Konsten att böja knä inför överhögheten: Vett och etikett i Qingdynastins Kina

2015/06/22 § Lämna en kommentar

Det kinesiska hovets komplicerade och obskuranta etikettsregler, ritualer och ceremoniell i slutet av 1800-talet saknar sin jämbördighet. Den förhärskande ideologin, genomsyrad av arkaiska konfucianska teser och trossatser, gjorde gällande att ”Draktronen” endast kunde beträdas av den rättmätige kejsaren, ”Himmelens son”, som hade gudagiven despotisk makt att styra efter välbehag genom att ha erhållit ”himmelens mandat”.

Vördnaden för kejsaren, eller dennes ställföreträdare, tog sig uttryck i att omgivningen, oavsett rang, var påbjudna att stå på knä i dennes närvaro. Etter värre, ur europeisk synvinkel, var att diplomatiska sändebud förväntades göra kow-tow (att buga nio gånger och röra pannan vid golvet tre gånger) inför åsynen av ”draktronens” representant. Få européer fann sig i denna sedvänja; vilken dels sågs som gravt förödmjukande, dels omöjligt att genomföra eftersom handlingen, implicit, skulle innebära att det diplomatiska sändebudet gjorde sig skyldig till majestätsbrott (genom att visa den främmande despoten större hedersbetygelser än den egna regenten).

Kravet på att omgivningen skulle falla på knä inför kejsaren/kejsarinnan blev med tiden allt mer besvärande och nådde sin bristningsgräns under änkekejsarinnan Cixis långa regering (med vissa avbrott: 1861-1908). Varhelst änkekejsarinnan vistades i den Förbjudna Staden föll ämbetsmän och eunucker, oavsett väderlek, ned på knä.

Att detta var en outhärdlig plåga påvisas inte minst av att hovets eunucker hade för vana att sy in knäskydd i sina byxor; i annat fall blev det allt för plågsamt att ständigt, och även i hög ålder, förväntas att falla ned på knä. Inte undra på att många eunucker pensionerades i förtid till följd av artros i knäna.

Änkekejsarinnan själv, som sökte modernisering och omgav sig av européer, var insatt i problemet, men gjorde endast tafatta försök till att förändra hovetiketten. Vid ett tillfälle fann hon att en ämbetsman som knäböjde inför hennes bärstol under en osedvanligt regnig dag droppade regnvatten färgat i rött och grönt; det visade sig att personen ifråga varit för fattig för att inköpa en formell rock och därför burit en målad version av papper: Cixi var bekymrad.

Kow-tow

Kow-tow

I takt med att Kinas moderniseringsprocess framskred i allt högre tempo under slutet av 1800-talet och kontakten med de ”vita djävlarna”, européerna, blev tätare såg sig Cixi tvungen att göra vissa förändringar i den gamla sedvänjan. Anledningen var att många högättade ämbetsmän fann det nedvärderade att kräla på knäna framför kejsarinnan medan deras socialt, kulturellt (och inte minst eugeniskt) underlägsna kollegor från Europa kunde stå upp rakryggade i hennes närvaro. Under visst knotande fann sig den traditionsbundna kejsarinnan föranledd att med tiden också låta socialt och politiskt framstående kineser undandra sig det formella knäandet inför överhögheten, givet att en europé var närvarande.

Kravet på att omgivningen alltid skulle stå på knä i hennes närhet ledde inte sällan till rent absurda komplikationer som motverkade den allsmäktiga regentens egna intressen. Cixi, som var nyfiken på alla västerländska nymodigheter, närde en otyglad lust att prova på tidens fortskaffningsmedel framför andra, och själva sinnebilden för modernisering, automobilen (hon hade med tidigare med förtjusning provat på tåg, ångbåt och trehjuling). I början av 1900-talet fick så Cixi i gåva från den skenheliga generalen Yuan Shikai (1859-1916), sedermera den kinesiska republikens grundare, en luxuös bil lackerad i kejserligt gult med vackra drakmotiv. Emellertid fanns det med bilen ett oupplösligt problem: chauffören kunde omöjligen stå på knä samtidigt som han rattade fordonet. Följden blev att Cixi, tros sin påfallande nyfikenhet, aldrig vågade att prova på en åktur i den omsusade presenten.

