Inkontinentsbesvär: Drömmen om Atlantropa

2014/03/02 § Lämna en kommentar

Att tänka fritt och stort var inget problem för arkitekten Hermann Sörgel (1885 – 1953). Han torde vara ganska ensam om att ha strävat mot att skapa en helt ny kontinent genom att omforma hela medelhavet och förbinda Europa och Afrika till en ny kontinent som han kallade Atlantropa.

Bakgrunden till Sörgels plan var den ”gula faran” ett begrepp som uppkom mot slutet av 1800-talet och som syftade på den fara asiatiska immigranter till USA ansågs utgöra då man fruktade lönedumpning genom massinvandring av fattiga kineser. Även den europeiska civilisationen ansågs på sikt vara hotad av den enorma folkmassan som huserade i fjärran östern, framförallt såg man med ett oroat öga på Kina, Indien och Japan.

Europa var därför nödgad att ta till drastiska åtgärder för att behålla sitt försprång gentemot Asien och lösningen som Sörgel såg bestod framförallt av två delar; en gång för alla lösa Europas energibehov samt frigöra mer land för agrikultur. Detta kanske inte låter så värst revolutionerande men arkitekten tänkte både ett och två steg längre.

Planen som presenterades under 1920-talet gick ut på att bygga en gigantisk damm rakt över Gibraltar vilken skulle utnyttja höjdskillnaden mellan Atlanten och Medelhavet samt dämma av det senare. Gibraltardammen skulle vid sidan av att generera ofattbara mängder energi även utgöra ett exklusivt boende då man även skulle bygga en 400 meter hög skyskrapa ovanpå denna. Dammen skulle även stänga av tillflödet av vatten till Medelhavet vilket därför skulle sänkas med 200 meter och på så vis skulle man blottlägga över 600 000 Km2 nytt land (Sverige är ca 440 000 Km2 stort) som kunde utnyttjas till jordbruk eller nya bostäder. Främst skulle Italien breddas rejält, – på planerna som gjordes ser Italien lika brett ut som Sverige – den grekiska övärlden skulle till mångas förtret försvinna och så gott som alla medelhavets kuststäder skulle få finna sig i att transformeras till ett slags platåstäder.

Tidskriftsomslag som visar Italien efter att havsnivån sänkts

Tidskriftsomslag som visar Italien efter att havsnivån sänkts

Sicilien skulle växa ihop med den italienska stöveln och från den nya halvön skulle man bygga ännu en damm till Nordafrika som ytterligare skulle sänka det inre Medelhavet. Detta var emellertid endast den ena delen av planen, den andra delen bar minst sagt koloniala förtecken. Sahara skulle bevattnas och utnyttjas av européer vilket skulle åstadkommas genom en uppdämning av Kongofloden och på så vis skulle en enorm sjö av sötvatten skapas. Medans den europeiska delen av planen skulle skapa land skulle otaliga afrikanska samhällen dränkas vilket Sörgel verkar mest ha rykt på axlarna åt, han lär ha yttrat: ”på det här viset kommer Afrika äntligen till nytta”.

Mellan åren 1929 och 1947 fortsatte Sörgel att oförtrutligt propagera för sitt förslag, mestadels genom olika publikationer och böcker. Bland annat så gav han ut år 1938 Die drei großen  A: Großdeutschland und italienisches Imperium, die Pfeiler Atlantropas med citat av Hitler på omslaget vilket skulle visa på hur väl projektet passade in i den nationalsocialistiska ideologin. Efter ett sådant tilltag skulle man kunna anta att Atlantropa skulle dö tillsammans med det Tredje Riket men så var icke fallet. Atlantropa överlevde Sörgel själv hans ”Atlantropa institut” levde vidare fram till 1960-talet.

En konstnärs illustration av Atlantropa

En konstnärs illustration av Atlantropa

Annonser

Hitler som fredsfurste: Sanningen om Erik Brandts bisarra fredsprisnominering

2013/05/08 § Lämna en kommentar

Som bekant kan nomineringarna och utnämningarna till Nobels fredspris reta gallfeber på även de mest hårdhudade eller flegmatiska av oss – inte sällan för att en viss persons hjälte kan vara en annars dedicerade hatobjekt. Ingen fredsprisnominering torde ha varit mer kontroversiell och skapat sådant internationellt rabalder än när en svensk socialdemokratisk riksdagsman, Erik Brandt (1884-1955), år 1938 nominerade en viss Adolf Hitler (1889-1945) som pristagare.

