Anglofilen i Aceh: Hur år 1588 vann Ostindien för Storbritannien

2015/04/03 § 1 kommentar

”Den oövervinnerliga armadans” undergång år 1588 gav eko i hela Europa, och inte bara här, även i det fjärran Ostasien gengjöd britternas seger – detta långt innan merparten av regionens härskare haft det stora nöjet att stifta bekantskap med, eller ens åse, en britt. Spanjorerna, som år 1580 intvingat sjöfararstaten Portugal i en union, var dock välkända, fruktade och oftast hatade i Ostasien. Att denna formidabla sjömakt, som redan frekventerat ostasiatiska vatten i närmare hundra år, skulle ha lidit en näsbränna av en likaledes avlägsen fiende tycktes snudd på otroligt och nästan för bra för att vara sant. Följden av segern 1588 blev därför att flera av Ostasiens regenter i princip blev dedikerade anglofiler över en natt.

De första att stifta bekantskap med denna brittiska vurm var en överlag misslyckad nederländsk expedition, ledd av Cornelis de Houtman, som år 1599 anlöpte den mäktiga, kosmopolitiska hamnstaden Aceh på norra Sumatra. Aceh var vid tillfället en betydande muslimsk stormakt – den i särdeles mest inflytelserika på Sumatra – som byggt sitt välstånd på den lönsamma kryddhandeln. Den som styrde och ställde i Aceh var den osedvanligt korpulenta och excentriska sultanen Ala-uddin Riayat Shah (regent: 1588-1603). Denna man var son till en enkel fiskare men hade varit såpass framgångsrik på slagfältet att han så småningom lyckades äkta sultanens dotter. Kort därefter lät Ala-uddin mörda den rättmätige härskaren och proklamera sig själv som sultan.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

När Ala-uddin fick höra talas om att en livs levande engelsman fanns ombord, en viss John Davis (1550-1605), krävde han att omedelbart få sammantråla med den långväga gästen. Sultanen var, berättar Davis enormt nyfiken och frågvis: ”Han frågade ( . . . ) om Drottningen, om hennes pashor och om hur hon lyckades föra krig mot en så stor Konung som den spanske (ty han tror att hela Europa är spanskt). Hans efterfrågningar tillfredställdes till fullo, och utföll, som det tycktes till stor belåtenhet.” Att John Davis, som efter hemkomsten anställdes av East India Company, visats denna ynnest kom att bli av oskattbart värde för den nya arbetsgivaren, och därför Storbritannien i stort.

Att sultanens geografiska kunskaper var, milt uttryckt, lika bristfälliga som hans beundran för Storbritannien och dess regent var gränslösa vittnar inte minst det brev den känslosvallande sultanen plitade ner till Drottning Elisabet I. Då Ala-uddin antog att Elisabet I, till följd av den magnifika sjösegern 1588, nu var obestridd härskare över hela Europa adresserade han brevet till sultanan av England, Frankrike, Irland, Holland och Friesland. Den goda ”Queen Bess” torde ha rodnat kinderna av sig.

Britterna, som fann Ostasiens presumtiva rikedomar ofantligt lockade, utrustade år 1600 ett antal fartyg, under befäl av James Lancaster (1554-1618), för att kunna ta upp kampen med Nederländerna i kryddkapplöpningen. Med sig ombord hade Lancaster nämnda John Davis. Denna hade begåvats med, förutom allehanda tjusiga gåvor och presenter, ett handskrivet, vackert utsirat brev från drottning Elisabet I som var ämnat för sultanen av Aceh.

Väl i Aceh kom den brittiska expeditionen att njuta stor framgång. Till en början tycktes Ala-uddin besviken över de brittiska gåvorna (guld och silver imponerade inte mycket på denna liderliga man). Detta framtills att han fick en solfjäder försedd med riktiga fågelfjädrar presenterad för sig; sultanen blev formligen stormförtjust över denna den billigaste av gåvor.

