Apatisk operation som ballade ur: Voronoffs testikeltransplantationer och dess historiska konsekvenser

2012/10/28 § Lämna en kommentar

Manlig besatthet av det egna könet, dess drift och svagheter (i dubbel bemärkelse) går som en röd linje genom historien, och impotensproblemen har alltsedan Antikens Egypten ockuperat de lärda; introduktionen av Viagra på den amerikanska marknaden år 1998 utgjorde visserligen ett nytt paradigm i penisens och impotensens kulturhistoria men har likaledes rötter i Antiken. Pfizer var, ska det tillstyrkas, ingalunda först med att annonsera att man funnit universalmedlet till att bota manlig impotens.

Av alla charlataner som alltsedan Antiken påstått att de lyckats kurera impotens torde den fransk-ryska läkaren Serge Voronoffs (1866-1951) historia och öde tillhöra de mest pikanta och intressanta. År 1925 publicerade han en bok i vilket han förklarade sig framgångsrikt ha botat impotensen hos 51 män genom att transplantera aptestiklar och inplantera dem hos de lyckligt ovetandes männen ifråga.

Även om få utanför urologernas och biologernas räjong tog del av Voronoffs bok populariserades den inom kort av den franska skvallerpressen. Majoriteten av Voronoffs patienter, sades det, upplevde inte bara att de fick potensen tillbaka utan också att denna tilltog markant; följden blev att flera av de f.d. patienterna genom pressen blev kända som överdrivet amorösa societetslejon vilka gjorde Paris boulevarder osäkra för frivola societetsdamer.

Serge Voronoff

Etter värre skulle det bli. I England populariserades Voronoffs forskning genom en skönlitterär best-seller vid namn the ”The Gland Stealers”. Bokens yttersida gjorde gällande att dess innehåll handlade om: ”Gran’pa is ninety-five, possessed of 100.000 ₤, fertile imagination, and a good physique”. Vidare: “He sees in the papers accounts of Professor Voronoff’s theory of rejuvenation by means of gland-grafting. Nothing will satisfy him but that the experiment should be made on himself…”

Historien fortsätter i korthet med att farfar finner en gorilla och genomgår en framgångsrik testikeloperation enligt Voronoffs preskription och blir ung på nytt. Driven av filantropiska ideal leder därefter farfar cirka hundra impotenta åldermän till Afrikas djungler, dödar gorillor och ”lånar” deras testiklar.

Denna skönlitterära kioskvältare – baserad på vetenskapligt gyckel och en placeboeffekt – fick ett enormt genomslag. Inom kort såg sig Frankrike nödtvunget att förbjuda jakten på apor i sina afrikanska kolonier då horder av åldringar formligen översvämmade dessa i jakten på de åtråvärda testiklarna. I USA följde en viss Max Thorek i Voronoffs fotspår och byggde ett veritabelt zoo på Chicagosjukhusets tak för att ha plats för alla apor vars testiklar han ämnade transplantera. Det blev sedermera en stor skandal efter att i princip samtliga apor lyckats rymma och invadera en närliggande katolsk kyrka.

Voronoff skulle uppnå en aktningsvärd ålder och uppleva hur hans teorier småningom malträterades och desavouerades av en enig läkarkår. Att smutskastas av f.d. kollegor kunde Voronoff leva med, värre var, enligt egen utsago, den moraliska näsknäpp det innebar att upplysas om att flera av transplantationerna han genomfört på sina patienter gjort att dessa med största sannolikhet drabbats av syfilis. Voronoff bidrog därför, om än oavsiktligt, till att könssjukdomen blev känt under namnet ”fransosen” i det fjärran Sverige.

Omslaget till Bertram Gaytons internationella best-seller ”The Gland Stealers” (1922).

  

Annonser

Snåla västgötar: den sanna historien om ättestupan

2012/10/05 § Lämna en kommentar

År 1658, då Danmark och Sverige låg i krig, uppbringades ett danskt skepp på väg från Island till Köpenhamn i Kattegatt. Ombord på detta skepp fanns en ung isländsk student vid namn Jón Rúgman som, till sin egen förvåning, inte kom att dela sina medpassagerares bistra öden utan omgående sjanghajades till Uppsala universitet.

