Konstnären som gjorde en tavla: Winston Churchills omvända Dorian Gray

Winston Churchills (1874-1965) andra sejour som brittisk premiärminister, mellan 1951 och 1954, har inte gått till historien som vare sig hans eller landets lyckligaste. Den tjurige gamle premiärministerns alla idiosynkrasier till trots beslutade parlamentet att den åldrade krigsherren förtjänade att hyllas på sin 80-årsdag varpå man skramlade för att bekosta ett porträtt av Churchill. Målaren som sedermera vanns för uppdraget var ingen mindre än Graham Sutherland (1903-1980), en allaredan erkänd porträttmålare av rang.

Under sommaren 1954 satt så också Churchill, själv en engagerad amatörmålare, modell åt Sutherland som visste att ha det färdiga porträttet klart under hösten samma år. Den 30 november 1954 hölls så en påkostad ceremoni till Churchills ära där tavlan var tänkt att avtecknas och för första gången beundras av allmänheten. Avteckningsceremonin följdes dock inte av applåder utan av ett öronbedövande mumlande – porträttet var ingalunda vad någon av de församlade väntat sig.

Konsternationen orsakades inte av att porträttet inte var slående likt Churchill själv, tvärtom. Problemet var snarare att porträttlikheten var alltför markant påtagbar. Figuren som avtecknade sig på duken var nämligen den av stel, 80-årig gubbe med ena benet nere i graven och inte alls som den energirika och beslutsamma krigsledare vilken Churchill älskade att framställa sig själv som.

Sutherlands skiss på Churchill från sommaren 1954 som låg till grund för den berömda målningen.

I sitt anförande höll Churchill, som hatade målningen för glatta livet, masken, åtminstone nästan. Visserligen prisade han konstnären i smäckra ordalag och tackade ödmjukast för den ynnest som tillägnats honom men han sade också att konstverket var ett ”utmärkt exempel på modern konst”. Till saken hör att den ärkekonservative Churchill inte ska ha haft mycket till övers för modern konst. Också bland deltagarna var omdömena om porträttet blandade, flera konservativa parlamentsledamöter kallade den öppet för en ”disgrace”.

Efter avslutade högtidligheter följde Sutherlands hatade målning med Herr och Fru Churchill till villan i Chartwell. Efter att Churchills hustru, lady Clementine (1885-1977), avlidit 1977 framkom det att samma person med största sannolikhet låtit förstöra tavlan redan 1954 eller 1955. Tydligen ska Winston ha blivit melankolisk bara vid blotta åsynen av porträttet. Nyheten om Sutherlands förstörda målning utvecklades till något av en debatt. Visserligen var porträttet makarna Churchills privategendom, men hade de verkligen rätt att förstöra ett konstverk bekostat av parlamentet och skapat av en erkänd brittisk konstnär?

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att det gick aningen bättre när parlamentet år 2007 skulle hylla Storbritanniens andra konservativa politiska ledstjärna, ”Järnladyn” Margaret Thatcher (1925-2013). Vid sitt anförande efter den imposanta bronsstatyns avteckning deklarerade Thatcher: ”Jag hade nog föredragit järn, men brons duger. Det rostar trots allt inte”.

Margaret Thatcher med sin staty 2007.

Rumsren pedofili für alle; institutionaliserandet av pederastin i Antikens Grekland

Pederastin, eller ”gossekärleken” som den franska filosofen Michel Foucault kallade den, var ett utbrett fenomen i Antikens Grekland och handlade i grunden om ett sexuellt förhållande mellan en minderårig pojke och en välboren äldre man. Det vore ingen överdrift att påstå att i princip alla medlemmar av det grekiska politiska och intellektuella ledargarnityret också var hängivna pederaster, däribland prominenta figurer såsom Solon, Pythagoras, Sokrates och Platon; liksom gudarna, däribland Zeus, Apollo, Poseidon och Herakles.

Pederastin institutionaliserades på ett tidigt stadium i det antika Greklands gymnasier; ett ord som härrör från grekiskans ”gymnos” – eller kort och gott ”naken” på svenska. I dessa gymnasier fostrades gräddan av Greklands ungdom såväl fysiskt som psykiskt av belevade filosofer och ärrade veteraner från slagfälten. På schemat stod fribrottning, löpning och filosofiska diskussioner; samtliga övningar genomfördes givetvis i fullständig nakenhet under överinseende av de åldersstuckna ”pedagogerna”.

Under inspektion av ungdomarnas utveckling inom filosofin såväl som de atletiska grenarna kunde sedan de pilska ”pedagogerna”, eller erastes (äldre älskare), välja ut sina favoriter bland de i regel ännu inte könsmogna eromenos (ungefär: yngre kärleksobjekt). Den utvalda eromenos erhöll därmed rollen som erastesunga älskare och fick i gengäld emottaga privatlektioner som kunde visa sig väl så viktiga för att skaffa sig någon form av företräde i karriären.