Elisabets brev gjorde också stort intryck och var, i sann brittisk anda, inställsamt, affärsmässigt och synnerligen anti-portugisiskt. Sultanen nämndes rakt igenom som ”vår älskade broder” och tyrannen själv prisades för sitt ”humana och ädla sätt att bemöta främlingar”. I övrigt riktade drottningen diverse haranger mot Spanien och dess bundsförvanter, och föreslog därtill ett detaljerat handelsavtal mellan de båda länderna. Ala-uddin instämde i allt som drottningen skrev och undertecknade mer än gärna ett generöst handelsavtal. För att fira den nya vänskapen bjöd sultanen på ett gigantiskt dryckeskalas (religionen tycktes inte utgöra något hinder för sultanen som älskade arrak över allt annat) och utdragen tuppfäktning.

Acehs hamn, 1600-tal.

Acehs hamn, 1600-tal.

Kraxande väktare av hög bird med korpgluggarna öppna: Pikant kråksång om Towerns och den brittiska nationens bevingade försvarare

2014/02/16 § Lämna en kommentar

Även den mer oinitierade Londonresenären brukar i regel ha den goda smaken att odla sina historiska kunskaper genom ett besök på Towern, vad som skiljer honom eller henne från den mer rutinerade Londonentusiasten är att den sistnämnda antagligen tar sig tid för att beundra det ökända fängelsets svartskimrande väktare: en älskvärd kontingent bestående av åtta vingklippta (bokstavligt talat) korpar.

Korparna utgör en institution i sig och är inte bara en del av Towerns dunkla historia utan vakar faktiskt också över det lilla örikets fortbestånd. En gammal dammig legend gör nämligen gällande att korparnas eventuella försvinnande från Towern skulle förebåda Storbritanniens undergång – och britterna tar som bekant sina traditioner på djupaste allvar. Man har till och med gått så långt som att stipulera att Towern alltid måste inhysa åtta korpar; sex ”väktare” och två så kallade ”reserver“ – om olyckan mot förmodan skulle vara framme.

Towern har i alla tider utgjort ett favorittillhåll för de rovgiriga fåglarna, inte minst med tanke på alla de smakrika kadaver som under fängelsets glansdagar staplades på högar innanför dess bastanta murar. Legenden förtäljer att det var den intelligente men kättjefulle Karl II (1630-1685) som ska ha instiftat den besynnerliga lagen om att minst sex korpar för alltid skulle vaka över Towern. Beslutet ska ha tagits i efterdyningarna av den jättelika brand som hemsökte London år 1666 och som fick staden att översvämmas av de asätande fåglarna. Dessa var enligt krönikorna mer än nådigt hågade till att hugga in på den veritabla grillbuffé av svavelosande människokadaver som dukats upp framför deras näbbar.

Londons befolkning krävde då att Karl II skulle utrota de förhatliga korparna, men kungens hovastrolog varnade honom för ett sådant tilltag – om alla korparna togs av daga skulle hans rike inom kort att gå under, det stod skrivet i stjärnorna. Karl löste den gordiska knuten genom att ha ihjäl alla korpar han kunde få tag i – med sex undantag. Legenden får man nog ta med minst ett par nypor salt, men dokumenterat är dock att de beryktade korparna haft en fristad i Towern sedan mitten av 1800-talet, om inte längre.

Storbritanniens konung Karl II som - om ordvitsen tillåts - in(korp)orerade de näbbiga vakterna i kråkslottets kulturhistoriska panorama.

Storbritanniens konung Karl II som – om ordvitsen tillåts – in(korp)orerade de näbbiga vakterna i kråkslottets kulturhistoriska panorama.

Dock har landet stått på randen av sin undergång vid flera tillfällen; senast 2013 då en illistig räv lyckades sluka två av de vingklippta och därmed försvarslösa väktarna (och det var ren tur att inte fler av korparna fick sätta livet till) . Dessa ersattes dock omedelbart och sedan dess har säkerhetsrutinerna skärpts avsevärt. Värre var det dock under Andra Världskriget när tyskarna flygbombade London och nära nog lade Towern i ruiner. Mirakulöst nog överlevde en av korparna bombningarna. Storbritanniens premiärminister, Winston Churchill (1874-1965), kunde andas ut och beordrade i rödaste rappet att de avlidna korparna ofördröjligen skulle ersättas med nya.

