Dassiga regenter: Om toalettmord man minns

2013/11/09 § Lämna en kommentar

Inom åtskilliga kulturer har en ärofylld död stått högt på önskelistan. Att man stirrat döden i vitögat och varit stoisk i dödsögonblicket har varit mycket viktigt, inte minst för att ättens goda ryktes skull. För vissa – såsom vikingarna – krävde tron att man dog med vapen i hand om man ville festa på Odens mjöd. Andra har gått till historien för att de i dödsögonblicket samlat sig och fällt ett par bevingade ord som gjort att deras namn överlevt i århundraden. Kort och gott, döden är mycket viktig. Men alla kan inte dö ärofyllt och personerna i det här inlägget vrider sig nog i sina gravar och önskar troligen att få bli glömda. De dog alla på det allra nesligaste vis: mördade när de befann sig på toaletten. Åtminstone om man får tro legenderna.

Den japanska krigsherren Oda Nobunaga hatade innerligt sin rival Uesugi Kenshin (1530 -1578). De två potentaterna kämpade om kontrollen över ett län; blodiga strider hade utkämpats under lång tid men kombattanterna och deras arméer tycktes jämbördiga. Så kom det sig att Nobunaga valde att skicka en lönnmördare till Kenshins hov. Valet föll på en dvärg som mer eller mindre levde i en kruka. Det tänkta offret hade under vintern 1577 fått väldiga problem med magen och spenderade därför åtskillig tid hukandes på dasset. År 1578 skulle Kenshin drabbas av värre magsmärtor än vanligt då han försökte uträtta sina behov. Dold i latrinen väntade nämligen Nobunagas dvärg med ett spjut som han körde rakt upp i den fursteliga baken så snart den visade sig. Vakter stormade in men dvärgen simmade lugnt bland skiten och ingen upptäckte honom.

Man skulle kunna tro att Kenshins öde är unikt men så är icke fallet; dvärgen var inte först med sin lömska teknik. Edmund II Ironside (989 – 1016), kung av Wessex, utkämpade en långvarig kamp mot den danska kungen Knut den store som strävade efter att inkludera Edmunds kungarike i Danelagen. I ett episkt slag vid Assandun blev Edmund besegrad av Knut och hans saxiska allierade, i uppgörelsen som följde bestämdes det dock att han skulle få behålla landet söder om Themsen jämte East Anglia och Essex. I tron att han var säker besökte Edmund hemlighuset men vad han inte visste var att i latringropen väntade vikingen Eadric Streona som inte tvekade att använda sin dolk för att ta den olycklige konungen av daga.

Edmund II Ironside och Knut den Store efter slaget vid Assandun.

Edmund II Ironside och Knut den Store efter slaget vid Assandun.

Historikerna är dock långt ifrån ense om att dessa berättelser verkligen är sanna. Japanska historiker menar inte sällan att Kenshin dog av hetsätande och angående Edmund är det troligast att han föll i strid. Men detta faktum tar inte udden av underhållningsvärdet. Däremot vet vi att Jakob I av Skottland (1394 – 1437) verkligen dog på toaletten. Han hade styrt med järnhand i tretton år och således skaffat sig gott om fiender. Vid tillfälle 1437 väcktes kungen av larmet från inkräktare som kom för att mörda honom. Det var tydligt att inkräktarna hade övertaget och kungen kunde inte göra annat än att försöka fly.

Jakob provade både fönster och dörrar men ingen väg tycktes finnas ut, tillslut tvingades han i desperation till hemlighuset där sökte gömma sig. Jakob hoppades fly genom kloaktunneln men denna hade blivit igenmurad på grund av den märkliga anledningen att man inte ville att tennisbollar skulle försvinna den vägen. Man sökte överallt efter kungen men han stod ingenstans att finna. Tillslut trodde dock Jakob att inkräktarna flytt fältet med oförrättat ärende varför han började skrika efter hjälp. Hans rop drog till sig bannemänen som inte tvekade att låta kungen dö i skiten.

