvinnliga utövare. Regeringen fick även träda in och begära individuell prövning av tre post­assistenttjänster inom generalpoststyrelsen, där 65 kvinnliga sökande uppenbart kringgåtts. I de påföljande prövningarna visade myndigheten prov på utsökt fantasifull misogyni.

En av de kvinnliga sökande till generalpoststyrelsen tjänster fick av verket omdömet att hon säkert torde lämplig, såvida det inte ”hos henne förefunnes en viss nervositet, som kan anas om också icke märkas”. När det gällde en annan kvinnlig sökande förklarade generalpoststy­relsen att ”hennes uppträdande mot allmänheten och personalen varit oklanderligt. Men detta är ju alltid fallet då någon känner sin oförmåga”. Patriarkatet kunde ännu räcka lång näsa åt reformens lansdragare.

1946 fastställde riksdagen lika löner oavsett kön inom statliga tjänster utom militär- och prästtjänster. Idag beräknas den oförklarade statliga löneskillnaden mellan könen uppgå till 1,2 procent.

Luriks Spökskrivare: David Nilsson

Lurik rekommenderar: Kjell Östberg. Efter rösträtten. Symposion 1997.

SJ-anställda i Stockholm, 1952. Lägg märke till den kvinnliga konduktören.

SJ-anställda i Stockholm, 1952. Lägg märke till den kvinnliga konduktören.

Saten i gaten: Om Karl XII:s sjörövarflotta och Lasse i Gatan

2013/10/20 § Lämna en kommentar

Piraten är genom Hollywoods försorg oskiljaktigt förenat med Västindien och Karibien. I dessa områden hittar vi också mycket riktigt de mest namnkunniga piraterna såsom kapten Svartskägg (som Lurik skrivit om tidigare) och Francis Drake – eller El Draque som hans spanska fiender kallade honom – verksamma. Man behöver dock inte rikta blicken mot andra sidan jorden för att finna intressanta pirater. Under det stora nordiska kriget (1700 – 1721) bibehöll Karl XII en mäktig piratflotta och även om den främsta svenska piraten kanske inte hade ett namn som var i samma ”piratklass” som Svartskägg eller El Draque var han inte desto mindre fruktad; Lasse i Gatan (1689 – 1718).

Bakgrunden till piratflottans tillkomst var att man led brist på krigsfartyg. Då armén var upptagen med strider i Polen och i de svenska provinserna var man rädd att Danmark skulle ge sig på ett nytt försök att ta Skåne. Av den anledningen patrullerade den Svenska flottan nitiskt Öresund samtidigt som man även höll  uppsikt över eventuella ryska fartyg. Denna koncentration österut lämnade Göteborg oskyddat varför Karl XII skrev ut så kallade ”kaparbrev” till civila fartyg som därigenom transformerades från handelsfartyg till legala piratfartyg redo att hissa ”Jolly Roger” (svenska fartyg använde dock aldrig den fruktade dödskalleflaggan).

Som mest hade Sverige en piratflotta om hela 156 fartyg. Målet var framförallt att stoppa alla fartyg som försökte nå de baltiska hamnarna samt stoppa den norska timmerexporten. Lasse i Gatan (eller Lars Gathenhielm som han adlades till) ägde själv 50 av flottans fartyg och han skydde inga medel på havet. Vittnen från det Lübeck-flaggade skeppet St. Peter berättar att piraterna tog allt de kom över, de ska till och med ha rövat skorna från en piga som var med som passagerare.

Lasse i Gatan attackerade mängder med fartyg utanför Västsverige och gjorde havet så pass osäkert att han så småningom tvingades gå utanför ramarna för det kungliga tillståndet för att kunna fortsätta sitt värv. Verksamheten förflyttades längre väster- och söderut. Enda ner mot engelska kanalen kunde man mot slutet av kriget råka ut för svenska pirater.

Den svenska sjörövarflottan skadade allvarligt handeln i Nordeuropa. Enbart mellan åren 1710 och 1714 fördes 110 erövrade handelskepp från Danmark, Nederländerna och Lübeck till Göteborgs hamn där bytet delades upp av en för ändamålet upprättad domstol. Engelsmännen drabbades mycket hårt, enbart under 1710 kapades inte mindre än 136 engelskflaggade skepp. Detta accepterades naturligtvis inte och både de engelska och nederländska krigsflottorna började eskortera sina handelskepp och inledde utöver detta direkta stridshandlingar mot nordens pirater.

