Träig hök i Italien: Hawkwood och engelska legokompanier på rövartåg

2013/02/06 § Lämna en kommentar

Somliga historier om krig och elände börjar med ett fredsfördrag och så börjar även historien om de italienska stadsstaternas gissel; sir John Hawkwood (13?? – 1394). Det var en solig dag den första maj år 1360. Den franska byn Brétigny hade fått ett sällan skådat besök av dignitärer, om än ett säkerligen ovälkommet sådant då medeltida digniteter tenderade att vara krävande gäster. De höga herrarna som med sina enorma följen bevistade byn var inga mindre än den engelske kungen Edvard III som förhandlade med franska herrar (kung Johan den gode satt i fångenskap) om en fred som skulle innebära att drygt halva Frankrike tillföll den brittiska kronan.

Fransoserna var förödmjukade i grunden och tvingades skriva på, äntligen hade freden återvänt efter att ha lyst med sin frånvaro i dryga två årtionden, även om kriget skulle dra igång igen och vara fram till år 1453. Den franska allmogen jublade säkerligen, äntligen skulle man få odla i fred. Bland de engelska soldaterna var det dock inte lika muntert.

Många engelsmän – såsom Hawkwood – hade inget eller endast ett knapert arv att luta sig mot därhemma och därför sökt lyckan i armén. Fred betydde arbetslöshet och att bryta ryggen på en åker någonstans. Var det inte krig där man var fick man söka sig till ett eller helt enkelt skapa sig ett eget. Sagt och gjort Hawkwood drog tillsammans med mängder av andra engelsmän till Italien efter att ha bildat fria kompanier av arbetslösa och ärrade veteraner.

Dessa kompanier kunde vara mycket stora och bestå av tusentals soldater och agera med stor disciplin och affärsmässighet. Efter en tid som befäl blev Hawkwood generalkapten över det Vita kompaniet som kontrakterades av Heliga Stolen. Uppdraget var att mot summan av 100 000 floriner anfalla och tukta Milano som låg i konflikt med Avignon. Ett beslut hans Helighet bittert skulle ångra.

På vägen angriper Vita kompaniet påvens allierade, greven av Savolas, tar honom till fånga och kräver ytterligare 180 000 floriner i lösen för honom. Det skall påpekas att en familj bönder levde på mellan 7 och 15 floriner om året. Under tiden sluter Milano fred med påven och plötsligt fanns ingen anledning att angripa staden men man hade upptäckt att norra Italien var fyllt av svaga men oerhört rika stadsstater. Vad som var än bättre var att dessa verkade lida en patologisk besatthet av att konspirera och föra krig mot varandra, här rådde det högkonjunktur för de som befann sig i krigets bransch.

Än den ena än den andra stadsstaten skrev kontrakt med Hawkwoods Vita kompani om att anfalla en granne. Dessa kontrakt blev med tiden oerhört invecklade historier som krävde så många notarier och jurister att det så småningom rådde brist på dugligt folk. Italienarnas eviga krigande och upphandlingar av utländska kompanier retade gallfeber på både Petrarca och Machiavelli som spydde galla över engelsmännen. Även påven försökte få bort kompanierna genom att både hota med exkommunicering och locka med frälsning om de bara ville delta i diverse korståg mot det Heliga landet eller Spanien. Ingenting hjälpte, den italienska marknaden var för lukrativ.

Kompanierna kom att förödda Italien under lång tid och även om mängder av italienare fick anledning att hata Hawkwood kom somliga att älska honom. Florens tog honom till sitt hjärta efter att han lett en framgångsrik kampanj mot ärkefienden Milano. Engelsmannen fick både medborgarskap och pension som tack innan denne man som levde hela sitt liv i krigets skugga fick en ståtlig statsbegravning som enligt vittnen var pampigare än vad någon florentinare fått i mannaminne.

Hawkwoods begravningsmonument

Hawkwoods begravningsmonument

Manisk munk med morbid massrörelse; kärlek och teokrati i Savanarolas Florens

2013/01/30 § 1 kommentar

Den kärlekskranke medicinstudenten Girolamo Savonarola (1452 – 1498) satt i sitt föräldrahem i Ferrara och diktade smäktande kärlekssonater till föremålet för sin trånad, en flicka av adelsätten Strozzi. Snart skulle han fria och framleva resten av sina dagar som familjefar och läkare. Så var i vart fall tanken. När den unge studenten väl tog mod till sig och bad om sin kärestas hand möttes han endast av förakt och flickans familj förklarade med all önskvärd tydlighet att ingen Strozzi skulle sänka sig till att dela säng med en Savonarola.

