Världens mest otursförföljda diplomat: Zheng Qian och Kinas första ambassad

2015/02/13 § Lämna en kommentar

Det turkisktalande hiung nu-folken hade i ett århundraden utgjort en nagel i ögat på Han-dynastins Kina (206 f.Kr-220 e.Kr). Hiung nu, som av många anses vara de vildsinta hunnernas föregångare, hade från sina kärnområden i våra dagars Mongoliet under tidigt 100-tal (f.Kr) brett ut sig över norra och östra Kina, och hotade på allvar Han-dynastins geopolitiska vagga.

Under 130-talet f.Kr. ansåg Han-kejsarna situationen såpass allvarlig att de med ljus och lykta sökte allierade mot hiung nu. Valet föll på ett halvnomadiserat folk, kända som tocharer i västerländsk historieskrivning, som tidigare fördrivits av hiung nu från sina hemtrakter i Mongoliet till det fjärran Sogdien och Baktrien (ungefär våra dagars Afghanistan och Östturkestan). Kanske var tocharerna intresserade av en regelrätt militärallians riktad mot hiung nu i utbyte mot att de återfick sina gamla betesmarker?

För att utröna detta beslöt Han-kejsaren att skicka en ambassad till tocharerna under ledning av en viss Zheng Qian (troligtvis 200 f.Kr – 114 f.Kr). Stackars Zheng skulle, trots ansenlig kompetens, emellertid visa sig vara otursförföljd. Tämligen omgående tillfångatogs nämligen Zheng och hela ambassaden av ärkefienden hiung nu, och Zheng tvangs leva flera år i fiendeland, samt äkta en hiung nu-prinsessa.

Hiung-nu under glansdagarna på 100-talet f.kr.

Hiung-nu under glansdagarna på 100-talet f.kr.

Efter flera år av tröstlöshet lyckades så äntligen Zheng Qian utverka godkännande om att få resa vidare och ambassaden tog sig verkligen till tocharernas nya boplatser i Baktrien. Till sin stora besviklese visade det sig emellertid att tocharerna trivdes alldeles utmärkt på sina nya marker och inte hade några som helst planer på att återvända till Mongoliet, och allra minst att strida mot hiung nu.

På det politiska planet blev alltså Zheng Qians ambassad ett stort fiasko. Från ett kulturhistoriskt perspektiv har missionen betytt desto mer – Zheng ska bl.a. ha medfört sig vinet hem till Kina, medan västerlandet har honom att tacka för införandet av persikor, armborst och alfalfagroddar. Zhengs läsvärda skildring av den tochariska civilisationen (som i mångt och mycket byggde på och förvaltade hellenismens arv), som han förövrigt skattade högt, är världshistoriens enda bevarade förstahandskontakt mellan den antika världen och Kina. Något som trots allt förevigat det otursförföljda ambassadörens namn.

Nåväl, Zhengs vedermödor slutade inte här. På vägen hem till Kina blev han nämligen ännu en gång tillfångatagen av de svekfulla hiung nu. Efter ytterligare en tid i fångenskap fick så äntligen Zheng tillåtelse att resa hem. Han återvände ensam 115 f.Kr. – alla hans följeslagare hade dött under resans lopp. Den tacksamme kejsaren belönade visserligen sin trogne undersåte med en rad utmärkelser, tyvärr avled Zheng knappt ett år efteråt.

Lurik rekommenderar: Jens Jakobsson. Alexanders arvtagare: Historien om grekerna i Mellanöstern och Indien. Sekel Bokförlag 2010.

Zheng Qians stora ambassad lämnar Kina,

Zheng Qians stora ambassad lämnar Kina,

Flower-power på riktigt: Varför den röda vallmoblomman blev det Första Världskrigets symbol

2015/02/11 § Lämna en kommentar

Den anglofila TV-tittaren har knappast undgått att hösten går i den röda vallmons tecken – att uppträda i BBC torde vara en omöjlighet utan en röd ”poppy flower” på kavajslaget. Anledningen till detta tilltag brukar stavas ”Rememberence Day”; initialt en hyllning till de soldater som offrade sina liv i skyttegravshelvetet på det västra frontavsnittet under Första Världskriget, som med tiden utvecklats till ett mer generellt högtidhållande av krigets farosoter liksom en hyllning till rikets krigsveteraner (i större delen av det brittiska samväldet firas ”Rememberence Day” formellt den 11 november).

Men varför har just den röda vallmoblomman fått stoltsera som symbol för Första Världskrigets avlidna hjältar och hemvändande krigsinvalider?

Att uppträda i BBC utan den obligatoriska vallmoblomman på kavajslaget torde vara snudd på landsförräderi.

Att uppträda i BBC utan den obligatoriska vallmoblomman på kavajslaget torde vara snudd på landsförräderi.

Vallmo trivs i regel inte i den franska och belgiska myllan utan föredrar sandigare jordmån. Emellertid har vallmon, i likhet med ogräs, en sällsynt förmåga till att slå rot och växa även i ett lerigt månlandskap som det i Flandern 1914-1918. Sålunda utgjorde ofta de röda vallmoblommarna ett välkommnanade kulört inslag i den bruna sörja och gråa taggtrådsmiljö som var soldaternas vardag. Mången soldat har vittnat om att de på frontavsnittet i Flandern ofta fann tröst i att se de röda vallmofälten buga sig över störtade kamraters lik.