Lasse i Gatan dog i bentuberkulos endast 28 år gammal men i hans ställe trädde hans hustru, Ingela Gathenhielm, fram och tog över makens verksamhet. Hon var inte desto mindre framgångsrik under de återstående åren kriget pågick. När freden väl kom och kapartillstånden drogs tillbaka befann sig Ingela i en mardröm av tillkrånglade avtal och processer som mestadels handlade om vem som hade investerat i vad och hur mycket alla intressenter hade rätt till. Ingela var dock inte den som gav sig i första taget. Efter åratal av processer lyckades hon lösa skulderna genom att kräva kronan på pengar. Tillslut fick således även den svenska staten hala flagg inför en Gathenhielm.

Lars Gathenhielm

Lars Gathenhielm

Sisu på medeltiden: Bonden Lallis dråp på biskop Henrik

2013/09/11 § 3 kommentarer

Storbonden Lalli slet i sitt anletes svett i sina försök att betvinga den finska jorden. Trots svårigheterna det innebar att vara bonde i mitten av 1100-talet levde Lalli och hans hustru Kerttu ett någorlunda gott liv i socknen Wirmo. De förefaller även varit mer välbeställda än de flesta andra i bygden.

Historien om Lalli och Kerttu är några av de första dokumenterade berättelsen om namngivna finnar som man känner till. Det har även hävdats att hela Finlands skrivna historia börjar med dem. Dessutom är både plats och ungefärlig tidpunkt för de tragiska händelserna som utspelade sig vintern år 1156 någorlunda kända, även om berättelsen har mytologiska inslag.

Lalli och Kerttu var kristna, deras namn är förfinskade varianter av Laurentius och Gertrud. Men som många andra tidigt frälsta hade de dålig uppfattning om vad kristendomen innebar, kanske hade de till och med blivit ”svärdsdöpta” i någon svensk räd. Oavsett vilket hade Lalli blivit exkommunicerad (eller på annat vis utesluten) av biskopen i Uppsala, Henrik, (död 1156?) för ett mord han tidigare begått och tvingad till en hård botgöring innan han var välkommen tillbaka in i den kristna gemenskapen.

Staty föreställande Lalli

Staty föreställande Lalli

Henrik var biskop i Uppsala (han kom ursprungligen från England) men hade följt med kung Erik den Helige till Finland på korståg för att kristna finnarna med svärd och eld om så krävdes. Efteråt hade han valt att stanna i trakten kring Åbo med syftet att säkerställa att finnarna höll sig till den rätta tron. På väg till sitt residens passerande han en januaridag Lallis gård och passade därför på att fylla sina egna förråd. Vid den här tiden hade herrarna rätt att plundra bondebefolkningens förråd vid behov och det var ett vanligt förfarande som inte upphörde fören kung Magnus Ladulås förbjöd våldgästning; i vart fall i Sverige.

Kerttu var ensam hemma när biskopen stormade in och krävde mat, vilket han förvägrades. I sin fulla rätt tog därför Henrik vad han ville ha, Kerttus protester till trots. När Lalli kom hem och fick veta vad som hänt fylldes han av raseri mot biskopen som han redan hade ett horn i sidan till. Lalli samlade därför sina män, beväpnade dem och bestämde sig för att biskopen nu skulle dö.

Man satte genast av efter Henrik och hann i kapp honom när han var ifatt med att korsa ett fruset träsk. Den rasande Lalli flög på biskopen med yxan i högsta hugg och slog utan pardon ihjäl honom. Som byte tog han biskopens mitra och satte den på sitt eget huvud. Glad i hågen med mitran på sniskan kom han hem till sin kära Kerttu, men nu skulle han drabbas av Guds hämnd. Då han försökte ta av sig den heliga huvudbonaden följde hela skalpen med. Såret började vara sig och snart upptäckte Lalli att han ständigt plågades av möss som ville gnaga på honom. Hans världsliga straff blev ett liv i fattigdom, kyrkan bestämde att hans gård framgent skulle tillhöra biskopsdömet i Åbo. Detta fruktansvärda öde drev honom vansinnig och tillslut såg han ingen annan utväg än att dränka sig i en sjö som nu kallas Hiirijärvi (Mussjön).