De ska tilläggas att de tjänstgörande korparna är enrollerade som soldater i den brittiska armén och som sådana kan de givetvis också avskedas till följd av disciplinbrott, vilket otroligt nog också har hänt. År 1986 fick exempelvis korpen ”George” (javisst, alla korpar tilldelas givetvis riktiga namn) avsked från Hennes Majestäts tjänst efter att ha attackerat och förstört ett antal oskyldiga TV-antenner. Det gick dock ingen nöd på George – han fick njuta av pensionen i sina pastorala hemtrakter i Wales.

Med undantag för en och annan illistig räv och en handfull maroderande tyska bombflygplan är antagligen livet som korp i Towern inte så pjåkigt. Korparnas förplägnad och välbefinnande överses av Hennes Majestäts handplockade ”korpmästare” och deras diet består nästintill uteslutande av rått kött och småkakor doppade i blod. Den luxuösa tillvaron verkar också uppskattas av dessa Storbritanniens bevingade väktare, den mest långlivade korpen att försvara landets färger var nämligen en viss ”Jim Crow” (1884-1924) som blev hela 44 år gammal – än idag betraktat som snudd på en biologisk anomali.

Brittiskt vykort föreställande en "korpmästare" (Ravenmaster) med Towerns bastanta murar i bakgrunden.

Brittiskt vykort föreställande en ”korpmästare” (Ravenmaster) med Towerns bastanta murar i bakgrunden.

Quilombos man minns: Historien om den svarta kolonin Palmares

2014/01/27 § Lämna en kommentar

Det är lätt att den amerikanska koloniseringsprocessens historia blir ensidigt ”eurocentrisk” och att motståndet mot den ”vita” expansionen bland såväl infödda som tvångsrekvirerade svarta slavarbetare lätt glöms bort. Verkligheten var, som så många andra gånger, ofta mer komplicerad.

Det till övervägande portugisiska Brasilien utgjorde navet för inhemskt amerikanskt och afrikanskt motstånd mot europeisk hegemoni. Inte nog med att den svårgenomträngliga brasilianska djungeln utgjorde ett utmärkt skydd för förrymda slavarbetare; kolonisatörerna – det vill säga portugiserna – var också förhållandevis få och deras städer och plantager geografiskt utspridda och oländiga. När arbetskraftsintensiva sockerrörsodlingen slog igenom på allvar under 1600-talet blev därutöver rovdriften av afrikanska negerslavar oerhört lukrativ och dessa skeppades i drivor (bokstavligt talat) till Brasilien. Få av dessa fann slaveriet på de europeiska sockerplantagerna särdeles roande, utan tog ofta risken att fly ut i djungeln.

Lyckosamma förrymda indianska och afrikanska slavar samlades i regel i kollektiv för att bättre skydda sig mot naturens nycker, portugisiska frikårer och blodlystna indianer. När dessa växt sig tillräckligt starka grundade renegaterna ofta egna kolonier, så kallade quilombos. Dessa blev i regel efemära företaget som snart dukade under för tropiska sjukdomar, inbördes split eller portugisiska övergrepp – men ett lysande undantag finns: den ”svarta” kolonin Palmares, belägen i Pernambucos inland, vars existens utgjorde en nagel i ögat på de vita européerna i hela 89 år (1605-1694).

Portugisisk karta över Pernambuco med Palmares utmätt.

Portugisisk karta över Pernambuco med Palmares utmätt.

Palmares bestod i egentligen av två välbefästa kolonier och ett gytter av byar vars befolkning (källorna är osäkra och långtifrån eniga), under glansdagarna i mitten av 1600-talet, uppgick till mellan 11 000 till 20 000 förrymda slavar. Att kolonin var ”svart” och enbart befolkad av afrikanska negerslavar är inte riktigt sant, portugisiska och nederländska källor ger också vid handen att Palmares beboddes av ”judar, häxor och muslimer”. Kolonins administration och politiska kultur var dock utpräglat afrikansk och i det närmaste identiska med de som existerade i Angola och Centralafrika, varifrån huvuddelen av Palmares befolkning härstammade. För sin överlevnad litade kolonin på militära företag mot kringliggande portugisiska kolonier i syfte att anskaffa vapen och proviant, samt för att befria sina olycksbröder.