Nå, vallmoblomman hade inte hamnat på varje pliktskyldig brittisk eller amerikansk medborgares kavajslag om det inte varit för en ung kanadensisk officer, John McRae (död 1918), som i ren bedrövelse nedplitade följande rader efter att en kär vän och krigskamrat dagen före stupat, och nu vilade med hundratals andra under en bädd av röda vallmoblommor:

”In Flanders fields the poppies blow Between the crosses, row on row, That mark our place ; and in the sky The larks, still bravely singing, fly Scarce heard amid the guns blow. We are the Dead. Short days ago We lived, felt dawn, saw sunset glow, Loved and were loved, and now we lie in Flanders fields. Take up our quarrel with the foe: To you from failing hands we throw The torch; be yours to hold it high. If ye break faith with us who die We shall not sleep, though poppies grow in Flanders fields.”

Johan McRae - mannen vars dikt orsakade en veritabel blomrevolution.

Johan McRae – mannen vars dikt orsakade en veritabel blomrevolution.

Den brittiska satiriska tidskriften Punch, som vid tiden var mäkta populär, valde att återge John MaRaes dikt i sin helhet och inom kort blev det kvalfyllda kvädet välkänt i hela den engelskspråkiga världen. Någon som berördes av McRaes ångestladdade ord så till den milda grad att hon inledde ett veritabelt kortståg för att göra den röda vallmoblomman till de stupade krigshjältarnas symbol var professor Moina Michaels i New York. Hennes bemödande kröntes med framgång och redan 1920 proklamerades den röda vallmon minnets och hågkomstens symbol i USA.

I samband med Moina Michaels mission utvecklade en representant för den franska filialen av YMCA (KFUM), Anna Guérin, en idé om att sälja små konstgjorda vallmoblommor i siden i syfte att samla in pengar till barn som gjorts hem- och förlädralösa genom krigets farosoter. Och så gör man alltså än idag i större delen av den engelskspråkiga världen.

Fransmännen har i vanlig ordning valt att vara lite annorlunda. Den röda vallmon är inte den enda blomma som växer bra i ett ramponerat, grått månlandskap, så gör också blåklinten. Det sägs att franska soldater, som fr.o.m. 1915 bar ljusblå uniformer, fann särskild tröst i att se blåklinten (Le Bleuet) stolt resa sig mot solen på slagfälten. Sålunda har blåklinten ekvivalent betydelse till den röda vallmoblomman i Frankrike.

Inte heller inom det brittiska samväldet har den röda vallmoblomman framsynta plats varit ohotad eler ens okontroversiell. I Nya Zeeland föredrar man exempelvis i regel att smycka sig med vita valmoblommor snarare än röda, då den förstnämnda anses symbolsera ett renodlat pacifistiskt budskap medan den sistnämnda i mångas ögon markerar ägarens kommunistiska fäblesser.

Tusentals konstgjorda vallmoblommor utsmyckar Towern (november 2014)

Tusentals konstgjorda vallmoblommor utsmyckar Towern (november 2014)

Helgon från Hellas: Hur greken Menander blev ett buddistiskt helgon

2015/02/05 § Lämna en kommentar

Vid sin död i Babylon år 323 f.Kr. efterlämnade Alexander den Store ett världsimperium i arv till sina generaler som sträckte sig från Grekland och Egypten i väst till det karga afghanska bergen och de ymniga nordindiska floderna i öst. Grekerna var talrika i öst, så talrika och välorganiserade att de kom att bita sig fast i våra dagars Afghanistan och Pakistan i århundraden efter sin hjältekonungs förtidiga död.

Det var den baktriske konungen Demetrios som strax efter år 200 f.Kr. tågade över de afghanska bergen och korsade Indusfloden. Detta konststycke gjorde Demetrios till något av en legend redan under sin egen livstid och han anammade genast en elefantkrona på sina mynt – den klassiska symbolen för erövrandet av Indien. Demetrios skyddsgud Herakles togs sinom tid upp i buddhismen och förvandlades till en skyddsgud för Buddha (tydligen föredrog regionens buddhister grekiska herrar framför det hinduiska oket).

Efter Demetrios död tycks såväl Baktrien som det grekiska Indien ha drabbats av sönderfall och inbördeskrig (grekerna i öst var liksom sina fränder i väst inte särdeles bra på att hålla sams). Liksom är fallet med Demetrios vet vi väldigt lite om de efterföljande grekiska regenterna i Indien, bortsett från bevarade mynt är fantasifulla myter i princip de enda källor vi har att orientera oss efter. Genom allehanda myntfynd kan vi emellertid bekräfta existensen av  åtminstone 50 olika indiska kungar med grekiska namn.

Det indo-grekiska riket under sin storhetstid på 100-talet f.Kr.

Det indo-grekiska riket under sin storhetstid på 100-talet f.Kr.

Ingen konung i det grekiska Indien torde heller vara så mytomspunnen, för att inte säga legendomsusad, som Menander I Soter (ungefär 155-130 f.Kr.) . Att Menanders makt och inflytande var avsevärd vittnar inte minst det faktum att hans mynt användes som betalningsmedel i den antika världen tvåhundra år efter konungens död samt att arkeologer funnit hans mynt i det fjärran Wales.