Henrik blev kanoniserad redan under 1300-talet och platsen för mordet har blivit Finlands enda katolska pilgrimsmål. Lalli kan på botten av sin sjö njuta av att ha blivit en symbol för den fria finska bonden som äger sisu, råder sig själv och inte tar skit från utlänningar.

Lalli slår ihjäl Biskop Henrik

Lalli slår ihjäl Biskop Henrik

Lurik rekommenderar: Anders Fryxell. History of Sweden. Bentley London. 1844.

Blot(t)ad kvinnohistoria: vikingatidens matriarker

2013/09/04 § Lämna en kommentar

När de flesta tänker på vikingatiden föreställer de sig en skäggig vilde med yxan i högsta hugg i färd med att sända en klen frank till efterlivet. Denna bild stämmer visserligen men gäller inte för flertalet av människorna i Norden mellan åren 800 och 1000 eller under vendelsk tid (500 – 800). Precis som under den följande medeltiden var den absoluta majoriteten av invånarna bönder som ägnade sig åt vardagens bekymmer medan endast en minoritet ingick i det stånd av krigare som organiserades och uppbådades för ”vikingatåg”.

Om man får tro Snorre Sturlason (1179 – 1241) och hans verk Den yngre eddan eller den äldre Adam av Bremens (Adam är synnerligen tendensiös och byggde sina uppgifter på hörsägen) redogörelser om vikingarnas samhälle får man intrycket att männen i norr fullkomligt dyrkade våldet. Frågan är då vilken position kvinnorna hade i denna manliga värld? Frågan är problematisk eftersom vi saknar skriftliga källor som nämner kvinnor – förutom en och annan runsten som rests av kvinnor – vid sidan av sagorna om asarna. I dessa finns nog så många gudinnor, völvor, valkyrior och ränksmidare men det faktumet säger ingenting om att dödliga kvinnor respekterades. Det källmaterial som finns att tillgå är därför nästan enbart av arkeologisk natur vilket visserligen ger säkra kunskaper men som samtidigt kan vara svårtolkat och leda fel.

I nationalistisk yra påbörjade man år 1846 utgrävningar av de mytomspunna kungshögarna i gamla Uppsala. I högarna förväntades de tidigaste sveakungarna ligga begravda, de i Ynglingatal (dikt författad på 900-talet för Ynglingaättens räkning) omnämnda kungarna Adil, Aun och Egil. Det förefaller som om man hoppades göra fynd som kunde liknas vid faraonernas guldtyngda gravar. När man grävt klart gick tongångarna annorlunda. Allt man lyckats hitta var några gamla brända benrester – och vad värre var – den ena högen innehöll ben från en kvinna.

Vikingatidens mäktiga kvinnor känner vi i princip enbart från deras gravar, men därigenom kan vi slå fast att det i denna manliga värld fanns gott om matriarker och de återfinns från yngre järnålder, vendelsk tid och vikingatid. Under järnåldern begravdes även kvinnor i ståtliga skeppssättningar vilka tydligt avspeglar den makt dessa kvinnor hade i samhället. Även senare under vikingatid hände det att kvinnor begravdes i båtar vilket går stick i stäv med den tidigare uppfattningen att dessa gravskick var förbehållen män som vunnit ärbarhet med yxan i hand.

I som så gott hela södra Sverige förekommer gravar i vilka matriarker vilar tillsammans med rikedomar som de inte behöver skämmas för, vare sig i Sverige eller i ett internationellt sammanhang. Kvinnogravarna innehåller allt från maktattribut såsom spiror och stavar samt rikedomar i form av arabiska silvermynt och dyrbara smycken. I Birka har man funnit tre stora kammargravar varav den största är fyra meter lång, två meter bred och två meter djup. Det intressanta med dem är att de är ämnade för kvinnor och inte för Birkas manliga härskare. Dessa kvinnor var möjligen någon form av mäktiga völvor (siare) som rört stor respekt vilket man kan ana eftersom de har jordfästs med spiror och stavar; tydliga maktsymboler.