Varom detta tilltag? Jo, vid Uppsala universitet hade en viss Olof Verelius, anställd som akademiräntmästare, kommit över ett antal medeltida isländska sagor som han, med viss rätt, trodde kunde avslöja ett och annat om Sveriges äldsta historia. Problemet var bara att ingen i Uppsala förstod sig på isländska. Jón Rúgman kom därför som en skänk från ovan och tillsammans med sin isländska adept översatte Verelius många av dessa sagor till svenska. Deras gemensamma ansträngningar kom sedermera att ge upphov till den under 1800-talet blomstrande nationalromantiska synen på svensk historia som kom att efterleva i svensk historieskrivning i århundraden.

Även om dessa sagor är, milt uttryckt, apokryfiska och bygger på ett vilt och fantasifullt fabulerande tog många i samtiden dessa hugskott för sanning. Så också historien om ättestupan – som i nordisk historieskrivning endast omnämns i den av Varelius år 1664 översatta Gautreks saga (Gothrici et Rolfii historia). Ättestupan förefaller ju som bekant vara en forntida institutionell motsvarighet till våra dagars äldrevård där orkeslösa pensionärer osentimentalt kastades ner för en skyhög klippa för att på så sätt undspara yngre människor den ekonomiska börda det tog i anspråk att vårda den äldre generationen. Saken är att denna saga inte är typisk för Norden utan för Antikens Grekland (där slavar istället för pensionärer ska ha offrats åt klippstenarna) och den betydelse som ättestupan tillmäts i isländska folksagor är en helt annan.

Gautreks saga handlar om kung Göte (Gautrek) av Västergötland som någonstans i den svenska historiens gryning ska ha begett sig ut på jakt i sitt kungadöme och kommit vilse. Till sin egen lycka hörde Göte en hundskall varpå han kom till en oländig stuga där hundens ägare, en viss träl vid namn Skapnartunger, var i full färd med att skinnflå det stackars djuret för att den lockat en objuden gäst att ”äta honom ur huset”.

Skapnartunger ville absolut inte ha kung Göte som gäst och sökte tvinga honom tillbaka till skogen men Göte var starkare. Kungen slog sig således ned vid bordet där Skapnartungers familj residerade och lät sig väl smaka av den uppdukade maten. Efter att ha vilat sig i åtskilliga timmar bad Göte sin ofrivilliga värd om ett par nya skor. Skapnartunger erbjöd honom också motvilligt denna gåva men drog först ut skoremmarna för att inte ge bort för mycket.

Sen Skapnartunger äntligen blivit av med sin objudna gäst översåg han den skada han lidit av dennes besök och insåg att han inte kunde leva med denna ekonomiska försmädelse. Han tog därför hela sin familj till en hög klippa i närheten, höll ett en förmanande litania om sparsamhetens dygd och kastade sig därefter ned mot sin död tillsammans med sin hustru och en träl.

Vad kan man då lära sig av denna historiska anekdot? Först och främst att ättestupan som vi känner till den i själva verket är anakronistisk eller, än mer troligt, ett falsarium. Än viktigare är att smålänningarna, som traditionellt är utpekade som inbitet snåla, har funnit sina övermän i västgötarna i detta gebit, åtminstone om man får tro de isländska sagorna.

Lurik rekommenderar: Alf Henriksson. Isländsk historia. Bonniers 1981.

Verelius och Rúgmans översättning av Gautreks (Götes) saga

Army of lovers: Thebes homosexuella brödralegion

2012/09/30 § Lämna en kommentar

I dagens arméer skyr man homosexualitet som pesten, bäst illustreras detta av den amerikanska don´t ask, don´t tell– policyn som infördes av Clinton-administrationen år 1993. Denna policy gav armén rätt att avskeda den soldat som öppet visade sin homosexualitet eller den officer som krävde svar från misstänkta fjollor om dessas sexuella läggning. Över 13 000 soldater hann avskedas innan Barack Obama, till de konservativas stora förtret, upphävde don´t ask, don´t tell. Rädslan för homosexuella ”fjollsoldater” bottnar, som mycket annat som rör synen på sexualitet, i kristendomen; där äktenskapet mellan man och kvinna utgör ett av de heliga sakramenten.

