När fransosen kom på besök: Syfilisbekämpning i det tidigmoderna Europa

2014/06/16 § Lämna en kommentar

Syfilisens ankomst till den europeiska subkontinenten är ingalunda säkerhetsställd – historiker har i århundraden korsat svärd över frågan huruvida syfilisen spred sig från Europa till Nya Världen eller tvärtom – klar är att munkar förmedlade i ört- och läkekonstens förtrollade värld började uppmärksamma den nya tidens amorösa stigma under sent 1400-tal.

Antalet offer den motbjudande sjukdomen skördade ökade lavinartat i efterdyningarna av den franske konungens Karl VIII:s (1470-1498) invasion av Italien 1494 och erövring av Neapel 1495. Detta veritabla ”syfilisfälttåg” utgjordes i runda slängar av 50 000 soldater och en tross som bl.a. inräknade tusentals hustrur, prostituerade, tvätterskor och kokerskor m.fl. (en kvinna innehade ofta två eller flera positioner samtidigt i fält). Väl framme i Neapel, där fälttåget slutligen kröntes med (efemär) framgång, förlustade sig den franska hären till hjärtats lust och mången amorös omfamning ägde rum – någonstans i det hedonistiska ruset föddes också syfilisen.

Karl VIII:s franska här i Florens 1494.

Karl VIII:s franska här i Florens 1494.

Följden blev att italienarna kom att kalla det nya stigmat för ”fransosen” medan fransmännen själva fördömde den som ”neapolitanska sjukan” (fransmännen kontemplerade länge möjligheten att Columbus soldater tagit med sig sjukdomen från Nya Världen som sedan fått ”mogna” i vältempererade nepolitanska vaginor). Benägenheten att lasta ärkefienden för det nya gisslets uppkomst har sedan blivit utbrett; sålunda kallade ryssarna syfilisen för ”den polska sjukan”; polackerna själva kallade den för ”den turkiska sjukan”; turkarna i sin tur valde ”den Kristna sjukan”; i Mogulindien kallades den för ”den portugisiska sjukan”; japanerna, sin vana trogen, döpte den omgående till ”den kinesiska pesten”.

När Karl VIII:s (kungen tillhörde till italienarnas stora glädje en av de syfilissmittade) kontaminerade och illa tilltyglade här slutligen återkom till Frankrike och upplöstes så spreds också syfilisen vind för våg över världen – År 1500 står redan Skandinavien i brand; 1520 är syfilisen känd i såväl Afrika, Oceanien och Östasien. Voltaire visste berätta att fransmännen genom fälttågets försorg lyckades ”skaffa sig” Genoa, Neapel och Syfilis. ”Sen kastades dem ut från Neapel och förlorade Genoa – men de förlorade inte allt, Syfilis följde dem trots allt hem”.

Behandling av syfilis, 1500-tal.

Behandling av syfilis, 1500-tal.

Det kristna Europa befann sig i chock. Många tolkade pandemin, vars initiala symptom angrep könsorganen och uppfattades som direkt repulsiva, som Guds rättmätiga straff för samhällets omnipresenta sedeslöshet. Att sjukdomstillståndet ofta utmynnade i ren och skär galenskap (när viruset angrep hjärnan) tycktes bekräfta att det övernaturliga var inblandat. Följden blev att många drabbade förnekades vård och själslig lindring och istället fick utså hån och begabbelse.

Att kurera syfilis på 1500-talet visade sig oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, och det enda ”effektiva” läkemedel som stod till buds var lika oåtkomligt som det var dyrt: guaiacom, mer känt som ”heligt trä”. Naturligtvis dög inte vilket träslag som helst att kallas ”heligt trä”; endast en viss trädsort från det spanska Haiti höll måttet efter att synats i sömmarna – trädsorten, hade man tydligen lyckats påvisa, var densamma som användes i korset som Jesus korsfästes på. Ryktena som florerade om denna exotiska och luxuösa kur – vanligtvis gjorde man en dekokt på trädets bark – var fantastiska och 1500-talets inledning innebar därför bråda dagar för allehanda samvetslösa charlataner som kunde tjäna en rejäl hacka på att sälja sumposande badvatten under etiketten ”heligt trä”.

Syfilis, 1800-tal.

Syfilis, 1800-tal.

