Starkölsstigmatisering: Hur Hans-Gunnar Liljenwall blev den olympiska idrottshistoriens första dopingfall

Naturligtvis är det så att svenska idrottare, till skillnad från amoraliska finnar, ryssar och annat patrask, med få undantag, aldrig skulle drömma om att begagna sig av doping för att förbättra prestationsförmågan. Denna övertygelse tycks delas av ett inte ringa antal svenskar. Man bör då betänka att den första olympiska atlet i världshistorien som fälldes för doping faktiskt var svensk.

Det var under OS i Mexico City 1968 som rutinmässiga dopingkontroller för första gången genomfördes i olympiska sammanhang. Även om kontrollerna var minst sagt bristfälliga med våra dagars standard så genomfördes dessa dock grundligt och kontinuerligt; i regel testades samtliga aktiva idrottare efter varje avverkad gren. Inför OS hade Sverige ett osedvanligt starkt herrlag i modern femkamp (idrottsgrenen är i sig en svensk uppfinning som infördes under OS i Stockholm 1912) med klara medaljchanser, både individuellt och i lag. I denna trupp ingick den inte ont anande Hans-Gunnar Liljenwall, vars namn snart skulle skrivas in i idrottshistoriens annaler.

Liljenwall hade tagits med på nåder i den svenska OS-truppen. Han var visserligen en erfaren och etablerad femkampare men hade rykte om sig att drabbas av nervsvikt och misslyckas i avgörandets stund. I den individeuella femkampen hade dock Liljenwall gjort bra ifrån sig och slutat på en meriterande åttondeplats. I den påföljande lagtävlingen, där Liljenwall representerade Sverige tillsammans med Björn Ferm och Hans Jacobsson, överträffade dock Liljenwall och hans landslagskamrater sig själva. Inför avslutande grenen, d.v.s. luftpistolskytte (övriga grenar inkluderar fäktning, hästhoppning, simning och löpning), hade Sverige medaljvittring ;  allt hängde nu på att Liljenwall – som var känd för att misslyckas när det gällde som mest – kunde hålla sina dallriga nerver i styr.

Hans-Gunnar Liljenwall som aktiv.

Det ska i sammanhanget nämnas att Liljenwall långtifrån var ensam om att lida av nervositet inför det avslutande skyttet, inte heller var han vare sig den förste eller siste femkampare att söka beprövade omvägar för att kunna hålla nerverna i styr. Under Liljenwalls tid som elitidrottare var det särdeles vanligt att femkampare tog till alkohol eller lugnande preparat för att minimera riskerna för ett ödesmättat haveri. Så även Liljenwall.

En dryg halvtimma före det avgörande skyttet bäljade den orolige svensken i sig en mexikansk starköl; när denna inte verkade ha avsedd effekt stjälpte han snabbt i sig en till. Därefter tog han plats på skyttebanan, sköt en imponerande serie och kammade därmed hem bronset till Sverige (Sovjetunionen och Ungern vann guld respektive tog silver).

Den svenska medaljyran blev dock kortvarig. I den efterföljande dopingkontrollen kunde konstateras att svenskens blod innehöll mer än de 0,4 promille alkohol som var den tillåtna maxgränsen. Följden blev att Sverige förlorade sitt brons som istället postades till det franska landslaget.  Till saken hör att den olyckssalige Liljenwall var helt på det klara med dopingreglementet avseende alkohol under Spelen och var övertygad om att ett par starköl inte skulle innebära att hans promillehalt översteg nämnda maxgräns. Han hade tidigare, vid svenska tävlingar, upprepat samma ritual utan bakläxa. Liljenwalls förklaring till sin dopingavstängning blev därför smått legendarisk: Han hade tydligen underskattat det mexikanska ölets styrka, som uppenbart var starkare än det svenska starkölet han var van vid.

Efter att ha så snöpligt ha förlorat bronset och därtill blivit utpekad som en fuskare för en hel värld valde Hans-Gunnar Liljenwall att avsluta sin elitidrottskarriär (Han gjorde dock en kort men misslyckad comeback i München-OS 1972). Man får anta att han vid tillfället var mer än en smula irriterad, under samma tävlingar hade 14 atleter testats positivt för att ha inmundigat lugnande preparat – samtliga undvek straffpåföljder.  Stackars Liljenwall lyckades, trots en lång och överlag framgångsrik karriär, aldrig nå några större internationella framgångar utan har, måhända en smula orättvist, istället skrivit in sig i historieböckerna som den olympiska historiens första dopingfall.

En bild som ljuger. Hans-Gunnar Liljenwall med medalj.