Jakob I av Skottland

Jakob I av Skottland

Annonser

Snacka som Zedong: Liten lexikal lathund i maoistisk fraseologi

2013/09/08 § Lämna en kommentar

Varje revolution eller statskupp som föranlett en kommunistisk maktusurpation har i regel åtföljts av en intensiv och formaliserad kampanj för att rensa det nationella språket från borgerliga och reaktionära uttryck och ersätta dem med marxistiska och egenkomponerade ekvivalenter i samklang med marxism-leninismens evangelium. De ryska, kinesiska och koreanska språken, för att bara nämna några, befriades bryskt från traditionella ord och uttryck, och ersattes istället med en myriad neologismer skapade för att cementera det totalitära statskicket och framställa verkligheten i ett rödskimrande dager.

Betydelsen av denna process för underbyggandet och legitimerandet av den totalitära staten ska inte underskattas. Det var inte för inte som Lenin observerade att ”People, for the most part [. . .] don’t know how to think, they only learn words by heart”. För George Orwell, totalitarianismens outtröttlige belackare, ledde denna process oavkortligen till att språket eroderades och förlorade sin förmåga att redogöra för verkligheten: ”I should expect to find [. . .] that the German, Russian and Italian languages have all deteriorated in the last ten or fifteen years, as a result of dictatorship.”

Det var de kinesiska kommunisterna, ordförande Mao Zedong och särskilt partiorganet Folkets Dagblad, som var de i särklass mest radikala och effektiva semantiska och ortografiska ingenjörerna bland världskommunismens protegéer. Och visst var arbetsbördan för marxistiska lingvister mer betryckande i Kina än annorstädes. Konfucianismen hade efterlämnat åtskilliga uttryck som gick stick i stäv mot kommunismens egalitära budskap.

Traditionella kinesiska uttryck som reflekterade arkaiska och ojämnlika sociala, ekonomiska och sexuella förhållanden – såsom xiaojing fumu (att visa respekt och vördnad för sina föräldrar) och duipengyou jiangyiqi (att visa sina vänner lojalitet) –  utrangerades helt sonika från kinesiskans lexikala fauna. Mao förebådade också kulturevolutionen genom att kort efter maktövertagandet 1949 ersätta överdrivet respektfulla konfucianska uttryck såsom ling zun (din ärorika fader) med det mer livlösa nide fuqin (din fader); något som retade gallfeber på en hel generation traditionsbundna kineser.

Ord som jinu (prostituerad) och dangpu (pantbank) försvann tillsammans med yongren (tjänare) i kölvattnet av revolutionen då Mao, i enlighet med den ortodoxa marxismens axiom, förklarade dem vara fullständigt överflödiga i det socialistiska Kina eftersom de refererade till stelnande medeltida institutioner som, i teorin, upphört att existera. Av samma anledning slutade kineserna att zhao gongzuo (söka efter ett jobb); i det socialistiska Kina var ju alla garanterade rätten till arbete varför ordet, enligt Maos sätt att se saken, helt spelat ut sin historiska roll.

Mao Zedong gick också längre än många av sina kollegor i Östeuropa och Latinamerika i sina försök att helt rensa kinesiskan från frivola borgerliga uttryck, vars innehåll gick stick i stäv mot maoismens stränga moraliska rättessnören. Sålunda fick kineserna inte längre uppleva, eller åtminstone inte uttrycka, känslor som youyu (melankoli) och wanshang (att uppskatta). Sådana förbjudna känslor, eller förmågan att uttrycka dem, tillhörde kort och gott en svunnen tid.

Lurik rekommenderar: Max K. Adler. Marxist Linguistic Theory and Communist Practice. Helmut Buske Verlag 1980.

Mao Zedong vid sitt skrivbord.

Mao Zedong vid sitt skrivbord.

 

Tasskig avkoppeling: Hundhetsningens historia i Japan

2013/06/27 § Lämna en kommentar

En av de mest fanatiska hundälskarna i den  japanska historien var den oduglige regenten Hojo Takatoki (1316-1326). Sina 1000-tals hundar matade han med luxuösa delikatesser och smyckade med både guld och silver samtidigt som inbördeskrig och uppror stod som spön i backen utanför palatsmurarna.

