Besinningslösa bokstravstroende bibliofober: Om muslimska bokbål man minns

2013/06/17 § 4 kommentarer

Ofta betvingas vi tillgodogöra oss uppgifter rörande medeltiden som gör gällande att de kristna vandrade sin tid an i ett kulturellt och religiöst mörker medan deras muslimska grannar såtade sig i en kulturell och civilisatorisk glans som bar den religiösa toleransens förtecken. Detta är i bästa fall en sanning med modifikation eller, mer troligt, en anakronistisk historietolkning fylld av återvändsgränder. I sanning fanns det religiösa vettvillingar även i de vidsträckta länder som beboddes av halvmånens folk och i själva verket kan ”muslimerna”, för att medvetet generalisera, påbördas två medeltida bokbål av proportioner som gjort en viss Adolf Hitler grön av avund: brandskändningarna av de legendariska biblioteken i Alexandria och Cordoba.

Det legendomsusande biblioteket i egyptiska Alexandria ska ha färdigställts år 290 f. Kr. och påstås under sin högsommar ha inrymt uppemot 600 000 papyrusrullar. Under bibliotekets glansdagar tvangs t.o.m. inkommande skepp att temporärt lämna ifrån sig alla sina böcker/rullar till bibliotekets kopieringsavdelning, och bara om det var absolut nödvändigt höll de snikna bibliotekarierna sina löften och återbördade böckerna/rullarna till sina rättmätiga ägare efter fullgjort värv.

Det var emellertid i efterdyningarna av att araberna, anförda av kalif Omar (579-644), under 640-talet erövrade det bysantinska Egypten som bibliotekets flammande öde beseglades. Den  av trovärdiga källor obekräftade myten gör gällande att kalif Omar ska ha blivit tillfrågad vad man ämnade göra med bibliotekets alla (ovärderliga) papyrusrullar: ”Om böckerna överensstämmer med Koranen, då behövs de inte. Om de säger emot Koranen, då är de inte önskvärda. Därför så förstör dem”, ska han ha svarat. Myten förtäljer vidare att papyrusrullarna i biblioteket ska ha använts som bränsle för att koka varmt badvatten åt alla Alexandrias stationerade soldater i hela sex månader.

Ett minst lika imposant muslimskt bokbål stod att finna i Al-Andalus huvudstad Cordoba, ungefär 350 år senare. Här hade bl.a. kalif Al-Hakam II (915-976) givet riket rykte om sig för att vara ett toleransens Mecka – en plats där muslimer, judar och kristna arbetade samfällt och levde endräktigt – och en kulturell fyrbåk. Till Al-Hakam II:s stora kulturhistoriska förtjänster hör färdigställandet av ett storslaget bibliotek och lärdomscentra som under sin glans dagar ska ha inrymt cirka 400 000 böcker och pergament (det kristna Europas största lärdomscenter vid denna tid, Sorbonne, kunde ståta med knappa 2000 böcker och pergament).

Tyvärr smittades Al-Hakam II:s efterföljare av zelotiskt ortodoxa vindar från sina muslimska trosfränder i Nordafrika och började allt mer frenetiskt att söka erodera den religiösa toleransens tunna fernissa. Av ett helt annat kynne var nämligen tronföljaren Ibn Abi Amir (938-1002), mer känd som Al-Mansur ”den segerrike”, som tog över regeringstyglarna år 976. Al-Mansur var en religiös fanatiker och en hänsynslös krigare som drev de kristna inkräktarna tillbaka till norra Spanien och som egenhändigt kopierade koranen.

För sin regims legitimitet och sin personliga säkerhet förlitade sig Al-Mansur på Cordobas fromma men fanatiska muslimska tiggare (faqiherna), och för att blidka dessa fundamentalister lät Al-Mansur beordra utrensning i biblioteket . Flertalet av kalif Al-Hakam II:s högt skattade böcker förgicks i det kulturhistoriska helgerånet. Om ödet som väntade bibliotekets skatter – vilka hade tagit hundratals år i anspråk att samla in – förtäljde ett ögonvittne: ”Några brändes och andra kastades i palatsets brunnar och täcktes med jord och stenar”.