Erfarenheterna från historien talar dock emot dagens uppfattning om homosexuella soldater.  Från det antika Grekland finns talrika historier om homosexuella hopliters överlägsenhet i strid. De äldsta beläggen för detta återfinns hos den grekiske historieskrivaren Plutarkos (46 – 120 e.Kr.) som skrev om det Lelantinska kriget mellan stadsstaterna Chalkis och Eretria på 700-talet f.Kr. Enligt Plutarkos hade Chalkis hopliter övergivit pederasti (ett sexuellt förhållande mellan en vuxen man och en ung pojke). Deras befälhavare, Cleomachus, hade däremot hållit fast vid traditionen och blivit stärkt av sin unge älskares ömma känslor så till den milda grad att han ledde sina styrkor till en lysande seger. Överbevisade om den styrka pederasti skänkte karaktären valde Chalkis hädanefter att återigen omfamna traditionen och gossebarnet.

Ingen militärmakt har vare sig förr eller senare litat så mycket på den inneboende kraften i kärleken män emellan som man gjorde i stadsstaten Thebe. Denna stads elitstyrka gick under namnet the sacred band (svenska: brödralegionen) och bestod uteslutande av manliga kärlekspar. Brödralegionen grundades av den thebetanska överbefälhavaren Gorgidas år 378 f.Kr. Enligt Plutarkos ska Gorgidas varit övertygad om att ett verkligt kärleksband skulle gjuta mod i trupperna i stridens hetta, Plutarkos skrev: ”eftersom älskande kommer att skämmas över att bli förnedrade inför sin älskare, kommer de med stor frenesi kasta sig in i striden och hjälpa varandra”

I enlighet med sin övertygelse handplockade Gorgidas kända par ur sin armé och lade på så vis grunden till vad som troligen är historiens enda elitstyrka bestående av enbart homosexuella kärlekspar. Styrkan utgjordes av 150 par som slogs sida vid sida, i enlighet med tron på styrkan i pederasti bestod varje par av en äldre ”älskare” och en yngre ”älskad”. Brödralegionen blev hädanefter en stående styrka som tränade hårt, i synnerhet lade man mycket tid på brottning och – överraskande – dans.

De dansande kärleksparen var dock inga man skrattade åt i samtiden. Under kraftmätningen mellan Athen och Sparta i det Peloponnesiska kriget (431 – 404 f.Kr) besegrade man den antika världens mest hårdförda soldater: de spartanska hopliterna. Den mest lysande segern stod vid Leuctra där thebetanerna med brödralegionen i spetsen i grunden besegrade en dubbelt så stor spartansk armé och bland de många döda återfanns även den ena av Spartas två kungar. Alla segrar till trots skulle brödralegionen till slut gå under. Det var dock inte avsaknaden av mod som skulle fälla den säregna elitstyrkan, istället var det brist på nytänkande och envisheten att hålla kvar vid den traditionella falang-taktiken i strid. När man ställdes inför den Makedonske kungen Filip II:s styrkor år 338 f.Kr. ska hela brödralegionen tagits av daga. Efter det förintande slaget visade den makedoniske kungen sin vördnad för brödralegionens duglighet; gråtande förklarade Filip att ingen man någonsin fick tvivla på deras förmåga.

Brödralegionen i strid

Brödralegionen i strid

Fuck You!; historien om långfingret

2012/09/02 § Lämna en kommentar

Obscena gester människor i mellan har säkerligen alltid förekommit. I vår tid är troligtvis det uppsträckta långfingret flankerat av ring- och pekfingret – som symboliserar en penis med pungkulor – den mest spridda gesten; var man än befinner sig i världen fungerar denna gest som provokation. ”Fingret” har följt människan så pass länge att detta tecken nu kan anses vara en del av västerlandets kulturarv då redan de gamla grekerna sträckte upp långfingret åt varandra i syfte att förnedra.

Det är fullt troligt att gesten förekom tidigare och i andra kulturer än i den helleniska men det är härifrån vi har de första i dag kända beläggen för ”långfingret” och dess betydelse. Omkring 500 f.Kr vet vi att grekerna använde tecknet som en symbol för homosex män emellan, gesten kallades för katapugon viket var en förening av orden för ned och rumpa. Katapugon var inte en förolämpning med den betydelsen vi tänker oss, grekerna hade som bekant en helt annan syn på homosexualitet och pedofili. Vad grekerna istället ansåg vara perverst var sexberoende, en man som lät sig styras av sina begär och som spenderade allt för stora summor på prostituerade tonårspojkar var en katapugon. Att däremot då och då ägna sig åt homosex var det ingen som höjde på ögonbrynen åt, lagom var bäst även i det gamla Grekland.