Hojo Takatokis hundkärlek hade också en morbid sida. Det fanns nämligen ingenting regenten fann mer underhållande än ceremoniella masshetsningar av hundar. Hojo Takatoki hade för vana att beordra specialuppfödda hundar från när och fjärran att sändas till hans hov där man flera gånger i månaden anordnade hundslagsmål där uppemot tvåhundra hundar desperat deltog och gav sitt allt för att slita halspulsådrorna av varandra. För att skänka själsligt lugn åt den lidelsefulla djurvännen kan nämnas att Hojo Takatoki småningom avsattes och mördades till följd av sitt vanstyre.

Redan under tidig medeltid, före Hojo Takatokis revolution på hundhetsningens räjong, finns det belägg för att lite uppfriskande hundtortyr var snudd på folksport i Japan. Rastlösa samurajer hade tydligen för vana att anordna lustspel där man formade en ring av ett rep på en offentlig plats. Man släppte sedan lös en hund i mitten av ringen och försökte skjuta ihjäl det stackars vettskrämda djuret med pilbågar innan det panikartat hann fly ut ur ringen.

Hundshogunen Tokugawa Tsunayoshi

Hundshogunen Tokugawa Tsunayoshi

Hunden skulle dock få sin upprättelse under den hängivet buddistiska shogun Tokugawa Tsunayoshis (shogun: 1680-1709)  regeringstid. Tokugawa Tsunayoshi råkade av ett ödets nycker vara född i hundens år vilket med tiden gjorde honom fullständigt besatt av sina fyrfota vänners väl och ve så till den milda grad att han år 1687 utfäste ett edikt som proklamerade att ”alla levande ting”, och då särskilt hundar, skulle beskyddas. Hädanefter skulle inte bara den som skadade en hund straffas med döden utan djuren skulle också hälsas med ”Herr eller Fru Hund” när dessa påträffades på gatan. Tyvärr utmynnade shogunens edikt i att tusentals herrelösa hundar tog över gatorna i Japans större städer, ett problem som kom att gäcka Tokyo i decennier.

Japanernas törst för hundhetsning släcktes dock inte till följd av Tokugawa Tsunayoshis lagstiftningsarbete på området. Efter Meijirestaureringen (1866-1869) blev européer med köttiga hundar en allt vanligare syn på japanska gator, och japanerna begeistrades över de europeiska hundarnas imponerande storlek. Därför började man inom kort att med frenesi försöka korsa olika muskelstinna europeiska hundraser med varandra för att avla fram en egenproducerad japansk kamphund. Resultatet blev det uthålliga och smärttåliga djuret Tosa Ito som alltsedan tidigt 1900-tal dominerat den japanska hundhetsningsscenen. Detta hindrade dock inte rasen från att nära nog utrotas i kölvattnet av Andra Världskrigets slut då det rådde hungersnöd i Japan och de köttiga hundarna blev mycket åtråvärda på middagsbordet.

Japanska hundhetsningstävlingar skiljer sig dock i form och innehåll från de blodstinna fighter i ramponerade källarlokaler vi brukar associera med verksamheten i stort. I Japan är hundhetsning lika mycket teatralisk och kulturell symbolism som blodbesudlad underhållning. Vanligtvis pågår matcherna i uppemot trettio minuter men mycket sällan avlider någon av kombattanterna i stridens hetta. Det finns också en mycket raffinerad hierarki inarbetat i systemet och framgångsrika japanska kamphundar furneras i traditionsenliga munderingar och hyllas på samma sätt som lyckosamma sumobrottare.

Prisbelönad Tosa Ito i cermoniell klädsel.

Prisbelönad Tosa Ito i cermoniell klädsel.