Detta må låta väl så osmaklig för en nutida läsare som i regel bidragit till de pedofila böjelsernas stigmatisering. Kanske man ändå måste se institutionaliserandet av pederastin i Antikens Grekland med samtida grekers egna ögon. Pederastin utgjorde nämligen en socialt accepterad rituell passage och kulturell norm som, utan knotande, genomgicks av generationer av unga greker. För Antikens greker framstod därför pederastin som en pedagogisk institution inom vars egid erastes framstod som de unga eremenos välvilliga mentorer och vägvisare.

Det normala var att f.d. eremenos sinom tid bildade egna familjer, gjorde framstående förtjänster inom administrationen, militären eller akademin och vid ålderdomens inträde skaffade sig egna eremenos. Skulle dock, mot förmodan, den f.d. eremenos hålla fast vid homofila böjelser även vid vuxen ålder blev han i regel brännmärkt som kinaidos (ungefär: en man som frivilligt tar en kvinnas roll)

Pederastins primära apologet i det moderna västerlandet var – återigen – en viss Michel Foucault som skrev följande prosaiska rader till institutionens försvar: ”In Greece, truth were linked in the form of pedagogy by the transmission of a precious knowledge from one body to another; sex served as a medium for initiations into learning.”

Pederastin har levt vidare under århundraden genom förmedlingen av grekiska konstverk skapade under den antika kulturens guldålder. Medan romarna symboliskt använde översvallande stora och erigerade penisar på konstverk och artefakter för att förmedla och besegla sin makt återspeglar deras grekiska motsvarigheter effiminerade tonårskroppar med diminutiva könsorgan. Här träder återigen pederastin in i bilden. På sina konstverk, och då framförallt amforor, gjorde grekerna i regel narr av utomstående rasers och etniciteters överdimensionerade könsorgan medan de själva fann den största skönhet i den oförstörda tonårspojken ännu outvecklade penis och oantastade kropp.

Lurik rekommenderar: Michel Focoult. Sexualitetens historia 1: Viljan att veta. Daidalos 2002.

Pederasti som motiv i antik grekisk konst.

Österländska yoghurtmysterier; om mytbildningen kring den georgiska ålderdomen

Alltsedan slutet av 1800-talet har forskare världen över fascinerats av hur människor, boende i de mest karga och oländiga delarna av det bergsbeprydda Kaukasus, kunnat ståta med en oproportionerligt hög andel virila och synnerligen välmående åldringar vars antal inte överträffats någon annanstans på klotet.

I det fjärran Abchazien (fram till 2008 de jure lydande under Georgien) uppnår exempelvis en av trehundra den aktningsvärda åldern av 100 år eller mer. Motsvarande siffror från det betydlig mer ekonomiskt välmående USA ger vid handen att endast tre personer utav 100 000 får den tvivelaktiga äran att uppleva sin 100-års dag.

I Sovjetunionen var man i regel övertygad om att de revolutionära landvinningarna och det radikala omstöpandet av samhället som dessa bidrog till i det långa loppet skulle garantera människorasen ett långt och vitalt liv; att bli 120 år och uppåt skulle inom kort inte vara någon ovanlighet. Sovjetunionens ledargarnityr riktade därför på ett tidigt stadium sina blickar mot Georgien, och mellan 1930 och 1980 var sovjetiska gerontologer i färd med att söka utröna mysteriet bakom kaukasiernas imponerande livslängd.

Resultaten från dessa massiva forskningsinsatser var i många avseenden häpnadsväckande. Forskarna stötte bland annat på en viss Shirali Mislimov som enligt sitt pass uppnått en ålder på otroliga 168 år. Shirali Mislimov hade som flertalet andra georgiska åldringar sitt liv djupt rotat i hembyn, vilken han i princip aldrig lämnat, och skötte fram till sin död 1973 omsorgsfullt om den fruktträdgård han låtit plantera år 1870. Denna märkliga man förstummade de hänförda sovjetiska forskarna med sina livfulla minnen om Krimkriget 1853-56. Vid sin död lämnade Mislimov efter sig sin änka på nätta 120 år vilken han äktat 102 år tidigare.

Trots decennier av forskning lyckades inte Sovjetunions gerontologer finna ”ungdomens källa”. De teorier som trots allt framkastades var långt ifrån revolutionerande utan ansluter sig i sak till de teser gällande god hälsa och långt leverne som dominerar i dagens debattklimat. Således förklarade man georgiernas beaktningsvärda ålder i termer av proteinrik kost som gärna sköljdes ned med generösa mängder starkvin, tillgång till mineralrika vattenkällor, uppseendeväckande hög sexuell aptit på ålderns höst, samt avsaknaden av stressmoment i närmiljön.