Efter att portugiserna slutligen lyckades fördriva sin ärkenemesis från brasiliansk jord år 1654 förvärrades Palmares redan prekära situation ytterligare. Under 1670-talet försökte ledargarnityret i Palmares att nå en uppgörelse med den portugisiska kolonialadministrationen i Pernambuco. När en sådan faktisk tycktes möjlig – vilket skulle innebära att en stor del av kolonins befolkning åter skulle fjättras i slaveriets bojor – gjorde en ung och ambitiös f.d. angolan, Zumbi, uppror och tog makten för egen del.

Fram till 1694 fortsatte därefter Zumbi oförtrutet den i grunden utsiktslösa militära kampen mot portugiserna. År 1694 lade slutligen portugiserna Palmares i ruiner och året efter infångades Zumbi och avrättades genom halshuggning. Såväl Zumbi som Palmares lever dock kvar i afroamerikansk historieskrivning och den förstnämnda har på senare år blivit något av hjälte för historiemedvetna brasilianare med afrikanska rötter.

Byst föreställande Zumbi.

Byst föreställande Zumbi.

Nu blommar löken: Den nederländska tulpanbubblan

2013/08/11 § 3 kommentarer

I Nederländerna under 1630-talet ägde en av historiens första spekulationsbubblor rum (de ekonomiska historikerna tvistar om det inte har förekommit ”bubblor” tidigare) i det lilla låglänta landet. Orsaken till de vilda spekulationerna var någonting så bräckligt som tulpanlökar. På 1600-talet drabbades den nederländska överklassen av vad som kallats ”tulpanmani” vilket drabbade dem lika hårt som vilken ”guldfeber” som helst.

Tulpanen kom till Europa via Österrikes ambassadör, Ogier de Busbecq, i Konstantinopel. Han skickade de första tre tulpanlökarna till sina vänner i Wien år 1554. En konserverade den i socker, den andre åt upp den med salt och olja men den tredje, en professor, planterade sin. Professorn blev genast förälskad i blommorna så han tog med ett par lökar som han planterade utanför sitt universitet i Leiden och därifrån spreds tulpanen till Amsterdam där de skulle orsaka masshysteri bland de välbärgade handelsmännen.

Men det tog lite tid innan tulpanmanin spred sig. Den gode professorn försökte sälja några lökar – och även om folk gillade dem – tyckte man att de var för dyra. Så kom det sig att en ljusskygg figur en natt bröt sig in hos professorn som och stal lökarna vilka han sålde för ett för honom bra pris.

Nederländernas rikedom var helt och hållet beroende av utrikeshandeln. Pengarna strömmade in genom det Nederländska Ostindiska kompaniet och lyxkonsumtionen ökade stadigt. Samtidigt fick man på allvar upp ögonen för tulpanen som inte liknade någon annan blomma man tidigare hade sätt med sina otaliga färgkombinationer. Just färgkombinationerna tycks ha varit den starkast bidragande faktorn till den prisutveckling som skedde, på grund av dessa började det gå mode i tulpaner och de rika holländarna kunde inte motstå den status det gav att äga tulpaner och matcha dessa med sina kläder.

Därmed var spekulationsivern igång. Snart dök möjligheten upp att köpa optioner i tulpanlökar. Det fungerade genom att en köpare och säljare kom överens om ett framtida pris på ett parti lökar som ännu inte fanns. När lökarna väl levererades betalades det uppgjorda priset oavsett prisutvecklingen på marknaden, köparna spekulerade således i ökad prisutveckling snarare än i tulpaner.

År 1623 blev sorten Semper Augustus uppmärksammad första gången när den såldes för svindlande 1000 Gulden, men det var bara början. Priserna gick spikrakt uppåt fram till det hysteriska året 1636. Vid den tiden kunde man köpa en fin villa i ett av Amsterdams mest exklusiva kvarter för en enda Semper Augustus-lök. Priset för en sådan villa var annars ca. 10 000 Gulden. Samma år betalade en köpman två laster vete, två laster råg, fyra oxar, åtta grisar, tolv får, två tunnor vin, fyra tunnor öl, två lådor smör, tusen pund ost och en kanna silver för en tulpanlök.

