Brittiska stekare: Historien om ”the Sublime Beefsteak Society”

2014/01/20 § Lämna en kommentar

Mycket har blivit sagt om den viktorianska och edvardianska noblessens excentriska och sekteristiska sammanslutningar under det brittiska imperiets glansdagar. Flertalet av dessa exklusiva föreningar, oftast enbart öppna för de mest välbesuttna inom den av ett ymnighetshorn så välbeskänkta brittiska adeln, kunde allt som oftast visa upp ett imposant persongalleri av bisarra karaktärer. Frågan är om någon sådan aristokratisk sammanslutning i grunden varit lika excentrisk och genuint konservativt brittisk som ”the Sublime Beefsteak Society”.

”The Sublime Beefsteak Society” grundades 1735 i London av ett kotteri av sybaritiska brittiska adelsmän och kulturpersonligheter som hade det gemensamt att de alla uppskattade en god biffstek. Valet av biffsteken som kotteriets berörelsepunkt var minst lika mycket politisk som den var kulinarisk. Den exklusiva klubben vände sig nämligen med aversion emot franska kulinariska influenser som, in deras mening, kontaminerade det brittiska samhället. Gräddsås, rödvin och grodlår gjorde sig, med andra ord, icke besvär. Istället skulle man medelst gommarna celebrera det genuint brittiska: Biffsteken och alla dess okryddade accessoarer.

”The Sublime Beefsteak Society” var, som sagt, en ytterligt aristokratisk och exklusiv sammanslutning; en överklassklubb i modern terminologi (kvinnor var givetvis inte tillåtna att delta i sällskapet). Under glansdagarna under mitten av 1700-talet tillät föreningen enbart 24 medlemmar, och man höll, i sann konservativ brittisk anda, stenhårt på reglementet. Exempelvis tillåts inte prinsen av Wales, sedermera George IV (1762-1830), att delta i gästabuden. Han fick, som alla andra, snällt vänta på sin tur och hoppas på att en av föreningens gourmander skulle tröttna på den ensidiga menyn eller helt sonika avlida.

Den elfte hertigen av Norfolk - också känd som "the Drunken Duke".

Den elfte hertigen av Norfolk – också känd som ”the Drunken Duke”.

Av alla underligheter förknippade med ”The Sublime Beefsteak Society” kan nämnas att alla kypare och uppassare tilltalades ”Charles”, oavsett deras verkliga namn. Föreningens medlemmar kunde också kännas igen på sina munderingar och valspråket fastsytt på dessa: ”Biffstek och Frihet”. Av alla excentriska karaktärer som vid ett eller annat tillfälle gjort soaré på föreningens middagar genom tiderna tog nog hertigen av Norfolk (1746-1815) (också känd som ”the Drunken Duke”) ändå priset. Denna biffsteksälskande festprisse hade för vana att skölja ned sin biffstek med tre flaskor portvin varefter han stämde upp i högstämd sång som i regel inte slutade förrän den goda hertigen stupade. Därpå fick tjänarna bära ut den kraftfulle karlen och lasta upp honom på en liten knubbig ponny som troget stod och väntade utanför föreningens lokaler. Ponnyn satte sedan av med den ofta medvetslösa hertigen till dennes marker som var belägna åtskilliga kilometer därifrån.

Under den viktorianska eran började dock det en gång så stolta sällskapet långsamt att falla samman. Medlemmarna deltog allt mer sällan i föreningens gästabud och när ”The Sublime Beefsteak Society” slutligen stängde sina dörrar år 1867 bestod middagarna sedan en tid tillbaka enbart av två gäster. Föreningen skulle dock inom kort få en renässans. Redan 1878 hade en efterträdare till ”The Sublime Beefsteak Society” upprättats och denna lever kvar ön idag. Sedan nystarten har dock en liten men ytterligt kontroversiell nymodighet införts: kvinnor är numera tillåtna att delta i de gourmandiska utsvävningarna, men endast som gäster. Skaran brittiska berömdheter som varit medlemmar i den anrika föreningen är imponerande och innehåller bland andra scoutrörelsens grundare Robert Baden-Powell (1857-1941) och den konservativa premiärministern Harold Macmillian (premiärminister 1957-1963).