Menander ska ha inlett ett fälttåg som innebar att grekerna, om än kortfattat, lade under sig Gangesdalen och tros ha nått så långt österut som till nuvarande Bangladesh (en bergskedja i nordöstra Indien kallades för Menanderbergen av antika geografer). Bedriften gjorde att han i fantasifulla antika skilringar framställdes som en större erövrare än självaste Alexander den Store.

Menander beskrivs inte bara som en fruktad krigare utan också som en from och intellektuell härskare, tillnamnet Soter betyder ordagrant ”frälsaren”. Hans namn på sanskrit blev Milinda och det är under det namnet han figurerar i den buddhistiska skriften Milindapanha, som handlar om hur den allvise konungen över yavanas (grekerna) omvänder sig till buddhismen.

Huruvida Menander verkligen omvände sig till buddhismen är givetvis oklart, men troligt är att konungen verkligen gjorde så av taktiska skäl för att blidka sina nya indiska undersåtar. Klart är i alla fall att man, efter Menanders regeringstid, vanligen avbildade både Pallas Athena och Buddha på såväl mynt som religiösa helgedomar. Än idag är Menander, alias Milinda, dyrkad som ett buddhistiskt helgon.

Menanders stora greko-indiska rike blev emellertid kortvarigt då grekerna snart återföll till inrikes käbbel med splittring som oundviklig påföljd. Med tiden blev de grekiska konungarna allt mindre grekiska och de acklimatiserades till och integrerades i den indiska kulturen; kring tiden för Jesu födelse försvinner de sita spåren efter Alexander den Stores arvtagare i Indien.

Menander I Soter.

Menander I Soter.

 

Ammor och Amor: Kronprins Gustav (IV) Adolfs bröstmani

2015/01/28 § Lämna en kommentar

Den 1 november 1778 ringde Storkyrkans klockor för fulla muggar och på Stockholms gator och torg rådde nära nog karnevalsstämning; för första gången på över sextio år hade Sverige begåvats med en nyfödd arvfurste, den blivande Gustav IV Adolf (1778-1837).

Födelsen och uppfostran av en blivande regent en statsangelägenhet – endast det bästa var gott nog åt den lille kronprinsen. Den stolta fadern, Gustav III (1746-1792), var som bekant en vän av upplysningen, varpå sonen skulle uppfostras i enlighet med den nya tidens allra modernaste hugskott. Idéerna uppmuntrades inte minst av Gustavs kusin i det fjärran Ryssland, Katarina II (1729-1796), som brevledes lade sig i stort och smått som gällde den svenska kronprinsens uppfostran. Särskilt som hon själv ivrigt experimenterade med upplysningsidéerna på sin egen lille sonson, den blivande Alexander I (1777-1825).

Nå, långtifrån alla av upplysningens uppfostringsideal var okontroversiella ens under 1770-tal. En av de metoder som ordinerades – Gustav III var givetvis en varm anhängare av densamma –  innebar bl.a. att den kungliga babyn dagligen tvingades att utstå iskalla bad som följdes av att kroppen, och i synnerhet hjässan, gnuggades med isbitar. Vidare gjorde upplysningsidealen rådande att den blåblodiga avkomman skulle förberedas för sitt gudagivna uppdrag som regent genom att konversera och umgås primärt i sällskap med vuxna, och då helst karlar. Följden blev att den lille kronprinsen under barndomsåren i princip helt saknade jämnåriga kamrater. Inte undra på att den blivande konungen redan i tidig ålder led av periodvis melankoli och defaitism.

Till faderns, d.v.s. Gustav III:s, besynnerligheter hörde också att han bokstavligen tycktes tro att fosterlandskärleken kom med modersmjölken. Sålunda dög inte vilken amma som helst åt den unge kronprinsen, utan denna skulle härstamma från Dalarna – det ur Gustavs synpunkt mest fosterlandsivrande och kungavänliga landskapet (Gustav III hade som bekant läst sin Peder Swart och hyste en gränslös beundran för Gustav (I) Vasa).

Gustav IV Adolf som barn.

Gustav IV Adolf som barn.

Valet föll på en ymnig bondhustru vid namn Lisbeth Månsdotter, bördig från Tuna. Månsdotters sinkadus blev en källa till enorm stolthet i bygden och domhavande i Dalarna rimmade följande rader:

”Välkommen käre prins! Du bådar sälla tider. Om Tuna bygd ibland av missväxt hunger lider; Du då ej glömma lär, och det är just vår tröst, Att du din föda fått av Tuna-kullans bröst.”

Redan 1779 fick dock Lisbeth ge plats åt en viss Greta Göransdotter, också hon bördig från Dalarna. Greta hade dock den, ur Gustav III:s synvinkel, storslagna meriten att hon kunde påräkna släktskap med Anders Persson från Isingsby, alltså samme Anders Persson som hade räddat Gustav Vasa från danska lönnmördare.

