Någonting i hästväg; den ”symboliska” maktstriden över arvet efter det litauiska storfurstendömet

2011/05/25 § Lämna en kommentar

Alltsedan den litauiska respektive vitryska/belarusiska nationalstaten upprättades i kölvattnet av det ryska tsarrikets militära och politiska kollaps 1918 (även om den sistnämnda blott var en papperskonstruktion som inom kort dukade under inför politiska realiteter), har de både trätobröderna aspirerat på att just deras stat är den rättmätiga arvtagaren till det medeltida storfurstendömet Litauen.

Det moderna Litauen har någorlunda framgångrikt tillskansat sig rätten att ur ett internationellt perspektiv definiera sin nationalitet och historia med utgångspunkt i det litauiska storfurstendömet. För Belarus, och särskilt landets yngre och mer västorienterade generation, är identifikationen med det medeltida storfurstendömet av stor betydelse då landet i annat fall skulle sakna ett ”historiskt existensberättigande” som är avhängt Rysslands och Sovjetunionens. Genom att ihärdigt hävda att Belarus historiska rötter kan spåras till det litauiska storfurstendömet gör man alltså, om än inte alltid medvetet, en politisk och nationalistisk markering som syftar till att separera den vitryska identiteten från den dominerande ryska.

Trots att få internationella experter har låtit sig övertalas av de vitryska argumenten så bör det framhållas att dessa inte helt saknar relevans. Det kan med visst fog hävdas att det litauiska storfurstendömets vagga kan förläggas till Navahrudak; numera beläget i norra Belarus. Skriftspråket som avvändes i det multikulturella imperiet, vilket innefattade såväl judar som araber och tartarer, var därutöver distinkt besläktad med den moderna vitryskan. Utöver dessa undantag har dock flertalet av de fabulösa hugskotten och historiska tolkningarna fabricerade i Belarus bestämt tillbakavisats.

Oberoende av vilken stat som med störst rätt kan identifiera sig som det litauiska storfurstendömets rättmätiga arvtagare har bägge kontrahenter återanvänt en mängd av de myter och symboler man förknippar med det medeltida imperiet. Mest omstritt i floran av medeltida symboler torde vara ”Vytis”, den vita riddaren, som numera stoltserar på Litauens statsvapen och som poserade jämsides med den polska örnen på det polsk-litauiska samväldets (1569-1795) storslagna vapensköld.

Efter att självständigheten konsoliderades 1918 valde båda stater att låta ”Vytis” bli en symbol för den egna nationen, och samma sak inträffade 1991 efter att man kastat av sig totalitarismens ok. Att det självständiga Belarus, i likhet med sitt grannland i norr, antog det litauiska storfurstendömets bärande symbol retade gallfeber på den litauiska makteliten och tiraderna haglade över gränsen de kommande åren. Såväl 1918 som 1991 vägrade stundtals litauiska myndigheter att acceptera vitryska pass som avbildade ”Vytis”. Och även om Alexander Lukashenka 1996 valde att förkasta ”Vytis” till förmån för gamla invanda sovjetiska symboler förespråkar många vitryssar fortfarande att ”den vita riddaren” är den enda riktiga sinnebilden för Belarus.  

Intressant nog är det enda som skiljer det litauiska statsvapnet från sin vitryska motsvarighet, förutom färgsättningen, hästens svansföring: medan den litauiska hästen ståtar med en hög svansföring så har den vitryska hästen svansen vilande i nedåtlutande läge. Skadeglada litauer påpekar gärna, med stöd från diverse hästexperter, att en hög svansföring vittnar om glädje och upphetsning medan en låg svansföring, å andra sidan, tyder på trötthet och likgiltighet. 

Litauens statsvapen där Vytis häst paraderar med sin stolta svansföring

Belarusiska glasskupper vi minns

2010/08/30 § Lämna en kommentar

År 2009 kommer med säkerhet att bli ihågkommet som de stora glasskuppernas år i Belarus. Glass blev otroligt nog den gemensamma nämnaren för Belarus deltagande i Eurovision Song Contest och en av de mest humoristiska men samtidigt ouppmärksammade politiska pr-kupper i modern tid.

Låt oss börja med Eurovision Song Contest som efter den skandalomsusade ryska poppstjärnan Dime Bilans seger i Belgrad det föregående året denna gång tog plats i Moskva. Till detta spektakel hade Belarus valt att ställa upp med sin egen motsvarighet till Dime Bilan, Pjotr Elfimov; en blonderad östslavisk Adonis. Det belarusiska kulturministeriet verkade dock inte hysa någon större tillit till Elfimovs musikaliska förmåga och bristande tonsäkerhet, utan fyllde flera lastbilar med souvenirer och nischade pr-produkter som skulle distribueras bland journalister och andra utländska intressenter på plats i Moskva. Elfimov själv uppmärksammades när han inför tv-kamerorna delade ut nytillverkad belarusisk vodka som bar hans eget namn och kom komplett med hans nuna avbildad på buteljetiketten.  

Den belarusiska delegationen förde också, till de utländska gästernas stora förfäran, med sig flera ton glass till Moskva i syfte att vinna sympatier och fiska välbehövliga röster. Glasskuppen slutade till kulturministeriets förtret dock i katastrof sedan den belarusiska delegationen misslyckats med att rekvirera nödvändiga kyl- och frysanläggningar från sina ryska värdar. Deras vägran att bistå Pjotr Elfimov och dennes kumpaner slutade med att ett par lastbilar innehållande tonvis av glass smälte väl framme i Moskva.

 Året kännetecknades också av ökad politisk polarisering och konflikt mellan regimerna i Minsk och Moskva. Belarus underlåtande av att återbetala sina skulder samt President Lukashenkas obstinata vägran att erkänna Syd-Ossetien och Abakhasien utgjorde två av flera allvarliga stöttestenar. Moskvas hämndaktion, som av vissa påståtts ha regisserats av Vladimir Putin själv, var dock lika genial som den var delikat.

 Under hösten 2009 lanserades en ny ryskproducerad glass i Belarus som snabbt blev omåttligt populär, främst på grund av sitt låga pris. Glasskuppen retade gallfeber på den politiska eliten i Minsk; inte på grund av att Lukashenkas koryféer kände någon form av repulsion vid tanken på rysk glass utan för att glassen ifråga var vit-röd. Att färgen orsakade huvudbry och konsternation berodde naturligtvis på att glassen symboliserade den belarusiska oppositionens vit-röda flagga, vilken Lukashenka förbjöd i officiella sammanhang 1994 då den gamla Sovjetfanan dammades av och återinfördes. Varje avnjuten glass blev därför en potentiell politisk markering riktad mot den sittande regimen. Lukashenka och dennes anhang fick dock finna sig i denna förödmjukelse eftersom ett eventuellt förbud mot importen av den ryska glassen med största sannolikhet skulle innebära ryska handelsrestriktioner, något som den hårt ansatta belarusiska ekonomin inte skulle kunna mäkta med.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade Alexander LukashenkaLuriks Anakronismer.