 

Släkten är värst: Incest, sinnessjukdom och familjetragedier i Habsburgdynastins Österrike

Den ”habsburgska  hakan” har länge utgjort det primära fysiska kännetecknet för den ärevördiga Habsburgdynastins incestuösa degenerering under generationers lopp. Den gravt anemiska och indolenta spanske konungen Karl II, som blev den sista regenten av huset Habsburg på Spaniens tron, led exempelvis inte bara av ett synnerligt framskjutet hakparti, utan var därutöver emotionellt och mentalt handikappad (dessutom var han till följd av den systematiska inaveln i princip impotent). Incestiösa äktenskap hade alltså visserligen den fördelen att Habsburgdynastins maktställning konsoliderades, men samtidigt innebar det förvisso att släktens avkomlingarna, d.v.s. de framtida regenterna, lämnade mycket övrigt att önska.

Karl II av Spanien (lägg märke till den framskjutna Habsburgska hakan)

 

De incestuösa äktenskapsförbindelsernas effekter på den österrikiska grenen av dynastin var dock, med vissa undantag, i regel inte fysiskt förnimbara. Dynastins grand seignour, Franz Joseph I (regent 1848-1916), var exempelvis välskapt och trind redan som bebis och utvecklades till en synnerligen intelligent och plikttrogen människa välsignad med god fysisk vigör. Emellertid var det långtifrån alla av Franz Josephs många släktingar som delade dessa gåvor (hans föregångare på tronen, Ferdinand I, led av epilepsi och diverse neurologiska åkommor och såg sin abdikationsdag 1848 som den lyckligaste dagen i sitt liv). Överhuvudtaget kantades Franz Josephs rekordlånga regeringstid av diverse familjära och dynastiska tragedier.

Ingen vållade större internationell skandal och kejsarparet mer olycka än sonen, och tillika tronföljaren, Rudolf (1858-1889). Denna sensibla och depressiva morfinist tog, i ett tillstånd av armod och vanvett, som bekant sitt liv tillsammans med sin minderåriga älskarinna i den berömda jaktstugan i Meyerling. Rudolfs mor, kejsarinnan Elisabeth ”Sissi” (1837-1898), tog sonens självmord oerhört hårt (hon försökte vid flera tillfällen att kontakta sonens ande genom spirituella seanser) och anklagade livet igenom sig själv och sin familj för det makabra dådet.

Det var kanske i sig inte helt underligt. ”Sissis” kusin, Luvig II av Bayern, hade några år tidigare tagit sitt liv i ett tillstånd av sinnesförvirring. Hans bror hade slutat sina dagar på mentalsjukhus och en annan släkting led större delen av sitt vuxna liv under den pikanta vanföreställningen att hon svalt ett piano av glas.

Kejsarens yngste bror, Ludwig ”Bubi” Viktor (1842-1919), beredde pliktmänniskan Franz Joseph avsevärt huvudbry. Inte nog med att ”Bubi” tycke om att klä sig i kvinnokläder och inte gjorde någon hemlighet av sin homosexualitet, hans homoerotiska eskapader i det magnifika palatset på Ringstrasse i Wien var allmänt omtalade. När ”Bubi” dessutom hade fräckheten att på ett offentligt badhus göra allt annat än subtila närmande mot en ung officer så hade måttet rågats. Kejsaren förvisade genast den frivola brodern från hovet i Wien.

”Bubis” snedsteg var emellertid bagatellartade i jämförelse med de begångna av kejsarens gravt alkoholiserade brorson, ärkehertig Otto (1865-1909). Förutom att helt öppet fraternisera med prostituerade på Wiens gator lyckades Otto att – vid en särskilt blöt tillställning – bli utestängd av sina suparkamrater från ett av Wiens mer fashionabla hotell. Där stod han sedan, formligen stupfull och naken, bortsett från en sabel kring midjan. Givetvis ville det sig inte bättre än att den brittiske ambassadören med familj vid tillfället råkade spatsera förbi. Saken väckte internationell jätteskandal.

En ung Franz Joseph (sittandes) tillsammans med sina bröder. Från vänster: Maximilian, Karl Ludwig och Ludwig ”Bubi” Viktor.

Den  rosenrasande kejsaren, som satte dynastins prestige framför allt, skickade oavkortligen Otto på husarrest i ett kloster. Där gick det dock ingen nöd på den njutningslystne ärkehertigen; värre gick det för abbotens vinkällare som aldrig hämtade sig från besöket. Otto von Habsburg dog 41 år gammal i syfilis.

Det fanns också flera exempel på när medlemmar av Habsburgsläkten gjort sig skyldiga till såpass allvarliga malörer att kejsaren inte såg någon annan utväg än att stryka dem från listan över ”de levande”. Förbannelsen drabbade bland andra Franz Josephs kusinbarn, Louise, som gifts bort med kronprinsen av Sachsen men valde att att fly hovet i Dresden hals över huvudet tillsammans med sina barns franskalärare. Hon slog sig så småningom ned i Schweiz och gifte sig med en italiensk pianovirtuos.