I februari år 1637 sprack bubblan. Man hade samlats till auktion och förrättaren inledde hoppfullt men av någon anledning bjöd ingen eftersom priserna nu var så svindlande att man helt enkelt inte vågade bjuda och de flesta etablerade spekulanterna var redan belånade upp över öronen. Nu utbröt panik och många personliga tragedier följde. Spekulanter satt fast med optioner som de fick betala hiskeliga summor för och rättsprocesserna haglade när den ene floristen stämde den andre i hopp om att undvika ruinens brant.

Satir över tulpanmanin. När krisen var ett faktum producerades nidbilder över de av tulpanmani drabbade. Ovan liknas de vid dumma apor.

Satir över tulpanmanin. När krisen var ett faktum producerades nidbilder över de av tulpanmani drabbade. Ovan liknas de vid dumma apor.

I fablernas tid(elag): tidigmoderna sexualbrott med magiska varelser

2013/06/13 § Lämna en kommentar

Straffet för att ha idkat tidelag under tidigmodern tid var döden. I en tid när kyrkan inte ville höra talas om sex på söndagar sågs det inte med blida ögon på när någon stackars ensam dräng bekantande sig närmare med sin husfars kor. Under 1600- och 1700-talen var det emellertid inte endast för att ha kopulerat med diverse fyrbenta vänner man kunde bli dömd för tidelag, även sex med diverse fabeldjur och demoner kunde klassas som tidelag beroende på varelsens natur.

Allehanda varelser florerade i den svenska faunan, skogsrån, näcken, tomtar, troll och naturligtvis Lucifers demoniska anhang som försökte locka människorna i fördärvet. Näcken är kanske den mest namnkunnige av dessa farliga varelser. Bilden av en naken man som lockar och pockar med sin fiol är dock en något senare uppfattning. Under 1600-talet föreställde man sig i stället en Näcken i färgglada kläder men som inte för den sakens skull var mindre dödsbringande. Med hjälp av sin klädedräkt lockade han till sig kvinnor, låg med dem bara för att senare  röva bort deras gemensamma barn.

År 1623 stod ”löskonan” Ragnill Pedersdotter inför rätta i sin frånvaro för att ha begått hor och mördat resultatet av sin verksamhet. Eftersom hon lagt benen på ryggen företräddes Pedersdotter av sin husbonde som lade fram en minst sagt intressant historia. Han menade att: ”föregaff hon at Elfuen aff wattnet bolade medh henne” och på så vis skulle hon ha blivit med barn och att det i själva verket var ”Elfuen aff wattnet” som tagit tillbaka babyn. Man kan misstänka ett visst intresse från husbondens sida i att skylla på ett magiskt väsen eftersom han var far till den gifta man som hade begått hor med Ragnill. Men även resten av bygden svor på att ”Waten-elfuen medh henne bolade” och om detta hade hon försökt göra myndighetspersoner uppmärksamma på under lång tid. Rätten kom dock fram till: ”Alt war fabell och luge, och förbemälte löskona förkom och mördade några barn.”

Enligt Magia Incantatrix som författades av kyrkoherden Erik Prytz år 1632 var alla magiska varelser fallna änglar som bland annat kunde visa sig i gestalterna incubi och succubi; manliga och kvinnliga sex-demoner. Det förefaller som om dessa två egentligen var en och samma gestalt vilken i sin kvinnliga skepnad låg med män i syfte att komma över deras säd som användes för att som man befrukta en kvinna, brukligt medelst våldtäkt. Detta öde drabbade den stackars pigan Anna Larsdotter som inför en domstol vittnade om att hennes utomäktenskapliga graviditet var ett resultat av att ha blivit våldtagen av Näcken. Detta skulle kunnat ha klassats som tidelag, men det visste Larsdotter med all sannolikhet inte om.

Anklagelserna mot Anna Larsdotter löd att hon hade nedkommit med ett monster, ett grodliknande djur som dessutom var utomäktenskapligt. Larsdotter försvarade sig med att det var Näcken som varit framme och därför var hon oskyldig. Nu hände det sig som så att den blivande ärkebiskopen Laurentius Paulinus Gothus fick höra talas om fallet och nitisk som han var drog han igång en grundlig utredning. Han började spekulera i om inte Larsdotter i själva verket har drabbats av en incubi som manipulerat stulen sädesvätska vilket i så fall skulle förklara babyns monstruösa utseende. Dock tvivlade den gode Gothus på den här förklaringen och han avslutade sin redogörelse med  brasklappen att han hört talas om ett liknande fall där det visade sig att gårdens dräng var den skyldige.