Som mycket annat övertog romarna även ”fingret” från grekerna och det var nu gesten som man kallade digitus impudicus (ungefär; oartigt finger) fick den form av grov förolämpning som fuck you har idag med samma symbolik, nämligen phallus- en erigerad penis. Ett råd från samtiden av poeten Marcus Valerius Martialis (ca 41 – 102 e.Kr.) ger oss ett illustrerande exempel på hur man lämpligen kunde tillämpa förolämpningen: ”skratta högt, Sextillus, när någon kallar dig en fjolla och sträck ut ditt mittersta finger.”

Även en av romarrikets mest namnkunniga historiker, Suetonius, (75 – 160 e. Kr.) skrev om ”fingret”. Vid ett tillfälle ska kejsar Augustus bestraffat en skådespelare  efter att denne reagerat på burop från en besviken publik med att visa digitus impudicus åt allihop. Den visserligen tendentiöse Suetonius beskriver också hur den hatade kejsaren Caligula – som är känd för sina  galenskaper – lät sina undersåtar   kyssa hans uppsträckta långfinger istället för hans hand. Kanske var det långfingret som ledde till att en av kejsarens favoritmobbningsoffer, Cassius, slutligen fick nog och mördade sin kejsare.

Under medeltiden tycks långfingret ha fallit i viss glömska. Den katolska kyrkan kan ha haft ett finger med i spelet eftersom långfingret tillsammans med pekfingret används vid välsignelser ville man inte att ett av de heliga fingrarna skulle kunna utgöra en obscen gest. En berömd historia från hundraårskriget gör gällande att fransmännen hade för vana att skära av halva långfingret på tillfångatagna engelska soldater för att dessa inte skulle kunna avfyra sina fruktade långbågar. Detta visade sig inte fungera, de stympade engelsmännen fortsatte att förmörka himlen med sina pilar. För att ytterligare reta gallfeber på fransmännen höll man upp sitt stympade finger och visade på så vis  att man fortfarande kunde pluck yew som det kallades när man spände bågen. I en annan variant av berättelsen lät man hugga av både pek- och långfingret, engelsmännen ska ha hållit upp båda dessa stympade fingrar och på så vis ska V-tecknet ha sett sin fodelse.

The Game under antiken; Ovidius raggningshandbok

2012/06/14 § 1 kommentar

Publius Ovidius (43 f.Kr. – 18 e. Kr.) förekom Neil Strauss och hans raggningsbok The Game med dryga 2000 år när han publicerade sin handbok i förföring: Kärlekskonsten – vilken byggde på hans egna erfarenheter i ämnet. Ovidius var utan tvekan den tidiga kejsartidens mest namnkunnige kvinnoerövrare, vilket inte till fullo uppskattades av kejsare Augustus som genom en serie av sedlighetsbevarande lagstiftning försökte väcka liv i den stränga moral som han ansåg hade existerat tidigare i Rom. Nu föreföll dekadensen breda ut sig och Augustus valde att landsförvisa författaren år 8 e.Kr.

Ovidius var född patricier och det enda yrke gott nog för en ung man av Ovidius stånd var politikerns. Hans far sände därför honom till Rom för att studera de nödvändiga disciplinerna grekiska, litteratur och självfallet den romerska paradgrenen retorik. Som alla unga studenter långt hemifrån ägnade sig Ovidius, vid sidan av sina studier, åt festande och raggande.

Efter att Ovidius under ett par år innehaft tråkiga tjänster inom den statliga förvaltningen började han samla sina erfarenheter till vad som skulle bli historiens första renodlade raggningsbok. Enligt Ovidius var alla knep tillåtna och att en kvinna råkade vara gift utgjorde inget hinder för den som var drabbad av kärlekens hunger, vilket naturligtvis inte överensstämde med kejsarens uppfattning.

