Tysken som ville vara mongol; Roman von Ungern-Sternberg i Djingis Khans fotspår

2012/03/28 § Lämna en kommentar

Det kanske märkligaste av många underliga män som föddes ur och satte sitt avtryck på den ryska revolutionen och det efterföljande inbördeskriget var en viss balttysk baron vid namn Roman Nicolaus Fyodorovich von Ungern-Sternberg (1885-1921). Denna förunderliga figur var något så ovanligt som en rabiat anti-semit, spränglärd orientalist, buddhistisk konvertit, eldfängd monarkist, råbarkad anti-kommunist och dristig krigare i en och samma person.

Under det första världskriget kämpade von Ungern-Sternberg tillsammans med kosackerna på den ryska autokratins sida i kampen mot den tyska jaggernauten. I kölvattnet av det bolsjevikiska maktövertagandet 1917 flydde den ärkekonservativa von Ungern-Sternberg till östra Sibirien för att där fortsatta kampen för återinstallerandet av den ryska monarkin. Bland Sibiriens nomadiserade urbefolkning antog von Ungern-Sternberg den buddhistiska lamaismen och gifte sig med en manchurisk prinsessa.   

Runt omkring sig samlade von Ungern-Sternberg allehanda stäppfolk – burjater, mongoler, kineser och tatarer m.fl. – som hade det gemensamt att de var obeskrivligt trötta på inbördeskriget och den nöd som rådde i det asiatiska Ryssland. Därefter satte den idiosynkratiske baronen sig för att förverkliga sin grandiosa dröm: återupprättandet av ett mongoliskt storrike i Djingis Khans anda som skulle innefatta östra Sibirien, Manchuriet, Mongoliet, delar av Centralasien och Tibet.  

Von Ungern-Sternberg var övertygad om att den europeiska civilisationens fall var nära förestående och att framtiden tillhörde de asiatiska ”raserna”. Visionen var i grunden kulturellt snarare än eugeniskt betingad. Von Ungern-Sternberg trodde nämligen att de strikta hierarkiska strukturer som kännetecknade asiatiska kulturer, tillsammans med traditionell asiatisk paternalism och sakrosankt despotism, var det enda botemedlet mot den sociala och kulturella degeneration han såg i de europeiska samhällena. Såtillvida önskade baronen att återställa den ryska autokratin och göra sitt föreställda mongoliska imperium till ett bålverk mellan europeiskt barbari och upplyst asiatisk despotism.

Den asiatiska armé som von Ungern-Sternberg skapade för att krossa bolsjevikerna och förverkliga sin dröm bestod till största delen av depraverade fyllbultar och emotionellt störda kokainmissbrukare. Utöver alla de notoriska grymheter som denna armé gjorde sig känd för tillkom dess bestialiska mördande och lemlästande av fysiskt handikappade. Handlingen var, sett utifrån von Ungern-Sternbergs perspektiv, emellertid filantropisk. Som övertygad buddhist ansåg baronen nämligen att avrättandet av dessa missbildningar tjänade deras intresse eftersom den stundande reinkarnationen skulle skänka dem ett värdigare liv.  

I maj 1921 besegrades von Ungern-Sternbergs odisciplinerade här av den röda armén vid Kyakhta-Troitskosavsk och baronen själv togs tillfånga. Till von Ungern-Sternbergs förfäran anfördes den efterföljande rättegången av en jude. I sitt arroganta försvarstal meddelade den osentimentala baronen att: ”I tusentals år har von Ungerns givit andra order och vi har aldrig själva tagit order från någon. Därför vägrar jag godkänna proletariatets auktoritet”. Baron von Ungern-Sternberg avrättades genom arkebusering av bolsjevikerna i september 1921

Lurik rekommenderar: Rachel Polonsky. Molotov’s magic lantern: Uncovering Russia’s secret history. Faber and Faber Limited 2010.Baron von Ungern-Sternberg

Annonser

Dalai Lamas sionistiska världskonspiration; om makarna Ludendorffs tyska obskurantism

2012/01/24 § Lämna en kommentar

Den stora floran av obskuranta socialdarwinistiska och anti-semitiska sekter och kotterier som växte upp som svampar ur jorden i 1930-talets Tyskland har utgjort ett veritabelt smörgåsbord för rastlösa idéhistoriker under efterkrigstiden. De flesta av dessa var dagsländor som blomstrade under en kortare period och sedan föll i glömska eller alternativt anslöt sin verksamhet till den spirande nazismens institutioner.

