Den unge örnens fall: Kronprins Rudolfs självmord och liberalismens undergång i Central- och Östeuropa

2013/11/25 § 1 kommentar

Det var i en luxuös jaktkstuga i Meyerling utanför Wien 1889 som en tjänare fann den Habsburgska kronprinsen och morfinisten Rudolf (1858-1889) död tillsammans med sin blott 17-åriga älskarinna: Marie ”Mary” Alexandrine von Vetsere (1871-1889).

Vad som egentligen hände denna ödestimma i jaktstugan i Meyerling har aldrig blivit uppdagat, men med största sannolikhet hade de unga älskade, på kronprins Rudolfs förslag, ingått en självmordspakt. Efter att ha rannsakat de inblandades dagböcker, nagelfarit vittnesmål och låtit arkeologer undersöka kvarlevor tillhörandes de båda självmördarna har historiker kommit fram till att den gravt deprimerade kronprinsen antagligen, med sin unga älskarinnans tillåtelse, låtit förgifta densamma varefter han själv drack sig modig på cognac för att slutligen skjuta huvudet av sig själv. Men historien är som sagt omtvistad.

Detta var milt uttryckt en oerhört skandalös affär. Rudolf var inte bara arvinge till den Habsburgska tronen men kejsar Franz Josefs (1830-1916) och kejsarinnan Elisabeths (1837-1898) enda överlevande son. Emellertid utvecklades han från tidig ålder till en obstinat och melankolisk natur. Att det på sexualitetens räjong ryktades om att han led av homofila böjelser och dessutom inledde flera snudd på pedofila romanser (”Mary” var blott 15 år när hon för första gången delade säng med den 29-årige tronarvingen) må vara förlåtet. Att han vid tiden för självmordet var gift med den högt aktade belgiska prinsessan Stephanie, ansågs värre. Värst av allt var emellertid att den intellektuelle men mentalt bräcklige Rudolf var en vän av liberalismens evangelium och föredrag att omge sig med allehanda reformister. Denna liberala fäbless var ingenting arbetsmyran Franz Josef hade mycket till övers för; han hade inte mycket till övers för ideologier överhuvudtaget, utan satte i gammal god tysk anda ”plikten framför allt” och ägnade plikttroget merparten av sin långa regeringstid framför skrivbordet.

Kronprins Rudolf och prinsessan Stephanie

Kronprins Rudolf och prinsessan Stephanie

Kejsarparet agerade snabbt, trots sorgen, för att undvika en internationell jätteskandal. Kejsarinnan Elisabeth vägrade inse Rudolfs roll i det makabra dubbelsjälvmordet utan anklagade den unga ”Mary” för att ha förlett och antagligen mördat den sinnessvaga tronarvingen. På den förkrossade kejsarinnans befallning fördes ”Marys” kropp, trots hennes inflytelserika familjs enträgna böner, skyndsamt till en allmän kyrkogård och begrovs i all hast.

Rudolfs kadavers öde var minst lika intrikat. Den fullständigt förkrossade kejsaren Franz Josef – han skulle av ett ödets nycker under sitt långa liv mista sina älskade på de mest makabra vis – tvingades be påven på sina bara knän om att förse sonen med en kristlig begravning. I traditionell katolsk diskurs – som givetvis utgjorde en ideologisk hörnsten i den Österrikisk-Ungerska dubbelmonarkin – var självmördare utestängda från himmelen och därmed också en sakral gravsättning. Franz Josefs böner fann dock gehör hos påven som välvilligt nog tillerkände Rudolf en kristlig begravning med anledning av att tronpretendenten med största säkerhet var sinnesförvirrad (en förmildrande omständighet) vid självmordstillfället. Kejsarparets familjelycka var dock förstörd för all framtid; efter det makabra dubbelsjälvmordet uppträde den tillintetgjorda kejsarinnan Elisabeth – vars förhållande till den oregerliga sonen varit ansträngd – alltid i svart vid offentliga sammankomster.

Rudolfs självmord innebar den embryoniska konstitutionella liberalismens frånfälle i det Habsburgska imperiet. Inte nog med det, hans död symboliserade på många sätt liberalismens gravsättning i hela Central- och Östeuropa. År 1881 föll den ryska liberalismens försvarare och tillika de livegnas frigörare tsar Alexander II (1818-1881) offer för ett ohyggligt anarkistiskt terrordåd. Hans efterföljare kom, till Rysslands stora förtret, att bli reaktionismens förelöpare på den europeiska scenen. I Tyskland, likaså, avled den liberala kejsaren Fredrik III (1831-1888) i halsstruma år 1888 efter att ha reagerat i blott 99 dagar (den en gång så kraftfulla tronarvingen var under sin korta regeringstid i det närmaste helt oförmögen att tala överhuvudtaget). Istället kom det tyska kejsarriket i händerna på Fredriks brådmogna och egenmäktiga son, en viss Vilhelm II (1859-1941).