Den antika raggningsexperten förklarar att för den oerfarne är teatern en utmärkt plats att hitta en kvinna på; teatern var en farlig plats för den flicka som önskade behålla sin oskuld. Dock var raggaren nödgad att göra vissa uppoffringar, armhålorna fick inte stinka get om man skulle gå hem hos de romerska kvinnorna. Kapplöpningsbanan var också en utmärkt plats. Trängseln tvingar en att stå mycket nära och ”offret” kan inte flytta på sig även om hon inte vill; ”tryck hela tiden höften emot hennes höft, håll dig så nära du kan” skrev Ovidius.

Kärlekskonsten bjuder på en hel hög praktiska råd om hur man ska fånga en kvinna. Riktiga män bör inte använda locktång eller snagga sig, raka benen eller använda smink. Däremot lade han stor vikt vid renlighet och prydlig klädsel samt att man skulle vara social och inleda konversationer om meningslösa ämnen närhelst tillfälle gavs.

Om man satsar sina kort på redan gifta kvinnor gällde det att man till en början låtsades söka en platonsk relation för att inte skrämma iväg henne, men med tiden kan man börja skriva kärleksbrev. Romarna skrev på vaxtavlor och Ovidius råder därför läsaren att vara extra uppmärksam på att den tavla man skriver på inte ska bära spår av brev till andra kvinnor.

Även de fulaste knep uppmuntrades för att inledningsvis förstärka en spirande relation, varför inte spela sjuk för att vinna sympatier? Man skulle inte dra sig för att ljuga eller för att lova kvinnor guld och gröna skogar. Att ljuga och svika flickor straffas man inte för konstaterade Ovidius muntert.

Lurik rekommenderar: Publius Ovidius. Kärlekskonsten. Natur & Kultur 1990.

Staty föreställande Ovidius som återfinns i Rom

Staty föreställande Ovidius som återfinns i Rom

Livmoder till middag; det romerska köket

2012/02/19 § 1 kommentar

Marcus Gavius Apicius (levde under första århundradet e. Kr) är en av historiens tidigast namngivna gourmander. Han ägde en säregen passion för kokkonsten och allhända smaker vilket – i kombination med romarnas uppfattning om att allt som inte var direkt livsfarligt gick att äta – resulterade i en trevlig kokbok med allhända intressanta recept: Apicius kokbok. Emellertid hävdar somliga att nämnda kokbok i själva verket författades någon gång på 300 – eller 400-talet, Apicius kan således inte vara upphovsmannen men av tradition låter man hans namn ingå i bokens titel. Andra hävdar lika bestämt att vår gourmand är författaren.

Apicius kokbok präglas av ohämmad dekadens vilket förklarar varför man har kopplat ihop denna med vår protagonist som vi skall återkomma till. Den vanlige plebejens spis var varierad men mycket enkel, i huvudsak bestod denna av bröd, oliver, bönor och vin. Till vardags var man vegetarianer även om kött förekom vid diverse tillfällen. Detta känner man till dels genom skriftliga skildringar av olika romare under imperiets historia, utgrävningar i Pompejis och Heracliums avfallshögar har bekräftat den bilden.

Överklassen – de rikaste patricierna – däremot levde inte i enkelhet man festade på allt som rörde sig och desto mer exotisk huvudråvaran var desto bättre. Apicius skrev: ”Du plockar en flamingo, tvättar den, binder upp den och lägger den i en kastrull med lock. Du tillsätter vatten, salt, dill och vinäger. När spadet kokat ned till hälften lägger du i purjolök och koriander och kokar. På samma sätt kan du tillreda papegojor.”

Caligula ska ha varit förtjust i tunga från näktergal vilket även andra kejsare ska ha uppskattat som en liten men behändig munsbit. En fågel som sjöng så vackert borde rimligtvis äga en välsmakande tunga resonerade man. Andra läckerheter som kunde stå på kejsarens bord var strutshjärna, möss i honung och rullade vallmofrön. Ett magstarkt recept som kan bli svårt att återskapa är muräna uppfödd på dränkta slavar, men detta uppskattades vid kejserliga fester. Vid dessa tillfällen fick gästerna själva välja en levande fisk som man vanligen dränkte i en hink med ättika.