Att Franz Ferdinand (1863-1914), som var son till nyss nämnda Ludwig ”Bubi” Viktor, utnämndes till tronföljare 1896 (detta år dog den förutvarande tronföljaren, den fanatiske katoliken Karl Ludwig, efter att ha druckit ”heligt vatten” från Jordanfloden) berodde ingalunda på att han stod först på tur i successionsordningen, inte heller åtnjöt han den gamle kejsarens gunst, tvärtom (Franz Ferdinand var gift med en simpel grevinna, och var det något Franz Joseph avskydde så var det morganatiska äktenskap). Det var helt enkelt så att den ärevördiga dynastin vid tillfället saknade andra kandidater som var något så när fysiskt och mentalt lämpade för uppdraget.

Tronföljaren Franz Ferdinand.

 

Insupandet av Islam på indiskt vis: Alkoholmissbruk i Mogulriket

Moguldynastin – avlägset besläktade med såväl Timur Lenk som Djingis Kahn – behärskade som bekant, reellt eller nominellt, stora delar av den indiska subkontinenten mellan 1526 och 1857. Det moguliska ledargarnityret var, på pappret, hängivna Islams påbud men kämpade trots detta genom hela sin historia (och de var ingalunda ensamma i den muslimska världen) med dess företrädares ogudaktiga fäbless för allehanda rusdrycker.

Mogulrikets galjonsfigur och grundare, Babur (1483-1530), var exempelvis en hängiven drinkare som inte spottade i glaset och i hela sitt liv pendlade mellan fullständig abstinens till ohämmat fylleri. Än värre var sonen, Humayun (1508-1556), som tidvis övergav regeringsbestyren för långvariga fylleslag. Vid ett tillfälle förlorade Humayun även tronen i Delhi och fick söka sin tillflykt i det fjärran Persien. Det verkade dock inte ha gått någon nöd på Humayun; den överdådiga gästfriheten – som medförde intagandet av omättliga mängder alkohol – gjorde att han trivdes som fisken i vattnet. Efter att genomlidit diverse besvär och prövningar och återtagit sin indiska tron avled Mogulhärskaren knall och fall 1556 genom att snubbla huvudstupa nedför en brant stentrappa i ett av sina palats. Med största sannolikhet hade han puffat lite väl hårt på opiumpipan.

Moguldynastins i särklass mest lysande härskare, Akbar den store (1506-1606), var ingalunda någon nykterist men förhållandevis måttfull vad gäller alkoholintag – hans tre söner var dock av annan kaliber och senare delen av livet fick Akbar ägna åt att söka avhålla dessa från flaskan, i denna mission misslyckades han markant.

Hur graverande alkoholkulturen som förhärskade bland Mogulrikets överklass verkligen var kännetecknas inte minst av att Akbars samtliga tre söner – Salim (sedermera kejsare under namnet Jehangir), Murad och Danayel – alla utvecklades till notoriska alkoholister redan i tonåren. För att stävja sönernas alkoholism gav den generösa fadern dem allehanda ansvarfulla militära och administrativa uppdrag.

Jehangir

Murad, Akbars favoritson, fick exempelvis ett prestigefullt militärt uppdrag långväga från det förföriska hovet i Delhi. Rapporterna var dock så beklämmande att Akbar inom kort skickade dit en ersättare; denna hann dock inte fram innan Murad supit ihjäl sig och dött i delirium tremens, 23 år gammal. Brodern Danayel var etter värre. För att förhindra hans supande lät Akbar anställa vakter som rent fysiskt skulle betvinga sonen om denna sökte tröst i flaskan – men till ingen nytta. Liksom alla beprövade alkoholister var Danayel ytterligt uppfinningsrik. Bl.a. fylldes komagar med vin och smugglades in till prinsen under tjänarens kläder; spritflaskor gömdes i loppet på en kanon – i stort sett användes alla till buds stående medel. Summa summarum: år 1604 dog Danayel en plågsam död till följd av alkoholförgiftning, nyss fyllda 34 år.

Salim/Jehangir (1569-1627) var inte bara försupen, han startade dessutom ett uppror mot sin åldrade fader. På dödsbädden försonades dock de två, och den blivande Jehangir lovade högtidligt att försöka följa Islams påbud och avstå från fylleriet. Det gick väl si och så med det löftet.