Änkekejsarinnan Cixi omgiven av sina eunucker.

Änkekejsarinnan Cixi omgiven av sina eunucker.

 

Annonser

Hora och hjältinna: Hur ”Vackrare än tusen gyllene blommor” räddade Beijing

2015/05/29 § 2 kommentarer

För Qingdynastins ledargarnityr utgjorde ”de vita jävlarnas”, d.v.s. europeérnas, makabra skövling av (det gamla) Sommarpalatset i slutfasen av det Andra Opiumkriget en nationell och dynastisk skymf utan dess like. Vid tidpunkten, år 1860, var Sommarpalatset i mångt och mycket Kinas nervcentra, och skatterna som där samlats på hög under generationer var något som rovgiriga franska och brittiska soldater aldrig hade kunnat föreställa sig. Inte bara kineserna förfasade sig över hur fullständigt hänsysnlöst europeérna skövlade denna plats, så även deras egna. Överstelöjtnant Wolseley, som var ögonvittne till den ohyggliga förstörelsen, skrev: ”Plundringen började genast och alla föremål som var för tunga att flytta förstördes omedelbart helt godtyckligt och nyckfullt . . . Såväl officerare som manskap verkade ha gripits av tillfällig sinnesförvirring”.

När Qingdynastin återigen invecklade sig i en militär konflikt med de europeiska stormakterna, genom att liera sig med de fanatiskt främmlingsfientliga ”boxarna” under det stora ”boxarupproret” (1898-1901), verkade historien från det Andra Opiumkriget upprepa sig: de kinesisiska trupperna led det ena katastrofala nederlaget efter det andra, Qingdynastins koryféer (inklusive kejsaren) flydde Beijing hals över huvud och de ”vita jävlarna” intog utan svårighet huvudstaden– det verkade nu bara vara en tidsfråga innan den slutgiltiga och fullständiga skövlingen av staden och dess kulturskatter skulle inledas.

En kurtisan under Qingdynastin (sent 1800-tal) underhåller sina kunder med ett parti mahjong.

En kurtisan under Qingdynastin (sent 1800-tal) underhåller sina kunder med ett parti mahjong.

När kejsaren Guangxu (1871-1908), änkekejsarinnan Cixi (1835-1908) och deras manchuiska ledarklick återvände till Beijing 1901 efter sin flykt blev de emellertid förstummade; istället för att ha skövlat huvudstaden hade europeérna, med vissa flagranta undantag, lämnat den Förbjudna Staden och dynastins kulturskatter i princip orörda. Kontrasten mot skövlingen under det Andra Opiumkriget kunde inte ha varit mer slående. Men varför hade ”de vita jävlarna” denna gång undragit sig från skövling? Inte kunde de rovgiriga europeérna lagt band på sin ingrodda förstörelselusta på egen hand? Vem eller vad hade hindrat dem?

Traditionellt har kinesisk historieskrivning, genomsyrad av diverse fantasifulla legender, utpekat en i det närmaste otrolig kandidat till att ha avstyrt europeérnas ramponering av Beijing. Hennes (!) egentliga namn var Sai Jinhua (ca 1872-1936) – genom sitt yrke mer känd som ”Vackrare än tusen gyllene blommor”.

Sai Jinhuas uppväxtår ska, vilket var regel snarare än undantag i 1800-talets Kina, ha varit svåra och sorgkantade. Redan i unga barndomsår bands hennes fötter, såsom den kinesiska seden föreskrev, vilket orsakade en permanent fysisk deformering som gjorde det oerhört plågsamt för henne att gå under resten av livet (”lotusfötter” ansågs traditionellt som sexuellt uppeggande”). Familjen hade det därutöver inte vidare gott ställt. Efter att fadern avlidit blev Sai Jinhua, blott 13-år gammal, prostituerad.