Girolamo Savonarola blev förkrossad över nesan och grävde ned sig i en djup depression, livet hade plötsligt förlorat sin mening och inte ens kunde hans studier av de antika filosoferna – hans andra kärlek i livet – hjälpa honom ur krisen. Allt tycktes ha blivit meningslöst. I denna tragiska tillvaro härdade vår protagonist ut i två år fram tills dess att han år 1474 bevistade en predikan och fick en uppenbarelse; Gud kallade honom till sig.

En gryning kort därefter tassade den unge Savonarola med några få tillhörigheter ut från sitt föräldrahem med siktet inställt på att bli novis i Dominikanorden. När hans föräldrar vaknade fann de till sin förfäran ett brev i vilket deras son kungjorde sitt beslut tillsammans med en dikt där all hans samlade och ackumulerade ilska som byggs upp under åren av depression fanns samlad under titeln ”Om föraktet för världen”.

Efter endast ett år som novis blev Savonarola – tack vare sitt läshuvud – fulfjädrad munk och efter ytterligare ett par års studier ansåg man att hans kapacitet var tillräcklig för att sändas till klostret San Marco i Florens där han skulle skrivas in i historieböckerna. Savanarola hatade staden av hela sitt hjärta och nu förstärktes även hans hat mot världen till ett inferno av avsky och förakt. Överallt såg han fattigdom, prostitution, spel och dobbel, girigbukar som lånade ut mot ränta; ingenstans verkade det finnas någon Gudsfruktan i detta veritabla helvete som kallades Florens.

Framförallt riktades munkens hat mot den styrande familjen, de mäktiga de’ Medici, som han ansåg endast drevs av ett girigt egenintresse. Med en glödande frenesi började Savanarola predika om bättring, om inte väntade helvetets eldar och den som  djävulen skulle finna störst glädje i att sluta sina käftar om var ingen mindre en den styrande ättens överhuvud; Lorenzo de’ Medici. Somliga spådomar slår in och de’ Medicis patriark dog plötsligt.

Nu greps hela Florens av religiös hänförelse, munken visste att Lorenzo skulle dö och nu väntar nog samma öde oss resonerade man och plötsligt befann sig Savanarola i maktens centrum som en slags religiös doge över en av renässansens mest lysande städer. Som ofta är fallet förbyttes nu munkens initiala välvilja till galenskap och fanatism.

Raskt infördes stenhårda lagar med tillhörande grymma straff. Sedligheten kom att kontrolleras av fattiga pojkspolingar som äntligen fick en plats i världen. Dessa gäng attackerade alla som föreföll rika eller ägnade sig åt osedligheter såsom spel. Kvinnor som bar smycken rånades och förnedrades offentligt, rika hem stormades och plundrades. Inte ens kyrkan gick fri när Savanarola lät smälta ned förgyllda kalker och dela ut guldet bland stadens fattiga.

Efter hand kom den ekonomiska verkligheten ikapp den teokratiska regimen och till råga på allt hade hans kritik mot kyrkan med dess rikedomar uppmärksammats av påven som nu passade på att exkommunicera sin belackare.  Savanarolas dagar var s¨åledes räknade. Han greps av sina forna anhängare och tvingades under grym tortyr erkänna sig skyldig till kätteri och lögn varefter man hängde honom, brände liket och kastade resterna i floden Arno.

Girolamo Savonarola

Girolamo Savonarola

Kampen om berest kadaver: Christoffer Columbus osannolika likfärd

2013/01/25 § Lämna en kommentar

Christoffer Columbus (1451-1506) har gått till historien för sin upptäckt av Amerika och sin utforskning av den nya kontinenten, mindre välkänt är dock att den stora upptäckarens lik nära nog bräckte sin forna ägare avseende tillryggalagda mil till och från Nya Världen.

Bitter och besviken över sina många misslyckanden och den styvmoderliga behandling han fått utstå från det spanska hovet avled Columbus helt odramatiskt omgiven av sina söner i Valladolid år 1506. Han begravdes utan sedvanlig pompa och ståt i ett närbeläget kloster som för länge sedan utplånats av historiens tand.

År 1509 lät emellertid den store amiralens son, Don Diego, gräva upp faderns ben och begrava dem i klostret Las Cuevas i Sevilla. Efter att Diego själv gick hädan lät hans änka, vicedrottningen av Santa Domingo (huvudstad i våra dagars Dominikanska republiken), år 1541 föra både makens och den berömda svärfaderns stoft över Atlanten för att begravas i katedralen i Santa Domingo. Såtillvida återvände Columbus till Hispaniola, som han tog i spansk besittning 1493.