Annonser

Från gay till gud: Historien om gunstlingen Antinous apotheosis

2013/05/15 § Lämna en kommentar

Man kan utan att överdriva påstå att Antikens människor var i det närmaste besatta av astrologi. Stjärnornas och himlakropparnas rörelser spåddes kunna förebåda eskatologiska och milleniaristiska fenomen och händelser, liksom mindre förändringar i vardagslivet. Av hävd ansågs Egyptens präster vara de största auktoriteterna på området, så även i Romarriket.

De egyptiska prästerna hade förtjänat sitt rykte, inte minst därför att man med genial matematisk precision lyckats koncipiera flera sofistikerade kalendrar; vilka i regel var mycket lika den som idag begagnas i västerlandet. Nu kom det sig emellertid att två av dessa kalendrar, den ”astronomiska” och den ”borgerliga”, sammanföll vart 1460:e år och att år 139 e.Kr. råkade vara just ett sådant år.

För Roms kejsare, Hadrianus (76 e.Kr.-138 e.Kr.), var detta sammanträffande högst olycksbådande och kunde, resonerade han, förebåda en stor katastrof och kanske till och med hans rikes stundande fall. År 130 e.Kr. hade därför Hadrianus och hans unga älskare, den bildsköna grekiskfödda Antinous (111 e.Kr.-130 e.Kr.), rest till Egypten för att överlägga med egyptiska präster som tjänade guden Thoth, vishetens och mätandets gud.

Hadrianus

Hadrianus

Ingen vet med säkerhet vad som avtalades men inom några dagar befanns gunstlingen Antinous drunknad i Nilen. Kejsar Hadrianus ska ha ”gråtit för honom som en kvinna”. Hela händelsen var välregisserad och tänkt som ett mysterium, vilket den är än idag. Med största sannolikhet offrade Hadrianus sin älskade för att avvärja en större eskatologisk katastrof. Till saken hör att de egyptiska legenderna gjorde gällande att guden Osiris dog under liknande omständigheterna.

Inom kort lät Hadrianus deifiera sin forna älskare och utropa honom till den nya Osiris. En kult, sanktionerad av kejsaren själv, växte upp kring Antinous/Osiris och tempel till den nya gudens ära upprättades i rekordfart runt om i det vidsträckta riket. Visserligen blev kulten av Antinous/Osiris kortlivad och överlevde knappt Hadrianus frånfälle, men den kärlekskranke kejsarens offer verkade dock inte ha varit förgäves; Rom överlevde trots allt år 139 e.Kr. utan större skavanker.

Till följd av Hadrianus vinnläggelse om att högtidlighålla sin forna älskares minne är Antinous idealiserade pojkaktiga anlete ett av de mest välbevarade och spridda från Romarrikets långa historia. Antinous är också den enda icke-kejserliga person som någonsin avbildats på romerska mynt.

En av många bevarade statyer föreställande den bildsköna Antinous/Osiris.

En av många bevarade statyer föreställande den bildsköna Antinous/Osiris.

Blöt solskenshistoria: Varför det gått käpprätt uppåt för paraplyet genom tiderna

2013/04/17 § Lämna en kommentar

Den som har sitt skolbokslatin färskt i minnet vet med största sannolikhet också att den engelska termen ”umbrella” härstammar från latinets ”umbra”, som betyder ”skugga”. Det förhåller sig nämligen så att det omhuldade paraplyet är ett någorlunda modernt påhitt som utvecklats från parasollet. Med viss överdrift kan man hävda att det tagit människan omkring 2900 år att komma underfund med att ett verktyg ämnat för att skydda bäraren från solen också, om än i modifierad version, kan skyla densamma från regn och nederbörd.