I det protestantiska Nordeuropa övergavs småningom behandlingen med heligt trä under mitten av 1500-talet och ersattes med diverse läkemedel och eteriska oljor baserade på kvicksilver – särskilt vanligt förekommande blev det med kvicksilverbad eller att massera in huden med kvicksilverbaserade vätskor. Idén var ingalunda tagen ur luften; arabiska källor hade i århundraden rekommenderat kvicksilverbaserade läkemedel som bästa tänkbara bot mot allehanda graverande hudåkommor. De potentiella bieffekterna av behandlingen var dock många och synnerligen allvarliga, benskörhet och förtvining tillhörde två av dem. Inte undra på att ett populärt ordspråk med ambition av att vara en truism gjorde gällande: ”A night with Venus, a lifetime of Mercury”. Roligt var det nog inte! En viss Giacomo Casanova (1725-1798) lät exempelvis berätta att han vid tillfälle, till följd av sin graverande syfilissmitta, tvingades till en månadslång kvicksilverkur som snudd på tog hans liv och nära nog lämnade honom sinnessjuk.

Giacomo Casanova

Giacomo Casanova

Annonser

Kul med djur: Bortskämda och fruktade husdjur genom historien

2014/06/11 § Lämna en kommentar

Husdjur är som bekant en källa till stor glädje och kärlek för sina lyckliga ägare. Om man ser tillbaka i historien finns det dock gott om exempel på husdjur som vållat sina ägare lika stor glädje som de vållat ägaren vånda eller rent av döden.

Rika romare var inte blyga för excesser och även om ”ordinära” husdjur förekom såsom hund och katt var det inte helt ovanligt att romare ägde och vårdade en ål som de älskade som sin bästa vän. Konsuln Lucius Crassus(140 – 91 f.Kr.) ska ha gråtit när hans ål gick hädan, denna ska förövrigt varit utsmyckad med ringar som förstärkt dess skönhet. Denna egenhet står sig slätt mot Vedius Pollio (död 15 f.Kr) som i sin trädgård hade en pool fylld med monstruösa nejonögon (en käklös fisk, se bild). Sina älsklingar hade han för vana att mata med sina olyckliga slavar om de hade oturen att förarga honom, ett straff som till och med de annars så brutala romarna och inte minst kejsare Augustus ansåg vara omänskligt bestialiskt.

En nejonögas gap

En nejonögas gap

Vanligare är det att hundar har hållits som husdjur och ett särskilt hämndlysten jycke hade 1300-tals adelsmannen Mondidier ägt innan han blev mördad, anklagad för dådet blev en man vid namn Maquer som hävdade sin oskuld. För att lösa tvisten tillämpades Gudsdom då man befallde Maquer att slåss den avlidnes hund, om han segrade skulle det vara ställt bortom allt tvivel att han inte var gärningsmannen. Beväpnad till tänderna tog sig striden sin början men hunden var allt för snabb – eller så var den mänskliga kombattanten ovan vid vapen – för denna lyckades med sin bitande käft snabbt pressa fram ett erkännande.

Inte lika blodtörstig var den dryga 300 år yngre hunden Boye som ägdes av prins  Rupert, Hertig av Cumberland (1619 – 1682). Under det engelska inbördeskriget under 1600-talet blev den tyskättade prinsens hund Boye något av ett kul inslag då den dresserats till att lyfta på höger ben och göra sina naturbehov närhelst prinsens antagonist och motståndare i kriget, General Pym nämndes. Enligt motståndarsidan ska Boye ha varit något av en helveteshund som satan själv sänt för att göra livet surt för de rättrogna puritanerna.

Prins Rupert och Boye

Prins Rupert och Boye

 

Om någon kan tävla med romarna när det kommer till exceptionella utsvävningar ligger maharajan av Junagadh Nawab Sir Mahabet Khan Rasul Khan (1900 – 1959) bra till. Denne man var någonting av en hundfetischist med sina 800 hundar som behandlades med ett större mått av lyx än Caligulas berömda häst som ska ha bott i ett stall av marmor och blivit utnämnd till senator.

Varje hund hade sitt eget rum med en telefon och en människobutler och om någon blev sjuk kunde de se fram mot en utmärkt vård vilken utfördes av brittiska veterinärer som var anställda enkom för detta. Tyvärr hände det att någon hund dog emellanåt vilket blev en angelägenhet för hela folket då maharajan proklamerade landssorg när så skedde.