År 1795 invaderar dock fransmännen Hispaniola och det man tror vara Columbus sarkofag flyttas i all hast från sin fristad i Santa Domingo till det närbelägna Kuba. Hår får den stackars upptäckaren vila i frid i knappt hundra år, närmare bestämt till 1898, då spanjorerna lider nederlag mot Förenta Staterna i det spansk-amerikanska kriget. Bland det pick och pack som spanjorerna för med sig hem till Spanien från det ockuperade Kuba ingår givetvis Columbus sarkofag; väl hemma i Spanien begravs upptäckaren återigen i katedralen i Sevilla.

Historien om Columbus månghundraåriga likfärd borde sluta där, men icke så. År 1877 uppgav nämligen dominikanerna att de funnit en vackert ciselerad sarkofag med texten Christoffer Columbus ingraverat, vilket givetvis måste betyda att den stora upptäckarens kadaver aldrig lämnade Hispaniola och Santa Domingo. Sarkofagen spanjorerna med nöd och näppe lyckades bogsera hem måste, resonerar dominikanerna, tillhöra Columbus son Don Diego.

Spanjorerna har dock inte haft mycket till övers för dominikanernas resonemang och enträget hävdat att de själva är ägare till Columbus ben. År 2003 började en grupp forskare analysera det som anses vara Columbus kvarlevor för att på så sätt knäppa de halsstarriga dominikanerna på näsa. Efter år av osteologiska studier kunde forskarna dock inte bekräfta att de vittrade benen verkligen tillhört Columbus, däremot kunde de med säkerhet vederlägga teorin om att dessa tillhört Don Diego.

Det finns dock ytterligare en hypotes om vart Columbus är begravd. Många hävdar nämligen att den store upptäckarens kadaver i själva verket aldrig lämnade klostret i Valladolid år 1509. Klostret finns som sagt inte kvar längre och på dess plats ståtar numera ett kafé. Om hypotesen skulle visa sig hålla för närmare granskning betyder det med största sannolikhet att Christoffer Columbus ligger begraven under ett biljardbord i Café del Norte på stora torget i Valladolid.

Christoffer Columbus imposanta sarkofag i Sevilla.

Christoffer Columbus imposanta sarkofag i Sevilla.

Rumsren pedofili für alle; institutionaliserandet av pederastin i Antikens Grekland

2012/11/04 § Lämna en kommentar

Pederastin, eller ”gossekärleken” som den franska filosofen Michel Foucault kallade den, var ett utbrett fenomen i Antikens Grekland och handlade i grunden om ett sexuellt förhållande mellan en minderårig pojke och en välboren äldre man. Det vore ingen överdrift att påstå att i princip alla medlemmar av det grekiska politiska och intellektuella ledargarnityret också var hängivna pederaster, däribland prominenta figurer såsom Solon, Pythagoras, Sokrates och Platon; liksom gudarna, däribland Zeus, Apollo, Poseidon och Herakles.

Pederastin institutionaliserades på ett tidigt stadium i det antika Greklands gymnasier; ett ord som härrör från grekiskans ”gymnos” – eller kort och gott ”naken” på svenska. I dessa gymnasier fostrades gräddan av Greklands ungdom såväl fysiskt som psykiskt av belevade filosofer och ärrade veteraner från slagfälten. På schemat stod fribrottning, löpning och filosofiska diskussioner; samtliga övningar genomfördes givetvis i fullständig nakenhet under överinseende av de åldersstuckna ”pedagogerna”.

Under inspektion av ungdomarnas utveckling inom filosofin såväl som de atletiska grenarna kunde sedan de pilska ”pedagogerna”, eller erastes (äldre älskare), välja ut sina favoriter bland de i regel ännu inte könsmogna eromenos (ungefär: yngre kärleksobjekt). Den utvalda eromenos erhöll därmed rollen som erastesunga älskare och fick i gengäld emottaga privatlektioner som kunde visa sig väl så viktiga för att skaffa sig någon form av företräde i karriären.

Detta må låta väl så osmaklig för en nutida läsare som i regel bidragit till de pedofila böjelsernas stigmatisering. Kanske man ändå måste se institutionaliserandet av pederastin i Antikens Grekland med samtida grekers egna ögon. Pederastin utgjorde nämligen en socialt accepterad rituell passage och kulturell norm som, utan knotande, genomgicks av generationer av unga greker. För Antikens greker framstod därför pederastin som en pedagogisk institution inom vars egid erastes framstod som de unga eremenos välvilliga mentorer och vägvisare.