Paraplyets föregångare, parasollet, har i stort sett begagnats över hela världen och har understundom haft en viktig symbolisk betydelse. Vi vet att bland andra kineserna, assyrierna och egypterna använde sig av parasoll så tidigt som 1100 f.Kr. Dessa bestod, vad det verkar, oftast av palmblad och utnyttjades av de besuttna klasserna för att skydda sig från den stekande solen. Redan under Antiken försökte det politiska och religiösa ledargarnityret urskilja sig från sina solbrända undersåtar, och i detta sammanhang spelade parasollet en instrumental roll.

I antikens Assyrien ansågs parasollet vara såpass viktigt som maktsymbol beträffat att enbart konungarna hade privilegiet att hålla sig med dessa. I fornlämningarna av det gamla burmesiska riket med centrum i Ava har arkeologer funnit inristningar som vittnar om att härskaren var ”kung över de vita elefanterna” och ”herre över tjugofyra parasoll”. Det var egentligen inte så underligt att parasollet uppfattades besitta deifierande egenskaper då vissa gudar – i vitt skilda antika kulturer – ofta utmålandes som bärandes på just dessa. I hinduisk kultur förknippas ofta parasollet med Vishnu medan det i Grekland uppbars av Dionysios.

Assyrisk konung som skyls från den stekande solen av ett parasoll.

Assyrisk konung som skyls från den stekande solen av ett parasoll.

Under medeltiden kom parasollet i stort sett ur bruk i Europa. Undantaget var i påvarnas Rom där man sedan folkvandringstidens gryning kämpat med att förvalta antikens arv; än idag är parasollet en symbol nära förknippad med den Heliga Stolen. Det var först under 1400-talet, när kyrkans världsliga makt och arkaiska traditioner urlakades, som bruket av parasollet spred sig bland välbesuttna även utanför påvens egid.

I Frankrike blev parasollet högsta mode bland förnäma societetsdamer under 1600-talet och under följande århundraden började man att på utomhusserveringar erbjuda sina distingerade gäster parasoll att skyla sig med i händelse av regn. Detta inspirerade en påhittig herre vid namn John Beale att år 1786 konstruera och erhålla patent på det första moderna paraplyet avsett att skydda bäraren mot nederbörd.

I det religiöst ortodoxa England var man annars länge skeptiskt inställd till bruket av parasoll/paraplyer, och eldfängda puritaner jämrade sig ännu under sent 1600-tal över det frivola och diaboliska verktyg som hindrade Guds ”välgörande och himlasända vattendroppar” från att träffa sina mål. Senare verkar det dock som att öns regnangripna invånare har ändrade uppfattning och under 1800-talet övertog Storbritannien Frankrikes roll som den största producenten och exportören av paraplyn.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. År 1843 blev paraplyet tillgängligt för en bredare publik genom att en snillrik innovatör började tillverka dessa med skenor gjorda av stål istället för som tidigare valben. 1950 introducerades det uppfällbara paraplytet och under 1960-talet fick det genomskinliga PVC-paraplyet – som idag sällan används till följd av den miljöfarliga framställningsprocessen – sitt stora internationella genomslag. Viktigast är kanske att paraplyer tillverkade av nylon under 1950-talet snabbt undanträngde sina föregångare som i regel bestod av oljebehandlad bomullsduk (vilket fick till följd att paraplyet ofta drabbades av svårartade mögelskador och sinom tid ruttnade sönder).  Innovationen fick i sin tur en gigantisk påverkan på kommersialiseringen av paraplyet och idag vandrar majoriteten av oss torrbollar som bekant regnsköljda gator fram med paraplyer översållade med reklambudskap.

Paraplyer var ett favoritmotiv bland franska impressionister under 1800-talet. Tavlan är målad av Pierre Auguste Renoir.