Livet som kronprinsens amma var annars inte alltid så händelsefattigt som man annars kan tänkas tro. I juli 1779 drabbades nämligen Greta av kolik, vilket fick mjölken i hennes bröst att bli skämd. Efter en grundlig läkarundersökning och påföljande förhör framkom det att den arma amman varit med om ett kärleksäventyr – någon av kammarlakejerna misstänktes för att ha förlustat sig med henne. En smärre, om än snaskig, hovskandal var därmed ett faktum. Resultatet blev i vilket fall som helst att en städerska fick kallas in för att suga ut den dåliga mjölken ur Gretas bröst.

I januari 1780 bestämde man att tiden var mogen för kronprinsen att vänja sig av vid bröstet. Sålunda målades Gretas bröst svarta och vårtgårdarna ströks med berberis och andra sura safter för att tvinga lillprinsen att ge upp mjölken för gott. Tydligen föll experimentet väl ut. Den lille gossen uppges ha fått ”tårar i ögonen och sorgen i hjärtat”.

Greta Göransdotter sändes därefter tillbaka till sina arkadiska hembygder i Dalarna och kunde glädja sig åt diverse konungsliga presenter och en donation på en ansenlig mängd frälsejord. Det hela var ett sätt för Gustav III att tacka Göransdotters släkt för de tjänster den gjort den svenska monarkin genom historien.

Gustav III (t.v.) tillsammans med sin danska drottning Sofia Magdalena och den lille sonen, blivande Gustav IV Adolf.

Gustav III (t.v.) tillsammans med sin danska drottning Sofia Magdalena och den lille sonen, blivande Gustav IV Adolf.

 

Monetära missar man minns: Vem fan var Salmon P. Chase?

2014/12/02 § 1 kommentar

Den mondäna och världsvana globethrottern med en fäbless för de amerikanska staterna har givetvis järnkoll på den amerikanska valutan och vet därmed att den högsta valören anmärkta på de amerikanska sedlarna är 200 dollar. Detta är, om inte direkt felaktigt, så åtminstone en sanning i beronde av modifikation.

De amerikanska sedlar vi är vana vid – vad gäller storlek, färgsättning och motiv – såg dagens ljus 1928 när de federala myndigheterna beslöt att genomgående reformera det amerikanska valutasystemet. Vad som är mindre välkänt är att man inte bara höll sig till att producera de sedvanliga sedlarna med valörer motsvarande mellan 1 och 200 dollar, utan också lät cirkulera ett inte ringa antal sedlar i valörerna 500, 1000, 5000 och 10 000 dollar (nominellt sett fortfarande i cirkulation)

Så vilka amerikanska ikoner fick då tillfälle att demonstrera sina aktningsvärda nunor på dessa högvärderade sedlar då George Washington, Benjamin Franklin m.fl. redan tillgivits denna sinkadus? Jo, i regel höll man sig till traditionen och lät diverse mer eller mindre framstående presidenters konterfejer bli motivet för de nya sedlarna. Således fick presidenten som nästan hamnade på Mount Rushmore, William McKinley (1887-1901), sitt ansikte avbildat på $500-sedlen, Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) hamnade på $1000-sedeln och James Madison (1809-1817) på $5000-sedeln. Mer uppmärksammad blev emellertid mannen som fick sin nuna förevigad på den åtråvärda $10 000-sedeln, en viss Salmon P. Chase (1808-1873). Vem var då denna man som, till skillnad från sina ”märkesvärda” kollegor, aldrig innehaft den amerikanska presidenttiteln?

Salmon P. Chase

Salmon P. Chase

Kort och gott en ambitiös republikansk abolitionist och påläggskalv i amerikansk politik under mitten av 1800-talet. Den begåvade och karriärslystne Chase, med rötterna i Ohio, var något av ett politisk underbarn och begåvades, i förhållandevis späd ålder, med posten som ”Secreratry of the Treasury” i Abraham Lincolns regering (1861-1865).
Under det blodiga inbördeskriget föll det sig därör på Chase lott att ta sig an det oangenäma uppdraget att bringa ordning i Unionens ekonomi som till följd av krigsutbrottet och mördande inflation hotade att undergräva krigsinsatsen. Bland de många långtgående reformer som Chase drev igenom under denna tid märks bl.a. beslutet att låta federala myndigheter trycka och cirkulera de grönskimrande amerikanska sedlar vi är vana vid idag. Som ”Secretary of the Treasury” var det också Chase jobb att designa och popularisera de nya sedlarna; för den karriärslystne Chase – med siktet inställt på presidentposten – var möjligheten nästan för god för att vara sann. Således fick de färskpressade $1-sedlarna, som cirkulerade mest flitigt, låna hans egen konterfej. Hela Amerika skulle få lära sig vem Salmon P. Chase var.

Tyvärr lyckades dock aldrig Chase, trots lysande meriter, att få äntra Vita Huset i egenskap av president och kort efter kriget föll hans sedel ur cirkulation. Men hans livsverk – etablerandet av ett nationellt banksystem och det amerikanska sedelverket – bestod. Det var alltså därför man 1928 valde att föreviga Chase minne genom att förläna hans nuna att pynta $10 000-sedeln – den gamle politikerräven såg alltså sitt posthuma värde kraftigt förhöjas.