En av de mest inflytelserrika förepsråkarna för den obskuranta germanska sekterismen var krigshjälten och paganisten Erich Ludendorff (1865-1937) som under första världskriget varit Paul von Hindeburg (1847-1934) behjälplig med att krossa de ryska styrkorna på östfronten.

I kölvattnet av det tyska kejsarrikets fall 1918 tog den desillusionerade Ludendorff värvning I Adolf Hitlers NSDAP och var med om att anordna den misslyckade ”ölstugekuppen” 1923. Liksom Hitler vurmade Ludendorff för ”dolkstötslegenden” och var övertygad om att det tyska folket och dess segerrika armé blivit förrådda av marxister, judar och frimurare.

Efter att till en början ha sett Adolf Hitler som Tysklands räddning blev han alltmer avogt inställd till densamme och deklarerade officiellt att han ansåg ”österrikaren” vara på tok för liberal i sina ideologiska ställningstaganden. Privat kontemplerarade Ludendorff till och med huruvida det faktiskt var så att Hitler var en judisk lakej och gick i sionismens ledband. 1927 ledde konflikten med Hitler till att ”radikalen” Ludendorff uteslöts ur nazistpartiet.

Erich Ludendorff och hans ytterligt fundamentalistiska hustru, Mathilde, sökte underblåsa ett nytt religiöst förhållningssätt inom den sjudande nazistiska rörelsen som desavouerade kristendomen och anknöt till forngermansk hedendom och radikal anti-semitism. Erich Ludendorff anslöt sig för en tid till det utbredda dyrkandet av den forngermanska gudomen Wotan; en nordtysk ekvivalent till den nordiska Oden.

Det var emellertid hustrun Mathilde som höll i de ideologiska och kvasi-religiösa tyglarna. Hon var doktorand i neurologi och dotter till en protestantisk pastor; trots sin bakgrund, eller just därför, kom Mathilde att inleda ett korståg mot kristendomen som hon avskydde av hjärtats lust. I sina böcker attackerade hon religiositeten hos det germanska folket och påstod att konfessionella rasbiologer gjorde fel när de beskrev Jesus som av ariskt ursprung, och menade istället att han varit en skenhelig alkoholiserad jude.

Vad som slutgiltigt kom att alienera paret Ludendorff från den nazistiska rörelsen var deras påstående att katoliker, marxister, frimurare och lägre stående raser inte kontrollerades av den depraverade sionismen. Istället, argumenterade paret, styrdes den internationella judendomen och alla dess avarter av den fjärran Dalai Lama i Tibet. Dalai Lama hade således, genom att domptera judendomen, anskaffat en maskin ämnad att förgöra den germanska civilizationen. Makarna Ludendorffs krav på en invasion av Tibet föll dock till föga eftersom Hitler sedan länge vägrade låna sitt öra till deras verklighetsfrånvända idéer.  

Makarna Ludendorff utanför sitt hem

Etnisk rensning á la Hitler och Stalin; historien om Vilnius ”litauisering”

2011/12/28 § Lämna en kommentar

Efter freden i Brest-Litovsk 1918 tillerkändes Polen överhöghet över Litauens nuvarande huvudstad Vilnius (Wilno på polska). Beslutet syntes logiskt; av Wilnos cirka 220 000 invånare var över hälften polacker och staden hade i århundraden utgjort Polens intellektuella nervcentra.