Paraplyer var ett favoritmotiv bland franska impressionister under 1800-talet. Tavlan är målad av Pierre Auguste Renoir.

Träig hök i Italien: Hawkwood och engelska legokompanier på rövartåg

2013/02/06 § Lämna en kommentar

Somliga historier om krig och elände börjar med ett fredsfördrag och så börjar även historien om de italienska stadsstaternas gissel; sir John Hawkwood (13?? – 1394). Det var en solig dag den första maj år 1360. Den franska byn Brétigny hade fått ett sällan skådat besök av dignitärer, om än ett säkerligen ovälkommet sådant då medeltida digniteter tenderade att vara krävande gäster. De höga herrarna som med sina enorma följen bevistade byn var inga mindre än den engelske kungen Edvard III som förhandlade med franska herrar (kung Johan den gode satt i fångenskap) om en fred som skulle innebära att drygt halva Frankrike tillföll den brittiska kronan.

Fransoserna var förödmjukade i grunden och tvingades skriva på, äntligen hade freden återvänt efter att ha lyst med sin frånvaro i dryga två årtionden, även om kriget skulle dra igång igen och vara fram till år 1453. Den franska allmogen jublade säkerligen, äntligen skulle man få odla i fred. Bland de engelska soldaterna var det dock inte lika muntert.

Många engelsmän – såsom Hawkwood – hade inget eller endast ett knapert arv att luta sig mot därhemma och därför sökt lyckan i armén. Fred betydde arbetslöshet och att bryta ryggen på en åker någonstans. Var det inte krig där man var fick man söka sig till ett eller helt enkelt skapa sig ett eget. Sagt och gjort Hawkwood drog tillsammans med mängder av andra engelsmän till Italien efter att ha bildat fria kompanier av arbetslösa och ärrade veteraner.

Dessa kompanier kunde vara mycket stora och bestå av tusentals soldater och agera med stor disciplin och affärsmässighet. Efter en tid som befäl blev Hawkwood generalkapten över det Vita kompaniet som kontrakterades av Heliga Stolen. Uppdraget var att mot summan av 100 000 floriner anfalla och tukta Milano som låg i konflikt med Avignon. Ett beslut hans Helighet bittert skulle ångra.

På vägen angriper Vita kompaniet påvens allierade, greven av Savolas, tar honom till fånga och kräver ytterligare 180 000 floriner i lösen för honom. Det skall påpekas att en familj bönder levde på mellan 7 och 15 floriner om året. Under tiden sluter Milano fred med påven och plötsligt fanns ingen anledning att angripa staden men man hade upptäckt att norra Italien var fyllt av svaga men oerhört rika stadsstater. Vad som var än bättre var att dessa verkade lida en patologisk besatthet av att konspirera och föra krig mot varandra, här rådde det högkonjunktur för de som befann sig i krigets bransch.

Än den ena än den andra stadsstaten skrev kontrakt med Hawkwoods Vita kompani om att anfalla en granne. Dessa kontrakt blev med tiden oerhört invecklade historier som krävde så många notarier och jurister att det så småningom rådde brist på dugligt folk. Italienarnas eviga krigande och upphandlingar av utländska kompanier retade gallfeber på både Petrarca och Machiavelli som spydde galla över engelsmännen. Även påven försökte få bort kompanierna genom att både hota med exkommunicering och locka med frälsning om de bara ville delta i diverse korståg mot det Heliga landet eller Spanien. Ingenting hjälpte, den italienska marknaden var för lukrativ.

Kompanierna kom att förödda Italien under lång tid och även om mängder av italienare fick anledning att hata Hawkwood kom somliga att älska honom. Florens tog honom till sitt hjärta efter att han lett en framgångsrik kampanj mot ärkefienden Milano. Engelsmannen fick både medborgarskap och pension som tack innan denne man som levde hela sitt liv i krigets skugga fick en ståtlig statsbegravning som enligt vittnen var pampigare än vad någon florentinare fått i mannaminne.