Med lite tur, skicklighet och em välnärd plånbok går det hypotetiskt sett fortfarande att få tag på en $10 000-sedel (som nominellt sett fortfarande befinner sig i cirkulation och gäller som vederbörligt betalningsmedel). Men det är dock svärt. De amerikanska sedlar med höga valörer som såg dagens ljus 1928 var aldrig tänkta att begagnas av gemene man, istället var de i första hand avsedda för att underlätta banktransfereringar mellan amerikanska banker i en tid då internet och kreditkort ännu var science-fiction.

Som lite avslutande kuriosa kan också nämnas att $10 000-sedlen med Chase avbild ingalunda är den högsta vaören som någonsin tryckts på en giltig amerikansk sedel. Äran har istället tilldelats Woodrow Wilson (1913-1921) som 1934 fick sitt ansikte förevigat på en efemär $100 000-sedel som tyvärr ej längre är i bruk.

Woodrow Wilson

Woodrow Wilson

Ett horn i sidan till etablissemanget: Noshörningar i amerikansk politik

2014/11/16 § 2 kommentarer

Den brasilianska demokratin har både sina positiva och negativa sidor. Till skillnad från många andra länder så är det i Brasilien obligatoriskt att rösta, något som inte enbart borgar för ett högt valdeltagande men också för att den politiska kulturen i deccennier fått dras med diverse charlataner, vulgära populister och bisarra kostymdramer. I valet 2014 gjorde exempelvis Jesus och Djävulen stora framgångar, även om de både övertrumfades av en brasilansk stålman med hypnostisk blick.

Av alla lustigkurrar och skämtkandidater som någonsin ställt upp i ett braslilanskt val torde ingen ha gjort större framgångar och närt större medialt intresse än en viss Cacareco som 1959 vann en jordskredsseger i Sau Paulos borgmästarval. Nu råkade det emellertid vara så att Cacareco i själva verket inte var en traditionell politiker utan en populär attraktion på stadens zoo: en noshörning.

Nomineringen av Cacareco till borgmästartiteln var essentielt ett studentikost upptåg med udden riktad mot det korrupta och nepotistiska ledargarnityret. Politikerförakt, med andra ord (många valde annars att proteströsta genom att demonstrativt lägga svarta bönor i valkuvertet). Tyvärr, för de innovativa studenterna, så godtogs givetvis inte Cacarecos kanditatur – noshörningen fick snällt stanna på zoo. Även om den omtalade Cacareco avled 1962 så är denna pansarbeprydda demokratikämpe ännu omtalad i Brasilien; ”Voto Cacareco” har exempelvis blivit synonymt med att ”proteströsta”.

Cacareco i sina glansdagar.

Cacareco i sina glansdagar.

Det är dock inte bara i Brasilien som noshörningen med ett horn i sidan till det politiska etablissemanget vunnit renommé. Så också i det fjärran Kanada. År 1963 bildade en likaledes radikal och etablissemangshatande grupp kanadensiska studenter, artister och allehanda kulturarbetare ”the Rhinoceros Party” som, deklarerade man, ansåg sig vara ”spirituella avkomlingar” till Cacareco och angav att deras partiledare, lämpligt nog, var Cornelius I – en trögtänkt men genomsnäll noshörning huserandes i en djurpark i Qubec.

The Rhinoceros Party existerade fram till 1993 då myndigheterna gjorde det för dyrt för partiet att delta i nationella val. Även om Cornelius I:s zeloter inte vunnit några större nationella valframgångar under dessa tre deccennier har de dock lyckats bättre på det lokala planet, därutöver har man genom åren lockat många proteströster och gravt irriterat det politiska etablissemanget. Det var inte för inte som partiets ständiga vallöfte var ”att inte hålla några av våra vallöften”. En smärre falang av partiet kallade sig också för ”Marxist-Lennonister” – en humoristiskt anspelning som inte syftade på Karl Marx och Lenins trosläror utan de av Groucho Marx och John Lennon.

Partiets plattform genomsyrades av denna syrliga sarkasm och önskan att ställa alla etablerade regler och etikett på huvudet, bl.a. lovade man att:

*Upphäva lagen om gravitation.
*Reducera ljusets hastighet eftersom det är alldeles för snabbt.
*Avskaffa miljön eftersom den är alltför svårskött.
*Utrota all brottslighet genom att avskaffa alla lagar.
*Göra kanadensare starkare genom att blanda stereoider i dricksvattnet.

The Rhinoceros Partys symbol.

The Rhinoceros Partys symbol.

Förspelet till Konstantinopels fall 1204: Bysans och Henrik VI:s korståg

2014/10/27 § Lämna en kommentar

År 1204 föll kristendomens fyrbåk, Konstantinopel, för det fjärde korstågets framfart. Det var sålunda inte de fruktade muslimerna i öst som skulle visa sig besegla stadens dystra öde utan tvärtom bysantinarnas latinska trosfränder i väst. Konstantinopels fall skulle dock kunnat ske tidigare, redan under sluttampen av det tredje korståget.

