Kunglig hindersprövning; när Gustav Vasa förvägrades att gifta sig

2012/01/12 § 5 kommentarer

År 1551 avled hastigt Gustav Vasas (1496 – 1560) hustru, Margareta Leijonhufvud, och även om kungen uppriktigt sörjde sin hustru kunde en monark vid denna tid inte stå utan en drottning vid sin sida allt för länge även om han hade hunnit fylla 55 år. Snart var jakten på en ny gemål igång.

Vid en resa till sin framlidna hustrus syster, Britta Leijonhufvud och hennes man, Gustav Stenbock, i Västergötland fick kungen träffa sin hustrus systerdotter Katarina Stenbock (1535 – 1622) som då var sexton år gammal. Det var från kungens sida kärlek vid första ögonkastet – något olämpligt i att hon var hans föredettas systerdotter tycks kungen inte ha reflekterat över – den vresige kungen hade bestämt sig; det var henne han skulle ha.

Andra hinder såsom att han var drygt fyrtio år äldre eller att hon redan var förlovad med den betydligt yngre adelsmannen Gustav Johansson av Tre Rosor bekom honom inte heller. Åldersfrågan var i tiden inget man lade någon vikt vid, flickans trolovning var mer ett praktiskt problem för den enväldiga konungen. Johansson beordrades istället att gifta sig med Katarinas syster och fick några fina titlar som plåster på såren. Att de unga tu skulle ha sagt nej till arrangemanget fanns inte på kartan, det var potentiellt förenat med livsfara att neka den erkänt barske kungen vad han ville ha.

Gustav Vasa hade gjort sig själv till kyrkans överhuvud genom reformationen men kyrkan var för den sakens skull inte helt maktlös och man såg inte med blida ögon på kungens planer. Enligt kyrkans syn var kungen och Katarina allt för nära släkt, det hela kunde närmast liknas vid otukt, vilket kungen var medveten om. Olikt honom gick kungen till en början varsamt fram när han presenterade sina planer för biskop Henrik. Denna – som allt för väl kände till kungens humör – vågade inte svara utan vidarebefordrade frågan högre upp i hierarkin till ärkebiskopen.

Ärkebiskopen i sin tur saknade inte mod och skrädde därför inte orden i sitt svar. Han förklarade med all önskvärd tydlighet det olämpliga i kungens planer och skrev att detta stred mot all kyrklig hävd. Kungen brydde sig inte om detta överhuvudtaget och beordrade ärkebiskopen att viga honom och Stenbock till äkta makar.

Nu skedde något som var nästan otänkbart, ärkebiskopen svarade kungen att kyrkan vägrade att godkänna äktenskapet. Man menade att inte ens kungen kunde tillåtas att göra vad Gud själv förbjudit. Kungen gick nu på motoffensiv och lät svara att han personligen rådslagit ”med andra kloka män” som föga förvånande kommit fram till att kyrkan hade fel i sina tolkningar. Härnäst inleddes en närmast juridisk strid mellan kyrkan och de kungatrogna. Föga förvånande slutade det hela med att det kungliga rådet i det närmaste dikterade vad kyrkans representanter skulle tycka och tänka i frågan. Rådets huvudsakliga argumentation gick ut på att gamla testamentet – där det står skrivet vilka släktled som inte lämpar sig för äktenskap – endast följdes av judar och var därför inget att bry sig om.

Efter en bitter strid som inte varit utan hot om efterräkningar skulle bröllopet stå år 1552. Återigen skulle det otänkbara ske; ärkebiskopen vägrade att viga kungen och drottningen och inte nog med det, han vägrade även prompt att överhuvudtaget delta i spektaklet. Otroligt nog verkar kungens humör ha mildrats av det lyckorus han befann sig i och brydde sig därför aldrig om att hämnas på ärkebiskopens illvilja mot äktenskapet.

Lurik rekommenderar: Carl Henrik Martling. Episoder ur svensk kyrkohistoria under tusen år; Andra bandet. Verbum: 1995.

Katarina Stenbock

Pilska prelater; om pornokratin och tonårspåven Johannes XII

2011/12/18 § 1 kommentar

Till de mest bisarra delarna av påvarnas historia hör den period på omkring 150 år som gått till historien som pornokratin. Namnet till trots var pornokrati vare sig ett statskick eller en filosofi utan en nedsättande term på de kvinnor som genom sin tjuskraft i olika omgångar lyckades kontrollera vem som fick bära Påvens mitra.