Hawkwoods begravningsmonument

Hawkwoods begravningsmonument

Manisk munk med morbid massrörelse; kärlek och teokrati i Savanarolas Florens

2013/01/30 § 1 kommentar

Den kärlekskranke medicinstudenten Girolamo Savonarola (1452 – 1498) satt i sitt föräldrahem i Ferrara och diktade smäktande kärlekssonater till föremålet för sin trånad, en flicka av adelsätten Strozzi. Snart skulle han fria och framleva resten av sina dagar som familjefar och läkare. Så var i vart fall tanken. När den unge studenten väl tog mod till sig och bad om sin kärestas hand möttes han endast av förakt och flickans familj förklarade med all önskvärd tydlighet att ingen Strozzi skulle sänka sig till att dela säng med en Savonarola.

Girolamo Savonarola blev förkrossad över nesan och grävde ned sig i en djup depression, livet hade plötsligt förlorat sin mening och inte ens kunde hans studier av de antika filosoferna – hans andra kärlek i livet – hjälpa honom ur krisen. Allt tycktes ha blivit meningslöst. I denna tragiska tillvaro härdade vår protagonist ut i två år fram tills dess att han år 1474 bevistade en predikan och fick en uppenbarelse; Gud kallade honom till sig.

En gryning kort därefter tassade den unge Savonarola med några få tillhörigheter ut från sitt föräldrahem med siktet inställt på att bli novis i Dominikanorden. När hans föräldrar vaknade fann de till sin förfäran ett brev i vilket deras son kungjorde sitt beslut tillsammans med en dikt där all hans samlade och ackumulerade ilska som byggs upp under åren av depression fanns samlad under titeln ”Om föraktet för världen”.

Efter endast ett år som novis blev Savonarola – tack vare sitt läshuvud – fulfjädrad munk och efter ytterligare ett par års studier ansåg man att hans kapacitet var tillräcklig för att sändas till klostret San Marco i Florens där han skulle skrivas in i historieböckerna. Savanarola hatade staden av hela sitt hjärta och nu förstärktes även hans hat mot världen till ett inferno av avsky och förakt. Överallt såg han fattigdom, prostitution, spel och dobbel, girigbukar som lånade ut mot ränta; ingenstans verkade det finnas någon Gudsfruktan i detta veritabla helvete som kallades Florens.

Framförallt riktades munkens hat mot den styrande familjen, de mäktiga de’ Medici, som han ansåg endast drevs av ett girigt egenintresse. Med en glödande frenesi började Savanarola predika om bättring, om inte väntade helvetets eldar och den som  djävulen skulle finna störst glädje i att sluta sina käftar om var ingen mindre en den styrande ättens överhuvud; Lorenzo de’ Medici. Somliga spådomar slår in och de’ Medicis patriark dog plötsligt.

Nu greps hela Florens av religiös hänförelse, munken visste att Lorenzo skulle dö och nu väntar nog samma öde oss resonerade man och plötsligt befann sig Savanarola i maktens centrum som en slags religiös doge över en av renässansens mest lysande städer. Som ofta är fallet förbyttes nu munkens initiala välvilja till galenskap och fanatism.

Raskt infördes stenhårda lagar med tillhörande grymma straff. Sedligheten kom att kontrolleras av fattiga pojkspolingar som äntligen fick en plats i världen. Dessa gäng attackerade alla som föreföll rika eller ägnade sig åt osedligheter såsom spel. Kvinnor som bar smycken rånades och förnedrades offentligt, rika hem stormades och plundrades. Inte ens kyrkan gick fri när Savanarola lät smälta ned förgyllda kalker och dela ut guldet bland stadens fattiga.