Det normala var att f.d. eremenos sinom tid bildade egna familjer, gjorde framstående förtjänster inom administrationen, militären eller akademin och vid ålderdomens inträde skaffade sig egna eremenos. Skulle dock, mot förmodan, den f.d. eremenos hålla fast vid homofila böjelser även vid vuxen ålder blev han i regel brännmärkt som kinaidos (ungefär: en man som frivilligt tar en kvinnas roll)

Pederastins primära apologet i det moderna västerlandet var – återigen – en viss Michel Foucault som skrev följande prosaiska rader till institutionens försvar: ”In Greece, truth were linked in the form of pedagogy by the transmission of a precious knowledge from one body to another; sex served as a medium for initiations into learning.

Pederastin har levt vidare under århundraden genom förmedlingen av grekiska konstverk skapade under den antika kulturens guldålder. Medan romarna symboliskt använde översvallande stora och erigerade penisar på konstverk och artefakter för att förmedla och besegla sin makt återspeglar deras grekiska motsvarigheter effiminerade tonårskroppar med diminutiva könsorgan. Här träder återigen pederastin in i bilden. På sina konstverk, och då framförallt amforor, gjorde grekerna i regel narr av utomstående rasers och etniciteters överdimensionerade könsorgan medan de själva fann den största skönhet i den oförstörda tonårspojken ännu outvecklade penis och oantastade kropp.

Lurik rekommenderar: Michel Focoult. Sexualitetens historia 1: Viljan att veta. Daidalos 2002.

Pederasti som motiv i antik grekisk konst.

Army of lovers: Thebes homosexuella brödralegion

2012/09/30 § Lämna en kommentar

I dagens arméer skyr man homosexualitet som pesten, bäst illustreras detta av den amerikanska don´t ask, don´t tell– policyn som infördes av Clinton-administrationen år 1993. Denna policy gav armén rätt att avskeda den soldat som öppet visade sin homosexualitet eller den officer som krävde svar från misstänkta fjollor om dessas sexuella läggning. Över 13 000 soldater hann avskedas innan Barack Obama, till de konservativas stora förtret, upphävde don´t ask, don´t tell. Rädslan för homosexuella ”fjollsoldater” bottnar, som mycket annat som rör synen på sexualitet, i kristendomen; där äktenskapet mellan man och kvinna utgör ett av de heliga sakramenten.

Erfarenheterna från historien talar dock emot dagens uppfattning om homosexuella soldater.  Från det antika Grekland finns talrika historier om homosexuella hopliters överlägsenhet i strid. De äldsta beläggen för detta återfinns hos den grekiske historieskrivaren Plutarkos (46 – 120 e.Kr.) som skrev om det Lelantinska kriget mellan stadsstaterna Chalkis och Eretria på 700-talet f.Kr. Enligt Plutarkos hade Chalkis hopliter övergivit pederasti (ett sexuellt förhållande mellan en vuxen man och en ung pojke). Deras befälhavare, Cleomachus, hade däremot hållit fast vid traditionen och blivit stärkt av sin unge älskares ömma känslor så till den milda grad att han ledde sina styrkor till en lysande seger. Överbevisade om den styrka pederasti skänkte karaktären valde Chalkis hädanefter att återigen omfamna traditionen och gossebarnet.

Ingen militärmakt har vare sig förr eller senare litat så mycket på den inneboende kraften i kärleken män emellan som man gjorde i stadsstaten Thebe. Denna stads elitstyrka gick under namnet the sacred band (svenska: brödralegionen) och bestod uteslutande av manliga kärlekspar. Brödralegionen grundades av den thebetanska överbefälhavaren Gorgidas år 378 f.Kr. Enligt Plutarkos ska Gorgidas varit övertygad om att ett verkligt kärleksband skulle gjuta mod i trupperna i stridens hetta, Plutarkos skrev: ”eftersom älskande kommer att skämmas över att bli förnedrade inför sin älskare, kommer de med stor frenesi kasta sig in i striden och hjälpa varandra”

I enlighet med sin övertygelse handplockade Gorgidas kända par ur sin armé och lade på så vis grunden till vad som troligen är historiens enda elitstyrka bestående av enbart homosexuella kärlekspar. Styrkan utgjordes av 150 par som slogs sida vid sida, i enlighet med tron på styrkan i pederasti bestod varje par av en äldre ”älskare” och en yngre ”älskad”. Brödralegionen blev hädanefter en stående styrka som tränade hårt, i synnerhet lade man mycket tid på brottning och – överraskande – dans.