Såväl i Sverige, men framförallt utomlands, fick Brandts nominering ett enormt genomslag och än idag översköljs den ”nazianstrukna rättshaveristen” med invektiv i allehanda medier världen över. Till saken hör att den stackars Brandt – som i själva verket var en glödande anti-nazist, snudd på filosemit och en av undertecknarna till det som blev Universell Antifascistisk Samling – inte alls hade menat allvar med sin nominering utan haft som syfte att använda denna som redskap i kampen mot vad han uppfattade som en oroväckande internationell undfallenhet mot Adolf Hitler och den tyska nazismen.

Till saken hör att samma år hade tolv svenska riksdagsledamöter nominerat den brittiska premiärministern, Neville Chamberlain (1869-1940), till Nobels fredspris efter att denna i sin berömda uppgörelse med Hitler den 29 september 1938 deklarerat att Münchenavtalet skulle garantera ”peace for our time”. Brandt såg med avsmak på sina ämbetskollegors lismande hyllningskväde till den brittiske premiärministern; för Brandt var Chamberlain undfallenheten personifierad och Münchenavtalet i själva verket en djävulspakt som inte bara riskerade att förstärka nazismens lockelsetoner utan också föra Europa till randen av krig.

Neville Chamberlain

Neville Chamberlain

I syfte att nedvärdera såväl Chamberlains missriktade fredsiver som Hitlers totalitära statsbygge satte sig Brandt därför ned för att, med sirande sarkasm, skriva en nominering skenbart tillägnad Tysklands Führer. Resultat är ett veritabelt mästerverk i sarkasmens sköna konst som hade gjort självaste Aristofanes grön av avund.

I nomineringsbrevet till den norska nobelpriskommittén fastslog Brandt att om den tyska diktatorn bara skulle få verka ostört så var det otvetydigt så att Hitler ”inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen”. Och angående Hitlers politiska snille förklarade Brandt, med illa dold ironi, att dennes ”glödande fredskärlek” bäst fanns dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf – ”näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk”. Tonen är precis lika högtravande och ironiserande i textens kadens, där Brandt klargör att: ”Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden”.

Det tog inte lång tid innan Brandts nomineringsbrev, trots den uppenbara ironin, skapade ett internationellt ramaskri som skulle hemsöka författaren för resten av livet. Tyskarna tog nomineringen på högsta allvar och kretsen närmast Hitler påstods ha varit mycket nöjd med såväl nomineringen som den skenbart sykofantiska texten.

Det mediala etablissemanget i Sverige tycktes i allmänhet heller inte förstå sig på Brandts humor. I DN, för att bara nämna ett enskilt exempel, kallades Brandt för en ”klumpeduns av sällsynta mått” och man klargjorde samtidigt fränt att ”Hr Brandt lär inte behöva riskera att någon levande själ i fortsättningen tar honom på allvar”. Bara Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning torde uppskattat Brandts hyss och tog omedelbart den vingklippte socialdemokraten i försvar.

Förfärad drog Brandt tillbaka sitt nomineringsbrev bara någon dag efter att det först publicerats. För Brandts eftermäle var dock skadan redan skedd och irreversibel. Erik Brandt lämnade sitt riksdagsuppdrag när mandatperioden gick ut 1943 och återvände till sitt civila yrke som folkskoleinspektör. Han fortsatte oförtrutet sin kamp mot Hitler och nazismen men i betydligt lugnare form.

Fredsfurste?

Fredsfurste?

Fanta-sifull nazism: The Coca-Cola Company i Hitlers Tyskland

2012/12/20 § Lämna en kommentar

Historierna, och skrönorna, om hur den amerikanska helylleprodukten coca-cola förbättrade tillståndet bland de allierade trupperna på västfronten under andra världskriget är många och företagets reklampostrar som anspelade på amerikansk patriotism likaså otaliga. USA:s mest firade general – och tillika den strategiska hjärnan bakom D-Day – Dwight D. Eisenhower (1890-1969) såg bl.a. till att positionera mobila coca-colafabriker bakom fronten under sin kampanj i Nordafrika.