Maharajan av Junagadh drabbades en dag av en märkligt nycker, han bestämde sig för att en av hans favoriter Roshanara skulle gifta sig med newaben av Mangrols hund Bobby och till spektaklet inbjöds även den brittiska vicekungen av Indien som emellertid bara skakade på huvudet åt de galna indierna och lämnade återbud. Det ställdes till med ett riktigt sagobröllop. 250 hundar kläddes i livré, militärmusik spelades och en hedersvakt fanns på plats när brudgummen anlände med tåg till sin brud som bars fram på ett silverfat.

 

Maharajan av Junagadh och en av hans hundar

Maharajan av Junagadh och en av hans hundar

Röd terror: De rödhårigas hårribla stigmatisering under Antiken och Medeltiden

2014/05/22 § 1 kommentar

Ett av historiens äldsta mobboffer är troligtvis de rödhåriga. Dessa ”gingers” har sedan antiken fram till våra dagar fått stå ut med det ena tillmälet efter det andra, vilket man självfallet har tröttnat på. Idag har alla rödhåriga en egen dag och den egna intresseorganisationen vill jämställa trakasserier av rödhåriga med etnisk diskriminering eller i vart fall hatbrott vilket man än så länge inte har fått gehör för hos lagstiftarna.

Redan de gamla grekerna, som man brukar säga, hade ett horn i sidan till rödhåriga. Aristoteles själv lär ha yttrat någonting i stil med ”de rödhåriga har dålig karaktär”. Troligtvis hade man ärvt denna uppfattning om rödhåriga från Egypten där den mindre populära guden Seth ansågs ha rött hår. Romarna tog som bekant över mycket av den grekiska kulturen och det gällde även deras aversion mot rödhåriga, i vart fall efter det att romarna hade blivit bekanta med germanernas och gallernas yxor. Dessa utgjorde något av ett existentiellt hot mot det romerska imperiet och att rött hår var mer vanligt förekommande hos dem uppmärksammades naturligtvis och därigenom blev denna eldiga hårfärg något av en symbol för barbari. Livius får illustrera detta han skrev:

”Their tall stature, their long red hair, their huge shields, their extraordinarily long swords; still more, their songs as they enter into battle, their war dances, and the horrible clash of arms as they shake their shields in the way their fathers did before them.”

Under medeltiden eskalerade mobbningen av människor med eldfängt hår och om man under antiken mest hade betraktat rödhåriga med en slags fascination för det exotiska och okända utvecklades synen på dem på ett högst otrevligt vis. Judarna var medeltidens eviga syndabockar, oavsett vad för katastrof som skedde kunde denna förklaras på ett av två vis; ”Guds straff” eller det mer behändiga ”judarnas fel”. Orsaken till hatet mot judarna bottnade i att det var de som ansågs ha mördat Jesus Kristus och den mest hatade juden av alla var naturligtvis Judas Iskariot.

Nu hör det till alla rödhårigas olycka att Judas inte sällan avbildades som rödhårig i den tidens konst och på grund av detta låg det nära till hands för medeltidens människor att dra slutsatsen att rödhårighet var ett tecken på judisk börd. Därmed var alla rödhårigas olycka gjord. Under häxprocesserna var risken för en kvinna med rött hår att bli utsatt för försörjelse högre än för andra kvinnor vilket kan härledas till den ökända Malleus Maleficarum, häxhammaren, som hävdar att rött hår var ett kännetecken för en häxa eller varulv.

Så småningom nådde dock en rödhårig kvinna den högsta makten i England, Elisabet I (Tudor) och hon tänkte inte finna sig i att vara avvikande; istället inspirerades kvinnor vid hovet att färga sitt hår i denna mytomspunna färg som plötsligt blev på modet.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

Konstnären som gjorde en tavla: Winston Churchills omvända Dorian Gray

2014/05/18 § Lämna en kommentar

Winston Churchills (1874-1965) andra sejour som brittisk premiärminister, mellan 1951 och 1954, har inte gått till historien som vare sig hans eller landets lyckligaste. Den tjurige gamle premiärministerns alla idiosynkrasier till trots beslutade parlamentet att den åldrade krigsherren förtjänade att hyllas på sin 80-årsdag varpå man skramlade för att bekosta ett porträtt av Churchill. Målaren som sedermera vanns för uppdraget var ingen mindre än Graham Sutherland (1903-1980), en allaredan erkänd porträttmålare av rang.