Den första engelsmannen som fick äran att bevista Mogulhovet var en viss William Hawkins som anlände till Indien år 1608, Jehangir ska genast ha blivit så förtjust att han uppbådade en indisk prinsessa för den brittiska gästens behag. I sin dagbok rapporterade Hawkins att han, trots sina försök, endast mäktade med att frambringa tre dygn med Mogulkejsaren och dennes hov. Tydligen förväntades högtidliga gäster att insupa samma diet som kejsaren, vilken ytterst bestod av hälsovådliga mängder alkohol och opium förtärda under alla dygnets timmar.

Vid flertalet tillfällen under sin regering innebar nämnda diet att Jehangir befanns helt oförmögen att sköta regeringsbestyren överhuvudtaget varför dennes äregiriga hustru tog över makten i landet. Detta betydde inte på något sätt att Jehangir var en vettvillig festprisse utan intresse för vare sig regeringsbestyr eller Islams påbud, tvärtom. Under hela sitt vuxna liv förde Jerhangir en läsvärd dagbok i vilken han skriver öppet och utförligt om sin livslånga kamp mot alkoholismen. Särdeles glad verkar Mogulkejsaren ha varit över att på senare år dragit ner alkoholkonsumtionen från över 20 koppar om dagen till måttfulla fem koppar (5 koppar motsvarade ungefär 1,5 liter starkvin).

Om den indiska alkoholkulturens kraft vittnar också den sista mer betydande mogulhärskaren, Auruangzebs (1656-1707), energiska försök med att få drycken totalförbjuden i enlighet med sharias föresatser. Aurangzeb, den i särklass mest fanatiska av moguldynastins alla härskare, satte inga fingrar emellan utan konsumtion och distribution av alkohol kunde föranleda de mest drakoniska straff, bl.a. stympning av offrets armar och ben. Reaktionerna var dock så oförstående och bestörtansvärda att kejsaren för ovanlighetens skull var tvungen att rucka på bestämmelserna.

Aurangzeb

Rysk dryckenskap #5: Mikhail Gorbatjov och den stora nykterhetskampanjen

Det var ingen hemlighet att sprikonsumtionen och det utbredda fylleriet utgjorde ett av Sovjetunionens mest akuta samhällsproblem och starkt bidrog till den ekonomiska recession som vingklippte landet under 1970-talet. Det grånade ledargarnityret var väl medvetet om sakernas tillstånd. Problemet var att de åtgärder man ditintills antagit och implementerat, s.k. ”nykterhetskampanjer”, i mångt och mycket misslyckats trots ett gigantiskt och väloljat propagandamaskineri i ryggen.

I mars 1985 valdes den förhållandevis unge Mikhail Gorbatjov (1985-1991) till Sovjetunionens nya generalsekreterare. Liksom sina föregångare inledde den nya generalsekreteraren sin regering med en storstilad kampanj ämnad att ”utrota alkoholmissbruket”. Sovjetmedborgarna må inledningsvis ha suckat åt denna ”stora nykterhetskampanj”, vilket lät som ännu en i raden av futila propagandakampanjer som inom kort skulle komma att ebba ut och förtigas. Men Gorbatjov – som själv, till skillnad från sin försupne och tragiske företrädare Konstantin Tjernenko (1984-1985), drack måttfullt – var av annat virke.

Denna gång var kampanjen inte bara tomma ord och fraser utan innehöll också politisk handling: Försäljningen av alkohol förbjöds efter klockan 14.00, välkända missdådare avskedades och spärrades in på ”tillnyktringsstationer”, sport- och fritidsanläggningar upprustades, produktionen av och tillgången till alkohol begränsades avsevärt (samtidigt som produktionen av juicer subventionerades frikostigt) och man inrättade en allunionell nykterhetsrörelse där varje god och hängiven partimedlem förväntades inneha medlemskap.

Resultaten lät inte vänta på sig. Redan i början av 1986 svarade 65 % av de annars så defaitistiska sovjetmedborgarna att de förväntade sig att Gorbatjovs ”stora nykterhetskampanj” skulle utrota alkoholismen för gott. Och även om det är svårt att finna oantastlig statistisk data som bekräftar saken så förefaller det som att ingen annan stat i världshistorien officiellt (under fredstid) lyckats minska alkoholkonsumtionen lika drastiskt som Sovjetunionen under perioden 1985 till 1987.

Mikhail Gorbatjov

Tyvärr visade sig landvinningarna på alkoholbekämpandets räjong i mångt och mycket, trots alla reella framgångar, var en chimär. Den nämnda allunionella nykterhetsrörelsen visade sig visserligen, statistiskt sett, vara en oanad succé. Under perioden 1985 till 1987 växte organisationen med upp till 5 miljoner medlemmar i månaden. Statistiken, om än korrekt, var dock blott ett dadelblad. Partimedlemmar, nyktra eller inte, mer eller mindre tvingades att ta värvning. Inte sällan brukade dessa framåt småtimmarna, i alkoholens töcken, med sedvanlig pregnant rysk ironi utbringa ”en skål för nykterheten”.