Blöt solskenshistoria: Varför det gått käpprätt uppåt för paraplyet genom tiderna

2013/04/17 § Lämna en kommentar

Den som har sitt skolbokslatin färskt i minnet vet med största sannolikhet också att den engelska termen ”umbrella” härstammar från latinets ”umbra”, som betyder ”skugga”. Det förhåller sig nämligen så att det omhuldade paraplyet är ett någorlunda modernt påhitt som utvecklats från parasollet. Med viss överdrift kan man hävda att det tagit människan omkring 2900 år att komma underfund med att ett verktyg ämnat för att skydda bäraren från solen också, om än i modifierad version, kan skyla densamma från regn och nederbörd.

Paraplyets föregångare, parasollet, har i stort sett begagnats över hela världen och har understundom haft en viktig symbolisk betydelse. Vi vet att bland andra kineserna, assyrierna och egypterna använde sig av parasoll så tidigt som 1100 f.Kr. Dessa bestod, vad det verkar, oftast av palmblad och utnyttjades av de besuttna klasserna för att skydda sig från den stekande solen. Redan under Antiken försökte det politiska och religiösa ledargarnityret urskilja sig från sina solbrända undersåtar, och i detta sammanhang spelade parasollet en instrumental roll.

I antikens Assyrien ansågs parasollet vara såpass viktigt som maktsymbol beträffat att enbart konungarna hade privilegiet att hålla sig med dessa. I fornlämningarna av det gamla burmesiska riket med centrum i Ava har arkeologer funnit inristningar som vittnar om att härskaren var ”kung över de vita elefanterna” och ”herre över tjugofyra parasoll”. Det var egentligen inte så underligt att parasollet uppfattades besitta deifierande egenskaper då vissa gudar – i vitt skilda antika kulturer – ofta utmålandes som bärandes på just dessa. I hinduisk kultur förknippas ofta parasollet med Vishnu medan det i Grekland uppbars av Dionysios.

Assyrisk konung som skyls från den stekande solen av ett parasoll.

Assyrisk konung som skyls från den stekande solen av ett parasoll.

Under medeltiden kom parasollet i stort sett ur bruk i Europa. Undantaget var i påvarnas Rom där man sedan folkvandringstidens gryning kämpat med att förvalta antikens arv; än idag är parasollet en symbol nära förknippad med den Heliga Stolen. Det var först under 1400-talet, när kyrkans världsliga makt och arkaiska traditioner urlakades, som bruket av parasollet spred sig bland välbesuttna även utanför påvens egid.

I Frankrike blev parasollet högsta mode bland förnäma societetsdamer under 1600-talet och under följande århundraden började man att på utomhusserveringar erbjuda sina distingerade gäster parasoll att skyla sig med i händelse av regn. Detta inspirerade en påhittig herre vid namn John Beale att år 1786 konstruera och erhålla patent på det första moderna paraplyet avsett att skydda bäraren mot nederbörd.

I det religiöst ortodoxa England var man annars länge skeptiskt inställd till bruket av parasoll/paraplyer, och eldfängda puritaner jämrade sig ännu under sent 1600-tal över det frivola och diaboliska verktyg som hindrade Guds ”välgörande och himlasända vattendroppar” från att träffa sina mål. Senare verkar det dock som att öns regnangripna invånare har ändrade uppfattning och under 1800-talet övertog Storbritannien Frankrikes roll som den största producenten och exportören av paraplyn.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. År 1843 blev paraplyet tillgängligt för en bredare publik genom att en snillrik innovatör började tillverka dessa med skenor gjorda av stål istället för som tidigare valben. 1950 introducerades det uppfällbara paraplytet och under 1960-talet fick det genomskinliga PVC-paraplyet – som idag sällan används till följd av den miljöfarliga framställningsprocessen – sitt stora internationella genomslag. Viktigast är kanske att paraplyer tillverkade av nylon under 1950-talet snabbt undanträngde sina föregångare som i regel bestod av oljebehandlad bomullsduk (vilket fick till följd att paraplyet ofta drabbades av svårartade mögelskador och sinom tid ruttnade sönder).  Innovationen fick i sin tur en gigantisk påverkan på kommersialiseringen av paraplyet och idag vandrar majoriteten av oss torrbollar som bekant regnsköljda gator fram med paraplyer översållade med reklambudskap.