Självmördaren Rudolf på lit de parade.

Självmördaren Rudolf på lit de parade.

Finlandsnostalgi: varför de ryska tsarerna älskade att semestra i Finland

2012/10/22 § Lämna en kommentar

Freden i Fredrikshamn år 1809 och Sveriges förlust av sin östra rikshalva, Finland, kom sent omsider att accepteras av svenskarna. Finland hade trots allt betraktats som en naturlig del av rikets kärnområde. Finnarna, å andra sidan, fann sig, med vissa förbehåll, förhållandevis snabbt väl tillrätta i situationen som en perifer rysk provins, om än med sina sedvanliga ”svenska” rättigheter i behåll.

Tilltron och lojaliteten tog sig till och med sådana uttryck att få andra landsändar i det vidsträckta ryska imperiet hyllade dess enväldiga monark, vid denna tid tsar Alexander I (1777-1825), såsom i det nyerövrade Finland. Finnarnas kärlek klingade ingalunda obesvarad. Under närmare 100-års tid skulle de hårt ansatta ryska tsarerna – vars liv ständigt hotades av anarkister och trolösa nihilister på hemmaplan – finna en fridstad i det till synes idylliska Finland.

Finlands erövrare, Alexander I, gjorde sin Eriksgata genom Finland år 1819. Tsaren, som annorstädes beskyddades av ett koppel trogna kosacker for genom sin nyerövrade provins nära nog utan livvakt. I sin dagbok skrev Alexander att: ”Jag sofver tryggt hos mitt finska folk. Deras kärlek är allt jag behöver”. Alexander I, som aldrig varit en vän av den sardoniska ryska livegenskapen, fortsatte att berätta om sina värdar: ”Det syns nog att människorna här aldrig slafvar eller tvungna att krypa till för hårda egendomsherrar. – Det gör mig godt i hjärtat att se detta folk”.

Även Alexander II (1817-1881) vurmade för Finland och fick i gengäld det finska folkets trofasta kärlek. Under en supé hos brukspatronen i Tammerfors råkade en nervös kypare spilla ut sås över tsarens uniform varom denna av nödtvång fann sig tvungen att byta utstyrsel. Alexander II återvände dock glad i hågen och gav den hispiga kyparen, vid namn Heikki Ståhlberg, en dusör om 60 rubel. Den otursförföljda, om än aningen rikare, kyparen ifråga fick i fortsättningen genomlida livet under smeknamnet ”Sås-Heikki”.

Den storsvullna Alexander III (1845-1894) var nog annars den ryska tsar som kom att uppskatta Finland och dess naturskatter mer än någon av annan sina gelikar. Tsaren och hans tsarevna, den danskfödda Maria Fjodorovna (1847-1928), tillbringade mången sommar i den finska skärgården där de fann en arkadisk tillflyktsort från den ryska huvudstadens politiska käbbel och de ständiga anarkistiska mordhoten.

Alexander III, också kallad bondetsaren, älskade verkligen sina semestrar i Finland och ägnade i huvudsak dagarna åt att snickra och fiska. Vid ett tillfälle ska han barskt ha avfärdat en bunt brådskande telegram från huvudstaden med den snärtiga repliken: ”när tsaren av Ryssland metar, kan Europa vänta”. En annan anekdot behandlar en viss gumma vid namn Serafina Lindblad. Hon hade vid tillfälle besvär med att dra upp fisksump varpå hon hötte näven åt den reslige karl som stod jämte henne och röt åt denne att han skulle hugga i och inte stå och lata sig. Karlen ifråga råkade naturligtvis vara tsar Alexander III. Gumman Serafina Lindblad blev hädanefter känd som ”Kejsar-Fia” och erhöll ensamrätten till att leverera fisk till den kejserliga jakten då kejsarparet besökte Finland.

Lurik rekommenderar: Max Engman. Ett långt farväl: Finland mellan Sverige och Ryssland efter 1809. Atlantis 2009.

Tsar Alexander III

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade Alexander IILuriks Anakronismer.