Även om den officiella produktionen och distributionen av alkohol verkligen sjönk drastiskt under kampanjens framgångsår innebar inte detta nödvändigtvis att sovjetmedborgarna drack mindre. Det var inte bara spriten som försvann från butikshyllorna, så gjorde dessutom socker och jäst. Hembränning blev nära nog en folksport. Om man nu önskade sig en ”quick fix” så var det heller inga problem; innovativa alkoholister visste att berusa sig på allt från parfym till tand- och skokräm (de sistnämnda produkterna var extremt alkoholstinna i Sovjetunionen).

Den stora nykterhetskampanjen (försäljningen av alkohol uppvägde med råge kostnaderna för det gigantiska sovjetiska militärmaskineriet och kriget i Afghanistan), som inledningsvis varit en sådan framgång, ebbade så småningom ut efter 1987. Men den lämnade sina spår. Ekonomihistoriker har beräknat att kampanjen, tillsammans med det vettvilliga beslutet att decentralisera det ekonomiska beslutsfattandet till lokal nivå, utgjorde den primära orsaken till Sovjetunionens ekonomiska kollaps i början av 1990-talet. Sovjetunionen kunde, ironiskt nog, inte överleva utan sitt sociala stigma: alkoholismen. Inte nog med det, i det långa loppet hade den ”stora nykterhetskampanjen” ingen positiv inverkan på supandet överhuvudtaget utan snarare tvärtom. 1992 övertog nämligen Ryssland stafettpinnen från Frankrike som Europas mest alkoholiserade nation.

”Stopp”. Sovjetisk propagandaaffisch under ”den stora nykterhetskampanjens” glansdagar.

Rysk dryckenskap #4: Manlighet, dödlighet och alkoholism i Sovjetunionen

Det var i slutet av 1960-talet som det grånade ledargarnityret började uppmärksamma de sociala effekterna av Sovjetunionens utbredda missbrukskultur och den kostnad det allestädes närvarande supandet orsakade den redan urholkade ekonomin, och samhället i stort. Det hälsovådliga drickandet tärde inte minst på den familjära lyckan och i närmare 50 % av fallen angav kvinnan makens alkoholism som orsak till skilsmässoansökan. Medellivslängden hos män, som 1970 var uppe i 64,5 år, hade år 1986 sjunkit till 62,5 år till följd av det utbredda supandet. Utvecklingen saknar motstycke i den industriella världen under fredstid.

Liksom annorstädes var det främst kvinnorna som fick bära bördan när männen hängav sig åt dryckenskap. Det sovjetiska kvinnans ok var kanske än tyngre att bära då hon bortsett från att ta hand om en berusad make var tvungen att arbeta fulltid mot en knaper betalning; köa i timtal för att införskaffa livet nödtorft; och därefter på egen hand sköta om hushållet. Ingen sovjetisk man med självrespekt skulle lyfta ett finger för att underlätta hustruns arbete med hushållsbestyren. Detta trots att en sovjetisk kvinna under 1970-talet generellt sett hade mindre än sex timmar per dag att ägna åt sig själv, sömn inberäknat.

En intressant aspekt av den sovjetryska alkoholkulturen under efterkrigsåren var det veritabla institutionaliserandet av zanachka. I sovjetsamhället hade alla medborgare, såväl kvinnor som män, som bekant rätt till ett arbete. Mannen uppfattades trots detta som brödvinnaren, medan kvinnan förutom förvärvsarbetet hade hushållsbestyren att tänka på. Intressant nog ansvarade i regel kvinnorna för familjens ekonomi – en rysk man förväntades inte kunde avgöra huruvida skjortan eller köttstycket han köpte var av undermålig kvalitet eller inte – varför mannen i regel gav sin inkomst till sin hustru som därefter hushöll med pengarna så att de räckte månaden ut. Undantaget var ”personliga fickpengar”, zanachka, som uppgick till mellan 10 och 20 % av lönen och som mannen sedan använde sig av för att dricka och förkovra sig tillsammans med vänner och kollegor.

Den sociala och institutionella betydelsen av zanachka i Sovjetunionen såväl som i den postsovjetiska världen ska inte underskattas. För många hårdarbetande kvinnor var institutionaliserandet av zanachka ett effektivt sätt att kontrollera makens alkoholintag. Gnabb och bråk kring storleken och omfattningen på zanacchka var emellertid en konstant källa till split och oro i hemmet, och i händelse av galopperande struptorka gjorde hustrun i regel bäst i att ge vika.

”Inte en droppe!”