Pornokratins centralfigurer kom alla ur en av Roms förnämsta familjer – grevarna av Tusculum – vilken förfinat konsten att genom äktenskapliga förbindelser tillskansa sig makt. I huvudsak var det familjens kvinnor drivande i spelet kring påvemakten. Först ut att snärja en påve var en grevinna vid namn Marozia (890 – 936) som lyckades charma Sergius III (904 – 911). Marozia kom att bli något av påvarnas urmoder, bland de följande påvarna återfinns hennes son, ett av hennes barnbarn, ytterligare en påve hade Marozia som gammelfarmor och dessutom härstammade två senare påvar ur ännu en generation från denne maktlystne grevinna.

Marozias mor lyckades senare få påven Johannes X (914 – 928) utnämnd till påve och sägs ha kontrollerat hans gärningar. Efter Johannes välgörares frånfälle skulle Marozia åter ta makten i Rom. Hennes man, greven av Tusculum, belägrade Rom för en kort tid innan han kunde storma Latteranpalatset och själv strypa den sittande påven. Ytterligare två kortlivade män skulle därefter bestiga påvetronen innan Marozia fick sin egen son (som hon fått med Sergius III) utnämnd till påve under namnet Johannes XI. Denne innehade tronen blott en kort tid mellan 931 och 935 innan hans yngre bror Alberik II såg sig förbisedd och lät fängsla sin mor samt avsätta Johannes för att därefter göra sig själv till härskare över Rom. Dock nöjde han sig med titeln patricier över Rom, såsom sin mor hade gjort föredrog även Alberik marionettpåvar.

Ur pornokratins led kom även en av de mest skandalomsusande påvarna som någonsin bestigit Petrus tron. Efter Alberiks död år 954 lät hans sextonårige son med stöd av sin fars anhängare välja sig till påve under namnet Johannes XII. Denne tonårspåve var som tonåringar är mest: festsugen, kåt och inte särskilt gudsfruktig. Det hela var som upplagt för katastrof och det dröjde inte länge innan spritångorna osade från Vatikankullen.

Johannes genomförde dock en del av betydande vikt för Europas historia. Till det viktigaste hör att det var han som lät kröna den tyska kungen Otto till kejsare över Det romerska imperiet år 962. Så lades grunden till Det heliga romerska riket av tysk nation som kom att bestå fram till år 1806. Året efter Ottos upphöjelse började Johannes oroa sig över sin skapelses makt, varför han försökte bryta loss Kyrkostaten från imperiet. En kränkt Otto återvände till Rom väl medveten om missnöjet med påvens leverne och tack vare detta hade kejsaren inga stora svårigheter att få till stånd en synod där man anklagade Johannes för simoni, äktenskapsbrott, mord och incest. Påven svarade med att exkommunicera biskoparna som utgjorde åklagare vilka i sin tur valde en motpåve, Leo VIII.

Efter ett kortare inbördeskrig mellan påvarna stod Leo som segrare. Johannes skulle dö kort efter sin detronisering år 964. Enligt den gängse hypotesen – som förefaller endast att bygga på erfarenheterna från Johannes pontifikat – ska en äkta man ha funnit sin hustru i sängen tillsammans med den forne påven varpå han i raseri kastade ut Johannes genom ett fönster.

Renässansmålning av Marozia

Peter den Stores faderskomplex

2011/09/09 § Lämna en kommentar

Våren 1669 gick i sorgens tecken i Kremlborgen. Den tungsinte tsaren, Aleksej Michailovitj (1645-1676), hade förlorat sin älskade hustru Marija och befanns otröstlig. Värre var, för Rysslands viskommande, att
de överlevande sönerna Marija skänkt tsaren bägge var skralt utrustade såväl fysiskt som mentalt. Den kontemplativa fadern betvivlade starkt att någon av dem skulle ha förmåga att axla hans mantel.

Efter två års sörjande tog så äntligen tsar Aleksej sig i kragen och lät deklarera att han, med Rysslands bästa för ögonen, ämnade gifta om sig. Den ryska aristokratin hörsammade tsarens påbud och sände de fagraste av sina kvinnliga anförvanter till Kreml där Aleksej tillsammans med sin livläkare omsorgsfullt och synnerligen närgånget inspekterade de timida flickorna. Tsaren fattade tycke för den älskvärda och ytterligt sköna Natalja Narysjkina som med sin blygsamhet och okonstlade sätt föreföll att matcha hans sävlighet alldeles perfekt. Bröllopet firades som sig bör med pompa och ståt den 22 januari 1671.

Drygt ett år senare födde den unga tsaritsan till tsarens och hovets stora förtjusning ett praktexemplar till son som vägde över fem kilo. Denna fysiskt abnorma baby, som fullkomligt hänförde samtiden, döptes omgående till Peter Aleksejevitj och kom sedermera att bli berömd som Peter den Store (1682-1725).

