Den sista samurajen: Yukio Mishimas statskupp

Året var 1877 och tiden hade sprungit ifrån det feodala Japan och framförallt det tidigare ”frälset” samurajerna. Modernisering och omdaning av hela samhället pågick i en rasande fart och inte långt senare skulle Japan bli den första utomeuropeiska stat som besegrade ett europeiskt land, i det Rysk – Japanska kriget år 1905. Men innan detta skulle ske var man tvungen att krossa det sista motståndet mot nydaningen, samurajerna, och så skedde på ett slagfällt nämnda år då en modernt utrustad värnpliktsarmé tillintetgjorde sina medeltida motståndare.

Samurajerna var en konservativ skara som följde sin mycket strikta hederskodex, bushido, som i korthet kan beskrivas som en ”ideologi” som fokuserar på ära, heder och plikt. Bushidon har sitt ursprung ur konfucianismen men även buddhismen har bidragit till denna ”krigarideologi”. En av de tidigaste vetenskapliga beskrivningarna (1899) av samurajernas kodex berättar att denna var en oartikulerad och ej nedtecknad ideologi som växt fram organiskt genom århundraden av krig.

I och med slaget 1877 och senare Japans nederlag i det andra världskriget kunde man tro att samurajerna och alla former av militaristiska hederskodex skulle vara obsolet i det japanska samhället men Bushidon skulle visa sig vara svår för vissa att släppa och även bland den kulturella eliten fanns de som bar på romantiska föreställningar om den gamla goda tiden.

En av Japans främsta efterkrigsförfattare, Yukio Mishima (1925–70), och vid tiden en mycket välkänd kulturpersonlighet som fått sina verk översatta till många språk (finns att läsa på svenska) hyste en särskild beundran för samurajer i allmänhet och för bushido i synnerhet. En av hans favoritsysselsättningar vid sidan av författarskapet var att posera i bara underkläderna med ett klassiskt samurajsvärd. Detta kanske uppfattades som excentriskt och man verkar inte ha uppfattat att författaren mer än bara vurmade för samurajer; han ville återupprätta det gamla Japan.

Yukio Mishima

År 1968 i oktober grundade Mishima skuggrörelsen Tatenokai ur en samling studenter tillhörande extremhögern. Man var dedikerade åt upprätthållandet av de traditionella japanska värdena och dyrkandet av kejsaren. Tatenokai hade genom dess grundare uppenbarligen kontakter högt upp i samhället eftersom man överraskande nog tilläts träna tillsammans med självförsvarsstyrkorna och därigenom blev författaren ledare över sin egna lilla höger-milis.

Officerarna som tagit beslut om att låta Mishima och hans män träna tillsammans med självförsvarsstyrkorna skulle snart bittert få ångra sitt beslut. i november 1970 tog sig Mishima tillsammans med fyra sammansvurna in i Högkvarteret för det östra militärkommandot där de barrikaderade sig och tog en general till fånga, nu hade statskuppen börjat och Japan skulle åter vända sig till sina traditionella rötter.

Den samurajälskande författaren steg ut på en balkong ovanför en öppen plats där en stor mängd soldater samlats på grund av uppståndelsen. Därifrån höll Mishima ett eldfängt tal som uppmanade soldaterna att bistå honom i statskuppen och återinsätta kejsaren som rikets högste politiske ledare.

Soldaterna var mäkta roade av tilltaget och började genast skandera och håna kuppmakaren som satsat allt på ett kort. Man måste beundra Mishima för hans hängivenhet, när han insåg att loppet var kört genomförde han det enda rationella, seppuku, samurajernas rituella självmord då man kör in ett kort svär i magen, skär åt vänster och därefter rakt upp mot revbenen.

Yukio Mishima

Den mongsidige Khanen: Religiösa tolkningar av Djingis Khan och hans arv

Det är inte för inte som Djingis Khan (1162-1227) och hans hästburna mongoler satt sina spår i historieskrivandet hos såväl kristna, muslimer och buddhister, för att bara nämna några. Djingis Khan själv var en religiöst grubblande människa och rättrogen schamanist – före en större batalj kunde han ägna dagar i bön på en bergstopp och åkalla Den Evigt Blå Himmelns välsignelse.

Till Djingis Kahns förtjänster hör som bekant att han under loppet av blott 25 år erövrade och raserade fler stater och nationer än romarna lyckades med under 400 år, liksom instiftandet av Pax Mongolica (den mongoliska freden), vilket i princip innebar institutionaliserandet av religiös och etnisk tolerans i alla områden under mongolisk jurisdiktion.