Efter hand kom den ekonomiska verkligheten ikapp den teokratiska regimen och till råga på allt hade hans kritik mot kyrkan med dess rikedomar uppmärksammats av påven som nu passade på att exkommunicera sin belackare.  Savanarolas dagar var s¨åledes räknade. Han greps av sina forna anhängare och tvingades under grym tortyr erkänna sig skyldig till kätteri och lögn varefter man hängde honom, brände liket och kastade resterna i floden Arno.

Girolamo Savonarola

Girolamo Savonarola

Kampen om berest kadaver: Christoffer Columbus osannolika likfärd

2013/01/25 § Lämna en kommentar

Christoffer Columbus (1451-1506) har gått till historien för sin upptäckt av Amerika och sin utforskning av den nya kontinenten, mindre välkänt är dock att den stora upptäckarens lik nära nog bräckte sin forna ägare avseende tillryggalagda mil till och från Nya Världen.

Bitter och besviken över sina många misslyckanden och den styvmoderliga behandling han fått utstå från det spanska hovet avled Columbus helt odramatiskt omgiven av sina söner i Valladolid år 1506. Han begravdes utan sedvanlig pompa och ståt i ett närbeläget kloster som för länge sedan utplånats av historiens tand.

År 1509 lät emellertid den store amiralens son, Don Diego, gräva upp faderns ben och begrava dem i klostret Las Cuevas i Sevilla. Efter att Diego själv gick hädan lät hans änka, vicedrottningen av Santa Domingo (huvudstad i våra dagars Dominikanska republiken), år 1541 föra både makens och den berömda svärfaderns stoft över Atlanten för att begravas i katedralen i Santa Domingo. Såtillvida återvände Columbus till Hispaniola, som han tog i spansk besittning 1493.

År 1795 invaderar dock fransmännen Hispaniola och det man tror vara Columbus sarkofag flyttas i all hast från sin fristad i Santa Domingo till det närbelägna Kuba. Hår får den stackars upptäckaren vila i frid i knappt hundra år, närmare bestämt till 1898, då spanjorerna lider nederlag mot Förenta Staterna i det spansk-amerikanska kriget. Bland det pick och pack som spanjorerna för med sig hem till Spanien från det ockuperade Kuba ingår givetvis Columbus sarkofag; väl hemma i Spanien begravs upptäckaren återigen i katedralen i Sevilla.

Historien om Columbus månghundraåriga likfärd borde sluta där, men icke så. År 1877 uppgav nämligen dominikanerna att de funnit en vackert ciselerad sarkofag med texten Christoffer Columbus ingraverat, vilket givetvis måste betyda att den stora upptäckarens kadaver aldrig lämnade Hispaniola och Santa Domingo. Sarkofagen spanjorerna med nöd och näppe lyckades bogsera hem måste, resonerar dominikanerna, tillhöra Columbus son Don Diego.

Spanjorerna har dock inte haft mycket till övers för dominikanernas resonemang och enträget hävdat att de själva är ägare till Columbus ben. År 2003 började en grupp forskare analysera det som anses vara Columbus kvarlevor för att på så sätt knäppa de halsstarriga dominikanerna på näsa. Efter år av osteologiska studier kunde forskarna dock inte bekräfta att de vittrade benen verkligen tillhört Columbus, däremot kunde de med säkerhet vederlägga teorin om att dessa tillhört Don Diego.

Det finns dock ytterligare en hypotes om vart Columbus är begravd. Många hävdar nämligen att den store upptäckarens kadaver i själva verket aldrig lämnade klostret i Valladolid år 1509. Klostret finns som sagt inte kvar längre och på dess plats ståtar numera ett kafé. Om hypotesen skulle visa sig hålla för närmare granskning betyder det med största sannolikhet att Christoffer Columbus ligger begraven under ett biljardbord i Café del Norte på stora torget i Valladolid.

Christoffer Columbus imposanta sarkofag i Sevilla.

Christoffer Columbus imposanta sarkofag i Sevilla.