Under slutet av 1100-talet var Bysans stjärna i dalande och landet sönderslets av inbördes strider. År 1195 kom den slösaktige Alexius III Angelos (1195-1203) till makten genom att låta blända och spärra in den rättmätige kejsaren, Isaac Angelos (1185-1195) – som också råkade vara hans bror. För att tvätta bort sin usurpatorstämpel och bringa aristokratin till lydnad inledde Alexius III sin regering med att närmast urskillningslöst ösa guld och gröna skogar över diverse parvenyer och politiska koryféer. Inom kort hade det bysantinska rikets en gång i det närmaste överfulla skattkistor fullständigts tömts på sitt innehåll.

Alexius III Angelos

Alexius III Angelos

Bysantinarna var i regel inte särdeles populära i det latinska Västeuropa; schismen mellan den romerska och grekisk-ortodoxa kyrkan förgiftade relationerna liksom bysantinarnas geopolitiska intressen i Syditalien. Vid jul år 1196 fick sålunda kejsare Alexius III ett ultimatum från sina unga och energiska tysk-romerska kollega, Henrik VI (1191-1197). I detta krävde Henrik VI att 5000 pund guld omedelbart skulle betalas i tribut, i annat fall skulle den tysk-romerska kejsarens planerade korståg (mer känt som Kejsare Henrik VI:s korståg – ett appendix till det tredje korståget), ta omvägen förbi Konstantinopel (på ett tidigt stadie började Henrik VI att uppvakta diverse armeniska furstar i hopp om att få deras stöd gentemot det bysantinska riket).

Att samla ihop denna enorma summa var en omöjlighet för den barskrapade Alexius III och till sin lycka accepterades motanbudet om 1600 pund guld av den tysk-romerska kejsaren. Men var skulle Alexius få pengarna ifrån? Hans initiala plan var att tillkalla senaten och få detta i vanliga fall lydiga regeringsintrument att instifta en särskild ”tyskskatt”. Resultatet blev nära på ett upppror. Inom kort tvingades Alexius III att slå den förhatliga tyskskatten ur hågen.

Vad skulle den barskrapade kejsaren hitta på istället? Jo, Alexius III kom, till folkets stora förtret, på genidraget att plundra de kejserliga sarkofagerna i den ikoniska De Heliga Apostlarnas Kyrka. Gravplundringen visade sig så framgångsrik att den skrupellöse kejsaren befann sig beredd att bryta upp låset till Konstantin den Stores gravkista när han emellertid nåddes av budet att de redan utförda likskändningarna inbringat en summa om 7000 pund silver. Konstantin den Store fick alltså trots allt vila i frid.

Till kejsare Alexius III:s stora lycka så avled hans ärkenemesis Henrik VI helt oväntat 1197 och det plundrade silvret nådde aldrig Tyskland. Pengarna kunde den slösaktige kejsaren istället lägga på lyx och underhållning. Hotet ifrån korsfararna var dock inte över till följd av den tysk-romerska kejsarens frånfälle, tvärtom. År 1203 stod korsfararna utanför Konstantinopels murar; denna gång kom ingen till Alexius III:s hjälp, han flydde fegaktigt sin huvudstad varpå grekerna utropade hans numera bländade och verklighetsfrånvända broder (Isaac II Angelos) till ny kejsare.

Det fjärde korståget intar Konstantinopel 1204.

Det fjärde korståget intar Konstantinopel 1204.

Magi i misär: Charmanta charlataner i transitionens Ryssland

2014/10/09 § Lämna en kommentar

Mikhael Gorbatjovs (sovjetisk generalsekreterare 1985-1991) genomgående reformprogram, som ruckade Sovjetunionen I dess grundvallar, utmynnade som bekant inte i det ekonomiska, moraliska och sociala uppsving som det kommunistiska ledargarnityret hoppades på. Öppenheten (glasnost) föranledde tyvärr inte den efterlängtade sociala och ekonomiska omstruktureringen av det sovjetiska samhället (perestroika), snarare tvärtom.

Synkretismen mellan glasnost, å ena sidan, och ekonomisk och social kollaps å den andra, gav upphov till mängder av intressanta kulturella och transitionella hybdrider; däribland ett utbrett intresse för ockultism och nekrologi – kvasivetenskapliga discipliner som tidigare ignorerats eller censurerats. Dessa materialiserades i att mängder av ungdomar drog till skogs; levde och klädde sig som zombies. Andra återuppväckte den gryende sovjetiska hippierörelsens ideologi och sökte leva ett liv i samklang med naturen fjärran från storstädernas dystopiska gråhet.

Öppenheten innebar också att diverse charlataner, i huvudsak självpåtagna magiker, fick fritt spelrum i medierna och därigenom enorm resonans i ett samhälle präglat av defaitism och hopplöshet. En av dessa som utnyttjade etermedia till fulländning var en viss hypnositör vid namn Arkadij Kashpirovskij – alias den ”nya Rasputin”.

Inom kort blev Kashpirovskijs entimmarsprogram det mest sedda i Sovjetryssland (hans televiserade stjärna föddes 1989), inte ens den populäre Boris Jeltsin kunde dra så många tittare till TV-apparaterna. Inte undra på det. Inte nog med att den eldfängde hypnositören helade människor på löpande band under programmets gång, han hade, om man får tro honom själv, också den magiska kraften att hela programmets tittare. Sålunda deklarerade Kashpirovskij att han kunde hela sina tittare från allt från diabetes och hjärtproblem till skallighet och strålningsskador. Han kunde, enligt egen utsago, få hopplösa alkoholister att sluta dricka och ”återställa hälsan i vårt samhälle”.