Efter Sovjetunionens slutgiltiga kollaps 1991 övertog amerikanska forskare stafettpinnen och färdades i drivor till det fjärran Kaukasus. Emellertid har svaret på gåtan också för dessa fortsatt vara höljt i dunkel. De många mötena mellan överlästa amerikanska gerontologer och flegmatiska georgiska åldringar har dock gett upphov till diverse humoristiska anekdoter. Vid ett tillfälle ska exempelvis en amerikansk professor ha utbringat en skål för sin bordsgrannes hälsa. Han antog att den georgiska pensionären jämte honom var i sjuttioårsåldern, och önskade därför åldringen att uppnå samma aktningsvärda ålder som Moses. Bordsgrannen blev rosenrasande över yttrandet av dessa ord och spottade instinktivt ut vinet över middagsbordet. Till saken hörde att mannen ifråga vid tillfället var 119 år gammal, och Moses dog ju som bekant vid 120 års ålder.

Anledningen till att vi i Väst ändå är medvetna om den kaukasiska ålderdomens mysterier har väldigt lite att göra med vare sig sovjetisk eller amerikansk gerontologiskt forskning. Istället är det nämligen så att det mellan 1973-78 dök upp reklamsnuttar i den amerikanska etern, inspelade på plats i Georgien, som visade georgiska åldersmän och rynkiga gummor som njöt sitt otium genom att hinka i sig litervis med yoghurt. Bakom denna innovativa och ytterst framgångsrika reklamkampanj låg företaget Dannon som givetvis sökte förmedla budskapet om att deras produkt (yoghurt) utgjorde nyckeln till ett långt och
lyckligt liv. Ungdomens källa torde således vara fylld med yoghurt.

Shirali Mislimov

När den röda floden ebbat ut; klimakterievetenskap under 1600-talet

Föreställningen om att hög ålder under medeltid och tidigmodern tid, till skillnad från idag, på grund av sin ovanlighet medförde respekt och vördnad är i mångt och mycket en myt som tämligen nyligen avslöjats av en smärre skara gerontologiskt inriktade historiker. I själva verket var ålderdomen även under denna tid ingen dans på rosor, särskilt om protagonisten ifråga råkade ha oturen att vara kvinna.

Alltsedan Aristoteles (384-322 f.kr.) dagar utgick de inom läkekonsten invigda ifrån att människokroppen bestod utav fyra ”temperament”, eller kroppsvätskor: blod, slem, svart galla och gul galla. Dessa var i sin tur kopplade till en elementär ekvivalent: värme, torka, kyla och väta. Med risk att förirra läsaren i denna synnerligen komplexa kvasibiologiska teoribildning bör det nämnas att denna läkekonstens konstitutionella grundpelare, liksom sin kinesiska motsvarighet, anmodade att en balans mellan ”temperamenten” var synonymt med en god fysisk och psykisk hälsa.

Aristoteles, som var en misogyn kvinnohatare av rang, postulerade med emfas att mannens säd essentiellt var god, medan kvinnas menstruation var av ondo. Dessa grundlösa antaganden var något som 1600-talets medicinska auktoriteter tog på största allvar och sökte inlemma inom ramen för den nyss nämnda teorin.

Eftersom kvinnas menstruationsprocess innebar att blodet (värmen) lämnade kroppen var 1600-talets förståsigpåare övertygade om att fenomenet rubbade den fysiologiska och till temperamenten bundna balansen i kroppen. Detta innebar att den arma kvinnan blev nyckfull till sin natur, samtidigt som alla tillstymmelser till rationellt och ”manligt” tänkande evaporerade ur kroppen tillsammans med menstruationen.

Inte heller var den stackars kvinnan fredad när menstruationen upphörde under ålderns höst, utan tvärtom hade hon då gått ur askan in i elden. Samma bigotta föreställningsvärld, ytterst härrörande ur Aristoteles mindre minnesvärda proklamationer, gjorde nämligen gällande att klimakteriet innebar att det ”förorenade” blod som var ämnat att lämna kvinnans kropp omvandlades till fysiologiska och själsliga toxiner inuti hennes sköte. Processen gav upphov till att kroppen sakteliga vittrade sönder medan hon moraliskt och själsligt förgiftades av den till toxin transformerade introverta menstruationen.

Naturligtvis ledde denna misogyna teori, vars verklighetsfrånvända postulat behandlades som vetenskapliga axiom, till att 1600-talets lärda led av en veritabel klimakteriehysteri. På vissa platser i Europa påstods det att en kvinna i klimakteriet kunde få ”gräs att torka, frukt att ruttna och trä att dö”. Andra hävdade med bestämdhet att närvaron av en ”klimakteriekossa” orsakade hundar att bli galna och speglar att spricka.