Rumsren pedofili für alle; institutionaliserandet av pederastin i Antikens Grekland

2012/11/04 § Lämna en kommentar

Pederastin, eller ”gossekärleken” som den franska filosofen Michel Foucault kallade den, var ett utbrett fenomen i Antikens Grekland och handlade i grunden om ett sexuellt förhållande mellan en minderårig pojke och en välboren äldre man. Det vore ingen överdrift att påstå att i princip alla medlemmar av det grekiska politiska och intellektuella ledargarnityret också var hängivna pederaster, däribland prominenta figurer såsom Solon, Pythagoras, Sokrates och Platon; liksom gudarna, däribland Zeus, Apollo, Poseidon och Herakles.

Pederastin institutionaliserades på ett tidigt stadium i det antika Greklands gymnasier; ett ord som härrör från grekiskans ”gymnos” – eller kort och gott ”naken” på svenska. I dessa gymnasier fostrades gräddan av Greklands ungdom såväl fysiskt som psykiskt av belevade filosofer och ärrade veteraner från slagfälten. På schemat stod fribrottning, löpning och filosofiska diskussioner; samtliga övningar genomfördes givetvis i fullständig nakenhet under överinseende av de åldersstuckna ”pedagogerna”.

Under inspektion av ungdomarnas utveckling inom filosofin såväl som de atletiska grenarna kunde sedan de pilska ”pedagogerna”, eller erastes (äldre älskare), välja ut sina favoriter bland de i regel ännu inte könsmogna eromenos (ungefär: yngre kärleksobjekt). Den utvalda eromenos erhöll därmed rollen som erastesunga älskare och fick i gengäld emottaga privatlektioner som kunde visa sig väl så viktiga för att skaffa sig någon form av företräde i karriären.

Detta må låta väl så osmaklig för en nutida läsare som i regel bidragit till de pedofila böjelsernas stigmatisering. Kanske man ändå måste se institutionaliserandet av pederastin i Antikens Grekland med samtida grekers egna ögon. Pederastin utgjorde nämligen en socialt accepterad rituell passage och kulturell norm som, utan knotande, genomgicks av generationer av unga greker. För Antikens greker framstod därför pederastin som en pedagogisk institution inom vars egid erastes framstod som de unga eremenos välvilliga mentorer och vägvisare.

Det normala var att f.d. eremenos sinom tid bildade egna familjer, gjorde framstående förtjänster inom administrationen, militären eller akademin och vid ålderdomens inträde skaffade sig egna eremenos. Skulle dock, mot förmodan, den f.d. eremenos hålla fast vid homofila böjelser även vid vuxen ålder blev han i regel brännmärkt som kinaidos (ungefär: en man som frivilligt tar en kvinnas roll)

Pederastins primära apologet i det moderna västerlandet var – återigen – en viss Michel Foucault som skrev följande prosaiska rader till institutionens försvar: ”In Greece, truth were linked in the form of pedagogy by the transmission of a precious knowledge from one body to another; sex served as a medium for initiations into learning.

Pederastin har levt vidare under århundraden genom förmedlingen av grekiska konstverk skapade under den antika kulturens guldålder. Medan romarna symboliskt använde översvallande stora och erigerade penisar på konstverk och artefakter för att förmedla och besegla sin makt återspeglar deras grekiska motsvarigheter effiminerade tonårskroppar med diminutiva könsorgan. Här träder återigen pederastin in i bilden. På sina konstverk, och då framförallt amforor, gjorde grekerna i regel narr av utomstående rasers och etniciteters överdimensionerade könsorgan medan de själva fann den största skönhet i den oförstörda tonårspojken ännu outvecklade penis och oantastade kropp.

Lurik rekommenderar: Michel Focoult. Sexualitetens historia 1: Viljan att veta. Daidalos 2002.

Pederasti som motiv i antik grekisk konst.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin SydeuropaLuriks Anakronismer.