För männen var zanachka ett sätt att frigöra sig från makans kontroll över den gemensamma ekonomin och åtnjuta självständighet. Därför var också storleken på zanachka avgörande. En man som undanbad sig rusningsdrycker och lystrade till sin hustrus jeremiader var ingen riktig man (muzhik), utan ostracerades ofta från den kollegiala gemenskapen.

Om hur unga män socialiserades in i den alkoholkultur där zanachkan utgjorde en av de ideologiska och institutionella hörnstenarna finns otaliga historier. Här låter vi den blott 14-årige industriarbetaren Evgenij Petrovich berätta om sina erfarenheter från 1951:

Som alla vet finns det en tradition i Ryssland som kräver att du ”dricker” ditt första lönekuvert. Med din första lön dricker du, och bjuder din förman och den lärare som lärde upp dig (i mitt fall en verktygsreparatör) [. . .] Och så var vi alltså tre ”gubbar”: förmannen, läraren och jag. Vi gick till en av de små kaféerna nära fabriken. De sa till mig: ”Petrovich – idag ska vi fira dig. Nå, ska vi inte beställa 150 gram vodka  (till oss själva) och några glas öl? Och för dig – 50 gram och det är allt. Ta med dig resten av pengarna hem.” Jag var liten och i slutet (av tillställningen) var jag fullständigt aspackad.

I kölvattnet av Sovjetunionens fall och de f.d. sovjetrepublikernas mödosamma marsch mot marknadsekonomi och demokratisk konstitutionalism började systemet med zanachka att vittra sönder. Plötsligt var man inte längre garanterat ett arbete. Följden blev att många män – som tidigare uppfattat sin manliga identitet sammanvävd med sin yrkesroll och zanachka – förlorade sin sociala ställning inom familjen såväl som i samhället. Resultatet av denna utveckling blev att allt fler män vände sig till flaskan och att mannens medellivslängd i Ryssland år 1997 var nere på 60,5 år och fortsatte att sjunka till nivåer vi förknippar med de fattigaste staterna i utvecklingsländerna.

Lurik rekommenderar: Sarah Ashwin. Gender, state and society in Soviet and post-Soviet Russia. Routledge (2000) 2006.

Rysk dryckenskap #2: Alkoholism i den Röda Armén

Röda armén skrämde inte bara halvt ihjäl nyinkallade rekryter genom (till största delen sanna) rykten om genomgripande sadism och pennalism, utan också en utbredd, depraverad alkoholism. Inte konstigt då att desertering och hopknåpandet av desperata litanior var en veritabel folksport i sovjetsamhället, inte sällan orkestrerad av hopplösa medelålders mödrar.

Liksom dylika institutioner i västvärlden var militärtjänstgöringen i Sovjetunionen ämnad att kultivera solidaritet och kamratskap, samt att ledsaga den unge rekryten till vuxen- och manlighet. Att manlighet och dryckenskap ofta är intimt sammanbundna i den östslaviska kultursfären vittnar det hälsovådliga supandet om som pågick inne i barackerna. Samtida uppskattningar (år 1985) tyder på att omkring 20 % av Röda Arméns rekryter var kroniska alkoholister, medan 30-35 % drack ”mycket eller väldigt mycket”. Till detta ska läggas två saker: Konsumering av alkohol var strängenligt förbjudet i armén och rekryter härstammande från bl.a. Baltikum och Centralasien drack i regel betydligt mindre än sina slaviska ”bröder” (detta ansågs vara ett feminint drag och rekryter som ratade dryckesgillen blev ofta gruppens hackkycklingar).

Rekryternas löner gick knappt att leva på, än mindre hade de råd att köpa och smuggla in sprit. Hur gjorde de då? Vanligt var att rekryter på vift sålde stulet och svårfunnet militärmateriel till någon lättflörtad lokal bonde i utbyte mot ett par burkar eller ett tjog tandkrämstuber fyllda med samogon (hembränd sprit). Annars kunde den finurlige finna alkoholstinna godsaker även på närmare avstånd. Vanligt var att rekryterna berusade sig genom att konsumera parfym, (sovjetisk) tandkräm, lim och bromsvätska (föredragen ”upphettad”). Värre var kanske vanan att bre skokräm på en bit bröd, ”lämna denna ute i solen och vänta på att alkoholen separerades ut och kunde konsumeras”.

Att disciplinen i förbanden var urusel och att brutal pennalism var vardagsmat rådde det inga tvivel om. Ett frekvent anmält brott var nämligen våldtäktsförsök på unga rekryters påhälsande mödrar.