Denna mytbildning bidrog i sin tur till att det i första hand var ålderstigna gamla gummor i klimakteriet som blev stigmatiserade som trollpackor under de stora häxprocesserna under 1600-talet. Argumentet var givetvis att avsaknaden av månatliga blödningar hade förpestat dessa arma megärors förstånd så till den milda grad att de frivilligt vänt sig till Hin Håle själv. Det var först i kölvattnet av Upplysningens insteg på den europeiska scenen i mitten av 1700-talet som Aristoteles patriarkala menstruationsteori kom att desavoueras och omständigheterna kring klimakteriet att avdramatiseras.  

Gamla stötar man minns; om virilitetens vikt på ålderns höst

Från antikens glansdagar fram till 1800-talets mitt var människor övertygade om existensen av lyckosamma personer i omgivningen som nått en rent fabulös ålder. Detta hängde givetvis ihop med att bibelns skrönor allt som oftast togs bokstavligen, vilket innebar att man med Guds försyn utan svårighet kunde uppleva sin femhundrade födelsedag. Fantasifulla historier om särskilt gamla och skröpliga personer florerade därför i Europa alltsedan Medeltidens början och kom att ge upphov till legender som skulle fortleva i århundraden.

En av de mest omtalade åldringar som uppmärksammats var ”Old Man Parr”, som till följd av sin exceptionella ålderdom fick audiens hos Karl I år 1635. Thomas Parr hävdade att han var född 1483 och således uppnått den aktningsvärda åldern av 152 år. Naturligtvis var det ingen som misstrodde den orkeslöse gamle mannen. Uppståndelsen vid hovet blev dock för mycket för ”Old Man Parr” som dog året därpå. Under de nästkommande 200 åren letade britterna med ljus och lykta efter någon som kunde matcha Thomas Parrs vördnadsfulla ålder och fann slutligen år 1792 en viss Henry Jenkins som påstods vara 169 år gammal.

Ålder var i sig långtifrån respektingivande och vanligt var att man gjorde narr av ålderssvaga och skröpliga människor. Liksom idag så var det emellertid ett annat ljud i skällan om gamlingen vid sidan om hög ålder också kunde ståta med en imponerande virilitet. Exempelvis blev ”krigarpåven” Julius II (1503-1513) såväl fruktad som beundrad i hela Europa då han som 70-åring i full harnesk svingade sig upp på sadeln och gav sig ut på fälttåg i hopp om att kunna ena Italien under den påvliga spiran.

Republiken Venedigs ledare mellan 1523 och 1538, dogen Andrea Gritti, var likaledes omtalad under sin tid i regeringsställning. Det berodde förts och främst på att han mellan det att han var 68 och 83 år gammal lyckades med konsttycket att producera åtminstone fem avkomlingar utanför äktenskapets hägn.

Än mer beundrad var emellertid Andrea Grittis ambitiösa föregångare som venetiansk doge: Enrico Dandolo. Denna gravt blinda men ack så våghalsiga åldring tog som nittioåring korset och ledde den framgångsrika erövringen av Konstantinopel år 1204 under det urartande fjärde korståget.

Också under 1900-talet har det varit oerhört viktigt att politiker som nått en aktningsvärd ålder tid efter annan demonstrerar sin beundransvärda fysik och ungdomliga virilitet för allmänheten; med manipulation och tjuvknep om så krävs.

Franklin D. Roosevelt (1933-1945) var exempelvis en mästare på att manipulera TV-mediet till att få det att se ut som om han verkligen besegrat sin polio och med lättare ansträngning kunde resa sig ur sin rullstol. Även om så inte var fallet inspirerade Roosevelts fabricerade vigör de krigströtta landsmännen att tro på budskapet om att Amerika kunde överkomma alla de svårtartade problem som gäckade nationen.

Senare presidenter tog givetvis lärdom av hur Roosevelt framgångrikt utnyttjade massmedia i PR-syfte. Sålunda firade George Bush Snr sin 85-årsdag med att inför ett överförtjust pressuppbåd utföra ett utomordentligt fallskärmshopp. Företrädaren Ronald Reagan var inte sämre då han som 68-åring i Vita Husets träningslokal poserade med sina översvällande muskler inför Time Magazines fotografer. Omslagsbilden på den hurtiga presidenten har gått till historien som en av USA:s mest framgångsrika PR-kupper.

Lurik rekommenderar: Pat Thane. The long history of old age. Thames & Hudson 2005

Konterfej föreställande Thomas Parr när han bevistade det brittiska hovet 1635