Kashpirovskij i sitt esse (1989).

Kashpirovskij i sitt esse (1989).

Under sin högsommar 1989-1990 följdes Kashpirovskijs TV-sända sessioner av ungefär 90 % av den sovjetryska befolkningen, ett oslagbart rekord. Det var också många, främst äldre, som verkligen trodde på denna televangelists mirakelbud. Många, men långtifrån alla, blev besvikna. Såtillvida har det idag uppmärksammats att många defaistiska ryssar – desperata för tröst i sitt sociala och ekonomiska lidande – tog livet av sig när mirakelmannen Kashpirovskijs seanser inte verkade bära frukt, andra hävdar till denna dag att hypnositören faktiskt hjälpte dem igenom diverse trauman förknippade med Sovjetrysslands plågsamma transition. Det var inte för inte som Kashpirovskij, utan större mankemang, blev invald i den ryska Duman 1993.

Kashpirovskijs största utmanare, när tiden begav sig (1989-1991), var den flegmatiske vithårige (Kashpirovskij uppträdde i regel i svart) ”magikern”Alan Chumak. Denna likaledes framgångsrike televangelist hade för vana att kannalisera sin ”kosmiska energi” till TV-tittarnas glas eller kastruller fyllda med vatten – dessa skulle sedan få magisk effekt och bota diverse åkommor. Intressant nog är att den av Kreml understödda charlatanen deklarerade att hans mirakelkurer inte skulle fungera för alkoholister, vilket givetvis stod i samklang med det explicita budskapet i Gorbatjovs stora nykterhetskampanj. Nåväl, Chumaks välsignelser togs bokstavligen av många ryska kvinnor som inom kort hävdade att deras vattenbaserade hudkrämer hade erhållit magiska krafter, något som naturligtvis kunde locka vidskepliga köpare i ett ekonomiskt och spirituellt urlakat samhälle.

Alan Chumak i direktsändning på tiden då det begav sig.

Alan Chumak i direktsändning på tiden då det begav sig.

Om sköra sjömän: Royal Navy och kampen mot skörbjuggen

2014/09/24 § Lämna en kommentar

Skörbjuggen utgjorde under flera århundraden alla sjömäns stora fasa. Sjukdomstillståndet –som ytterst beror på brist av C-vitamin – präglas i regel av sårbildningar, tandlossning, feber, neuros och, i värsta fall, döden. Sjukdomen i sig var välkänd redan i Antikens Grekland men utvecklades till en renodlad farosot när nyfikna och pengagiriga européer gav sig ut på världshaven i början av 1500-talet. När Ferdinand Magellan gjorde sin berömda världsomsegling (1519-1522), som han själv inte överlevde, dog uppskattningsvis 80 % av manskapet i skörbjugg. Lika illa gick det för Vasco Da Gama som under sin seglats till Indien (1497-1499) ska ha förlorat närmare två tredjedelar av sin besättning till skörbjuggen, detta trots att han sinom tid upptäckte att konsumtionen av tropiska frukter (rika på C-vitamin) mildrade de plågades symptom avsevärt.

Mellan år 1500 och 1800 beräknas det att omkring två miljoner sjömän ska ha fått plikta med sina liv till följd av skörbjuggens framfart; detta torde göra skörbjugg till den mest dödliga bristsjukdomen i mänsklighetens historia.

Inom den växande brittiska marinen upptäckte man redan 1593 att konsumtionen av citron- och apelsinjuice besatt förmågan att i princip utrota sjukdomstillståndet – visheterna vann dock inte allmänt gehör, trots att olika europeiska auktoriteter under det påföljande seklet kunde bekräfta citrusfrukternas till synes saliggörande inverkan.scurvy2

I en tid när obskurantism och vidskeplighet ofta närde samma status som ”vetenskapen” var många sjömän benägna att tro på rent skrock; en av de mest seglivade myterna handlade om att det enda som krävdes för att bota sjukdomen var att röra vid fastlandets mylla. Således dog exempelvis den berömda danske upptäckaren Vitus Bering (1681-1741) på en kall och oländig ö i skörbjugg, detta trots att han i ren deperation försökt att halvt begrava sig i den halvfrusna fastlandsjorden.

Det var först 1746 efter att en brittisk marinobducent , James Lind, en gång för alla konfirmerade att citrusfrukter faktiskt kunde rädda 1000-tals brittiska sjömäns liv som idéerna vann gehör hos Royal Navy. Under 1760-talet översåg därför Royal Navy att varje större brittisk expedition till det fjärran länderna i öst och väst skulle utrustas med diverse livsmedel som, hoppades man, hade samma inverkan som citrusfrukter (citrusfrukter var ännu en lyxvara medan en sjaskig sjömans liv var förhållandevis enkelt att ersätta). En viss James Cook (1728-1779) ansåg att dunderkuren som Royal Navy ordinerade verkligen fungerade i praktiken, denna bestod då i huvudsak av malt, vinäger, surkål och senap.