Magia Incantatrix

Magia Incantatrix

Lurik rekommenderar: Mikael Häll. Skogsrået, näcken och djävulen: erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige. Malört förlag. 2013.

Snåla västgötar: den sanna historien om ättestupan

2012/10/05 § Lämna en kommentar

År 1658, då Danmark och Sverige låg i krig, uppbringades ett danskt skepp på väg från Island till Köpenhamn i Kattegatt. Ombord på detta skepp fanns en ung isländsk student vid namn Jón Rúgman som, till sin egen förvåning, inte kom att dela sina medpassagerares bistra öden utan omgående sjanghajades till Uppsala universitet.

Varom detta tilltag? Jo, vid Uppsala universitet hade en viss Olof Verelius, anställd som akademiräntmästare, kommit över ett antal medeltida isländska sagor som han, med viss rätt, trodde kunde avslöja ett och annat om Sveriges äldsta historia. Problemet var bara att ingen i Uppsala förstod sig på isländska. Jón Rúgman kom därför som en skänk från ovan och tillsammans med sin isländska adept översatte Verelius många av dessa sagor till svenska. Deras gemensamma ansträngningar kom sedermera att ge upphov till den under 1800-talet blomstrande nationalromantiska synen på svensk historia som kom att efterleva i svensk historieskrivning i århundraden.

Även om dessa sagor är, milt uttryckt, apokryfiska och bygger på ett vilt och fantasifullt fabulerande tog många i samtiden dessa hugskott för sanning. Så också historien om ättestupan – som i nordisk historieskrivning endast omnämns i den av Varelius år 1664 översatta Gautreks saga (Gothrici et Rolfii historia). Ättestupan förefaller ju som bekant vara en forntida institutionell motsvarighet till våra dagars äldrevård där orkeslösa pensionärer osentimentalt kastades ner för en skyhög klippa för att på så sätt undspara yngre människor den ekonomiska börda det tog i anspråk att vårda den äldre generationen. Saken är att denna saga inte är typisk för Norden utan för Antikens Grekland (där slavar istället för pensionärer ska ha offrats åt klippstenarna) och den betydelse som ättestupan tillmäts i isländska folksagor är en helt annan.

Gautreks saga handlar om kung Göte (Gautrek) av Västergötland som någonstans i den svenska historiens gryning ska ha begett sig ut på jakt i sitt kungadöme och kommit vilse. Till sin egen lycka hörde Göte en hundskall varpå han kom till en oländig stuga där hundens ägare, en viss träl vid namn Skapnartunger, var i full färd med att skinnflå det stackars djuret för att den lockat en objuden gäst att ”äta honom ur huset”.

Skapnartunger ville absolut inte ha kung Göte som gäst och sökte tvinga honom tillbaka till skogen men Göte var starkare. Kungen slog sig således ned vid bordet där Skapnartungers familj residerade och lät sig väl smaka av den uppdukade maten. Efter att ha vilat sig i åtskilliga timmar bad Göte sin ofrivilliga värd om ett par nya skor. Skapnartunger erbjöd honom också motvilligt denna gåva men drog först ut skoremmarna för att inte ge bort för mycket.

Sen Skapnartunger äntligen blivit av med sin objudna gäst översåg han den skada han lidit av dennes besök och insåg att han inte kunde leva med denna ekonomiska försmädelse. Han tog därför hela sin familj till en hög klippa i närheten, höll ett en förmanande litania om sparsamhetens dygd och kastade sig därefter ned mot sin död tillsammans med sin hustru och en träl.

Vad kan man då lära sig av denna historiska anekdot? Först och främst att ättestupan som vi känner till den i själva verket är anakronistisk eller, än mer troligt, ett falsarium. Än viktigare är att smålänningarna, som traditionellt är utpekade som inbitet snåla, har funnit sina övermän i västgötarna i detta gebit, åtminstone om man får tro de isländska sagorna.