Långtifrån alla var nöjda med detta beslut. Det självständiga Litauen, vars regering huserade i Kaunas, menade på att Vilnius varit en integrerad del av Litauen alltsedan ärkehertigdömet Litauens glansdagar under medeltiden. Trots att inte mer än 2 procent av Vilnius invånare var litauer undervisades litauiska skolbarn att staden till övervägande del bestod av förtryckta landsmän. Överhuvudtaget orsakade Vilniusfrågan ett kallt krig mellan de båda trätobröderna mellan 1920-1938, och Litauen avbröt t.o.m. telefonlinjer och järnvägsförbindelser till Polen.

Också belarusiska nationalister ansåg att Vilnius utgjorde deras rättmätiga huvudstad då man räknande sig till ärkehertigdömet Litauens legitima arvtagare. I kölvattnet av freden i Brest-Litovsk hade Sovjetunionen dessutom utropat en gemensam litauisk-belarusisk socialistisk sovjetrepublik, känd under namnet Litbel, med Vilnius som huvudstad. Projektet hade dock uppgetts efter att Röda Armén lidit nederlag mot marskalk Pilsudskis polska styrkor.

Under mellankrigstiden utgjorde emellertid judarna tveklöst Vilnius största befolkningsgrupp näst efter polackerna. Totalt sett befolkades över en tredjedel av staden av judar. I hävderna har Vilnius gått till historien som ”Nordens Jerusalem” och flera av den europeiska judendomens mest imposanta intellektuella gestalter räknade staden som sitt hem.

Nazitysklands ockupation av Litauen i juni 1941 innebar att den första systematiska massutrotningen av judar i världshistorien blev ett faktum. Även om litauerna i regel var mer intresserade av att terrorisera och massakrera polacker så ställde många av dem, på nazisternas befallning, också upp på att internera och skjuta judar. Av Vilnius cirka 70 000 judar överlevde knappa sjutusen folkmordet. Majoriteten av överlevarna har sedan dess emigrerat och idag utgör judarna ungefär en procent av stadens befolkning. Som en konsekvens har Vilnius, som före andra världskriget kunde ståta med över etthundra synagogor, endast ett judiskt tempel i behåll.

I juli 1944 återtog röda armén äntligen Vilnius efter diverse motgångar och därmed beseglades också polackernas öde. Även om det är sant att Stalins folkmord var baserat på personliga idiosynkrasier och en diabolisk klassindelning så ska det inte stickas under stol med att diktatorn hade ett horn i sidan till polackerna som gäckat Sovjetunionen alltsedan fredsslutet i Brest-Litovsk 1919. Följdriktigt skapade Stalin ett så kallat ”utbytesprogram” som innebar att över 100 000 av ”Wilnos” kvarvarande polska invånare tvångsförflyttades till sitt fädernesland mellan 1944 och 1948. Till litauernas stora glädje proklamerade Stalin sedan det etniskt rensade Vilnius till huvudstad i den nyutropade litauiska socialistiska sovjetrepubliken.

Idag utgör den polska minoriteten knappa 20 procent av Vilnius befolkning medan litauerna numera är i majoritet. Konflikterna mellan denna, i sina ögon, förtryckta minoritet och den litauiska statsmakten har dock fortsatt att sätta käppar i hjulet för de båda nationerna som en gång i tiden bildade det medeltida Europas mest storslagna rike. Utan att överdriva kan man säga att der återigen råder kallat krig mellan Warszawa och Vilnius.

Lurik rekommenderar: Timothy Snyder. The reconstruction of nations: Poland, Ukraine, Lithuania, Belarus, 1569-1999. Yale University Press 2003.