De dansande kärleksparen var dock inga man skrattade åt i samtiden. Under kraftmätningen mellan Athen och Sparta i det Peloponnesiska kriget (431 – 404 f.Kr) besegrade man den antika världens mest hårdförda soldater: de spartanska hopliterna. Den mest lysande segern stod vid Leuctra där thebetanerna med brödralegionen i spetsen i grunden besegrade en dubbelt så stor spartansk armé och bland de många döda återfanns även den ena av Spartas två kungar. Alla segrar till trots skulle brödralegionen till slut gå under. Det var dock inte avsaknaden av mod som skulle fälla den säregna elitstyrkan, istället var det brist på nytänkande och envisheten att hålla kvar vid den traditionella falang-taktiken i strid. När man ställdes inför den Makedonske kungen Filip II:s styrkor år 338 f.Kr. ska hela brödralegionen tagits av daga. Efter det förintande slaget visade den makedoniske kungen sin vördnad för brödralegionens duglighet; gråtande förklarade Filip att ingen man någonsin fick tvivla på deras förmåga.

Brödralegionen i strid

Brödralegionen i strid

Under korkeken; historien om verklighetens tjuren Ferdinand

2012/09/10 § 2 kommentarer

Så gott som alla svenskar är bekanta med historien om tjuren Ferdinand som föredrog att ta det lugnt och ha det skönt under korkeken framför att stångas med de andra ungtjurarna på ängen. Boken om Ferdinand gavs ut år 1936 och Disney gjorde sin kortfilm två år senare vilken belönades med en Oscar. Kuriosa är att SVT hade mage att ersätta Ferdinand med Den fula ankungen år 1982 men folkstormen lät inte vänta på sig och snart var svenskarnas favorittjur och hans förstående ko-mamma tillbaka i rutan.

Skulptur av Ferdinand under sin korkek som återfinns på Ekerö

Skulptur av Ferdinand under sin korkek som återfinns på Ekerö

Någon historisk bakgrund till historien existerar troligtvis inte men ett liknande äventyr utspelade sig slumpartat nog på en tjurfäktningsarena i Barcelona samma år som Ferdinand the Bull gavs ut i Amerika. Huvudpersonens namn var Civilón och han var en stridstjur som levde ett gott liv på de spanska ängarna. Det bör nämnas i sammanhanget att en spansk stridstjur inte är något passivt offer på arenan, de är bland de farligaste och mest aggressiva djur människan har lyckats avla fram. Dessa monster är muskelberg på 500 kilo, springer korta sträckor lika snabbt som en travhäst och likt Ferdinands vänner älskar de att stångas och träna på de spanska ängarna. Spanjorerna själva skattar tjurarna högt och mycket stränga krav ställs på dem, en tjur ska vara aggressiv men likt en medeltida riddare även äga nobleza eller värdighet.

Civilón var aggressiv och stark men ägde dessutom en sällsynt nobleza. Han förstod att inte slåss mot allt som rörde sig – vilket annars är dessa djurs natur – och han lät sig både klappas och matas. Denna raritet blev snart en kändis i hela Spanien och något av en turistattraktion.  Civilón var så snäll att man kände sig trygg med att släppa in barn i hagen som fick klappa honom på mulen. Vid tiden var man i Spanien än tokigare i tjurfäktning än idag och antalet arenor hade fullkomligt exploderat under slutet av 1800-talet då man byggde över 100 stycken med plats för upp till 12000 åskådare. På arenan i Madrid kunde 50 000 åskådare följa det blodiga drama som en tjurfäktning är. Självfallet ville alla se Civilón kämpa mot picadorer, banderilleros och slutligen dö för en skicklig matadors hand.

Platsen för dramat blev den stora tjurfäktningsarenan i Barcelona dit Civilón fördes under stort spektakel. Han fick träffa pressen och den matador som hade utsätts till hans motståndare; El Estudiante. Kampen inleddes med den vanliga paraden och marschband varpå kampen tog vid som brukligt inleddes med att de hästburna picadorerna med sina två meter långa spjut ansatte Civilón. Vår hjälte slogs för sitt liv och stångade hästarna flera gånger. In kom den tilltänkta banemannen El Estudiante med sitt svärd och sin cape för att inleda den sista dödsdansen.

Likt publiken på en romersk gladiatorarena ibland kunde ta en gladiator till sina hjärtan krävde man nu med en röst att Civilón skulle benådas. Detta beviljades – något som bara inträffat ett par gånger – problemet var bara hur man skulle få ut den frustande stridstjuren från arenan när man mindes Civilóns nobleza. En man gick in till honom med en näve hö som tjuren väl lät sig smaka för att därefter i triumf marschera ut från arenan.

Där kunde historien ha fått sitt lyckliga slut men kort därpå bröt ett än blodigare drama ut – det Spanska inbördeskriget. Civilón fick istället ett ovärdigt slut på de fascistiska truppernas tallrikar.