Den unga Sai Jinhua måste ha haft avsevärd talang för sitt nya gebit. Redan 1887 hade hon lyckats snärja en relativt ung, karriärslysten regeringsmedlem i sitt garn, Hong Jun, som inom kort gjorde henne till sin favoritkonkubin. När Kina efter det Andra Opiumkrigets olycksaliga utgång började öppna upp mot Väst och moderniseras i enlighet med västerländska förebilder fick Hong Jun, som åtnjöt Cixis förtroende, flera betydande diplomatiska uppdrag i Europa. Naturligtvis kunde karln ifråga aldrig ha kunnat tänka tanken på att utstå sina strapatser utan sin favoritkonkubin vid sin sida.

Huvuddelen av sin tjänsteresa fick Hong spendera i Berlin i egenskap av diplomat där han frekvent sällskapade med landets politiska högdjur. Sai Jinhua hölls, såsom seden påbjöd, allt som oftast inspärrad i sitt hem och deltog endast vid sällsynta tillfällen vid officiella sammankomster. Emellertid lyckades den nyfikna konkubinen att lära sig lite knagglig tyska och vid en av dessa sammankomster blev hon bekant med en barsk tysk fältmarskalk på uppåtgående, greve Alfred von Waldersee (1832-1904). Denna flyktiga vänskap, mellan en tysk fältmarskalk och en kinesisk hora, skulle osannolikt nog förändra Kinas historia.

Greve Alfred von Waldersee

Greve Alfred von Waldersee

Nåväl, efter avslutat uppdrag återvände Hong och hans favoritkonkubin till Kina, kort därefter dog Hong (1894). Frånfället innebar att Sai Jinhuais livsöde förändrades över en natt. Hongs välbärgade familj ville inte ha någonting att göra med dennes konkubiner, varpå Sai Jinhua lämnades ensam och barskrapad på gatan. Hon fann inget annat råd än att åter(av)kläda sig rollen som prostituerad och återigen bli ”Vackrare än tusen gyllene blommor”. Inom kort blev hon en av Beijings mest omtalade och välfrekventerade kurtisaner.

Så utbröt år 1898 boxarupproret, vars primära mål var att göra sig kvitt västerländskt inflytande och kasta de förhatliga europeérna i havet. Inför denna massiva utmaning gjorde flertalet europeiska stormakter gemensam sak och invaderade Kina. I Tyskland förmanade kejsaren Villhelm II (1888-1941) sina soldater  att ”härja som hunnern Attila, så att ingen kines vågar se en tysk över axeln under de närmaste 100 åren”.

Mannen som förärades uppdraget att genomföra Villhelms order var ingen mindre än Alfred von Waldersee. Till en början gjorde han heller inte sin kejsare besviken – de tyska soldaterna massakrerade upplevda ”boxare” urskillningslöst och greven själv inkvarterade sig i det imposanta Sjöpalatset för att ha full uppsikt över förstörelsen. Sedan hände dock inte mycket. Varför? Enligt traditionen ska ”Vackrare än tusen gyllene blommor” ha lyckats nästla sig in i palatset och genom att förtjänstfullt utnyttja sina speciella talanger fullständigt förhäxa den rovlystne greven. Den fullständiga förstörelsen av Beijing som von Waldersee skrävlat om blev aldrig av, istället gjorde sällskapet med den kinesiska kurtisanen honom mild som en tamkatt. De fruktade tyskarna lämnade småningom Beijing, utan att ha gjort sig skyldiga till några grövre kulturhistoriska övertramp.

Sanningshalten i legenden om ”Vackrare än tusen gyllene blommor” och hennes historiska insats är milt uttryckt tveksam. Kineserna har av hävd dock tagit episoden på största allvar. Trots allt har ”Vackrare än tusen gyllene blommor” varit ett kärt motiv i kinesisk konst, litteratur och dramatik allt sedan boxarupprorets dagar.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att när man på 1930-talet valde att sätta upp en påkostad pjäs om hennes liv och gärning ville Mao Zedongs framtida hustru, Jiang Qing (1914-1991), ikläda sig rollen som ”Vackrare än tusen gyllene blommor”. Så blev det emellertid inte; rollen gick till en annan skådespelerska, Wang Ying. Jiang Qing, som var känd för sin långsinthet, glömde inte denna skymf och valde under Kulturrevolutionen, cirka 30 år senare, att hämnas. Så kom det sig att Wang Ying avled förnedrad och utblottad i fängelse år 1974.