”The Cocacolanization” av världen hade dock initierats redan före andra världskrigets utbrott, bl.a. etablerade The Coca-Cola Company sin första fabrik i Tyskland år 1929, d.v.s. enbart fyra år före en viss Adolf Hitler tillskansade sig makten i förbundsrepubliken. Under de första åren gjorde också coca-cola succé, försäljningen mellan 1929 till 1933 ökade lavinartat från måttfulla 6000 lådor till smått osannolika 100 000 lådor.

Lådor med coca-cola på väg från USA till krigsfronterna i Europa och Nordafrika

Lådor med coca-cola på väg från USA till krigsfronterna i Europa och Nordafrika

Orosmolnen var dock många. Först och främst hotades försäljningen av de anti-amerikanska sentiment som växte sig allt starkare i Hitlers Tyskland; därutöver tillkom att tyska föräldrar – i diametral motsats till sina amerikanska kontrahenter – oroades över den sockerstinna läskedryckens eventuellt skadliga inverkningar på barnens hälsa. Coca-cola hade således rykte om sig att vara såväl anti-germansk som hälsovådlig.

För att råda bot på den tyska misstänksamheten befordrades år 1933 den ambitiöse Max Keith till chef för produktionen i Tyskland. Keith var övertygad om att The Coca-Cola Company aldrig skulle vinna marknadsandelar i Tyskland om man inte i skymundan förändrade varumärket och tonade ner den amerikanska patriotismen för att istället anspela på glödande tysk extrem-nationalism.

Sagt och gjort. Med framgång sökte Keith att, i enlighet med Hitlers recept och tysta välsignelse, förankra coca-colas varumärke i den tyska ”folksjälen” genom att spela på nationalsocialismens lyra. Exempelvis sökte Keith, med stor framgång, göra coca-cola till Hitlerjugends officiella törstsläckare och uppträdde själv aldrig på presskonferenser utan den imposanta svastikan vajandes i bakgrunden. Dock ska det, av redovisningsskäl, tilläggas att Keith själv aldrig anslöt sig till nazismen och förblev sitt företag troget även efter krigsslutet.

Under krigets gång blev dock Keith nära nog såväl ekonomiskt som kommunikativt avkopplat från moderföretaget i USA vilket i slutändan renderade i att man saknade tillgång på den hemliga ”sirapen” som utgjorde grundbulten i framställningen av coca-cola. Idésprutan Keith fann dock på råd.

Till följd av att kriget gjorde att Tyskland var nödtvunget att i princip avbryta all import utifrån rådde stundtals brist på både baslivsmedel (bl.a. socker) och essentiella drivmedel. Vad som dock fanns i överflöd var slaggprodukter från diverse grönsaks- och fruktrester. Den innovative Keiths idé var därför att ta vara på dessa i syfte att skapa en helt ny kolsyrad läskedryck, trots att det amerikanska moderbolaget inte hade en susning om saken. Efter att ha framtagit en säljbar produkt år 1939 behövdes ett i marknadsföringssyfte slagkraftigt namn på den nya drycken. På ett legendariskt möte ska därför Keith ha uppmanat sin marknadsföringsavdelning att använda sin – på tyska – ”fantasie” varpå en erfaren säljare vid namn Joe Knipp utropade: Fanta!

Såtillvida kom det sig att den populära läskedrycken Fanta, en av The Coca-Cola Companys ekonomiska (och ironiskt nog kulturella) käpphästar, uppfanns i Hitlers Tyskland. Redan 1943 tillverkades över 3 miljoner lådor med Fanta i Tyskland; användningsområdena var dock varierande i ett samhälle genomsyrat av militarisering vilket föranledde mången husmor att nyttja läskedrycken som bas i såser och grytor. Efter att Tyskland slutligen ”befriats” 1945 av allierade styrkor överlämnade Max Keith utan att knota vinsterna från försäljningen av Fanta under kriget samt det hemliga receptet till sina amerikanska arbetsgivare. Det tog åtskilliga år för moderföretaget att förstå sig på Keiths storslagna produkt men 1960 upptogs Fanta officiellt som ett varumärke inom ramen för The Coca-Cola Companys verksamhet.

Tysk reklamaffish för Fanta under andra världskriget.

Tysk reklamaffish för Fanta under andra världskriget.