Apicius kokbok är fylld med intressanta delikatesser. Grisspenar kräver att man kokar dem en rejäl stund, varefter man binderihop dessa med hjälp av vass och kryddar. Därefter steker man dem på ett halster i ugnen, såsen samlas upp och kryddas, vin tillsätts och därefter häller man såsen över spenarna. Apicius beskriver även en rätt gjord på fylld livmoder från gris. Själva fyllningen tycks ha kunnat bestå av vad som helst. Romarna var överhuvudtaget förtjusta i att fylla djur med andra djur eller rätter. Svin kunde serveras fylld med levande sparvar som flög ut vid trancheringen. Andra djur kunde serveras fyllda med korv och blodpudding.

Apicius älskade verkligen mat, en kärlek som drev honom mot hans undergång, dock åt han inte ihjäl sig. När endast 10 000 000 sestertier (en avsevärd summa) återstod av hans förmögenhet tog han sig själv av daga i rädsla för att lida svältdöden.

Kejserlig fest. Här återgiven i den skandalomsusande filmen Caligula 1979

Att titta snett är rätt; om mayaindianernas säregna skönhetsideal

2012/02/12 § 1 kommentar

”Vill man vara fin får man lida pin” lyder ett gammalt – och sant – ordstäv. Att fundera ut märkliga och smärtsamma skönhetsideal tycks vara en universell egenskap hos människan. Kineserna hittade på liljefötter (man lindade kvinnors fötter så hårt att de blev missbildade och omöjliggjorde en normal gång). På 1600-talet i Europa skulle en respekterad man mer än gärna vara hälsofarligt fet i motsatts till tidens kvinnor vars korsetter snördes hårt i syfte att få en timglasformad kropp. Katarina de’ Medici (1519 – 1589) krävde att hennes hovdamer inte skulle mäta mer än 31, 5 cm runt midjan, ett ideal som höll i sig långt fram i tiden.

Även om man kan förfasas över dessa påfund i skönhetens namn bleknar dessa i jämförelse med de smärtsamma skönhetsidealens verkliga koryféer: mayaindianerna. Maya är ett samlingsnamn för en rad olika folk i Centralamerika som delade religion och kultur samt talade närbesläktade språk. Mayakulturen tillhör de verkligt gamla, den förklassiska perioden räknar man så långt tillbaka som 2500 f. Kr. När Hernan Cortés gjorde processen kort med mayas nordliga grannar, aztekerna, på 1500-talet var mayakulturen redan på upphällningen.

Således hade maya tusentals år på sig att fundera över vad verklig skönhet innebar och resultatet framstår onekligen som synnerligen exotiskt för alla utomstående. De ansåg att en konformad skalle var bland de vackraste attribut en människa kunde bära. Eftersom människan har en rund skalle krävdes det att man lindade spädbarnens skallar när fontanellen fortfarande var mjuk och formnbar. Vanligtvis använde man ett tygstycke som drogs åt hårdare högre upp på hjässan och på så vis fick mayababyn en konformad skalle.

Man kan tänka att det var av särskild vikt att mayakungar ägde ett behagfullt utseende, varför man också lade stor möda vid att forma deras huvuden. Kungen K’inich Janaab’ Pakal (603 – 683 e. Kr.) var i synnerhet utsatt för mayas förkärlek till koner. I hans fall räckte det inte med ett hårt åtdraget tygstycke, i sin iver att forma en konskalle av sällan skådad art klämde man fast hans huvud mellan två träplankor. Detta ingrepp orsakade en fördjupning i pannan och skadade näsryggen. För att råda bot på detta inte särskilt granna anletsdrag tvingades kungen bära en utfyllnad och en näsryggsprotes av ett gipsliknande material. Dock tog den arme kungens lidande inte slut där, man praktiserade hela mayas arsenal av skönhetsförbättrande åtgärder på honom. Hans tänder filades ned till dess att de liknade uppochnedvända T:n. Maya brukade även borra hål i tänderna och fylla dessa med jade vilket gav ett gröngnistrande leende.

I dagens västerländska kultur är ansiktets symmetri av essentiell vikt för det samlade skönhetsintrycket, maya hade en helt annan mening. Man uppfattade skelögdhet som något utomordentligt upphetsande och tilldragande. Detta åstadkoms genom att man fäste en liten kula mittemellan babyns ögon och som en konsekvens av babyns försök att fokusera blicken på kulan uppstod en bestående skelögdhet. Således spenderade mayaindianerna dagarna i ända med att titta snett på varandra.

I mitten står K

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade AntikenLuriks Anakronismer.