Civilón vid ett av de berömda barnbesöken

Civilón vid ett av de berömda barnbesöken

Fuck You!; historien om långfingret

2012/09/02 § Lämna en kommentar

Obscena gester människor i mellan har säkerligen alltid förekommit. I vår tid är troligtvis det uppsträckta långfingret flankerat av ring- och pekfingret – som symboliserar en penis med pungkulor – den mest spridda gesten; var man än befinner sig i världen fungerar denna gest som provokation. ”Fingret” har följt människan så pass länge att detta tecken nu kan anses vara en del av västerlandets kulturarv då redan de gamla grekerna sträckte upp långfingret åt varandra i syfte att förnedra.

Det är fullt troligt att gesten förekom tidigare och i andra kulturer än i den helleniska men det är härifrån vi har de första i dag kända beläggen för ”långfingret” och dess betydelse. Omkring 500 f.Kr vet vi att grekerna använde tecknet som en symbol för homosex män emellan, gesten kallades för katapugon viket var en förening av orden för ned och rumpa. Katapugon var inte en förolämpning med den betydelsen vi tänker oss, grekerna hade som bekant en helt annan syn på homosexualitet och pedofili. Vad grekerna istället ansåg vara perverst var sexberoende, en man som lät sig styras av sina begär och som spenderade allt för stora summor på prostituerade tonårspojkar var en katapugon. Att däremot då och då ägna sig åt homosex var det ingen som höjde på ögonbrynen åt, lagom var bäst även i det gamla Grekland.

Som mycket annat övertog romarna även ”fingret” från grekerna och det var nu gesten som man kallade digitus impudicus (ungefär; oartigt finger) fick den form av grov förolämpning som fuck you har idag med samma symbolik, nämligen phallus- en erigerad penis. Ett råd från samtiden av poeten Marcus Valerius Martialis (ca 41 – 102 e.Kr.) ger oss ett illustrerande exempel på hur man lämpligen kunde tillämpa förolämpningen: ”skratta högt, Sextillus, när någon kallar dig en fjolla och sträck ut ditt mittersta finger.”

Även en av romarrikets mest namnkunniga historiker, Suetonius, (75 – 160 e. Kr.) skrev om ”fingret”. Vid ett tillfälle ska kejsar Augustus bestraffat en skådespelare  efter att denne reagerat på burop från en besviken publik med att visa digitus impudicus åt allihop. Den visserligen tendentiöse Suetonius beskriver också hur den hatade kejsaren Caligula – som är känd för sina  galenskaper – lät sina undersåtar   kyssa hans uppsträckta långfinger istället för hans hand. Kanske var det långfingret som ledde till att en av kejsarens favoritmobbningsoffer, Cassius, slutligen fick nog och mördade sin kejsare.

Under medeltiden tycks långfingret ha fallit i viss glömska. Den katolska kyrkan kan ha haft ett finger med i spelet eftersom långfingret tillsammans med pekfingret används vid välsignelser ville man inte att ett av de heliga fingrarna skulle kunna utgöra en obscen gest. En berömd historia från hundraårskriget gör gällande att fransmännen hade för vana att skära av halva långfingret på tillfångatagna engelska soldater för att dessa inte skulle kunna avfyra sina fruktade långbågar. Detta visade sig inte fungera, de stympade engelsmännen fortsatte att förmörka himlen med sina pilar. För att ytterligare reta gallfeber på fransmännen höll man upp sitt stympade finger och visade på så vis  att man fortfarande kunde pluck yew som det kallades när man spände bågen. I en annan variant av berättelsen lät man hugga av både pek- och långfingret, engelsmännen ska ha hållit upp båda dessa stympade fingrar och på så vis ska V-tecknet ha sett sin fodelse.

The Game under antiken; Ovidius raggningshandbok

2012/06/14 § 1 kommentar

Publius Ovidius (43 f.Kr. – 18 e. Kr.) förekom Neil Strauss och hans raggningsbok The Game med dryga 2000 år när han publicerade sin handbok i förföring: Kärlekskonsten – vilken byggde på hans egna erfarenheter i ämnet. Ovidius var utan tvekan den tidiga kejsartidens mest namnkunnige kvinnoerövrare, vilket inte till fullo uppskattades av kejsare Augustus som genom en serie av sedlighetsbevarande lagstiftning försökte väcka liv i den stränga moral som han ansåg hade existerat tidigare i Rom. Nu föreföll dekadensen breda ut sig och Augustus valde att landsförvisa författaren år 8 e.Kr.

Ovidius var född patricier och det enda yrke gott nog för en ung man av Ovidius stånd var politikerns. Hans far sände därför honom till Rom för att studera de nödvändiga disciplinerna grekiska, litteratur och självfallet den romerska paradgrenen retorik. Som alla unga studenter långt hemifrån ägnade sig Ovidius, vid sidan av sina studier, åt festande och raggande.