Under sommaren 1954 satt så också Churchill, själv en engagerad amatörmålare, modell åt Sutherland som visste att ha det färdiga porträttet klart under hösten samma år. Den 30 november 1954 hölls så en påkostad ceremoni till Churchills ära där tavlan var tänkt att avtecknas och för första gången beundras av allmänheten. Avteckningsceremonin följdes dock inte av applåder utan av ett öronbedövande mumlande – porträttet var ingalunda vad någon av de församlade väntat sig.

Konsternationen orsakades inte av att porträttet inte var slående likt Churchill själv, tvärtom. Problemet var snarare att porträttlikheten var alltför markant påtagbar. Figuren som avtecknade sig på duken var nämligen den av stel, 80-årig gubbe med ena benet nere i graven och inte alls som den energirika och beslutsamma krigsledare vilken Churchill älskade att framställa sig själv som.

Sutherlands skiss på Churchill från sommaren 1954 som låg till grund för den berömda målningen.

Sutherlands skiss på Churchill från sommaren 1954 som låg till grund för den berömda målningen.

I sitt anförande höll Churchill, som hatade målningen för glatta livet, masken, åtminstone nästan. Visserligen prisade han konstnären i smäckra ordalag och tackade ödmjukast för den ynnest som tillägnats honom men han sade också att konstverket var ett ”utmärkt exempel på modern konst”. Till saken hör att den ärkekonservative Churchill inte ska ha haft mycket till övers för modern konst. Också bland deltagarna var omdömena om porträttet blandade, flera konservativa parlamentsledamöter kallade den öppet för en ”disgrace”.

Efter avslutade högtidligheter följde Sutherlands hatade målning med Herr och Fru Churchill till villan i Chartwell. Efter att Churchills hustru, lady Clementine (1885-1977), avlidit 1977 framkom det att samma person med största sannolikhet låtit förstöra tavlan redan 1954 eller 1955. Tydligen ska Winston ha blivit melankolisk bara vid blotta åsynen av porträttet. Nyheten om Sutherlands förstörda målning utvecklades till något av en debatt. Visserligen var porträttet makarna Churchills privategendom, men hade de verkligen rätt att förstöra ett konstverk bekostat av parlamentet och skapat av en erkänd brittisk konstnär?

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att det gick aningen bättre när parlamentet år 2007 skulle hylla Storbritanniens andra konservativa politiska ledstjärna, ”Järnladyn” Margaret Thatcher (1925-2013). Vid sitt anförande efter den imposanta bronsstatyns avteckning deklarerade Thatcher: ”Jag hade nog föredragit järn, men brons duger. Det rostar trots allt inte”.

Margaret Thatcher med sin staty 2007.

Margaret Thatcher med sin staty 2007.

En narraktig historia: Hovnarrens funktion i medeltidens Europa

2014/05/01 § 2 kommentarer

Sinnebilden av en medeltida bankett innefattar ofta en lustig dvärg som med en märkvärdig bjällerförsedd hatt på huvudet gör kullerbyttor och andra lustigheter längs långborden till gästernas stora förtjusning. Narren har en lång historia i Europa men som vi känner den – enligt beskrivningen ovan – såg dagens ljus under 1200-talet och därefter följde en storhetstid som varade fram till 1700-talet då teatern tog över narrens funktion.

Varje hov med självaktning hade minst en hovnarr som behärskade luta eller något annat musikinstrument alternativt var något av en akrobat eller jonglör. Inte sällan var det dvärgar eller fysiskt handikappade som fick denna, till synes, inte särdeles hedervärda position. Men som ofta är fallet kan skenet bedra och somliga narrar kom att utnyttja sin ställning vid hovet väl.

Åtminstone från 1200-talet känner vi till beskrivningar av narrar och ursprunget till jokern, joculatores, kommer från denna tid. Narren beskrivs av en Thomas Chobham i följande ordalag: ”Who sings the deeds of princes and the lives of saints and give people comfort either when they are ill or when they are troubled”.

Medeltida hovnarr

Medeltida hovnarr

Hovnarren gick under den latinska benämningen domini regis joculator och var som nämnt mer en regel än undantag vid hoven, men beroende på var i Europa man befann sig kunde narren ha olika ställning. På Irland lade man stor vikt vid att narren kunde sin poesi och han var därför inte att betrakta som en fool (en term som började användas under 1500-talet). Den irländska narren var mer av en bard som kunde ge kungen goda råd eller banna dennes fiender om det behövdes. Poesin stod högt i kurs och det ansågs att denna var magisk, genom poesin kunde förbannelser utdelas och eftersom narrarna var skickliga poeter var de fruktade.