Människans bästa vän; Luriks top-five

2012/06/06 § 1 kommentar

Hunden har ofrånkomligen spelat en viktig roll genom historien; i första hand som sällskapsdjur men därutöver återfinns fyrfota vänner som ovedersägligen också fört mänskligheten och civilizationen framåt. Vanligare är dock att hundar medelst sin trofasthet och ovillkorliga kärlek stärkt sina ägare i deras politiska värv. Vilka hundar har då haft störst inverkan på historien? Frågan kan givetvis inte ges ett allmängiltigt svar, vilket å andra sidan inte hindrar att spekulationer för spekulationens egen sak kan vara både ett intellektuellt stimulerande och extremt roande företag. Nedan presenterar vi Luriks top-five, åsikter och synpunkter välkomnas givetvis:

#5 Pompe: Vår egen krigarkonung, Karl XII (1697-1718), var en hundälskare av rang. Under sitt korta liv ägde konungen inte mindre än tre hundar med namnet Pompe (en humoristisk anspelning på den romerska fältherren Pompejus namn). Karl XII:s obestridliga favorit var utan tvekan Pompe nr 2 som åtföljde sin husse på fälttåget mot Polen. Pompe uppges alltid ha delat fältsäng med den kärvänliga konungen. Till Karl XII:s stora sorg avled emellertid Pompe i det svenska fältlägret vid Torun 1703 och konungen påstods ha varit utom sig av sorg. Eftersom Karl XII:s kärlek till sin Pompe var välkänd tilldelades den döda hunden otaliga dikter från diverse opportunistiska lyriker. Mest känd är antagligen första strofen från Israel Holmströms (1661-1708) epigram:

”Pompe Kongens trogne dräng Sof hwar natt i Herrens säng,

Sehn af år och resor trötter Leed han af wjd Kongens fötter.

Mången stålt och fager mö Önskade som Pompe lefwa

Tusend hieltar eftersträfwa At få så som Pompe dö.”

#4 Sergeant Stubby: 1917 fann en viss John Robert Conroy en herrelös pitbullterrier på Yales campus. När samme man skeppades över till krigsfronten i Frankrike senare under året åtföljdes han av sin nyfunna vän. Hunden, som inom kort blev känd som Sergeant Stubby (1917-1926), var sin husses infanteridivision behjälplig och deltog inalles i fyra offensiver och såg inte mindre än 17 fältslag. Antalet liv som Stubby räddade är omöjligt att uppskatta; efter att ha upplevt en gasattack lärde sig den djärva hunden att varna manskapet för gasattacker och lärde sig därutöver, till följd av sin osannolika hörsel, att göra sin division medveten om inkommande granat- och artelleriattacker långt innan dess att de slog ner.

I en fransk by förärades Stubby en sämskskinnsuniform av tacksamma fransyskor varpå man kunde fästa det eskalerande antalet medaljer som den omtalande krigshjälten tilldelats. Stubby blev det mest dekorerade djuret under första världskriget och den enda hunden att belönas med titeln sergeant i amerikansk historia. Vidare utsågs Sergeant Stubby till livslång medlem i såväl Röda korset som Amerikanska Legionen. Sergeant Stubby dog 1926 i sin husses armar såsom sig bör.

Sergeant Stubby ståtar med sina medaljer

#3 Blondi: Adolf Hitlers (1889-1945) ständiga följeslagare var den tyska schäffern Blondi (1941-1945) som diktatorn emottog som gåva år 1941. Till sin blivande hustrus Eva Brauns bestörtelse tillät Hitler sin trofasta vän att dela säng med honom under de omskälvande nätterna i den berömda bunkern 1945.

Hitler kontemplerade under denna tid att begå självmord men såg med misstro på de cyanidampuller han blivit tilldelad av den likaledes trofasta Heinrich Himmler. För att försäkra sig om att ampullerna verkligen fungerade – vilket skulle förhindra att diktatorn mördades eller togs i fängsligt förvar av de annalkande sovjetiska trupperna – uppkom Hitler med snilleblixten att testa dess effekt på sin älskade Blondi. Naturligtvis avled det stackars djuret omedelbart och inom kort gjorde husse sin följeslagare sällskap på sjävmördandets väg.

Hitler leker med sin älskade Blondi

#2 Checkers: År 1952 såg det ut som om den unga pålägsskalven i det republikanska partiet, Richard Nixon (1913-1994), skulle göra ett skamfilat uttåg ur amerikansk politik. Den amerikanska pressen anklagade Nixon, som kandidarade som Dwight Eisenhowers vice-president, för korruption i samband med upprättandet av en fond som skulle betala för allehanda politiska expenser. Nixon reagerade dock snabbt, köpte sändingstid i NBC och höll den 23:e september 1952 ett direktsänt tal som gått till historien som Checkers-talet.