Bild som anses föreställa "Vackrare än tusen gyllene blommor".

Bild som anses föreställa ”Vackrare än tusen gyllene blommor”.

Anglofilen i Aceh: Hur år 1588 vann Ostindien för Storbritannien

2015/04/03 § 1 kommentar

”Den oövervinnerliga armadans” undergång år 1588 gav eko i hela Europa, och inte bara här, även i det fjärran Ostasien gengjöd britternas seger – detta långt innan merparten av regionens härskare haft det stora nöjet att stifta bekantskap med, eller ens åse, en britt. Spanjorerna, som år 1580 intvingat sjöfararstaten Portugal i en union, var dock välkända, fruktade och oftast hatade i Ostasien. Att denna formidabla sjömakt, som redan frekventerat ostasiatiska vatten i närmare hundra år, skulle ha lidit en näsbränna av en likaledes avlägsen fiende tycktes snudd på otroligt och nästan för bra för att vara sant. Följden av segern 1588 blev därför att flera av Ostasiens regenter i princip blev dedikerade anglofiler över en natt.

De första att stifta bekantskap med denna brittiska vurm var en överlag misslyckad nederländsk expedition, ledd av Cornelis de Houtman, som år 1599 anlöpte den mäktiga, kosmopolitiska hamnstaden Aceh på norra Sumatra. Aceh var vid tillfället en betydande muslimsk stormakt – den i särdeles mest inflytelserika på Sumatra – som byggt sitt välstånd på den lönsamma kryddhandeln. Den som styrde och ställde i Aceh var den osedvanligt korpulenta och excentriska sultanen Ala-uddin Riayat Shah (regent: 1588-1603). Denna man var son till en enkel fiskare men hade varit såpass framgångsrik på slagfältet att han så småningom lyckades äkta sultanens dotter. Kort därefter lät Ala-uddin mörda den rättmätige härskaren och proklamera sig själv som sultan.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

När Ala-uddin fick höra talas om att en livs levande engelsman fanns ombord, en viss John Davis (1550-1605), krävde han att omedelbart få sammantråla med den långväga gästen. Sultanen var, berättar Davis enormt nyfiken och frågvis: ”Han frågade ( . . . ) om Drottningen, om hennes pashor och om hur hon lyckades föra krig mot en så stor Konung som den spanske (ty han tror att hela Europa är spanskt). Hans efterfrågningar tillfredställdes till fullo, och utföll, som det tycktes till stor belåtenhet.” Att John Davis, som efter hemkomsten anställdes av East India Company, visats denna ynnest kom att bli av oskattbart värde för den nya arbetsgivaren, och därför Storbritannien i stort.

Att sultanens geografiska kunskaper var, milt uttryckt, lika bristfälliga som hans beundran för Storbritannien och dess regent var gränslösa vittnar inte minst det brev den känslosvallande sultanen plitade ner till Drottning Elisabet I. Då Ala-uddin antog att Elisabet I, till följd av den magnifika sjösegern 1588, nu var obestridd härskare över hela Europa adresserade han brevet till sultanan av England, Frankrike, Irland, Holland och Friesland. Den goda ”Queen Bess” torde ha rodnat kinderna av sig.

Britterna, som fann Ostasiens presumtiva rikedomar ofantligt lockade, utrustade år 1600 ett antal fartyg, under befäl av James Lancaster (1554-1618), för att kunna ta upp kampen med Nederländerna i kryddkapplöpningen. Med sig ombord hade Lancaster nämnda John Davis. Denna hade begåvats med, förutom allehanda tjusiga gåvor och presenter, ett handskrivet, vackert utsirat brev från drottning Elisabet I som var ämnat för sultanen av Aceh.

Väl i Aceh kom den brittiska expeditionen att njuta stor framgång. Till en början tycktes Ala-uddin besviken över de brittiska gåvorna (guld och silver imponerade inte mycket på denna liderliga man). Detta framtills att han fick en solfjäder försedd med riktiga fågelfjädrar presenterad för sig; sultanen blev formligen stormförtjust över denna den billigaste av gåvor.