Knappt hade Peter slitits bort från sin kuvös innan komprometterande rykten spred sig med ilfart innanför Kremls murar. Få trodde att den saktmodige tsaren, som hitintills bara producerat tämligen slätstrukna avkommor, hade lyckats avla fram denna koloss till bebis.

Den till synes alltigenom fromma och gudfruktiga Natalja kom därmed kom att ställas i skottgluggen för allehanda chikanerande. Som fader utpekades först och främst den jättelika patriarken Nikon (1605-1681), berömd för att inlett schismen inom den ortodoxa kyrkan som skulle plåga Ryssland i århundraden framöver, vilken haft ett gott öga till tsaritsan enda sedan hon satte sin fot i Kreml och som därutöver var känd som en burdus kvinnokarl av rang.

Huruvida det låg sanning i ryktena har aldrig kunnat bevisas. Klart är dock att den unge Peter under hela sitt liv skulle plågas av de illvilliga ryktena, och stundtals var han i de närmaste besatt av att utröna sanningen om sin biologiska far. Vid ett tillfälle, under en synnerligen uppbragd bankett, ska en stormfull Peter ha hotat med att inför allmän beskådan strypa en viss Tichon Stresjnev, som av omgivningen pekats ut som den unge tsarens egentliga fader, utifall denna inte klargjorde sanningen om sina affärer med Peters fridsamma moder. På frågan om han frekventerat tsaritsans sovrum kunde denna annars så självsäkra aristokrat bara klämma ur sig: ”Jag vet inte vad jag ska säga, jag var inte ensam om saken”. En tillintetgjord Peter lämnade kort därefter tillställningen tårögd.

Det finns alltså fog för att Peter den Store i själva verket var en bastard, och att hans moders sedeslöshet inneburit att huset Romanov i själva verket dog ut med Aleksej Michailovitj år 1676. Om så inte var fallet är det likväl ställt bortom allt tvivel att sentida tsaritsor, benägna till allehanda njutningsfylla utsvävningar, definitivt sett till att framtida tsarer inte hade ett uns Romanovskt blod i sina ådror.

Peter den stores gravt handikappade halvbror, Ivan V (1682-1696), som under större delen av sin korta regeringstid förblev sängliggande hade exempelvis äktat en notoriskt otrogen kvinna. Dottern, som sedermera blev regerande tsaritsa under namnet Anna I (1730-1740), torde därför ha saknat Romanovskt blod. Detsamma gällde den avskyvärda Paul I (1796-1801) som påstods vara son till Peter III (1762) och den framtida Katarina den Stora. Peter III ska dock ha förnekat att han någonsin haft sexuellt umgänge med den tyskättade Katarina som han hatade av hjärtats lust.

Natalja Narysjkina

Impotensdomstolen

2011/08/18 § Lämna en kommentar

Förr i tiden var impotens än mer skamligt än vad det är idag, inte minst eftersom brist på förmåga mellan lakanen var ett av få gilltiga skäl för kvinnan att begära skilsmässa. Till detta kom att grunderna till skilsmässan skulle avhandlas och dryftas i en offentlig process där mannen inte sällan var tvungen att bevisa att det inte var något fel på honom. Anledningen var att kyrkan redan under den tidiga medeltiden hade fastslagit att ett av äktenskapets primära syften var att producera barn att fylla skapelsen med, till detta kom att giftermålet inte ansågs fullbordat fören bröllopsnattens copulatio carnalis var avklarad. I många länder i Europa fanns en tradition där släktingar ledde brudparet till sängs för att därefter tjuvlyssna och emellanåt även se efter om allt rörde sig under täcket som det skulle.

Utöver de kyrkliga dogmerna fanns även realiteten; att släkten fick nya medlemmar var  essentiellt för både de högborna såväl som för majoriteten. Vad gäller adelsfamiljer uppfattades äktenskapet  som ett medel för att stärka relationer mellan familjer och för att utöka de egna ägorna. Man ville även försäkra sig om att det egna namnet fortlevde och att ätten på så vis bevarades.

För bönderna var verkligheten en annan. Även om relationsskapande var av vikt var barn inte sällan den enda livförsäkring man hade. Det gällde att få fram så många söner som möjligt att gifta bort, så att dessa i sin tur kunde dela bördan att sörja för föräldrarna på ålderns höst. Således var det av vital vikt att allt fungerade som det skulle.

I Sverige under 1600-talet var det kyrkans domkapitel som tog beslut om skilsmässa. Denna process liknade det normala förfarandet vid en rättegång där kvinnan utgjorde målsägande, ofta hävdade hon att äktenskapet inte fullbordats och att mannen inte heller efter bröllopsnatten lyckats prestera. Därefter låg bevisbördan hos mannen som nu skulle bevisa sin potens. När det gäller det senare var det inte ovanligt att en grupp edsvurna män fick – utanför salen – kontrollera om allt ”stod” som det skulle och om den svarande kunde få utlösning. Om inte blev det skilsmässa.