Djingis Khan

Detta innebar ett gigantiskt religiöst och moraliskt dilemma för de rättslärda i de underkuvade och kulturellt högtstående civilisationer som erövrats av mongolerna. Om just deras religiösa övertygelse var den enda sanna och därmed överlägsen andra trosbekännelser i allmänhet och den mongoliska shamanismen i synnerhet, hur kunde det då komma sig att en polyteistisk hedning som Djingis betvingat deras kultur och inlemmat den inom ramen för det mångkulturella och multireligiösa Pax Mongolica? Hur kunde man på religiös väg rättfärdiga detta?

Svaret visade sig vara lika generiskt som det var enkelt: Djingis Khan var egentligen en förtäckt frälsare som trots sitt stäppursprung och sin skenbarliga tro på animistiskt nonsens vördade deras, och just deras gud. Islams apologeter försvarade redan tidigt den mongoliska ockupationen och Pax Mongolica med att Djingis och hans efterträdare i hemlighet reciterade Koranen för glatta livet. När mongolerna sedan under sent 1700-tal konverterade till buddhismen en masse så förklarades Djingis Khan helt anakronistiskt vara ett buddhistiskt helgon. Kineserna stötte likaså på patrull och förklarade Djingis och hans dynasti ömsom vara vördnadsvärda konfucianer och ömsom rättrogna taoister.

I Öst- och Centraleuropa, å andra sidan, försökte man länge enträget framställa den schamanistiska erövraren som kristen. Länge kontemplerade man att den omtalade och mytologiserade Johannes Presbytern, kristendomens imaginära försvarare i öst, i själva verket var en konverterad mongolisk ättling till Djingis Khan. Ryssarna – som, med få avbrott, led under det ”mongoliska oket” mellan 1240 och 1480 – tvangs länge brottas med de moraliska och konfessionella problem som subordinationen under den uppenbart blasfemiska Khanen innebar. Värst att allt för de renlärigt ortodoxa ryssarna var att deras påtvingade skyddsherre – Gyllene Hordens Khan (Gyllene Horden konverterade till Islam under tidigt 1300-tal) – avkrävde att de ortodoxa prästerna ovillkorligen bad för hans hälsa i officiella böner, något som ryssarna också gjorde i över ett århundrade, om än motvilligt.

Hur hade då Djingis Khan själv resonerat kring sin postuma deifiering i vitt skilda konfessionella kulturer som han en gång samlade under sin spira? Nja, den religiösa grubblaren Djingis förblev stäppfolkens schamanism trogen livet ut och betraktade i regel religiösa dignitärer, oavsett konfession, som ”trollkarlar” (vilket i mongolisk diskurs inte hade några explicit negativa konnotationer).

Djingis såg också med viss sympati på sina erövrade undersåtars enträgna och fatalistiska gudsfruktan. I hans ögon hade deras avgudadyrkan – för honom gjorde det ingen skillnad huruvida undersåten tillbad Allah, Jahve eller Buddha – förlett dem till att överge militära dygder till förmån för omåttlig materialism och hedonism. Inte för inte varnade han sina många söner för att: ”det är lätt att förglömma sin vision och sitt syfte i livet när man väl tillägnat sig fina kläder, snabba hästar och vackra kvinnor”.

Gigantisk ryttarstaty (40 meter hög) föreställande Djingis Khan i Tsonjin Boldog utanför Ulan Bator.

Tasskig avkoppeling: Hundhetsningens historia i Japan

En av de mest fanatiska hundälskarna i den  japanska historien var den oduglige regenten Hojo Takatoki (1316-1326). Sina 1000-tals hundar matade han med luxuösa delikatesser och smyckade med både guld och silver samtidigt som inbördeskrig och uppror stod som spön i backen utanför palatsmurarna.

Hojo Takatokis hundkärlek hade också en morbid sida. Det fanns nämligen ingenting regenten fann mer underhållande än ceremoniella masshetsningar av hundar. Hojo Takatoki hade för vana att beordra specialuppfödda hundar från när och fjärran att sändas till hans hov där man flera gånger i månaden anordnade hundslagsmål där uppemot tvåhundra hundar desperat deltog och gav sitt allt för att slita halspulsådrorna av varandra. För att skänka själsligt lugn åt den lidelsefulla djurvännen kan nämnas att Hojo Takatoki småningom avsattes och mördades till följd av sitt vanstyre.

Redan under tidig medeltid, före Hojo Takatokis revolution på hundhetsningens räjong, finns det belägg för att lite uppfriskande hundtortyr var snudd på folksport i Japan. Rastlösa samurajer hade tydligen för vana att anordna lustspel där man formade en ring av ett rep på en offentlig plats. Man släppte sedan lös en hund i mitten av ringen och försökte skjuta ihjäl det stackars vettskrämda djuret med pilbågar innan det panikartat hann fly ut ur ringen.