Hertig Nikolaj Tolstoj på sin bröllopsdag iförd "The Sublime Beefsteak Society's" traditionella middagsuniform.

Hertig Nikolaj Tolstoj på sin bröllopsdag iförd ”The Sublime Beefsteak Society’s” traditionella middagsuniform.

Catherine-Rosalie Gerard Duthé: Alla dumma blondiners urmoder

2013/12/01 § Lämna en kommentar

Den ”dumma blondinen” hör till de  mest namnkunniga och äldsta ännu florerande stereotyper som vi har. Denna för blonda kvinnor inte särskilt smickrande beskrivning av deras intellekt har sitt ursprung hos en osedvanligt korkad fransyska, Catherine-Rosalie Gerard Duthé (1748- 1830), som hade skänkts ett utomordentligt vackert yttre men som tyvärr var lika enfaldig som hon var skön att titta på.

Duthés kanske egentligen inte var dummare än någon annan, hon hade säkerligen kapacitet men omständigheter och hennes uppväxt formade den kvinna som åtminstone fram tills våra dagar låter oss generalisera om att blondiner har lägre mental kapacitet – men också roligare – än sina medsystrar.

En blondin ger sig på bilkörning

En blondin ger sig på bilkörning

Vår lätt trögtänkte protagonist föddes in i ett småborgerligt hem i Paris. Familjen verkade det inte ha gått någon direkt nöd på även om de inte var förmögna, fadern innehade en lägre tjänstemannaposition vid hovet. Duthé uppfostrades troligtvis på samma vis som de flesta andra kvinnor vid den här tiden till ett liv hemmavid, men någon gång i tonåren skulle en kvinnlig släkting lära henne sitt livs viktigaste läxa; vikten av att som kvinna nå makt genom att till fullo nyttja de kvinnliga gåvor Gud skänkt henne. Om Duthé var trög i andra sammanhang var detta en läxa hon tog till sig med stor förtjusning.

Efter att ha spenderat en tid av sina uppväxtår i ett kloster sade Duthé au revoir till allt vad helighet hette och i stället sökte hon sig till Paris opera för att utbilda sig till dansös. Hon ska ha visat sig vara medelmåttig inom detta gebit men ska ändock snabbt vunnit stor popularitet bland besökarna. Emellertid innebar inte en tjänst som dansös vid operan riktigt samma sak som idag. På italienska betyder opera arbete och i synnerhet dansöserna hänvisades till som ”arbetsflickor”, vid sidan av att stå på scen extraknäckte inte ett fåtal av ensemblen också som prostituerade.

Genom operan kom hon i kontakt med både den franska societeten såväl som utländska magnater som befann sig i staden. En av dem, George Wyndman, 3:e greve  av Egremont tog Duthé som älskarinna men ska ha ställts på ruinens brant på grund av hennes leverne. Efter att hon avverkat Wyndman tuggade hon i sig flera adelsmän och till slut nådde hon toppen, Duc d’Artois, den blivande kung Karl X av Frankrike. När de sågs tillsammans sjöng elaka tungor La Duthé a dû téter – (ungefär) den Duthé måste ha sugit.

Problemet var bara att Duthé som sagt var så pass dum att hon mer eller mindre gjorde sig omöjlig vid sociala sammanhang. beskrivningarna av henne är alla samstämmiga, hon kunde ingenting om någonting. När man av artighet försökte samtala med henne gjorde hon sig känd för att ta långa tankepauser innan hon svarade. Duthés svaga kognitiva förmåga att förstå och tolka en vanlig mening gjorde att hennes samtalspartner fick finna sig i att vänta på svar tills dess att hon kommit på någonting lämpligt att svara, och ändå var det ingenting vettigt som flög ur munnen på henne.