I Frankrike tog man under 1600-talet impotens på största allvar och här genomfördes även de mest utmanande prövningarna. Specialdomstolen le congre`s (verksam mellan 1550 och 1667) var en impotensdomstol som bestod av både kvinnor, jurister, läkare, teologer och domare. Genom att i en teaterliknande sal observera den anklagade ha samlag med sin fru skulle man ta beslut om mannens eventuella impotens. En redogörelse från en jurist i le congre`s berättar om makarna de Lageys prövning 1659:

Hon låg lugnt och stilla medans åskådare hurrade och ropade. Efter en stund kom markis de Langey in på scenen, tydligt uppskakad och uppspelt. ”Seger!” Ropade han till åskådarna. Efter denna inledning – och efter det stått klart att madammen inte dolt några impotenshämmande talismaner någonstans – var det dags för markisen att prestera, ”ge mig två ägg, så att jag kan avla en son med första stöten” ska han ha ropat innan han satte igång.

I fyra timmar ska försöket ha pågått utan att någon gosse avlades. Till markisens förtret var även pressen närvarande och denna var lika sensationslysten då som nu. Journal du Palais skrev att madammen tog på sig sitt huvuddok för att dölja sin skam ”och medan hennes kraftlöse fiende blev vanmäktig, tröstade hon honom i sin oskuld.” Hela spektaklet slutade med att den förtvivlade markisen gav upp och i desperation skrek: ”Jag är ruinerad!” Troligen hade han gjort ett gott parti när han gifte sig och den förmögenhet han förfogat över härstammade från frun och skulle därför nu återgå till hennes släkt. Markissens närvarande släktingar hade stämt ned sina blickar och tyst lämnat salen då det stod klart att deras släkting inte mäktade med vad som ålagts honom. 

Horribelt extraknäck; änglamakeri

2011/07/24 § Lämna en kommentar

Att födas utanför äktenskapet innebar en bra bit in på 1900-talet att man brännmärktes som oäkting och skulle komma att föraktas som en sådan. Kvinnor som fick barn utanför äktenskapets hägn stämplades som syndfulla och osedliga. Dödligheten bland oäktingar var mycket högre än bland andra barn vilket en del forskare förklarar genom att peka på en systematisk vanvård och mord. Oäktingar föraktades som regel av det omgivande samhället, vid registreringen av nyfödda, som sköttes av kyrkan, noterades det i marginalen att babyn var oäkta, på så vis följde skammen barnet resten av livet.

Fram till 1866 ärvde oäktingar dessutom inte, men detta reformerades genom en förordning det året, men det skulle dröja fram till 1900 innan dessa barns arvsrätt lagstadgades. 1901 förbättrades även oäktingarnas situation genom att deras efternamn (de använde moderns namn då fadern ofta var okänd) registrerades, innan dess hade inga svenska kvinnors efternamn varit juridiskt officiella. Således utsattes dessa olyckliga barn inte bara för omgivningens spott och spe, de var även offer för ett strukturellt förtryck av staten.

För kvinnorna som födde barn utanför äktenskapet stod hoppet till att pappan ville gifta sig med dem eller om någon annan kunde tänka sig att göra det och hävda att barnet var hans. Skammen för kvinnorna var större än vad många kunde uthärda och inte sällan tog man till desperata åtgärder. Bland Dagens Nyheters kontaktannonser i januari 1910 finns en annons av en kvinna som erbjuder en godhjärtad man pengar för att gifta sig med henne för: ”att på så vis jämna ut min sons väg i livet”. Men vanligare var att man lämnade bort barnet till en så kallad  änglamakerska.

Änglamakerskor var kvinnor som tjänade pengar på att ta emot oönskade barn mot en avgift för att sedan vanvårda dem till döds. Benämningen änglamakerska kommer från det faktum att barnet i kvinnans vård förvandlades till en liten ängel. Inte sällan rådde det ett visst samförstånd mellan mamman och kvinnan att barnet skulle dö även om det inte uttalades.

Från åtminstone 1902 försökte myndigheterna att komma åt ”änglamakeriet” genom en lag som skulle trygga fosterbarns överlevnad vilket fick till följd att det tysta samförstånd som rått tidigare nu undergrävdes. På grund av lagen lämnade nu olyckliga kvinnor bort barnen mot en avgift i tron att barnet skulle få en någorlunda uppväxt. Hur utbrett änglamakeriet var vet vi inte men flera fall gick i början av 1900-talet till rättegång, och flera änglamakerskor dömdes till hårda straff.