Paraplyer var ett favoritmotiv bland franska impressionister under 1800-talet. Tavlan är målad av Pierre Auguste Renoir.

Paraplyer var ett favoritmotiv bland franska impressionister under 1800-talet. Tavlan är målad av Pierre Auguste Renoir.

Risig ekonomisk analys: Viktor Rydberg och den gula faran

2013/01/14 § Lämna en kommentar

Omkring år 2020 förväntas den kinesiska ekonomin ha växt sig större än den amerikanska. Ironiskt nog förutsåg Mao Zedong den här utvecklingen med en förbluffande träffsäkerhet, 2016 menade det kommunistiska Kinas grundare att landet skulle se sig om i backspegeln och vinka adjö till USA. Dock har Kina fortfarande en lång väg att vandra, BNP per capita (PPP) är flera gånger högre i industrialiserade länder som Sverige och USA.

Den Östasiatiska utvecklingen har väckt både fascination och rädsla i Väst i över ett århundrade. Långt innan någon hade hört talas om  begrepp som ”tigerekonomier” eller ”kommunism med kinesiska förtecken” började man  i USA under slutet av 1800-talet få upp ögonen för det annalkande hot Kinas ofattbart stora och fattiga befolkning kunde utgöra. I allmänhet var man rädd för att en massiv invandring av kineser skulle dumpa amerikanska arbetarlöner. I synnerhet såg man inte med blida ögon  på om detta skulle ske i kombination  med en tilltagande japansk militarism och industriell upprustning. Dessa två Östasiatiska hot togs på yttersta allvar och fick det xenofobiskt-klingande beteckningen ”den gula faran”. Emellanåt hävdas det dock att det var kejsaren Vilhelm II som först yttrade  ”die gelbe Gefahr.”  

I Sverige låg hos mången intellektuella sömnlösa över kinesernas talrikhet och potentialen i Kinas ekonomi; ”den gula faran” var högst påtaglig även på våra breddgrader. Till de med dålig nattsömn hörde Viktor Rydberg (1828–1895) som idag mest är känd för sin dikt Tomten. Vad som är mindre känt är att Rydberg även tidigt uppmärksammade ”den gula faran” i ett par texter.

I Rydbergs uppsats Den hvita rasens framtid: De hvite och de gule (1895) föreställde sig den moderniseringskritiske skalden en värld där de europeiska folken har försvagats och förgåtts i de smutsiga fabrikerna. Bristen på frisk lantluft och en tilltagande urbanisering skulle bidra till en kraftigt reducerad fertilitet och därmed skulle befolkningen i Väst minska: ”Vesterns länder ödelägges eller tagas i besittning av främmande aflingsstarkare folk” och ”de första släktleden i det tjugonde århundradet skola bevittna och deltaga i ett ekonomiskt krig på lif och död mellan det östra Asien och Europa, mellan den gula rasen och den hvita”.

”Allt pekar på att Europa i detta krig går mot ett nederlag.” Rydberg menade att detta otvivelaktigt kommer att ske när Kina påbörjar sin industrialisering i och med att Europeiska fabriker kommer flytta dit där den billigaste arbetskraften finns, en förutsägelse som imponerar i sin träffsäkerhet. Rydbergs analys präglades dock av ett tidstypiskt rastänkande; han menade att de vita är överlägsna i sin andlighet vilket har gjort dem till människosläktets aristokrati. Men i längden förefaller det som om han var övertygad om att ”de gula”  skulle ta över efter Européerna som världens härskare genom sin tålmodighet och outtröttliga arbetsvilja.

Faktum är att den nationalromantiska Rydberg sågar det modernas framväxt i Sverige. Han såg med avsky på kapitalismen och hur individualismen bredde ut sig, men framförallt hur de yngre glömde sina gamla föräldrar: ”Allmänt kändt är det band af kärlek och vördnad, som i Kina förenar föräldrar och barn. Med fasa skulle dessa österländingar höra, huru det i Sverige ej sällan står till med föräldrar lefvande på undantag.”