Denna imbecilla karaktär som rörde sig i de finaste av kretsar skänkte en författare inspiration till att  år 1775 skriva pjäsen Les Curiosités de la Foire (Marknadens kuriositeter) i vilken en blond kvinna ska gestaltas som knappt klarar av vardagliga bestyr vars enda uns av intelligens spenderas på att skinna män på pengar. Och så var den dumma blondinen född.

Catherine-Rosalie Gerard Duthé i en av otaliga avklädda avbildningar

Catherine-Rosalie Gerard Duthé i en av otaliga avklädda avbildningar

Urspårade karnevalståg

2011/08/24 § Lämna en kommentar

Idag förknippas karnevaler främst med Rio de Janeiro, även om en och annan svensk småstad också envisas med att låta flickor i latinoinspirerade dräkter rycka fram till sambatakter en gång om året. Emellertid härstammar karnevalen från Sydeuropa och går att spåra till antiken även om det var under medeltiden karnevalen mer börjar likna det vi förknippar med eventet idag. Under antiken firades karnevalsliknande fester under vintern, men i och med att kristendomen blev statsreligion i Rom kom festligheterna att förläggas till tiden före påsk.

I medeltidens starkt hierarkiska samhälle utgjorde karnevalen ett märkligt avbrott i vardagen. Samhället var som bekant organiserat i vad som inte sällan liknas vid en pyramid, den stora massan försörjde de som tjänade Gud genom att antingen be eller kriga. Tillsammans utgjorde de tre grupperna – präster, krigare och bönder – en treenighet som avspeglade Gud.

Av den anledningen – trots det strikt religiösa samhället – är det anmärkningsvärt att man firade karneval. Festen gick allt som oftast ut på att man vände upp och ned på samhällspyramiden, de fattiga fick uppträda som herremän och vise versa. Adelsdamer kunde bete sig lössläppt och till och med ha sex med en bonde utan att denna straffades. Vidare var hejdlöst supande, matkrig och misshandel av djur vanligt förekommande inslag. För att markera den upp-och-nedvända tillvaron var det även brukligt att man krönte stadens ”idiot” till biskop eller kung; utmärkt illustrerat i Viktor Hugos Ringaren i Notredam där Quasimodo kröns till ”narrpåve”.

Detta tillfälligt upp-och-nedvända samhälle var dock inte helt ofarligt för den rådande samhällsordningen. Festligheterna, vars centrala elelement var mat, sex och våld, kunde lätt spåra ur till folkliga resningar mot makten. Under alkoholens påverkan hände det att man bestämde sig för att stanna i karnevalens värld för alltid i stället för att återgå till vardagen.  Festligheterna i Basel år 1376 spårade ut fullständigt och ledde till en veritabel massaker på stadens adelsmän. Händelsen blev känd som böse Fasnacht: ”den onda festen”. Tolv män avrättades som anstiftare till upploppen. Emellertid riktades inte alltid våldet mot överheten, i London 1517 anföll man stadens utlänningar under en karneval som gick till historien som Evil May Day.

Det xenofobiska upploppet började med att tusentals människor marscherade mot de kvarter där Londons rikare utlänningar var bosatta. Där möttes de av sheriffen och hans mannar som försökte lugna ned mobben, dock var detta utsiktslöst efter att en av sheriffens mannar skrikit förnedrande tillmälen mot mobben. Detta förefaller ha varit den utlösande faktorn. Mobben stormade fram och plundrade hundratals utlänningar på allt ifrån pengar till möbler. Förvånansvärt nog dog ingen i plundringen, men myndigheterna tog i med hårdhandskarna och avrättade tretton personer dagen efter som man uppfattade vara uppviglare.

Det finns gott om exempel på liknande fester och karnevaler som spårade ur. I 1500- och 1600-talens Frankrike var det inte ovanligt att uppdämda känslor bubblade upp så fort en större – och aspackad – folksamling drogs ihop. I synnerhet förefaller karnevalen 1580 i Dauphiné ha varit särskilt blodig. Upploppet började med att någon fick idén att de rika hade blivit rika genom utnyttjande av de fattiga vilket ledde till en massaker av förmögna både i staden och på landsbyggden. Adeln visade ingen pardon, ett vittne skrev:

The local gentlemen went hunting through the villages, killing the peasants like pigs”

Lurik rekommenderar: Peter Burke. Popular Culture in Early Modern Europe. Ashgate Publishing. 1994.