Nazistisk propagandaffish från andra världskrigets Litauen som jämnställer kommunisterna med judar

Kristendomens judiska bålverk i Öst; den kazariska gåtan

2011/11/23 § 1 kommentar

Ungefär samtidigt som Karl Martell besegrade de anstormande muslimerna vid Poitiers år 732 lyckades kazarerna att efter en lång rad fältslag slutligen freda Kaukasien och Sydryssland från den arabiska jaggernauten. Under hela 700-talet böljade kampen mellan de kazariska ryttarskarorna och Muhammeds kamelburna avkomlingar fram och tillbaka över Kaukasus bergsvidder. Vid tillfälle plundrade kazariska trupper så långt söderut som Mosul i våra dagars Irak. Det kazariska rikets historiska mission – utestängandet av kalifatet från de sydryska stäpperna – räddade med största sannolikhet Östeuropa för kristendomens sak.

Under två århundraden efter segern över araberna utgjorde det kazariska väldet en av regionens tre dominerande stormakter tillsammans med det bysantinska riket och det abbasidiska kalifatet. Under sin spira kunde den kazariska kaganen samla åtskilliga tributskyldiga barbarfolk som sinom tid skulle sätta skräck i Europa, däribland: magyarer, petjeneger och bulgarer. Kazarernas tentakler sträckte sig under glansperioden innanför både Bagdads och Konstantinopels murar, och år 775 utsågs även en kazar, Leo IV (775-780), till bysantinsk kejsare.

Vad gör det kazariska riket till en av historiens mest fascinerande gåtor är emellertid valet av religion. Medan kriget mellan korset och halvmånen, anförda av Bysans å den ena sidan och Muhammeds ättlingar å den andra, rasade framför deras ögon under 700-talet valde kazarerna att övergå till den mosaiska läran. Kazarien blev således ett anakronistiskt judiskt imperium i en värld som höll på att delas upp mellan kristna och muslimer. Trots att skaran av vildsinta men tributskyldiga stammar som kazarerna härskade över bekände sig till Islam eller någon form av paganism ruckades aldrig det kazariska ledargarnityrets mosaiska trosuppfattning.

Denna imponerande judiska statsbildning förblev en regional stormakt fram tills att rusiska vikingaättlingar gav imperiet dess dödsstöt under 900-talet. De sista skärvorna av det judiska riket dukade slutligen under för den mongoliska erövringsvågen under 1200-talet. Kazarernas forna huvudort Itil, belägen i södra Ryssland, fick en renässans under mongolisk ockupation och utgjorde sedermera Gyllene Hordens lysande huvudstad under namnet Sarai.

Under rikets utdragna period av förfall spreds kazariska flyktingar som löv för vinden, och en inte oansenlig andel av dessa fann sin skyddshamn i östra Europa. Arkeologer har exempelvis påträffat lämningar av kazariska boplatser så långt västerut som Litauen, Polen, Österrike och Ungern.

Dessa fynd har fått religionshistoriker att spekulera i huruvida vedertagna postulat angående judendomens tidiga historia i Europa verkligen varit riktiga. Den gängse teorin gör nämligen gällande att judendomen (ashkenazerna) spreds till Östeuropa under medeltiden genom migrerande franska och rhenländska judar.

Även om bevisen är bristfälliga hävdar numera en växande grupp oppositionella forskare att Östeuropas judiska arv är betydlig äldre och har kazariska förlagor. Judarna ska alltså inte ha nått Östeuropa från Väst, utan istället ska de ha tillströmmat från det fjärran Kazarien i Öst.

Om vi leker med tanken på att teorin faktisk kan verifieras skulle det få revolutionerande konsekvenser för den judiska historieskrivningen. Östeuropas judenhet skulle alltså inte vara utav semitiskt utan kazariskt ursprung. Det skulle göra ett allmängiltigt ord som ”anti-semitism” både missvisande och fullständigt anakronistiskt.

Lurik rekommenderar: Arthur Koestler. Den trettonde stammen: Kazarernas uppgång och fall. Hallonquists Bokförlag 1992.

Kazarien under blomstringstiden

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade anti-semitismLuriks Anakronismer.