Europas folk från år 1895. Från vänster: Britannia, Italien, Österrike, moder Ryssland, Tyskland, franska Marianne och ärkeängeln Michael som manar till kamp mot den hotande Buddha längst till höger.

Europas folk från år 1895. Från vänster: Britannia, Italien, Österrike, moder Ryssland, Tyskland, franska Marianne och ärkeängeln Michael som manar till kamp mot den hotande Buddha längst till höger.

Bushido gone mad: Det japanska mordförsöket på Charlie Chaplin

2013/01/10 § Lämna en kommentar

Under 1900-talets inledning blev det viktigt för det moderniserade och expansionistiska Japan att putsa upp sina inhemska ideologier för att juxtaposera dem mot det förhatliga västerlandets trossatser och på så sätt vinna moralisk likvärdighet som kunde berättiga den imperialistiska och snedvridet etnocentriska politiken.

Ett allmänt, men starkt patriarkaliskt och militariserat, moralsystem kallat bushido upphöjdes till dogm och blev landets ledstjärna tillsammans med den nyväckta shintoismen. Bushidons chevalereska drag kom så småningom att urlakas för att ersättas av en oefterhärmligt brutal militariserad nationalism. Ordnar av ”bushidoriddare”, många bestående av utblottade f.d. samurajer, växte som svampar ur jorden under 1920-talet och kom att terrorisera civilbefolkning och mordiskt bevaka den civila förvaltningen.

”Bushidoriddarna” och dess många anhängare inom armén såg med avsmak på den civila förvaltningen och gjorde sitt bästa för att urholka den bräckliga japanska demokratin och överföra makten till militärstaben; i detta värv var de ytterst framgångsrika. Följden av denna auktoritära militariseringsprocess blev en lång serie groteska politiska mord som är av stort historiskt intresse.

Bara mellan åren 1924 och 1925 mördades tre japanska premiärministrar jämte ett dussin ministrar av diverse extremnationalistiska sekter och kotterier. När en annan japansk premiärminister, Hara, år 1920 fick frågan varför han inte avskaffade en synnerligen odemokratisk polisförordning av en brittisk journalist blev svaret: ”För tillfället har jag ingen avsikt att begå hara-kiri”. Året efter knivhöggs Hara ändå till döds till följd av sin politiska verksamhet.

Inte ens den trankila kejsaren Hirohito (1901-1989) och hans familj gick säkra från de morbida våldsverkarna. Vissa medlemmar av familjen, däribland den flerfaldiga premiärministern prins Ito (1841-1909), levde med rätta sina liv i paranoid skräck för att bli mördade. Prins Ito var förtänksamt nog gift med en robust tehusflicka som skyddade honom från mordlystna samurajer och självpåtagna ”bushidoriddare” genom att stoppa ned honom i avfallshålet i deras hus och sedan sätta sig ovanpå locket. Prins Ito blev i slutändan likt förbannat ändå mördad.

Inte nog med att japanska politiker togs av daga stup i kvarten under mellankrigstiden, också de förhatliga utlänningarna utsattes för diverse mordförsök. I maj år 1932 mördade en grupp sammansvurna marinofficerare premiärministern när denna drack te med en prominent långväga gäst, nämligen ingen mindre än Charlie Chaplin (1889-1977). Planen var också att döda den redan legendariska gästen men denna lyckades mirakulöst nog komma undan mördarna.

På den farsartade rättegången som följde sa ledaren för konspirationen: ”Chaplin är en populär person i Amerika och kapitalistklassens älskling. Vi trodde att det skulle leda till krig med Amerika om vi mördade honom”. Under rättegången förevisade attentatsmännens försvarsadvokat 110 000 brev för domstolen – många av dem skrivna med blod – som vädjade om nåd. I Niigata gick en grupp unga nationalister så långt i sina krav på att få mördarna friade att de högg av sina lillfingrar och skickade dem inlagda i en burk med sprit till krigsministern. I denna kontext var det kanske inte så underligt att attentatsmännen därför undkom med sanslöst milda domar.