Hundshogunen Tokugawa Tsunayoshi

Hunden skulle dock få sin upprättelse under den hängivet buddistiska shogun Tokugawa Tsunayoshis (shogun: 1680-1709)  regeringstid. Tokugawa Tsunayoshi råkade av ett ödets nycker vara född i hundens år vilket med tiden gjorde honom fullständigt besatt av sina fyrfota vänners väl och ve så till den milda grad att han år 1687 utfäste ett edikt som proklamerade att ”alla levande ting”, och då särskilt hundar, skulle beskyddas. Hädanefter skulle inte bara den som skadade en hund straffas med döden utan djuren skulle också hälsas med ”Herr eller Fru Hund” när dessa påträffades på gatan. Tyvärr utmynnade shogunens edikt i att tusentals herrelösa hundar tog över gatorna i Japans större städer, ett problem som kom att gäcka Tokyo i decennier.

Japanernas törst för hundhetsning släcktes dock inte till följd av Tokugawa Tsunayoshis lagstiftningsarbete på området. Efter Meijirestaureringen (1866-1869) blev européer med köttiga hundar en allt vanligare syn på japanska gator, och japanerna begeistrades över de europeiska hundarnas imponerande storlek. Därför började man inom kort att med frenesi försöka korsa olika muskelstinna europeiska hundraser med varandra för att avla fram en egenproducerad japansk kamphund. Resultatet blev det uthålliga och smärttåliga djuret Tosa Ito som alltsedan tidigt 1900-tal dominerat den japanska hundhetsningsscenen. Detta hindrade dock inte rasen från att nära nog utrotas i kölvattnet av Andra Världskrigets slut då det rådde hungersnöd i Japan och de köttiga hundarna blev mycket åtråvärda på middagsbordet.

Japanska hundhetsningstävlingar skiljer sig dock i form och innehåll från de blodstinna fighter i ramponerade källarlokaler vi brukar associera med verksamheten i stort. I Japan är hundhetsning lika mycket teatralisk och kulturell symbolism som blodbesudlad underhållning. Vanligtvis pågår matcherna i uppemot trettio minuter men mycket sällan avlider någon av kombattanterna i stridens hetta. Det finns också en mycket raffinerad hierarki inarbetat i systemet och framgångsrika japanska kamphundar furneras i traditionsenliga munderingar och hyllas på samma sätt som lyckosamma sumobrottare.

Prisbelönad Tosa Ito i cermoniell klädsel.

(Ele)fantastiska gåvor; Siams kungar och deras elefanter

I buddistisk tradition är vita elefanter heliga djur som ska behandlas med stor respekt och som i likhet med den mer kända indiska kon inte får sättas i arbete. Enligt legenden ska drottning Māyādevī av Sakya (ungefär dagens Nepal) lidit av barnlöshet fram till dess att hon en natt drömt att en vit elefant äntrat hennes livmoder. Det skulle visa sig att hon äntligen var gravid. Personifieringen av den vita elefanten föddes ur drottningens högra sida varefter babyn ifråga tog sju snabba steg, där han satte ned fötterna växte det omedelbart upp lotusblommor. Sonen hon födde fick namnet Siddhartha Gautama och skulle gå till historien som Buddha.

Legenden om Buddhas födelse förklarar de vita elefanternas helighet i hela den buddistiska världen. I synnerhet har dessa elefanter uppskattats i Thailand (tidigare Siam) där de fortfarande åtnjuter kungligt beskydd. I det historiska Siam tillhörde alla vita elefanter monarken, enligt traditionen var den enda uppgift värdig detta ståtliga djur att bära majestätet själv då denne red ut för att möta sina fiender på slagfältet. I huvudsak var dock dessa elefanter endast kostsamma statussymboler som kungarna samlade på och kunde visa upp för imponerade gäster som på så vis förstod att kungen i fråga måste äga stora rikedomar om han hade råd med så många djur.

Vanligtvis fick Siams elefanter slita hårt såväl vid skogsarbete, tempelbyggen som på slagfälten medans den vita varianten däremot levde ett veritabelt lyxliv med mat och bad i överflöd. Elefanter är enormt stora och äter därefter varför det blev väldigt dyrt att ta hand om dessa med tillbördig respekt utan att hålla dem i arbete. Detta var kungarna av Siam mycket väl medvetna om och helt skrupelfritt hände det att man gav bort en vit elefant till någon undersåte som misshagat monarken. Tanken var att elefanten bokstavligt talat skulle äta sin nya ägare ur huset tills denne stod på ruinens brant.