I sitt tal raljerade Nixon om sin moderata ekonomiska uppväxt, svårigheterna med att få privatekonomin att gå ihop, samt att han inte haft tid att på egen hand bygga upp en förmögenhet då han helt osjälviskt tjänat sitt land som militär och politiker. Avslutningsvis uppgav en sammanbiten Nixon att den enda gåva han erhållit från sina ekonomiska välgörare var en liten cocker spaniel som hans förtjusta sexåriga dotter gav namnet Checkers (1952-1964). Med emfas deklarerade Nixon att oberoende av vad hans belackare hade att säga om saken så vägrade han att återbörda familjens nya ögonsten.

Detta hjärteskärande tal som sågs av 60 miljoner amerikaner vände opinionen och räddade sannolikt Nixons politiska karriär. Nixon och Eisenhower vann en jordskredsseger i det uppkommande valet och Nixon blev som bekant sedemera själv amerikansk president. Checkers dog 1964 och begravdes i en massgrav på Long Island. Ingen inom familjen uppges någonsin ha besökt graven men gemene man har haft för vana att placera ljus på den populära hundens gravplats.

En ung Richard Nixon tillsammans med hunden som sannolikt räddade hans karriär

#1 Lajka & Friends: För att testa om människor kunde överleva rymdfärder beslöt Sovjetunionens rymdtekniker att träna hundar för att tjänstgöra som kosmonauter. Lajka (1954-1957) var en av tre herrelösa hundar som ingick i detta träningsprogram och blev sedemera utvald att som enda ombordvarande passagerare skjutas upp i rymden på Sputnik 2.

Den 3:e november 1957 skickades så Sovjetunionens nya hjältinna upp i rymden. Enligt den officiella sovjetiska propagandan överlevde Lajka i flera dygn i raketen innan hon slutligen avled till följd av bristande syretillförsel eller avsaknad på mat. Emellertid har det senare uppdagats att den stackars rymdhunden omöjligtvis kan ha klarat sig i livet i mer än någon timme efter uppskjutning då ett tekniskt fel gjorde att kabinen överhettades. I vilket fall som helst planade Lajkas ofrivilliga öde vägen för att Sovjetunionen redan år 1961 framgångsrikt kunde skicka ut den första människan i rymden.     

Minst lika viktiga för det sovjetiska rymprojektets framgång var hundarna Belka och Strelka som 1960 skickades upp i rymden tillsammans med bl.a. en kanin och två råttor. Deras öde blev emellertid lyckligare än Lajkas då samtliga passagerare återbördades till jorden välbehållna.

Lajka inför uppskjutning

Spritälskande nobelpristagare med Hitlersympatier; om Knut Hamsuns vurmande för nazismen

2012/04/01 § Lämna en kommentar

Nog var Knut Hamsun (1859 – 1952) en värdig vinnare av nobelpriset i litteratur. Hans böcker kommer fortfarande ut i nya upplagor och han jämförs alltjämt med andra lysande stjärnor på litteraturens himmel. Den norske författaren växte upp i fattigdom och utvandrade i sin ungdom till USA men återvände efter ett par år till Norge där han debuterade med en starkt negativ skildring av Amerika. Hamsun tillhörde inte dem som såg med beundran på den Nya världen, hans blick var istället riktad mot Europas stora kulturbärare, Tyskland, där också hans sympatier hamnade under det första världskriget.

Efter ytterligare framgångsrika romaner förärades Hamsun nobelpriset i litteratur år 1920. Under festen söp sig Hamsun rejält redlös och betedde sig långt ifrån alla konstens regler. Hans skandalösa uppförande under festen nådde sitt klimax när han med rejält under västen spatserade fram till Selma Lagerlöf och glad i hågen började tafsa på henne. Lagerlöf bar kvällen till ära en korsett av metall under klänningen och Hamsun jublade högt att hon lät som en klockboj. Efter dessa eskapader tog sig vår nobelpristagare till Grand Hotell där han i fyllan och villan lyckades glömma både diplom och prischeck i hissen.