En läkare beskrev ett besök hos änglamakerskas i följande odalag:  ”Näppeligen undgick någon besökande att rysa vid åsynen av barnens avtärda, skrynkliga, kärringliknande ansikten, och den som tog mod till sig och slog upp bäddarnas så kallade täcken, möttes, ej av en avskyvärd lukt, ty den kunde ej lätt bli värre än den som var i hela rummet, utan av en förfärande syn. Där låg barnen i sina tunna grönaktigt missfärgade tarm­uttömningar med flockor av ystad mjölk.”

Mest uppmärksamhet bland dessa änglamakerskor har Hilda Nilsson rört. Mellan 1915 och 1917 tog hon livet av inte mindre än åtta barn som lämnats i hennes vård. Vid förhör med polisen förklarade Nilsson att hon blivit alldeles uttråkad av barnens skrik och därför haft ihjäl dem. Nilsson dömdes till tio års straffarbete och döden men föregick bödeln genom att hänga sig i sin cell. De oäkta barnens situation förbättrades samma år som Nilsson tog sitt liv, 1917, då lyftes begreppet oäkting ur svensk lag, men föraktet från övriga samhället för bastarderna kom att fortsätta en lång tid in på 1900-talet.

Hilda Nilsson

Eleonora av Akvitanien och kärleksdomstolen i Poitiers

2011/03/12 § Lämna en kommentar

Eleonora av Akvitanien (1122–1204) hade ett märkligt levnadsöde. Gift med både Frankrikes och senare Englands kungar och mor till tio barn varav de mest kända är Rikard Lejonhjärta och Johan utan land fick hon sin beskärda del av livet. Av alla de öden och äventyr hon hann uppleva ter sig den episod som utspelade sig i slutskedet av hennes liv som den förunderligast: upprättandet av kärleksdomstolarna i Poitiers.

Bakgrunden till dessa ”domstolar” går att söka i Eleonoras barndom. Hennes farfar Guillaume IX ”trubaduren” tycks ha förkroppsligat det höviska idealet, finh amors, och varit själva sinnebilden av chevalereskt manér. Otaliga var de dikter och musikstycken han producerade och nog levde han som han lärde, ”gran trichadors de dompnas, den mest belevade och som bedragit flest kvinnor i världen”, skrev hans levnadstecknare.

Uppfostrad vid ”trubadurens” hov är det mycket troligt att hertiginnan var mer än väl bevandrad i tidens romantiska kulltur. Så när hon var närmare de femtio återvände hon till sin uppväxts borg och tillsammans med en märklig präst, som skrev böcker om kärlek, och väninnor drog hon igång en kärleksdomstol dit traktens unga kunde vända sig och få en ”dom” i sina relationsbekymmer. 21 av dessa finns kvar, samtliga återgivna av brodern till siaren Nostradamus, således är de endast återgivna i en källa som tillkom drygt 300 år efter Eleonoras död.

I dessa domar framkommer på ett lite kufiskt vis tidens syn på sociala relationer som annars kan vara svåråtkomliga. En fråga löd: ”kan en sann kärlek existera mellan gifta personer?” Domen löd att kärlek inte kunde utsträckas till äktenskapet då detta var en tvingande institution i vilken man hade plikter, ridderlig kärlek fick inte innehålla plikt. Andra frågor och domar gäller vad man ska göra om mannen get sig av på korståg och inte hört av sig på flera år, får kvinnan i så fall ta sig en ny älskare? Nej var det naturliga svaret, lidandet var en central del av finh amors.

I en fråga framkommer det även hur viktigt det var med status. Följande problem ställdes upp; en ung man utan dygder och en gammal men dygdig söker båda en ung dams kärlek, vem borde damen välja? Svaret; kvinnan skulle vara oklok om hon valde att älska en ovärdig, i synnerhet som hon också tillbads av en man fylld av ärliga avsikter och med hög moral.

Lurik rekommenderar: Johan August Lybeck. Eleonore av Akvitanien. Sellin & Partner. 2006.

Nazisterna och hedendomen

2011/02/17 § Lämna en kommentar

Precis som kommunismen och andra totalitära ideologier hade nazismen ett ont öga till religiösa aktiviteter. Inte sällan bottnar denna misstänksamhet i statens rädsla för andra krafter som potentiellt kan utmana staten som föremål för kollektivets dyrkan. Inom nazismen fanns dock ytterligare en dimension. Kristendomen har sitt ursprung i judendomen och uppfattades därför som en del i en större konspiration som ämnade försvaga den ariska rasen. Ett främmande element som demoraliserat den urkraft hedendomen skänkt senantikens germanska folk.