Roligast var kanske ett i Väst uppmärksammat fall när en sovjetisk pansarvagn synbarligen manövrade fel och kom bort i skydd av mörkret under en övning i Tjeckoslovakien. Runt midnatt brummade pansarvagnen in i en mindre tjeckisk gränsby och kompaniet snubblade in på byns enda krog, som fortfarande var öppen. Pansarvagnen bytte därinne omedelbart ägare för motsvarande två lådor med vodka, lite inlagd gurka och några sillar. Kompaniet upptäcktes knappa två dagar senare då de låg och sov av sig ruset i en skogsglänta. Senare framkom att den tjeckiske krogägaren som köpt pansarvagnen av rekryterna sålt sin nya trofé till en närbelägen metallåtervinningsfabrik.

Inom flygvapnet var situationen minst lika oroväckande. MIG-24:an behövde exempelvis 14 ton jetbränsle och ett halvt ton alkohol för att bromssystemet skulle fungera smärtfritt, varför planet blev känt som ”den flygande restaurangen” bland törstig servicepersonal. Den starka alkoholhaltiga vätska som bärgades från planet benämndes ”det vita guldet” och för att osynliggöra stölderna ersatte man allt som oftast bränslet med vatten. Inte konstigt därför att sovjetiska provflygningar hade en oförklarlig förmåga – till följd av ”motorfel” – att sluta i att planet störtade och piloten avkom.

Lurik rekommenderar: Boris Segal. The drunken society: Alcohol abuse and alcoholism in the Soviet Union, a comparative study. Hippocrene Books 1990.

Rysk dryckenskap #1: alkoholism i tsarernas Ryssland

I få andra samhällen har dryckenskapen haft en analog inverkan på koncipierandet av en nationalkaraktär som i våra dagars och forna tiders Ryssland. Genom den ryska historien har alkoholen långt ifrån alltid betraktats med aversion utan tvärtom ansetts som en viktig komponent i den ryska eller slaviska ”folksjälen”. Katarina II den Stora (1721-1796) påstås exempelvis ha deklarerat att ”ett onyktert folk är lättare att reagera”, och den konservativa filosofen, Konstantin Leontev (1831-1891), fastslog att ”skolor var mer skadliga än krogar”.

Samtida undersökningar publicerade under seklet före den ryska revolutionen vittnar dock om motsattförhållandet, och fastslår tvärtom att ryssarna drack förhållandevis måttligt jämfört med sina västeuropeiska grannar i allmänhet och fransmännen i synnerhet. En framstående rysk sociolog verksam vid sekelskiftet framkom t.o.m. till att ryssarna drack minst i Europa näst efter norrmännen. Kanske var det som den holsteinske akademikern och resenären Adam Olearius (1599-1671) anmärkte redan på 1600-talet att Ryssland var en ”nation av fyllon” och att problemet inte var att ryssarna drack utan hur de drack.

I Wien konsumerade man exempelvis betydligt mer alkohol än i St. Petersburg under 1800-talet, ändå var antalet alkoholrelaterade dödsfall många gånger högre i St. Petersburg. Hur yttrade sig då den ryska dryckenskapen och vad gjorde den så hälsovådlig? En etnograf på resa genom Ryssland under 1840-talet skildrar ett traditionsenligt ryskt bröllop på följande sätt:

”Många låg medvetslösa på gatan med oskyddade ansikten begravna i snödrivorna och vinden täckte dem med snö [. . .] På ett annat ställe såg jag dem hissa upp ett sanslöst fyllo på en släde och köra iväg. I byggnaden låg brudgummen själv bland de fullständigt berusade gästerna. Även bruden, ett barn på blott 13 år, var redan full.”

Många västerländska resenärer hade likartade minnen om den ryska dryckenskapen att redogöra för. Vad som fascinerade var att dryckenskapen i Ryssland, till skillnad från annorstädes, inte tycktes ta notis om religiösa, patriarkala eller generationsbaserade strukturer. Tvärtom vittnar resenärer till det ”barbariska” tsarryssland att man utan ansträngning kunde åse såväl munkar, kvinnor och barn ligga redlöst berusade på vägarna.  Mest legendarisk var kanske den ryska storambassadör som anlände till Stockholm år 1608 för att träffa den svenske kungen. Innan mötet drack sig dock den ryske ambassadören så måttlöst berusad på en speciellt pikant vodka att han snart befanns livlös i sin säng av kungens tjänare.

Dryckenskapen var emellertid en kassako av oanade proportioner för den ryska staten som redan på 1500-talet skaffade sig monopol på alkoholdestilleringen och alkoholförsäljningen efter tatariskt mönster. Såtillvida kunde man starta och driva en krog (kakbak) genom licens där enbart statsproducerad alkohol utskänktes. Dessa kakbaks utgjorde dock en källa till oro. Många gånger spädde ägarna ut alkoholen med vatten vilket kunde orsaka veritabla kataklysmer på landsbygden när hundratals berusade bönder gav sig man ur huse för att bestraffa en eventuell ”profitör”. Talande nog var det, förutom återkommande episoder av svält och missväxt, otjänlig alkohol som var den utlösande faktorn för lokala uppror i Ryssland 1800-talet igenom.