Den nionde april år 1940 invaderade Hitlers styrkor Norge och man skulle kunna tro att författarens tidigare beundran för allt tyskt nu skulle vara som bortblåst, men icke. I själva verket visade det sig att Hamsun hyste djupa sympatier med den nazistiska saken och sökte medlemskap i det norska nazistpartiet med Vidkun Quisling i spetsen. Så stor var hans beundran för nazisterna att han begav sig till Tyskland för att träffa Hitler personligen och till och med skänkte sin nobelmedalj till Joseph Goebbels vid ett av deras många möten.

Mot slutet av kriget träffade norska exilpolitiker den sovjetiske utrikesministern Molotov och under en middag kom Hamsun på tal. Norrmännen pratade om att låta arkebusera quislingen varpå Molotov gick upp i taket och utbrast ironiskt nog att man inte kan avrätta en framstående författare enbart för hans politiska åsikters skull. Norrmännen replikerade med att kalla utrikesministern för en mjukis.

Hamsun klarade livhanken men skulle inte komma undan ostraffad. När Tyskland besegrats och Norge befriats förklarades han vara sinnessjuk och spärrades in på mentalsjukhus samt dömdes till att betala flera hundra tusen kronor i böter som straff för sitt förräderi. Efter att man väl läkt krigets sår har Hamsun debatterats flitigt och frågan alla tycks vilja ha svar på är hur humanisten Knut Hamsun som enligt litteraturkritiker ska ha hållit ordet ömhet som sitt favoritsubstantiv kunde hänge sig åt nazismen? Något tillfredsställande svar lär vi aldrig få även om Hamsun själv  på sin ålders höst försökte förklara sitt agerande. En dansk författare hade en egen men fullt gångbar förklaring i boken Processen mot Hamsun (1978): ”vill du se idioter? Åk till Norge!”

Här porträtteras Hamsun av Max von Sydow, som bugar för Hitler i en spelfilm från1996 som byggde på Processen mot Hamsun

Dalai Lamas sionistiska världskonspiration; om makarna Ludendorffs tyska obskurantism

2012/01/24 § Lämna en kommentar

Den stora floran av obskuranta socialdarwinistiska och anti-semitiska sekter och kotterier som växte upp som svampar ur jorden i 1930-talets Tyskland har utgjort ett veritabelt smörgåsbord för rastlösa idéhistoriker under efterkrigstiden. De flesta av dessa var dagsländor som blomstrade under en kortare period och sedan föll i glömska eller alternativt anslöt sin verksamhet till den spirande nazismens institutioner.

En av de mest inflytelserrika förepsråkarna för den obskuranta germanska sekterismen var krigshjälten och paganisten Erich Ludendorff (1865-1937) som under första världskriget varit Paul von Hindeburg (1847-1934) behjälplig med att krossa de ryska styrkorna på östfronten.

I kölvattnet av det tyska kejsarrikets fall 1918 tog den desillusionerade Ludendorff värvning I Adolf Hitlers NSDAP och var med om att anordna den misslyckade ”ölstugekuppen” 1923. Liksom Hitler vurmade Ludendorff för ”dolkstötslegenden” och var övertygad om att det tyska folket och dess segerrika armé blivit förrådda av marxister, judar och frimurare.

Efter att till en början ha sett Adolf Hitler som Tysklands räddning blev han alltmer avogt inställd till densamme och deklarerade officiellt att han ansåg ”österrikaren” vara på tok för liberal i sina ideologiska ställningstaganden. Privat kontemplerarade Ludendorff till och med huruvida det faktiskt var så att Hitler var en judisk lakej och gick i sionismens ledband. 1927 ledde konflikten med Hitler till att ”radikalen” Ludendorff uteslöts ur nazistpartiet.

Erich Ludendorff och hans ytterligt fundamentalistiska hustru, Mathilde, sökte underblåsa ett nytt religiöst förhållningssätt inom den sjudande nazistiska rörelsen som desavouerade kristendomen och anknöt till forngermansk hedendom och radikal anti-semitism. Erich Ludendorff anslöt sig för en tid till det utbredda dyrkandet av den forngermanska gudomen Wotan; en nordtysk ekvivalent till den nordiska Oden.

