Urspårade karnevalståg

2011/08/24 § Lämna en kommentar

Idag förknippas karnevaler främst med Rio de Janeiro, även om en och annan svensk småstad också envisas med att låta flickor i latinoinspirerade dräkter rycka fram till sambatakter en gång om året. Emellertid härstammar karnevalen från Sydeuropa och går att spåra till antiken även om det var under medeltiden karnevalen mer börjar likna det vi förknippar med eventet idag. Under antiken firades karnevalsliknande fester under vintern, men i och med att kristendomen blev statsreligion i Rom kom festligheterna att förläggas till tiden före påsk.

I medeltidens starkt hierarkiska samhälle utgjorde karnevalen ett märkligt avbrott i vardagen. Samhället var som bekant organiserat i vad som inte sällan liknas vid en pyramid, den stora massan försörjde de som tjänade Gud genom att antingen be eller kriga. Tillsammans utgjorde de tre grupperna – präster, krigare och bönder – en treenighet som avspeglade Gud.

Av den anledningen – trots det strikt religiösa samhället – är det anmärkningsvärt att man firade karneval. Festen gick allt som oftast ut på att man vände upp och ned på samhällspyramiden, de fattiga fick uppträda som herremän och vise versa. Adelsdamer kunde bete sig lössläppt och till och med ha sex med en bonde utan att denna straffades. Vidare var hejdlöst supande, matkrig och misshandel av djur vanligt förekommande inslag. För att markera den upp-och-nedvända tillvaron var det även brukligt att man krönte stadens ”idiot” till biskop eller kung; utmärkt illustrerat i Viktor Hugos Ringaren i Notredam där Quasimodo kröns till ”narrpåve”.

Detta tillfälligt upp-och-nedvända samhälle var dock inte helt ofarligt för den rådande samhällsordningen. Festligheterna, vars centrala elelement var mat, sex och våld, kunde lätt spåra ur till folkliga resningar mot makten. Under alkoholens påverkan hände det att man bestämde sig för att stanna i karnevalens värld för alltid i stället för att återgå till vardagen.  Festligheterna i Basel år 1376 spårade ut fullständigt och ledde till en veritabel massaker på stadens adelsmän. Händelsen blev känd som böse Fasnacht: ”den onda festen”. Tolv män avrättades som anstiftare till upploppen. Emellertid riktades inte alltid våldet mot överheten, i London 1517 anföll man stadens utlänningar under en karneval som gick till historien som Evil May Day.

Det xenofobiska upploppet började med att tusentals människor marscherade mot de kvarter där Londons rikare utlänningar var bosatta. Där möttes de av sheriffen och hans mannar som försökte lugna ned mobben, dock var detta utsiktslöst efter att en av sheriffens mannar skrikit förnedrande tillmälen mot mobben. Detta förefaller ha varit den utlösande faktorn. Mobben stormade fram och plundrade hundratals utlänningar på allt ifrån pengar till möbler. Förvånansvärt nog dog ingen i plundringen, men myndigheterna tog i med hårdhandskarna och avrättade tretton personer dagen efter som man uppfattade vara uppviglare.

Det finns gott om exempel på liknande fester och karnevaler som spårade ur. I 1500- och 1600-talens Frankrike var det inte ovanligt att uppdämda känslor bubblade upp så fort en större – och aspackad – folksamling drogs ihop. I synnerhet förefaller karnevalen 1580 i Dauphiné ha varit särskilt blodig. Upploppet började med att någon fick idén att de rika hade blivit rika genom utnyttjande av de fattiga vilket ledde till en massaker av förmögna både i staden och på landsbyggden. Adeln visade ingen pardon, ett vittne skrev:

The local gentlemen went hunting through the villages, killing the peasants like pigs”

Lurik rekommenderar: Peter Burke. Popular Culture in Early Modern Europe. Ashgate Publishing. 1994.

Annonser

När den röda floden ebbat ut; klimakterievetenskap under 1600-talet

2011/08/21 § Lämna en kommentar

Föreställningen om att hög ålder under medeltid och tidigmodern tid, till skillnad från idag, på grund av sin ovanlighet medförde respekt och vördnad är i mångt och mycket en myt som tämligen nyligen avslöjats av en smärre skara gerontologiskt inriktade historiker. I själva verket var ålderdomen även under denna tid ingen dans på rosor, särskilt om protagonisten ifråga råkade ha oturen att vara kvinna.

Alltsedan Aristoteles (384-322 f.kr.) dagar utgick de inom läkekonsten invigda ifrån att människokroppen bestod utav fyra ”temperament”, eller kroppsvätskor: blod, slem, svart galla och gul galla. Dessa var i sin tur kopplade till en elementär ekvivalent: värme, torka, kyla och väta. Med risk att förirra läsaren i denna synnerligen komplexa kvasibiologiska teoribildning bör det nämnas att denna läkekonstens konstitutionella grundpelare, liksom sin kinesiska motsvarighet, anmodade att en balans mellan ”temperamenten” var synonymt med en god fysisk och psykisk hälsa.

Aristoteles, som var en misogyn kvinnohatare av rang, postulerade med emfas att mannens säd essentiellt var god, medan kvinnas menstruation var av ondo. Dessa grundlösa antaganden var något som 1600-talets medicinska auktoriteter tog på största allvar och sökte inlemma inom ramen för den nyss nämnda teorin.

Eftersom kvinnas menstruationsprocess innebar att blodet (värmen) lämnade kroppen var 1600-talets förståsigpåare övertygade om att fenomenet rubbade den fysiologiska och till temperamenten bundna balansen i kroppen. Detta innebar att den arma kvinnan blev nyckfull till sin natur, samtidigt som alla tillstymmelser till rationellt och ”manligt” tänkande evaporerade ur kroppen tillsammans med menstruationen.

Inte heller var den stackars kvinnan fredad när menstruationen upphörde under ålderns höst, utan tvärtom hade hon då gått ur askan in i elden. Samma bigotta föreställningsvärld, ytterst härrörande ur Aristoteles mindre minnesvärda proklamationer, gjorde nämligen gällande att klimakteriet innebar att det ”förorenade” blod som var ämnat att lämna kvinnans kropp omvandlades till fysiologiska och själsliga toxiner inuti hennes sköte. Processen gav upphov till att kroppen sakteliga vittrade sönder medan hon moraliskt och själsligt förgiftades av den till toxin transformerade introverta menstruationen.

Naturligtvis ledde denna misogyna teori, vars verklighetsfrånvända postulat behandlades som vetenskapliga axiom, till att 1600-talets lärda led av en veritabel klimakteriehysteri. På vissa platser i Europa påstods det att en kvinna i klimakteriet kunde få ”gräs att torka, frukt att ruttna och trä att dö”. Andra hävdade med bestämdhet att närvaron av en ”klimakteriekossa” orsakade hundar att bli galna och speglar att spricka.

Denna mytbildning bidrog i sin tur till att det i första hand var ålderstigna gamla gummor i klimakteriet som blev stigmatiserade som trollpackor under de stora häxprocesserna under 1600-talet. Argumentet var givetvis att avsaknaden av månatliga blödningar hade förpestat dessa arma megärors förstånd så till den milda grad att de frivilligt vänt sig till Hin Håle själv. Det var först i kölvattnet av Upplysningens insteg på den europeiska scenen i mitten av 1700-talet som Aristoteles patriarkala menstruationsteori kom att desavoueras och omständigheterna kring klimakteriet att avdramatiseras.  

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade 1600-taletLuriks Anakronismer.