Efter att Ovidius under ett par år innehaft tråkiga tjänster inom den statliga förvaltningen började han samla sina erfarenheter till vad som skulle bli historiens första renodlade raggningsbok. Enligt Ovidius var alla knep tillåtna och att en kvinna råkade vara gift utgjorde inget hinder för den som var drabbad av kärlekens hunger, vilket naturligtvis inte överensstämde med kejsarens uppfattning.

Den antika raggningsexperten förklarar att för den oerfarne är teatern en utmärkt plats att hitta en kvinna på; teatern var en farlig plats för den flicka som önskade behålla sin oskuld. Dock var raggaren nödgad att göra vissa uppoffringar, armhålorna fick inte stinka get om man skulle gå hem hos de romerska kvinnorna. Kapplöpningsbanan var också en utmärkt plats. Trängseln tvingar en att stå mycket nära och ”offret” kan inte flytta på sig även om hon inte vill; ”tryck hela tiden höften emot hennes höft, håll dig så nära du kan” skrev Ovidius.

Kärlekskonsten bjuder på en hel hög praktiska råd om hur man ska fånga en kvinna. Riktiga män bör inte använda locktång eller snagga sig, raka benen eller använda smink. Däremot lade han stor vikt vid renlighet och prydlig klädsel samt att man skulle vara social och inleda konversationer om meningslösa ämnen närhelst tillfälle gavs.

Om man satsar sina kort på redan gifta kvinnor gällde det att man till en början låtsades söka en platonsk relation för att inte skrämma iväg henne, men med tiden kan man börja skriva kärleksbrev. Romarna skrev på vaxtavlor och Ovidius råder därför läsaren att vara extra uppmärksam på att den tavla man skriver på inte ska bära spår av brev till andra kvinnor.

Även de fulaste knep uppmuntrades för att inledningsvis förstärka en spirande relation, varför inte spela sjuk för att vinna sympatier? Man skulle inte dra sig för att ljuga eller för att lova kvinnor guld och gröna skogar. Att ljuga och svika flickor straffas man inte för konstaterade Ovidius muntert.

Lurik rekommenderar: Publius Ovidius. Kärlekskonsten. Natur & Kultur 1990.

Staty föreställande Ovidius som återfinns i Rom

Staty föreställande Ovidius som återfinns i Rom

Konservativ katolsk konspiration; om motpåven Gómez och sedevakantismen

2012/05/13 § Lämna en kommentar

Motpåvarnas, de stora schismernas och miraklens tid är ännu inte över. Dagens schism inom den katolska kyrkan har sin upprinnelse i Andra Vatikankonciliet (1962-1965) som syftade till att modernisera kyrkan. Beslut togs om att man skulle sträva mot en mer ekumenisk hållning, den latinska mässan reviderades och i likhet med den protestantiska kyrkan tillät man nu att mässan hölls på folkspråken. På det hela taget präglades konciliet av tolerans och öppenhet gentemot den moderna världens värderingar. Emellertid var det långt ifrån alla inom kyrkan som tog emot den nya tiden och dess tolerans med öppna armar.

Inom kyrkans konservativa kretsar såg man med avsmak på det Andra Vatikankonciliets beslut, hur kunde påven, Johannes XXIII, driva igenom denna kätterska nyordning frågade man sig? Svaret på frågan låg i själva frågan: om nyordningen var kättersk måste det innebära att Påven var en falsk påve som aldrig borde ha fått bära Petrus mitra. De som för detta resonemang kallar sig för sedevakantister (ledig stol) och man menar att alla påvar som tillträtt ämbetet efter Pius XII (1939–1958) har varit falska heretiker. I Sverige driver en hårdför katolsk kärna nättidningen http://www.adoremus.se/

Under början av 1970-talet har flera sedevakantistiska grupper sett dagens ljus; rörelsen är således långt ifrån enhetlig och skillnaderna mellan grupperna rör främst synen på huruvida de skador kyrkan lidit anses vara irreparabla eller ej. Vissa grupper – såsom den delvis antisemitiska SSPX – erkänner trots allt påven men långt ifrån alla gör det. Den största utbrytargruppen är den palmarianska kyrkan som såg dagens ljus i samband med de mirakel som ägde rum år 1968 i den spanska byn Palmar de Troya. Fyra flickor hävdade att de vid ett träd hade mött jungfru Maria och därmed var karusellen igång. Det dröjde inte länge innan tiotusentals människor sökte sig till den lilla avskilda byn.