I synnerhet vurmade man inom SS, SchutzStaffeln, och dess ledare Heinrich Himmler för det urgermanska och parallellt med den nazistiska ideologin utvecklades en passande religion som hyllade styrka och manlighet. Till skillnad från kristendomen saknade den föreställda hedendomen helt inslag av ”mesighet” såsom att vända den andra kinden till. Himmler tycks själv ha framträtt som en slags nazibiskop. Nedan, Himmler ur Reinhard Heydrich begravningstal 1942:

We will have to deal with Christianity in a tougher way than hitherto. We must settle accounts with this Christianity, this greatest of plagues that could have happened to us in our history, which has weakened us in every conflict. If our generation does not do it then it would, I think, drag on for a long time.  We must overcome it within ourselves. Today at Heydrich’s funeral I intentionally expressed in my oration from my deepest conviction a belief in God, a belief in fate, in the ancient one as I called him – that is the old Germanic word:  Wralda.

Himmler kom med tiden att utveckla kulten till en slags pseudoreligion där styrka och ras stod i centrum. Särskilda SS-tempel upprättades i vilka bröllopspar vigdes av SS-officerare. Äktenskapet var essentiellt i den nya tron, en lämplig institution inom vilka nya arier, framförallt pojkar, kunde avlas i syfte att säkra rasens och det tusenåriga rikets framtid.

Det hela rörde sig inte endast om chimärer och propaganda, Himmler trodde verkligen på att kristendomen korrumperat den germanska folksjälen och på en forntida förlorad storhet. Han ägnade mycket av sin tid åt arkeologi och att läsa nationalromantisk historia som stödde hans teser. Han realiserade även sitt intresse genom instiftandet av ett arkeologiskt forskningsinstitut som konsekvent övertolkade allt de hittade.

Till de mest spännande aktiviteter Himmler tog för sig var arrangerandet av en forskningsresa till Tibet som vid tiden var ett slutet, och lite mystiskt, rike. Himmler som drogs till mystik var fullt och fast övertygad om att arierna härstammade från Tibet och hoppades finna bevis på plats.

Himmler tog sitt liv 1945 i engelsk fångenskap, skyldig till att ha administrerat förintelsen spenderar han troligen sina nuvarande dagar tillsammans med dödsgudinnan Hel.

Lurik rekommenderar: Jeremy Noakes & Geoffrey Pridham. Nazism; A History In Documents And Eyewitness Accounts, 1919 – 1945. Schocken Books Inc, New York. 1990.

Himmler

Skilsmässor och Pilgrimage of Grace-revolten

2011/02/01 § Lämna en kommentar

Som bekant hann Henrik VIII Tudor avverka sex fruar under sitt liv, kanske är han mest ihågkommen bland de bredare folklagren just för detta samt att han lät hugga huvudet av två av dem. Kort sagt, Henrik var beredd att gå långt för att skilja sig, att hela England höll på att råka i inbördeskrig och att engelsmännen blev tvingade att byta religion på grund av hans skilsmässa från Katarina av Aragonien förefaller av Henrik upplevts som godtagbara konsekvenser.

Hans första skilsmässa, från Katarina, godkändes aldrig av påven varför Henrik helt sonika bröt med katolska kyrkan för att istället installera sig själv som kyrkans överhuvud. Motståndare till reformerna behandlades som om de vore gifta med Henrik, 1535 blev lordkanslern Thomas More halshuggen för sina antireformatoriska tankar som han nedtecknat i Utopia. I denna beskrev han en stat som styrs förnuftigt, där egendomen är gemensam och religionsfriheten stor vilket inte var förhållandet i England där den protestantiska fanatismen spred sig som en löpeld.

Värst förefaller konsekvenserna ha blivit på landsbygden. Bönder som bodde fjärran från dynamiska miljöer höll styvnackat kvar vid katolicismen och knöt näven i fickan när Londonadministrationens tjänsteman kom för att förstöra deras älskade ikoner, smälta ned allt av värde och vitmåla kyrkorna. För vissa i administrationen såsom Thomas Cromwell tycks förstörandet av kyrklig konst ha utvecklats till en religiös handling.

Cromwell var en handlingens man och han kände väl till kungens pengabrist. Som en lösning på denna lät han implementera en lag som innebar att alla klostrens egendomar skulle tillfalla Henrik personligen. Alla kloster utom tre gav upp sina ägodelar, dessa abbotar greps och avrättades senare vilket sände chockvågor genom England.

I samband med klosterupplösningarna 1536 inledes på landsbygden ett uppror mot den förda politiken, Pilgrimage of Grace, som leddes av advokaten Aske. När rykten gjorde gällande att dop skulle beskattas framgent samlade Aske 9000 bönder och lät ockupera York. De lät förvisade munkar återvända till sina hem och återupptog den katolska tron. Upproret var så pass framgångsrikt att kungen inledde förhandlingar som bidrog till att upproret ebbade ut.