Elisabets brev gjorde också stort intryck och var, i sann brittisk anda, inställsamt, affärsmässigt och synnerligen anti-portugisiskt. Sultanen nämndes rakt igenom som ”vår älskade broder” och tyrannen själv prisades för sitt ”humana och ädla sätt att bemöta främlingar”. I övrigt riktade drottningen diverse haranger mot Spanien och dess bundsförvanter, och föreslog därtill ett detaljerat handelsavtal mellan de båda länderna. Ala-uddin instämde i allt som drottningen skrev och undertecknade mer än gärna ett generöst handelsavtal. För att fira den nya vänskapen bjöd sultanen på ett gigantiskt dryckeskalas (religionen tycktes inte utgöra något hinder för sultanen som älskade arrak över allt annat) och utdragen tuppfäktning.

Acehs hamn, 1600-tal.

Acehs hamn, 1600-tal.

Världens mest otursförföljda diplomat: Zheng Qian och Kinas första ambassad

2015/02/13 § Lämna en kommentar

Det turkisktalande hiung nu-folken hade i ett århundraden utgjort en nagel i ögat på Han-dynastins Kina (206 f.Kr-220 e.Kr). Hiung nu, som av många anses vara de vildsinta hunnernas föregångare, hade från sina kärnområden i våra dagars Mongoliet under tidigt 100-tal (f.Kr) brett ut sig över norra och östra Kina, och hotade på allvar Han-dynastins geopolitiska vagga.

Under 130-talet f.Kr. ansåg Han-kejsarna situationen såpass allvarlig att de med ljus och lykta sökte allierade mot hiung nu. Valet föll på ett halvnomadiserat folk, kända som tocharer i västerländsk historieskrivning, som tidigare fördrivits av hiung nu från sina hemtrakter i Mongoliet till det fjärran Sogdien och Baktrien (ungefär våra dagars Afghanistan och Östturkestan). Kanske var tocharerna intresserade av en regelrätt militärallians riktad mot hiung nu i utbyte mot att de återfick sina gamla betesmarker?

För att utröna detta beslöt Han-kejsaren att skicka en ambassad till tocharerna under ledning av en viss Zheng Qian (troligtvis 200 f.Kr – 114 f.Kr). Stackars Zheng skulle, trots ansenlig kompetens, emellertid visa sig vara otursförföljd. Tämligen omgående tillfångatogs nämligen Zheng och hela ambassaden av ärkefienden hiung nu, och Zheng tvangs leva flera år i fiendeland, samt äkta en hiung nu-prinsessa.

Hiung-nu under glansdagarna på 100-talet f.kr.

Hiung-nu under glansdagarna på 100-talet f.kr.

Efter flera år av tröstlöshet lyckades så äntligen Zheng Qian utverka godkännande om att få resa vidare och ambassaden tog sig verkligen till tocharernas nya boplatser i Baktrien. Till sin stora besviklese visade det sig emellertid att tocharerna trivdes alldeles utmärkt på sina nya marker och inte hade några som helst planer på att återvända till Mongoliet, och allra minst att strida mot hiung nu.

På det politiska planet blev alltså Zheng Qians ambassad ett stort fiasko. Från ett kulturhistoriskt perspektiv har missionen betytt desto mer – Zheng ska bl.a. ha medfört sig vinet hem till Kina, medan västerlandet har honom att tacka för införandet av persikor, armborst och alfalfagroddar. Zhengs läsvärda skildring av den tochariska civilisationen (som i mångt och mycket byggde på och förvaltade hellenismens arv), som han förövrigt skattade högt, är världshistoriens enda bevarade förstahandskontakt mellan den antika världen och Kina. Något som trots allt förevigat det otursförföljda ambassadörens namn.

Nåväl, Zhengs vedermödor slutade inte här. På vägen hem till Kina blev han nämligen ännu en gång tillfångatagen av de svekfulla hiung nu. Efter ytterligare en tid i fångenskap fick så äntligen Zheng tillåtelse att resa hem. Han återvände ensam 115 f.Kr. – alla hans följeslagare hade dött under resans lopp. Den tacksamme kejsaren belönade visserligen sin trogne undersåte med en rad utmärkelser, tyvärr avled Zheng knappt ett år efteråt.