Till Palmar de Troya sökte sig även bokhållaren Clemente Domínguez y Gómez som snart fick en uppenbarelse i vilken Jesus visade sig för honom. Gómez ska även ha drabbats av stigmata. Inom kort fick han flera följeslagare och man förvärvade mark i byn men det dröjde inte länge innan Spaniens skeptiske ärkebiskop reagerade och förklarade att miraklen saknade grund. Antalet anhängare växte ändock snabbt, inte minst eftersom man lockade till sig troende som var besvikna på det Andra Vatikankonciliets beslut. Den nya palmarianska kyrkan var djupt konservativ till sin natur och självfallet skulle man fira gudstjänst på latin enligt den tridentinska mässordningen.

Sedevakantismen tog sig nu bibliska proportioner, man hävdade att kyrkan var korrupt och att påven Paulus VI styrdes av kommunister och frimurare som med hjälp av droger fick honom att göra heretiska uttalanden. Av den anledningen var det inte konstigt att Gómez i slutet av 1970-talet fick ett besök av Jesus som krönte honom till ”sann” påve över den katolska kyrkan, hans påvenamn blev Gregorio XVII. Vid det här laget hade den palmarianska kyrkan och alla dess medlemmar redan exkommunicerats. Schismen pågår alltjämt, i mars 2005 avled Gregorio XVII varpå man valde hans statssekreterare som tog sig det icke anspråkslösa namnet Petrus II. Märkligt nog var 2005 även året då Johannes Paulus II dog och Benedictus XVI valdes till påve.

Livmoder till middag; det romerska köket

2012/02/19 § 1 kommentar

Marcus Gavius Apicius (levde under första århundradet e. Kr) är en av historiens tidigast namngivna gourmander. Han ägde en säregen passion för kokkonsten och allhända smaker vilket – i kombination med romarnas uppfattning om att allt som inte var direkt livsfarligt gick att äta – resulterade i en trevlig kokbok med allhända intressanta recept: Apicius kokbok. Emellertid hävdar somliga att nämnda kokbok i själva verket författades någon gång på 300 – eller 400-talet, Apicius kan således inte vara upphovsmannen men av tradition låter man hans namn ingå i bokens titel. Andra hävdar lika bestämt att vår gourmand är författaren.

Apicius kokbok präglas av ohämmad dekadens vilket förklarar varför man har kopplat ihop denna med vår protagonist som vi skall återkomma till. Den vanlige plebejens spis var varierad men mycket enkel, i huvudsak bestod denna av bröd, oliver, bönor och vin. Till vardags var man vegetarianer även om kött förekom vid diverse tillfällen. Detta känner man till dels genom skriftliga skildringar av olika romare under imperiets historia, utgrävningar i Pompejis och Heracliums avfallshögar har bekräftat den bilden.

Överklassen – de rikaste patricierna – däremot levde inte i enkelhet man festade på allt som rörde sig och desto mer exotisk huvudråvaran var desto bättre. Apicius skrev: ”Du plockar en flamingo, tvättar den, binder upp den och lägger den i en kastrull med lock. Du tillsätter vatten, salt, dill och vinäger. När spadet kokat ned till hälften lägger du i purjolök och koriander och kokar. På samma sätt kan du tillreda papegojor.”

Caligula ska ha varit förtjust i tunga från näktergal vilket även andra kejsare ska ha uppskattat som en liten men behändig munsbit. En fågel som sjöng så vackert borde rimligtvis äga en välsmakande tunga resonerade man. Andra läckerheter som kunde stå på kejsarens bord var strutshjärna, möss i honung och rullade vallmofrön. Ett magstarkt recept som kan bli svårt att återskapa är muräna uppfödd på dränkta slavar, men detta uppskattades vid kejserliga fester. Vid dessa tillfällen fick gästerna själva välja en levande fisk som man vanligen dränkte i en hink med ättika.

Apicius kokbok är fylld med intressanta delikatesser. Grisspenar kräver att man kokar dem en rejäl stund, varefter man binderihop dessa med hjälp av vass och kryddar. Därefter steker man dem på ett halster i ugnen, såsen samlas upp och kryddas, vin tillsätts och därefter häller man såsen över spenarna. Apicius beskriver även en rätt gjord på fylld livmoder från gris. Själva fyllningen tycks ha kunnat bestå av vad som helst. Romarna var överhuvudtaget förtjusta i att fylla djur med andra djur eller rätter. Svin kunde serveras fylld med levande sparvar som flög ut vid trancheringen. Andra djur kunde serveras fyllda med korv och blodpudding.

Apicius älskade verkligen mat, en kärlek som drev honom mot hans undergång, dock åt han inte ihjäl sig. När endast 10 000 000 sestertier (en avsevärd summa) återstod av hans förmögenhet tog han sig själv av daga i rädsla för att lida svältdöden.

Kejserlig fest. Här återgiven i den skandalomsusande filmen Caligula 1979

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin SydeuropaLuriks Anakronismer.