Dock hade Cromwell och Henrik inte för avsikt att hålla sina löften, kungen lät gripa Aske och flera andra upprorsledare något år senare och avrättade dessa. Militärlagar infördes i de upproriska grevskapen och mängder med bönder fick sätta livet till. Cromwell blev slutligen själv huvudet kortare (1540) på grund av att han ”lurat” Henrik att gifta sig med Anna av Kleve som Henrik fann extremt ful ”she looks like a horse!” ska ha varit hans omdöme.

Lurik rekommenderar: Eamon Duffy. The Stripping of the Altars Traditional Religion in England 1400 – 1580. Yale University 1992.

Rainilaiarivony och matriarkerna på Madagaskar

2011/01/28 § Lämna en kommentar

Hovadynastin (1785-1897) konsoliderade sin maktställning på Madagaskar i slutet av 1700-talet och kom att reagera den jättelika ön i dryga 110 år. Medan andra afrikanska riken föll som käglor för den europeiska expansionismen under det långa 1800-talet lyckades Madagaskars regenter uppbåda den militära styrka och de diplomatiska färdigheter som tarvades för att kunna freda sig från rovgiriga europeiska imperialister. På ett tidigt stadium accepterade stora delar av Madagaskars infödda ledargarnityr den kristna konfessionalismen, även om denna samexisterade med traditionell afrikansk obskurantism. Striden mellan nytt och gammalt, europeiskt och afrikanskt, kom i mångt och mycket att dominera inrikespolitiken under Hovadynastins århundrade vid makten.         

1828 dog den unge och framstegsvänliga kungen Radama I som bland annat låtit organisera armén efter europeiskt mönster och avskaffa slaveriet på Madagaskar. Stick i stäv mot etablerade regelverk och successionsförordningar var det inte den späde prinsen Rakotobe som installerades på tronen, utan denna ockuperades omgående av den makthungriga och kapriciösa Ranavalona I (1828-1861); den äldsta och mest avskydda av den avlidne kungens fruar.

Ranavalonas upphöjelse var ett resultat av en ohelig allians mellan henne själv och det bigotta prästerskapet som fungerade som en slags obskurantismens apostlar. I enlighet med gammal god sed lät den nykrönta drottningen mörda den rättmätiga tronföljaren genom att borra igenom hans lekamen med ett tjog spjut, medan dennes mor togs av daga genom att hon svaltes ihjäl. Annars bestod den blodtörstiga Hovadrottningens mest omhuldade avrättningsmetod i att de stackars undersåtar som råkat förarga henne kokades ihjäl levande.

Under Ranavalonas styre omorienterades den västvänliga politiken på ett radikalt sätt och signerade handelsavtal med europeiska makter annullerades omgående. Den åldrande drottningen, övertygad om sin egen gudomlighet, nöjde sig inte med detta utan lät också förbjuda utövandet av kristendomen och brutalt mörda flera av dess konvertiter. Sitt blodiga regemente till trots blev Ranavalona I en vördad regent, och under hennes styre lyckades den väldisciplinerade madagaskiska armén repellera franska såväl som brittiska försök att kväsa öns självständighet. 

Efter Ranavalonas död 1861 följde ett par år av blodiga religiösa och politiska fraktionsstrider innan Rasoherina I (1863-1868) kunde krönas till drottning 1863. Den nya monarken gifte sig inom kort med sin premiärminister, Rainilaiarivony, som redan hunnit med att avverka ett inte oansenligt antal fruar. Den västorienterade Rainilaiarivony var en mycket skicklig politiker som sammantaget skulle komma att reagera Madagaskar i över 30 år.

När Rasoherina så dog lät den giftassugne Rainilaiarivony äkta hennes syster och tillika tronföljaren, Ranavalona II (1868-1883), som delade sin makes vurm för allt europeiskt. De övergick båda två till protestantismen och lät införa den ena europeiska nymodigheten efter den andra. När sedan den unga och vackra Ranavalona III, den sista i raden av Hovaregenter, uppsteg på tronen tvingades också hon att gifta sig med den maktlystne Rainilaiarivony, som ju var hennes svärfar.

Madagaskars och Hovadynastins öde beseglades på Berlinkongressen 1885 där de ledande europeiska makterna slutligen styckade upp Afrika emellan sig. Storbritannien gav Frankrike fria händer på Madagaskar i utbyte mot överhögheten på Zanzibar, och därefter var det bara en tidsfråga innan Hovadynastins interludium skulle komma till sitt slut. Fransmännen intog Antananarivo 1895, och två år senare kungjordes att Madagaskar hade upptagits i det franska imperiet. Den tidigare så frangofila Ranavalona III fick spendera återstoden av sitt liv i exil i Algeriet där hennes franska förmyndare förbehållslöst kunde hålla ett öga på hennes förehavanden.     