Lurik rekommenderar: Jens Jakobsson. Alexanders arvtagare: Historien om grekerna i Mellanöstern och Indien. Sekel Bokförlag 2010.

Zheng Qians stora ambassad lämnar Kina,

Zheng Qians stora ambassad lämnar Kina,

Den sista samurajen: Yukio Mishimas statskupp

2014/05/11 § Lämna en kommentar

Året var 1877 och tiden hade sprungit ifrån det feodala Japan och framförallt det tidigare ”frälset” samurajerna. Modernisering och omdaning av hela samhället pågick i en rasande fart och inte långt senare skulle Japan bli den första utomeuropeiska stat som besegrade ett europeiskt land, i det Rysk – Japanska kriget år 1905. Men innan detta skulle ske var man tvungen att krossa det sista motståndet mot nydaningen, samurajerna, och så skedde på ett slagfällt nämnda år då en modernt utrustad värnpliktsarmé tillintetgjorde sina medeltida motståndare.

Samurajerna var en konservativ skara som följde sin mycket strikta hederskodex, bushido, som i korthet kan beskrivas som en ”ideologi” som fokuserar på ära, heder och plikt. Bushidon har sitt ursprung ur konfucianismen men även buddhismen har bidragit till denna ”krigarideologi”. En av de tidigaste vetenskapliga beskrivningarna (1899) av samurajernas kodex berättar att denna var en oartikulerad och ej nedtecknad ideologi som växt fram organiskt genom århundraden av krig.

I och med slaget 1877 och senare Japans nederlag i det andra världskriget kunde man tro att samurajerna och alla former av militaristiska hederskodex skulle vara obsolet i det japanska samhället men Bushidon skulle visa sig vara svår för vissa att släppa och även bland den kulturella eliten fanns de som bar på romantiska föreställningar om den gamla goda tiden.

En av Japans främsta efterkrigsförfattare, Yukio Mishima (1925–70), och vid tiden en mycket välkänd kulturpersonlighet som fått sina verk översatta till många språk (finns att läsa på svenska) hyste en särskild beundran för samurajer i allmänhet och för bushido i synnerhet. En av hans favoritsysselsättningar vid sidan av författarskapet var att posera i bara underkläderna med ett klassiskt samurajsvärd. Detta kanske uppfattades som excentriskt och man verkar inte ha uppfattat att författaren mer än bara vurmade för samurajer; han ville återupprätta det gamla Japan.

Yukio Mishima

Yukio Mishima

År 1968 i oktober grundade Mishima skuggrörelsen Tatenokai ur en samling studenter tillhörande extremhögern. Man var dedikerade åt upprätthållandet av de traditionella japanska värdena och dyrkandet av kejsaren. Tatenokai hade genom dess grundare uppenbarligen kontakter högt upp i samhället eftersom man överraskande nog tilläts träna tillsammans med självförsvarsstyrkorna och därigenom blev författaren ledare över sin egna lilla höger-milis.

Officerarna som tagit beslut om att låta Mishima och hans män träna tillsammans med självförsvarsstyrkorna skulle snart bittert få ångra sitt beslut. i november 1970 tog sig Mishima tillsammans med fyra sammansvurna in i Högkvarteret för det östra militärkommandot där de barrikaderade sig och tog en general till fånga, nu hade statskuppen börjat och Japan skulle åter vända sig till sina traditionella rötter.

Den samurajälskande författaren steg ut på en balkong ovanför en öppen plats där en stor mängd soldater samlats på grund av uppståndelsen. Därifrån höll Mishima ett eldfängt tal som uppmanade soldaterna att bistå honom i statskuppen och återinsätta kejsaren som rikets högste politiske ledare.

Soldaterna var mäkta roade av tilltaget och började genast skandera och håna kuppmakaren som satsat allt på ett kort. Man måste beundra Mishima för hans hängivenhet, när han insåg att loppet var kört genomförde han det enda rationella, seppuku, samurajernas rituella självmord då man kör in ett kort svär i magen, skär åt vänster och därefter rakt upp mot revbenen.