Charlie Chaplin på besök i Japan.

Charlie Chaplin på besök i Japan.

Japansk sexinstitution med våldsprofil: tröstekvinnor i Östasien under andra världskriget

2012/11/29 § Lämna en kommentar

Trosshoran har – genom att sexuellt tillfredställa och glädja kärlekssvultna soldater – spelat en viktig om än undanskymd roll bland krigförande arméer alltsedan Antikens dagar. Under det långa kriget i Östasien mellan 1931 och 1945 institutionaliserade de krigförande japanerna ett veritabelt nätverk av bordeller bemannade av s.k. ”tröstekvinnor” som tog den ideologiska konceptionen om trosshoran till en helt ny nivå.

Från och med massakern i Nanking år 1937 upprättade det japanska krigsministeriet bordeller som försågs med tusentals ”tröstekvinnor” varhelst de segerrika arméerna drog fram. Under krigets höjdpunkt fanns dessa bordeller strategiskt utposterade i Kina, Hong Kong, Filippinerna, Singapore, Indonesien, Malaysia, Korea, Vietnam, Thailand m.fl. ”Tröstekvinnorna” – d.v.s. de tvångsinkallade ”hororna” – var i regel inte japanskor då dessa ansågs etniskt och rasmässigt överlägsna sina asiatiska systrar som inte förtjänade bättre än att förgås av sexuellt våld. ”Tröstekvinnornas” etniska tillhörighet var därför synnerligen divergerad och hade sina ursprung i Kina, Filipinerna, Taiwan, Burma, Australien och framförallt Korea.

Till följd av den benhårda militära disciplinen i den japanska armén – som utmynnade i att den gemene soldaten misshandlades för minsta tänkbara övertramp – vilket ledde till uppdämd sexuell frustration och det förakt de japanska soldaterna kände för ”underlägsna raser” blev ”tröstekvinnorna” offer för groteskt sexuellt våld och veritabla våldtäkter. Detta demonstreras inte minst i det militariserade språkbruk som begagnades inom armén när sex och ”tröstekvinnor” kom på tal. När japanska officerare anmodade sina soldater att ”bära hjälm under en attack” uppmanade de i själva verket soldaterna att bära kondom vid samlag med en ”tröstekvinna”, medan ”rengör ditt vapen efter en strid” antydde att soldaten skulle vara mån om att rengöra sina privata delar efter älskog. Också kondomen som distribuerades på bordellerna bar militarismens signum och hade namnet ”Attack nummer 1”.

Tröstekvinnor under Andra världskriget i det av Japan ockuperade Korea

I regel fick den menige japanska soldaten nöja sig med att fraternisera med ”rasmässigt underlägsna” kvinnor från ockuperade områden utanför det egentliga Japan medan etniska japanskor, oskulder och minderåriga flickor var reserverade för klicken av officerare. Sexuellt umgänge med oskulder ansågs nämligen traditionellt vara ett säkert sätt att försäkra sig om framgång i strid.

Trots den sexuella förnedring och övervåld ”tröstekvinnorna” tvingades genomlida var bordellerna, i sann japansk anda, genomsyrade av diverse regler och restriktioner. Bl.a. var alkoholförtäring strikt förbjudet och det allenarådande kondomtvånget minutiöst kontrollerat. Det sista syftade ingalunda till att förskona ”tröstekvinnorna” från oönskade graviditeter utan helt sonika från att skydda de japanska soldaterna från eventuella könssjukdomar de ”underlägsna raserna” måhända bar på.

Under Andra Världskrigets sista två år fick ”tröstekvinnorna” allt oftare göra skäl för sitt namn. I samband med att den japanska armén slogs tillbaka och befanns i ständig reträtt fick ”tröstekvinnorna” agera i rollen som trösterika mödrar snarare än våldsbesudlade horor då deras klienter vanligtvis led av svårartad dödsångest och, med rätta, var övertygade om att slutet var nära förestående.

F.d. tröstekvinnor protesterar mot japansk militarism i Seoul.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin ÖstasienLuriks Anakronismer.