Somliga kvinnor ansågs kunna vara potentiellt farliga även i efterlivet. Vissa kvinnor har begravts med stora rikedomar men troligtvis ansetts så mäktiga att risken för att de skulle resa sig ur graven och gå igen var överhängande. I syfte att minimera risken för gengångare naglade man fast dem i graven genom att stöta flera spjut genom kroppen. I motsatts till gravar innehållande män rörde dessa fynd ingen större uppmärksamhet. Anledningen var troligen att man länge var uppslukad av tanken på att hitta de mytologiska kungarna och i jakten på dessa var allt annat en besvikelse.

Lurik rekommenderar: Anna Lihammer. Vikingatidens härskare. Historiska media. 2012.

Uppsala högar 1800 eller tidigt 1900-tal. Bildtexten berättar att här bodde "i hedenhös svearnas konung och att det hednatempel som Adam av Bremen berättar om låg här.

Uppsala högar 1800 eller tidigt 1900-tal. Bildtexten berättar att här bodde ”i hedenhös svearnas konung” och att det hednatempel som Adam av Bremen berättar om låg här.

Bönder, brännvin och bröllop: 1700-talets svenska bröllopsfester

2013/08/28 § Lämna en kommentar

Som så många andra sockenpräster i 1700-talets Sverige satt kyrkoherden i Hargs socken i uppland och vred sina händer i vankelmod. Föremålet för kyrkomannens grubblerier var det hämningslösa festandet i samband med främst bröllop, men även vanliga söndagar. Istället för Gudlöst supande önskade sig kyrkan att fester och bröllop skulle präglas av värdighet såsom det passade sig goda lutheraner.

Lösningen på problemet med allt för glada bröllop hette förbud som detaljreglerade festernas omfattning och vad man fick och inte fick hitta på för galenskaper. Lång- och ringdans såg prästen som ett rent av livsfarligt nöje:

”bör all försiktighet brukas vid den så kallade långdansen att ej någon av deras oförvägna springande över tak, stenar etc må fara illa, likaledes att de ej genom hastigt drickande i gårdarna medans de äro varma draga på sig ohälsa.”

Varningen vittnar om hur mycket det söps under 1700-talets bröllop. Dessa fester liknade inte våra tiders modesta endagarsbröllop utan kunde hålla på i fyra till fem dagar och det huvudsakliga inslaget var supande, skandalösa danser samt ett och annat rejält handgemäng. På vissa håll införde man till och med en ”bar” med tillhörande spelmän så att man kunde få sig ett rejält järn även under själva vigseln vilket får anses ha varit ett uttryck för katolsk lättja.

Lördagen före bröllopet hölls en möhippa hos bruden som var öppen även för manliga gäster. Under denna festlighet spottades det inte i glaset, vilket självfallet ledde till att mången druckna män och kvinnor uteblev från söndagens obligatoriska gudstjänst eller rent av vigseln om den stod dagen efter. De som närvarande kunde vara rejält bakfulla och därför passa på att sova ruset av sig i bänken, men om det ville sig väl fanns det som nämnts möjlighet att få sig en återställare. Kyrkan hotade både med böter och helvete för utebliven kyrkoplikt men det hickade man bara förnöjsamt åt, även om böter både en och annan gång utdelades.

Dubbla bröllop gav möjligheten att festa till det dubbelt så mycket. Traditionen innebar inte att det var två olika bröllop, istället gifte man sig informellt under festliga former kvällen före vigseln genom att bruden leddes till sitt blivande hem i förväg. På fjärde dagen hade man någonting som kallades hemkomstöl vilket kan liknas vid våra tiders efterfester med den skillnaden att man redan nu hade ägnat sig åt dryckenskap i tre dagar och inte ville sluta tvärt.

Det tog kyrkan hela 1700-talet ut att forma den svenska allmogens bröllopstraditioner i en mer luthersk riktning. Sedligheten bland befolkningen liknade den som råder i dag vilket traditionen med ”kubbdans” visar. Denna dans var en typ av ringdans där man dansade runt en stubbe på vilken vid ett givet tillfälle en yngling tvingades upp på för att ogenerat skandera ut vem han hade haft sex med föregående natt.

Supande allmoge (1800-tal)

Supande allmoge (1800-tal)

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin NordenLuriks Anakronismer.