Yukio Mishima

Yukio Mishima

En tårfylld historia: Om gråtande kristna konstverk

2014/01/15 § Lämna en kommentar

Finns det någonting heligare och sorgsnare än när en staty av jungfru Maria gråter för mänsklighetens synder? Statyer – men även tavlor – föreställande Jesu moder som oförklarligt brister ut i gråt är troligtvis det vanligaste förekommande miraklet och ett av få som det fortfarande frekvent vittnas om. De gråtande statyerna överlevde uppenbarligen det ”fanatiska” medeltiden samt renässansens och upplysningens mer skeptiska tidevarv då det i Europa finns hundratals moderna rapporter om konstverk som behagar börja böla i tid och otid. Dramatiken och heligheten förstärks inte sällan av att dessa inte endast låter sina salta tårar sakta strila ned för kinderna, helig olja och rent av blod är också vanligt förekommande när jungfrun gråter.

Det är oklart hur traditionen med gråtande statyer uppstod från början men en högst hypotetisk idé är att fenomenet härstammar från 200-talet e.Kr. och den nyplatonism som mystikern Plotinos (204–270) skapade. Plotinos var inte kristen och hans lära tog intryck av indiskt religiöst tänkande men som så ofta är fallet smög sig hans föreställningar sakteligen in i den kristendom som höll på att formas.  Genom teurgi – som var en samling magiska ritualer – kunde nyplatonismens apologeter få statyer att le eller facklor att självantändas. Teurgin introducerades för kristendomen genom den kristna teologen Pseudo-Dionysius Areopagiten (500-tal) som var en häftig försvarare av magin. Areopagiten menade att prästerskapet genom begrundan av det ljus som Gud utstrålade kom människorna till del genom teurgin och medelst kontemplation av detta kunde prästerskapet också bli ”ljus” i mänsklighetens tjänst.

Som nämnt är det oklart om miraklet med gråtande statyer och tavlor har sitt ursprung i nyplatonismen men faktum kvarstår: i hela den kristna världen gråter fortfarande statyer även om fenomenet är vanligast förekommande i den katolska världen.

I Södertälje år 1992 fick den femtonåriga flickan Samira Hannoch uppenbarelser av det libanesiska helgonet Charbel Makhlouf som menade att de assyriska och syrianska kyrkorna borde enas. Makhloufs porträtt började gråta och flickan fick förmågan att hela sjuka genom att stryka helig olja på deras pannor. Det hela fick internationell uppmärksamhet och under kort tid vallfärdade tiotusentals människor från så långt bort som USA till Södertälje i hopp om att bli helad från sina lidanden. Underbart är kort och eftersom inga mirakel skedde slutade Hannoch att ta emot besökare, om tavlan fortfarande gråter är okänt.

En ikon föreställande Charbel Makhlouf

En ikon föreställande Charbel Makhlouf

I Italien började år 1995 en Madonnastaty gråta blod vilket ska ha bevittnats av inte mindre än 60 olika personer varav en var den lokala biskopen. En forensisk undersökning påbörjades vilken överraskande nog visade att Madonnan var androgyn då blodet tillhörde en man. Eftersom en jungfru med manligt DNA var lite mycket att bära för de katolska italienarna riktades arga blickar mot statyns ägare som vägrade låta sig underkastas ett DNA-test.

Ett mycket uppmärksammat fall är den gråtande Jungfru Maria i den japanska staden Akita. Skulpturen bölade över 100 gånger och tester visade att tårarna var mänskliga. Undret blev uppmärksammat över hela världen sedan miraklet filmats av japansk TV och det apokalyptiska budskapet spridits genom nunorna i Akitas försorg. Hur religiösa katolikerna än må vara är Vatikanstaten och den Heliga stolen alltjämt skeptisk mot den här typen av mirakel och i regel avfärdas de flesta gråtande artefakter som bluffar; emellanåt utförd av en kyrkans man som vill dra uppmärksamhet till sin kyrka.