Det kan tyckas förvånande att narren kunde stå högt i kurs men det var vanligt att denna fungerade som ”sanningssägare” vid hovet. I en tid då absolutismen var allenarådande kunde det vara farligt att kritisera sin kung då man med lätthet kunde falla offer för dennes nycker. Narren hade därför inte sällan en särställning inom hovet, han kunde kritisera öppet på ett kreativt och lustigt vis och därigenom avväpnades budskapet då det kom från en person som saknade makt att hota kungens ställning. På så vis blev det nödvändiga ofta sagt samtidigt som kungen slapp tappa ansiktet.

Till de mer namnkunniga bland medeltidens hovnarrar hör den skotske kungen James VI:s narr George Buchanan. Kungen var uttråkad av de kungliga plikterna som dagarna i ända tycktes bestå av att sätta sitt sigill och skriva under brev som genom hans namnteckning erhöll laga kraft. James var troligen uttråkad av denna pappersexercis då han hade för vana att skriva under allt utan att bry sig nämnvärt om innehållet.

En dag när James slött godkände det ena pappret efter det andra stod plötsligt narren Buchanan framför honom. Fräckt öppnade narren munnen och meddelade att kungen själv nu hade blivit en narr och inte nog med det, Buchanan hade upphöjts till kung. Ett av dokumenten som nu bar det kungliga sigillet deklarerade nämligen att all kunglig makt under en två veckor lång period överlåtits till hovnarren. Glad i hågen hoppade narren upp på tronen och styrde Skottland under två veckor. Kungen slarvade aldrig igen med att läsa sina dokument.

Laughing Fool

Laughing Fool

 

Lurik rekomenderar: Beatrice K. Otto. Fools are Everywhere – The Court Jester Around the World. University of Chicago Press. 2010

Ensliga enstöringar: Om Storbritanniens dekorativa eremiter

2014/04/10 § Lämna en kommentar

Överklassens ädlingar har som bekant i alla tider varit synnerligen uppfinningsrika när det kommit till att demonstrera sin välborenhet och sitt ekonomiska välstånd. Den senare delen av 1700-talet utgör naturligtvis inget undantag. Till tidens besynnerligheter hörde dock en föga uppmärksammad trend som fick ett enormt genomslag bland Frankrike och Storbritanniens självmedvetna nobless: anskaffandet och furnerandet av så kallade ”dekorativa eremiter”.

Ofta sökte den anspråksfulla adelsmannen i åratal med ljus och lykta, ofta genom att annonsera i tidningar, efter en arbetslös eremit – ju yvigare och skäggigare desto bättre – som i dekorativt syfte kunde ta plats och bosätta sig på lämplig plats i nämnda adelsmans trädgård eller park. Besittandet av en dekorativ och livs levande eremit blev något av en statussymbol och i Storbritannien översvämmades marknaden inom kort på små, skäggiga och mer eller mindre heliga män som var villiga att bli trädgårdsdekorationer.

Vad tarvades då av en yrkesmässigt kompetent dekorativ eremit? Den mest berömda arbetsgivaren till en dekorativ eremit var utan tvekan en viss Charles Hamilton som bl.a. krävde att eremiten ifråga skulle ”leva i eremitaget i sju år (eremitaget utgjorde i detta sammanhang en mindre kulle med tillhörande jordkällare) utrustad med bibel, kikare, en matta för sina fötter, en kudde för sitt huvud, ett timglas, samt leva på vatten och bröd”. Vidare var eremiten förbjuden från att klippa sitt skägg och att under några omständigheter kommunicera med tjänstefolket. För denns lilla uppoffring var Hamilton beredd att betala 700 pund, men om eremiten bröt mot en enda regel under anställningen fick han inte en penny. Den första, och antagligen enda, eremit som tog på sig uppdraget stod ut i hela tre dagar innan han flydde till den lokala puben för att aldrig återvända.

Dekorativ eremit

Dekorativ eremit

En pensionerad eremit lät berätta att han i fjorton år tjänstgjort hos en viss Lord Hill. Under dessa år ska den stackars enstöringen ha framlevt sina dagar i en grotta med ett timglas som enda sällskap. Till besynnerligheterna hörde att den nämna lorden ska ha insisterat på att eremiten skulle likna Giordano Bruno (italiensk filosof och astrolog som avrättades på påvens begäran år 1600 efter att bl.a. ha påstått att universum är oändligt) i såväl utseende som uppträdande.