När så Royal Navy år 1799 äntligen påbjöd att besättningen på deras (utländska) expeditioner alltid skulle furneras med citronjuice (ofta i form av en grogg) upphörde skörbjuggen nära nog att vara ett problem över en natt – men den skulle få en kort renässans.

För att furnera den brittiska flottan med citrusjuicen som krävdes för att hålla sjömännen friska och krya omvandlade britterna det skuldsatta Sicilien till ett veritabelt citronplantage. 1860-talet innebar dock vissa besparingar för den brittiska flottan varför man valde att sluta importera sicilianska apelsiner till förmån av västindisk lime. Inom kort blev skörbjuggen återigen en farosot som satte skräck i samtidens sjömän, men få förstod varför. Det skulle ta ett par år att lösa gåtan. Slutligen kom man fram till att den västindiska limen bara hade en fjärdedel av den sicilianska citronens C-vitaminvärde, därtill var limejuicen som serverades ombord långt ifrån färsk.

Under 1870-talet, när effektiva oceangående ångfartyg slog igenom på bred front, slaknade snabbt behovet av medhavd profylax då sjömännen i regel spenderade för kort tid till havs för att kunna utveckla några sjukdomssymptom.scurvy

En riktig rökare: Hur förbundskansler Helmut Schmidt blev alla rökares galjonsfigur

2014/09/19 § Lämna en kommentar

Helmut Schmidt var Västtysklands förbundskansler mellan 1974 och 1982 (tidigare bl.a. löjtnant i Wehrmacht; ett våghalsigt men effektivt sätt att dölja familjens judiska rötter); han försvann från politikens centrum 1982 efter att ha förlorat en misstroendeomröstning inom de egna socialdemokratiska leden. Eller nja, till viss del har denna kontroversiella ledargestalt, omtalad för sin syrliga tunga, alltid befunnit sig i den tyska politikens rampljus, och gör så än idag.

Det är dock inte bara Schmidts politiska insatser som gjort honom berömd vida utanför Tysklands gränser, utan också hans laster. Den numera 96-årige (2014) f.d. förbundskanslern är nämligen en storrökare av rang och har inte haft mycket till övers för anti-rökningskampanjer och magistrala läkarråd utan fortsätter oförtrutet att, enligt egen utsago, blossa i sig 3-4 paket om dagen (mellan varje cigarett har Schmidt (o)vanan att istället bruka snuff för glatta livet).

Förbundskansler Helmut Schmidt 1974.

Förbundskansler Helmut Schmidt 1974.

Det är inte för inte som anti-rökningsmotståndare ser rött när Helmut Schmidt kommer på tal; trots sin högaktingsvärda ålder deltar Schmidt i debattprogram stup i kvarten, alltid med en cigarett i mungipan. Ett samtal, även i offentlighetens rum, med den f.d. förbundskanslern är en omöjlighet utan rökmoln – och här har tysk TV-media, om än under knorrande, varit tvungen att anpassa sig. Personligt rekord slog antagligen Schmidt när han under loppet av en TV-sänd 45-minuters intervju, till allmän förtret, bolmade i sig 13 cancerpinnar – varpå ”proteststorm” följde.

Helmut Schmidt röker alltså i princip varhelst han behagar, sä även på statsbesök i Vita Huset (till sina amerikanska värdars stora konsternation) vilket fått hälsomedvetna tyskar att skämmas ögonen av sig. Etter värre, ur anti-rökmotståndares ögon, är att den spetsfundige f.d. förbundskanslern, närhelst möjligt, attribuerar sin högaktningsvärda ålder och osedvanligt goda mentala vigör till sitt ivriga cigarettbolmande.

Störst rabalder orsakade antagligen den storrökande f.d. förbundskanslern ett par dagar efter det att det tyska rökningsförbudet på offentliga platser vann laga kraft 2008. Helmut Schmidt, och hans dåvarande likaledes storbolmande hustru, ”Loki” Schmidt (död 2010), kunde då ses tända på innuti en välrenommerad teater i centrala Hamburg. År 2012 blev så Schmidts privatliv förstasidestoff då han, bara två år efter ”Lokis” död, presenterade sin nya flickvän, en blott 78-årig flicksnärta och f.d. arbetskamrat. Givetvis var också den nya kärleken en epikuré på tobakens räjong.

En annan anekdot härstammar från en partikamrat, Peer Steinbrück, som hävdar att Schmidt 2013, för att förekomma en EU-restriktion på mentolcigaretter, på momangen inhandlade 200 limpor av sitt favoritmärke (ca 38 000 cigaretter) till ett värde av över 8000 Euro. Med tanke på den f.d. förbundskanslerns (o)vanor skulle det hamstrade ”lagret” räcka i blott två år.

Mer än tre deccennier efter sin tid som västtysk förbundskansler forstätter alltså den kontroversielle och njutningslystna Schmidt att influera den politiska debatten i Tyskland, samt att sjunga tobakens lov närhelst hand idkas. En tysk tidning skämtade något uppgivet att Helmut Schmidt kommer att förbli en inflytelserik politisk kommentater och en färgstark ekonomisk teoretiker i det tyska offentliga rummet – ”Givet att det alltid finns ett askfat till hands”.

Helmut Schmidt 2010.

Helmut Schmidt 2010.