Den gråtande Maria i Akita

Den gråtande Maria i Akita

Populära japanska lönnmördare: den sanna historien om ninjan och dess fall

2013/12/08 § Lämna en kommentar

Jimmu (711 f.Kr – 585) var enligt legenden Japans första kejsare och inte mindre än barnbarns barnbarn till solgudinnan Amaterasu själv. Det är föga sannolikt att Jimmu verkligen existerade även om skriften han nämns i också anses vara från 700-talet. Oavsett vilket omnämns en märklig typ av krigare i texten. Efter att ha upplevt en vision ska kejsaren givit två förklädda ”skuggsoldater” i uppdrag att ta sig bakom hans fienders linje för att utföra ett hemligt uppdrag essentiellt för enandet av riket. Krigarna lyckades och Jimmu kunde bestiga tronen.

De två krigarna antas vara den tidigaste beskrivningen av två ninja även om man från historikernas håll menar att det första belägget för ninjas härstammar från skriften Nochi Kagami (1487). Fantasieggande är dock att dessa i vår tid kultförklarade krigare faktiskt har existerat och att deras historia inte ligger långt ifrån de moderna föreställningar som florerar om dem idag.

I kölvattnet efter det kaos som följde i Kina i samband Tang-dynastins (618 – 907) nedgång och fall flydde många kineser hals över huvud  till Japan. Långt ifrån alla som flydde var enkla risbönder, vissa var erfarna krigare och en del var besegrade härförare, de senare förde med sig kunskaper om Zun Tzu och dennes bok  Krigskonsten i vilken den kinesiska författaren lyfter fram vikten av spionage vilket skulle visa sig vara avgörande för utvecklingen av ninjan om man får tro auktoriteterna på området.

Flyktingarna hade svårt att finna sig i det japanska samhället varför man slog sig ned i provinsen Iga som är centralt belägen på den japanska huvudön. Anledningen till att man tog sig just dit var att provinsen vid tiden var en mycket isolerad plats utan kust och omgiven av höga berg, vilket fick konsekvensen att invånarna i Iga kom att leva helt utanför resten av det japanska samhället. Här tränade de och utvecklade den speciella typ av närstridstekniker som kom att kallas ninjutsu vilket skulle bli ninjans kännetecken. Teknikerna utvecklades eftersom det fanns ett behov att skydda sig själv från de horder av laglösa som också tagit sin tillflykt till Iga, där drog dessa runt som irreguljära rövarförband och gjorde livet surt för invånarna. Mycket av träningen gick av den anledningen ut på att gömma sig, smyga och göra sig så osynlig som möjligt, därav namnet ninja som ungefär betyder ”dold” och ”att uthärda”.

Med tiden blev ninjorna välkända i Japan och än den ena än den andra krigsherren anlitade ninjas för att utföra spionage eller lönnmörda särskilt viktiga mål. I synnerhet från 1400-talet finns det belägg för att ninjas från Iga anlitades för att smyga sig in i fientliga befästningar eller för att klä ut sig och infiltrera en fiendes armé. I texten Mikawa Go Fudo-ki beskrivs ett anfall utfört av ett 80-tal ninjas, dessa infiltrerade en fientlig fästning genom att i skydd av mörkret klättra över muren och väl inne kunde de – eftersom de var klädda som vakterna – röra sig obehindrat. Innan fästningens garnision  anade någonting var 200 av dem döda.

Emellertid kunde inte ninjas stå emot tidens tand och utvecklingen. Under 1580-talet fördömdes ninjas på grund av deras envishet och strävan att stå utanför samhället samt deras brist på respekt för rådande hierarkier. År 1581 anföll  daimyon (daimyo var en japansk länsherre) Oda Nobunaga Iga-ninjornas sista fäste och brände ned det.

En teckning från 1800-talet av en typisk ninja i färd att infiltrera en fästning med hjälp av rep och änterhake.

En teckning från 1800-talet föreställande en typisk ninja i färd att infiltrera en fästning med hjälp av rep och änterhake.

Lurik rekomenderar: Sthepen Thurnbull. Ninja: the true story of Japan´s secret warrior cult. Firebird, Dorset. 1991.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin ÖstasienLuriks Anakronismer.