Lurik rekommenderar: Boris Segal. The drunken society: Alcohol abuse and alcoholism in the Soviet Union, a comparative study. Hippocrene Books 1990.

Rysslands partypresident #1; Boris Jeltsins blöta klavertramp

När Boris Jeltsin i augusti 1991 stod på barrikaderna och med risk för eget liv försvarade Vita Huset i Moskva gentemot de reaktionära kuppmakarna bidrag han indirekt till att slå den sista spiken i Sovjetunionen och kommunismens likkista. Från att ha varit betraktad som nationens hopp lyckades dock den burduse presidenten med konststycket att inom loppet av några få år alienera sig från sina landsmän till den milda grad att en överväldigande majoritet av ryssarna avfärdade honom som en tragikomisk fyllbult.

Det fanns många anledningar till denna utveckling och den jovialiske Jeltsin skulle under hela sin presidentperiod föra en misslyckad kamp mot sin tilltagande alkoholism. Värst var läget i slutet av 1995 efter att Jeltsin drabbats av ännu en i raden av hjärtattacker. Läkarnas förmaningar och det graverande hälsotillståndet fick den nedslagne presidenten att fly Kreml för lantstället i Barnicha och söka tröst i vodkaflaskan.

Boris Jeltsins supande gick under denna tid så långt och att han stjälpte i sig åtminstone ett par flaskor vodka dagligen. Chefen för Jeltsins livvakt, Aleksandr Korzakov, och hustrun Naina hade fullt sjå med att gömma undan vodkaflaskor från den deprimerade presidenten, vilket slutade med att Jeltsin mutade medlemmar av sin egen livvakt med hundratals dollar för att köpa några åtråvärda buteljer. I sina memoarer berättar Korzakov att han med tiden införskaffade en apparat för att tillsluta korkar så att han diskret kunde blanda ut presidentens vodka med vatten utan att denna lade märke till detta.

Under åtskilliga månader satt den tungsinte presidenten ensam i Barnicha och tröstade sig själv i vodkans förtecken, omedveten om att världen utanför höll på att rämna. Inför presidentvalet sommaren 1996 stöddes nämligen presidenten av mindre än 5 procent av sina landsmän, alltmedan kommunistpartiets stjärnskott Gennadi Ziuganov såg ut att vinna långt över 30 procent av ryssarnas gunst. Det var först efter att en grupp oligarker lyckats övertala den självömkande presidenten att spola kröken som vinden vände. I slutändan skulle Jeltsin, med sina genomkorrumperade oligarker i ryggen, vinna en hårsmåns seger i presidentvalet.

Detta var varken första eller sista gången som Jeltsins dryckenskap fick ryssarna att dra öronen åt sig. När den ryska presidenten år 1994 besökte Berlin kunde värden, Helmuth Kohl, inte dölja sin brådvillighet när en stupfull Jeltsin påtog sig att egenmäktigt exercera en tysk marschorkester. Senare samma år landade presidentens flygplan i Irland. Tyvärr förblev den irländska premiärministern väntades på flygplatsen i timtal då Jeltsin befann sig alltför onykter för att överhuvudtaget kunna lämna planet. Jeltsins vicepresident (1991-1993) och primära politiska antagonist, Alexandr Rutskoj, skulle sedermera förklara att presidenten befann sig i ”ett permanent tillstånd av att besöka Irland”.

Etter värre var när en överförfriskad Jeltsin år 1998 anordnade en galatillställning för påven Johannes Paulus II och på eget initiativ utbringade en skål för sin kärlek till den italienska kvinnan. Det föregående året hade dock den instabile ryske presidenten överträffat sig själv på en direktsänd internationell sammankomst i Stockholm. Inte nog med att Jeltsin utlovade att skrota en tredjedel av Rysslands kärnvapenförsvar (presidentens rådgivare fick avbryta och uppenbart generade tillstå att Jeltsin enbart skämtat), utan han gjorde också, synbarligen påverkad, den smått sensationella analogin mellan svenska köttbullar och Björn Borgs ansikte.

Efter att ha pådragit sig allvarliga leverskador överlevt otaliga hjärtattacker dog slutligen Boris Jeltsin den 23 april 2007, 76 år gammal. Sju år tidigare hade han självmant överlämnat stafettpinnen till kronprinsen Vladimir Putin som till ryssarnas stora tillfredställelse i mångt och mycket föreföll vara Jeltsins raka motsats.