Potentiella eremiter sökte emellanåt också arbete på egen hand, oftast genom att annonsera i lokaltidningen. Ett typiskt exempel är hämtat från tidningen the Courier, år 1810:

”A young man, who wishes to retire from the world and live as a hermit, in some convenient spot in England, is willing to engage with any nobleman or gentleman who may be desirous of having one. Any letter addressed to S. Laurence (post paid), to be left at Mr. Otton’s No. 6 Coleman Lane, Plymouth, mentioning what gratuity will be given, and all other particulars, will be duly attended.”

Även om bruket av dekorativa eremiter så småningom ebbade ut under 1800-talet har denna överklassvurm trots allt satt sina spår i det moderna kulturlandskapet. Det utbredda begagnandet av ”garden gnomes”, eller trädgårdstomtar på ren svenska, har exempelvis sitt ursprung i traditionen att dekorera sin trädgård med livs levande eremiter.

Den dekorativa eremitens moderna arvtagare - trädgårdstomten.

Den dekorativa eremitens moderna arvtagare – trädgårdstomten.

Skitviktigt skitgöra: Henrik VIII och Groom of the Stool

2014/03/30 § Lämna en kommentar

Riktiga skitjobb tycks alltid ha existerat men då och då klättrar något av dessa på statusstegen av olika anledningar och blir plötsligt någonting fint och eftersträvansvärt. Under renässansen blev hovlivet mycket formaliserat, inte minst i England och kanske framförallt i Frankrike där kungarna så småningom började ägna sig åt rituellt uppvaknande om morgnarna; inför den viktigaste delen av adeln vaknade kungen och de som stod främst i hans gunst fick hjälpa till med morgonbestyren.

I England införde Henrik VIII Tudor ämbetet Groom of the King´s Close Stool i början av 1500-talet. Ämbetet (som vanligen förkortades till Groom of the Stool) som innebar att personen ifråga fick äran att vara Hans majestät behjälplig när denna behövde utföra sina naturliga behov. Ordet stool syftar på den portabla toalettstol som vid tiden användes vid hovet. Redan Henriks föregångare Henrik VII hade skapat ett ritualiserat hov i vilket Privy Chamber var den viktigaste delen. Privy Chamber bestod, som namnet antyder, av ett visst antal privata kammare som vissa högt uppsatta adelsmän hade tillgång till beroende på deras status och kungens gunst. Den enda som hade tillgång till alla rum och således även det mest intima hemlighuset var Groom of the Stool som var kungen behjälplig närhelst den kungliga magen kallade.

Det kan vara svårt att förstå hur det kunde vara ett hedersuppdrag att hjälpa en vuxen man lägga en kabel men ämbetet var vid tiden hett eftertraktat. Den som fick uppdraget var kungens mest förtroliga tjänare och vid det nyckfulla hovet där ett uppskattande skratt från monarken var en ynnest få förunnat var de goda utsikterna att på tu man hand få småprata med kungen om politiska spörsmål när man var ensam med denna någonting mycket värdefullt. Liknande ämbeten fanns även i Frankrike under namnet valet de chambre.

Den kanske mest kända av Henrik VIII:s toaletthjälpare var en man vid namn Sir Henry Norris (1482 – 1536). Norris var en nära vän till Henrik som befordrades till Gentleman of the Bedchamber: ett ämbete som innebar att vänta på kungen när han åt i ensamhet och vara behjälplig vid morgonens påklädnad samt vakta sängkammaren. Norris blev senare upphöjd till nämnda toalettjänarämbete men kom i onåd med kungen när denne ville göra sig av med Anne Boleyn. Norris anklagades för att ha varit hennes älskare och i likhet med drottningen blev han huvudet kortare.

Med tiden blev toalettbestyren allt mindre viktiga för Groom of the Stool och allt mer fokus kom att läggas vid rollen som rådgivare och förtrogen. Ämbetet kom att knytas till allt viktigare uppgifter tills dess det utvecklades till någonting av en finansministerpost med stort ansvar för riket. Engelsmännen är som bekant ett konservativt släkte och ämbetet fanns därför kvar fram till år 1901 då Kung Edvard VII bestämde sig för att det var dags att torka sin egen bak.

Toalettstol 1600-tal

Toalettstol 1600-tal

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin VästeuropaLuriks Anakronismer.