Det var emellertid hustrun Mathilde som höll i de ideologiska och kvasi-religiösa tyglarna. Hon var doktorand i neurologi och dotter till en protestantisk pastor; trots sin bakgrund, eller just därför, kom Mathilde att inleda ett korståg mot kristendomen som hon avskydde av hjärtats lust. I sina böcker attackerade hon religiositeten hos det germanska folket och påstod att konfessionella rasbiologer gjorde fel när de beskrev Jesus som av ariskt ursprung, och menade istället att han varit en skenhelig alkoholiserad jude.

Vad som slutgiltigt kom att alienera paret Ludendorff från den nazistiska rörelsen var deras påstående att katoliker, marxister, frimurare och lägre stående raser inte kontrollerades av den depraverade sionismen. Istället, argumenterade paret, styrdes den internationella judendomen och alla dess avarter av den fjärran Dalai Lama i Tibet. Dalai Lama hade således, genom att domptera judendomen, anskaffat en maskin ämnad att förgöra den germanska civilizationen. Makarna Ludendorffs krav på en invasion av Tibet föll dock till föga eftersom Hitler sedan länge vägrade låna sitt öra till deras verklighetsfrånvända idéer.  

Makarna Ludendorff utanför sitt hem

Landsförrädarnas skyddshelgon; hur Quisling gick från Fører till skällsord

2011/02/05 § Lämna en kommentar

Såsom Vidkun Quislings levnadsöde vittnar om tarvas det bara ett smärre landsförräderi för att bli utnämnd till Nordens mest hatade man i modern tid. Den forne norske Førern och ledaren för det nazistiska Nasjonal Samling var inte bara hjärtlig avskydd utan har dessutom, likt en 1900-talets Herostratos, lyckats berikliga flertalet europeiska språk till vilka han har lånat sitt namn.

I likhet med sin koleriske italienska kollega, Benito Mussolini, var Vidkun Quisling i själva verket en desillusionerad socialist som graviterat till extremhögern. Under 1920-talet var den unge Quisling verksam i Sovjetunionen där han var Fritjof Nansen behjälplig med att rädda livhanken på svältande sovjetryska bönder. Intrycken av pardonlös Stalinisering och tvångskollektivisering fick dock Quisling att överge alla kommunistiska sympatier och istället vända sig till den gryende politiska rasismen. I sin självbiografi, publicerad 1929, presenterade han sig således som ”av nordisk ras”, och om sin ryskfödda hustru Maria skrev han att hon var ”russerinne av dinarisk-nordisk avstamning”.

Väl tillbaka i Norge grundade Quisling tillsammans med en samling likasinnade det extremnationalistiska och anti-Semitiska partiet Nasjonal Samling, som inom kort fick NSDAP och Adolf Hitler som förebilder. Mellan 1931-33 tjänade dessutom Vidkun Quisling som norsk försvarsminister i Bondepartiets regering. Den hetlevrade Quisling, som inte höll inne med sina politiska ståndpunkter, blev dock snart så komprometterad att han utsattes för mordförsök och tvangs lämna regeringen.

Vidkun Quisling var emellertid inte bara en omstridd politiker utan också, enligt egen utsago, en oförstådd filosof. Som sådan sökte han utforma en ”universistisk” förklaring till människans tillvaro i universum, inom ramen för vilken han med slitna klichéer förvirrat formulerade en teori om att kristendom och naturvetenskap kunde amalgameras och därmed uppnå ”en högre universell enhet”.

Det var emellertid till följd av den statskupp han iscensatte den 9-12 april 1940 i samband med Tysklands invasion som bidrog till att göra personen och begreppet ”Quisling” känt och allmänt bespottat i hela Europa. Till följd av sitt landsförräderi blev denna Hitlers ödmjuka tjänare förlänad titeln som norsk ”Fører”, men kom samtidigt för all framtid att indirekt göra sitt goda namn synonymt med en femtekolonnare. Winston Churchill var bland de första att lansera den nya termen för att helt oförblommerat förråda sitt land då han strax efter den norska statskuppen i sedvanlig stil brummade om: ”the vile race of Quislings, which will carry the scorn of mankind down the centuries”.

Efter det Tredje Rikets och Nasjonal Samlings fall fängslades den allt annat än ångerfyllda f.d. Førern och avrättades genom arkebusering den 24 oktober 1945 efter en rekordsnabb och allt annat än rättvis rättegång.

Vidkun Quisling och Adolf Hitler

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade Adolf HitlerLuriks Anakronismer.