Lurik rekommenderar: Keith Laidler. Female Caligula: Ranavalona, the mad Queen of Madagascar. Wiley 2005. 

Sigrid Storråda, friarna och hämnden

2010/11/16 § Lämna en kommentar

Sigrid Storråda är en mytomspunnen men fascinerande kvinna som levde under sen vikingatid. Hon gör sig för oss till känna genom de Isländska sagorna som en av Sveriges allra första drottningar. Hon ska ha fötts i slutet av 900-talet som dotter till hövdingen Skoglar-Toste. Troligen kom hon från en någorlunda inflytelserik familj då hennes far fick henne bortgift med ingen mindre än Sveriges första kung som är historiskt belagd annat än till namnet, Erik Segersäll kung mellan 970 och 995.

Erik skilde sig emellertid från Sigrid men då han senare led sotdöden erhöll Sigrid, som tack vare äktenskapet var en förmögen kvinna, status som kungaänka vilket gjorde henne till ett hett byte på äktenskapsmarknaden. Friare saknades inte, Sigrid förefaller ha kunnat vraka och välja bland en aldrig sinande ström av makthungriga småkungar som med diverse lockmedel sökte brudsängen. Dock föll det sig så att Sigrid inte var det minsta intresserad, hon ville styra sig själv och ville inte ge upp sitt oberoende som änka.

De Isländska sagorna förtäljer att hon en dag uppvaktades av två friare, östervägskonungen Vissivald och Harald Grenske Opplänningakonung. Sigrid var måttligt road av frieriet men bjöd ändå in de båda herrarna och deras hirder till sin hall. Som seden var vid den här tiden bjöd hon gästerna på rikligt med alkohol vilka inte var de som spottade i glasen utan söp sig rejält rusiga. Sigrid tänkte nu sända ett budskap till alla framtida friare. Hon och hennes egen hird smög sig under natten ut ur hallen och tände på den. Eldsvådan blev våldsam, båda friarna och alla deras män brann inne, de som togs sig ut slaktades av Sigrids hird som hade omringat byggnaden just för detta ändamål.

Detta illdåd fick naturligtvis effekt, dock inte den önskade. När Norges kristna kung Olav (Sigrid trodde på asarna) nåddes av ryktet om denna handlingskraftiga kvinna förstod han att hon skulle bli en utmärkt gemål och sände en kunglig delegation. Trotts sin tidigare illvilja mot äktenskap tackade Sigrid nu ja, troligen av makthunger då drottning av Norge var bland det finaste en kvinna kunde bli vid den här tiden i Norden.

Olav lät sända en tung guldarmring i gåva till Sigrid som inte var mindre förmäten än att hon lät sina egna guldsmeder granska dess äkthet. Hon fick sina misstankar bekräftade, ringen var inte av solid guld. Hon lät nu Olav veta vad hon tyckte om gåvan när de väl möttes i Kungälvs fästning. Detta möte fallerade ytterligare då Sigrid förklarade att hon vägrade tro på den svaga krista Guden. Olav ska då ha givet henne en örfil och skrikit ”Hur kan du tro, ditt gamla skrynkelskinn att jag vill ta dig till hustru om du inte tror på Gud!”. Sigrid gav som svar prov på sin spådomsförmåga och yttrade ”Detta slag skall en gång bliva din banne!”.

Och nog blev det Olavs banne. Sigrid gifte sig nu med den danska kungen Sven Tveskägg och började ruva på ännu en gruvlig hämnd. Snart eggade hon sin nya man och sin son kung Olov Skötkonung (som hon fått med Erik) mot den norske regenten. Vikingadramat fick sin upplösning vid det legendomsusande slaget vid Svolder där Svens, Olovs och norska motståndare till Olav förenade flottstyrkor mötte den norske kungens enorma flotta.

Berättelserna om slaget är kraftigt överdrivna. Olavs konungaskepp, Ormen Långe, ska ha varit bemannad med inte mindre än tusen krigare varav en ska ha varit en bågskytt med en skicklighet och styrka som får Robin Hood att likna en gröngöling på området. Det episka slaget böljade fram och tillbaka men slutligen så brast bågsträngen för nämnda bågskytt varpå han yttrade ”Norge ur din hand” som svar till Olav när han frågade vad som small. När så de allierade bordade Ormen Långe valde Norges konung drunkdöden därmed fick Sigrid sin slutliga hämnd.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade äktenskapLuriks Anakronismer.