Lurik rekommenderar: Alf Henriksson. Isländsk historia. Bonniers 1981.

Verelius och Rúgmans översättning av Gautreks (Götes) saga

Urspårade karnevalståg

2011/08/24 § Lämna en kommentar

Idag förknippas karnevaler främst med Rio de Janeiro, även om en och annan svensk småstad också envisas med att låta flickor i latinoinspirerade dräkter rycka fram till sambatakter en gång om året. Emellertid härstammar karnevalen från Sydeuropa och går att spåra till antiken även om det var under medeltiden karnevalen mer börjar likna det vi förknippar med eventet idag. Under antiken firades karnevalsliknande fester under vintern, men i och med att kristendomen blev statsreligion i Rom kom festligheterna att förläggas till tiden före påsk.

I medeltidens starkt hierarkiska samhälle utgjorde karnevalen ett märkligt avbrott i vardagen. Samhället var som bekant organiserat i vad som inte sällan liknas vid en pyramid, den stora massan försörjde de som tjänade Gud genom att antingen be eller kriga. Tillsammans utgjorde de tre grupperna – präster, krigare och bönder – en treenighet som avspeglade Gud.

Av den anledningen – trots det strikt religiösa samhället – är det anmärkningsvärt att man firade karneval. Festen gick allt som oftast ut på att man vände upp och ned på samhällspyramiden, de fattiga fick uppträda som herremän och vise versa. Adelsdamer kunde bete sig lössläppt och till och med ha sex med en bonde utan att denna straffades. Vidare var hejdlöst supande, matkrig och misshandel av djur vanligt förekommande inslag. För att markera den upp-och-nedvända tillvaron var det även brukligt att man krönte stadens ”idiot” till biskop eller kung; utmärkt illustrerat i Viktor Hugos Ringaren i Notredam där Quasimodo kröns till ”narrpåve”.

Detta tillfälligt upp-och-nedvända samhälle var dock inte helt ofarligt för den rådande samhällsordningen. Festligheterna, vars centrala elelement var mat, sex och våld, kunde lätt spåra ur till folkliga resningar mot makten. Under alkoholens påverkan hände det att man bestämde sig för att stanna i karnevalens värld för alltid i stället för att återgå till vardagen.  Festligheterna i Basel år 1376 spårade ut fullständigt och ledde till en veritabel massaker på stadens adelsmän. Händelsen blev känd som böse Fasnacht: ”den onda festen”. Tolv män avrättades som anstiftare till upploppen. Emellertid riktades inte alltid våldet mot överheten, i London 1517 anföll man stadens utlänningar under en karneval som gick till historien som Evil May Day.

Det xenofobiska upploppet började med att tusentals människor marscherade mot de kvarter där Londons rikare utlänningar var bosatta. Där möttes de av sheriffen och hans mannar som försökte lugna ned mobben, dock var detta utsiktslöst efter att en av sheriffens mannar skrikit förnedrande tillmälen mot mobben. Detta förefaller ha varit den utlösande faktorn. Mobben stormade fram och plundrade hundratals utlänningar på allt ifrån pengar till möbler. Förvånansvärt nog dog ingen i plundringen, men myndigheterna tog i med hårdhandskarna och avrättade tretton personer dagen efter som man uppfattade vara uppviglare.

Det finns gott om exempel på liknande fester och karnevaler som spårade ur. I 1500- och 1600-talens Frankrike var det inte ovanligt att uppdämda känslor bubblade upp så fort en större – och aspackad – folksamling drogs ihop. I synnerhet förefaller karnevalen 1580 i Dauphiné ha varit särskilt blodig. Upploppet började med att någon fick idén att de rika hade blivit rika genom utnyttjande av de fattiga vilket ledde till en massaker av förmögna både i staden och på landsbyggden. Adeln visade ingen pardon, ett vittne skrev:

The local gentlemen went hunting through the villages, killing the peasants like pigs”

Lurik rekommenderar: Peter Burke. Popular Culture in Early Modern Europe. Ashgate Publishing. 1994.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade 1600-taletLuriks Anakronismer.