Aristokrater och a lá carte; Den franska gastronomins födelse

2011/08/10 § Lämna en kommentar

I efterdyningarna av den franska revolutionen och monarkins slutgiltiga fall 1793 flydde en håglös aristokrati motvilligt sin revolutionära smittohärd till hemland. Eftersom adeln utgjort grundpelaren i la ancien regime var de hjärtligt avskydda av den segerrusiga bourgeoisien som lystet övertog den politiska makten i Frankrike. De en gång så vördade aristokraterna tvingades därför ofta fly hals över huvud och lämna sina ägor och egendomar vind för våg.

På dessa ägor arbetade vanligtvis hundratals – och inte sällan tusentals – människor med att ordna så att de blåblodiga ägarnas liv kunde levas så komfortabelt som möjligt. Arbetena som var dag utfördes var
minst sagt mångskiftande; här fanns i regel såväl damer vilka var husets fru behjälpliga med att ”göra toalett” som herrar vilka hade till uppgift att rykta sin herres hästar. I och med att revolutionen tvingade deras forna arbetsgivare att raskt ta till flykten fann sig dessa synnerligen skickliga hantverkare och
konstnärer i ett tillstånd av konsternation: de var plötsligt arbetslösa.

Av nödtvång blev aristokratins lydiga tjänare tvungna att söka sitt levebröd i städerna genom att även fortsättningsvis syssla med och förmedla de tjänster de tidigare utövat på de blåblodigas avlägsna gods. Lyckligtvis skulle det visa sig att även den emanciperade bourgeoisien hade nytta och glädje av deras tjänster. Detta gällde inte minst kockar, munskänkar och sommelier vilka, ofta med stor framgång, öppnade egna kaféer och restauranger i Paris och andra större städer.

Att denna veritabla restaurang- och kafékultur skulle falla i så god jord att den inom några decennier gav upphov till spridandet av ryktet om den storslagna franska gastronomin över en hel värld var i sig kanske inte alldeles underligt. I slutet av 1700-talet existerade endast en handfull restauranger och kaféer i Paris, medan varje adelsman med en gnutta självrespekt höll sig med en veritabel armé av kockar och serveringspersonal på sina avsides belägna gods.

Det var främst hälsomässiga överväganden som låg till grund för att aristokratin föredrog att dinera hemmavid. Flertalet av dess medlemmar var nämligen övertygande om att mat tillagad på rätt sätt hade medicinska och profylaktiska effekter. Därför instruerade man noggrant kökspersonalen att tillreda mat som förhindrade uppkomsten av misshagliga vapörer eller som underlättade en trög matsmältningsprocess. Vidare var det inte ovanligt att eventuella gäster skickade detaljerade listor i förväg som radade upp de ”sjukdomar” man ansågs lida av, och vilka maträtter man helst undvek till följd av detta. Mot bakgrund av dessa överväganden föreföll det naturligtvis onödigt äventyrslystet att inta sin supé utanför hemmets trygga vrå.

I vilket fall som helst så innebar kockarnas ”befrielse” ifrån aristokratins oländiga gods och gårdar att restaurang- och kafékulturen i Paris med omnejd fick ett enormt uppsving. I de nyuppförda salongerna, som entusiastiskt frekventerades av den republikanska societetens modelejon, föddes och förfinades den franska kulinariska traditionen. I kölvattnet av Napoleons erövringar var det därför inte bara den franska revolutionens evangelium som spreds och beundrades över kontinenten, utan också den franska gastronomin. Det sista nämnda möttes naturligtvis med blandade reaktioner från den franska emigrantadel som en gång hade monopol på det franska kökets läckerheter.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade aristokratiLuriks Anakronismer.