Den mest kända elefantgåvan i Thailands historia rör emellertid inte vita elefanter utan vanliga grå. Under 1800-talet försökte kung Rama IV av Siam (Kung mellan 1804 – 1868) att modernisera sitt rike, skolor byggdes och kontakterna med västerlandet intensifierades. Rama sökte även bygga vänskapsband med USA och år 1861 erbjöd han president James Buchanan en hord elefanter. I ett brev förklarade Rama att han hade hört att det fanns mycket orörd mark i presidentens land och att amerikanarna därtill led brist på elefanter varför han gärna ville bidra med ett antal som kunde hjälpa till att civilisera landet och tjäna som transportmedel.

Brevet kom dock på villovägar och när det väl kom fram hade Buchanan packat ihop sitt bohag och lämnat Vita huset. I hans ställe hade Abraham Lincoln valts till president och eftersom brevet var adresserat till Amerikas president tillkom det Lincoln att ta ställning till den kungliga gåvan. Han hade emellertid det nyligen utbrutna inbördeskriget att tänka på och ska ha frågat sig vad för nytta USA hade av elefanter såtillvida om man inte kunde använda dem för att trampa ned de konfedererade staterna. I vänlig men smått syrligt ton tackade USA således nej till gåvan i ett brev där man förklarade att man faktiskt hade tåg som drevs av ångmaskiner som transportmedel.

Dryga 100 år senare talade Thailands kung Bhumibol inför den amerikanska kongressen och det skulle visa sig att man inte glömt oförätten och med tillbörlig grad av syrlighet replikerade han:

”My great-grandfather offered to send the President and Congress elephants to be turned loose in the uncultivated land of America for breeding purposes. That offer was made with no other objective than to provide a friend with what he lacks, in the same spirit in which the American aid program is likewise offered”

En av Siams kungar på en vit elefant

Tysken som ville vara mongol; Roman von Ungern-Sternberg i Djingis Khans fotspår

Det kanske märkligaste av många underliga män som föddes ur och satte sitt avtryck på den ryska revolutionen och det efterföljande inbördeskriget var en viss balttysk baron vid namn Roman Nicolaus Fyodorovich von Ungern-Sternberg (1885-1921). Denna förunderliga figur var något så ovanligt som en rabiat anti-semit, spränglärd orientalist, buddhistisk konvertit, eldfängd monarkist, råbarkad anti-kommunist och dristig krigare i en och samma person.

Under det första världskriget kämpade von Ungern-Sternberg tillsammans med kosackerna på den ryska autokratins sida i kampen mot den tyska jaggernauten. I kölvattnet av det bolsjevikiska maktövertagandet 1917 flydde den ärkekonservativa von Ungern-Sternberg till östra Sibirien för att där fortsatta kampen för återinstallerandet av den ryska monarkin. Bland Sibiriens nomadiserade urbefolkning antog von Ungern-Sternberg den buddhistiska lamaismen och gifte sig med en manchurisk prinsessa.   

Runt omkring sig samlade von Ungern-Sternberg allehanda stäppfolk – burjater, mongoler, kineser och tatarer m.fl. – som hade det gemensamt att de var obeskrivligt trötta på inbördeskriget och den nöd som rådde i det asiatiska Ryssland. Därefter satte den idiosynkratiske baronen sig för att förverkliga sin grandiosa dröm: återupprättandet av ett mongoliskt storrike i Djingis Khans anda som skulle innefatta östra Sibirien, Manchuriet, Mongoliet, delar av Centralasien och Tibet.  

Von Ungern-Sternberg var övertygad om att den europeiska civilisationens fall var nära förestående och att framtiden tillhörde de asiatiska ”raserna”. Visionen var i grunden kulturellt snarare än eugeniskt betingad. Von Ungern-Sternberg trodde nämligen att de strikta hierarkiska strukturer som kännetecknade asiatiska kulturer, tillsammans med traditionell asiatisk paternalism och sakrosankt despotism, var det enda botemedlet mot den sociala och kulturella degeneration han såg i de europeiska samhällena. Såtillvida önskade baronen att återställa den ryska autokratin och göra sitt föreställda mongoliska imperium till ett bålverk mellan europeiskt barbari och upplyst asiatisk despotism.

Den asiatiska armé som von Ungern-Sternberg skapade för att krossa bolsjevikerna och förverkliga sin dröm bestod till största delen av depraverade fyllbultar och emotionellt störda kokainmissbrukare. Utöver alla de notoriska grymheter som denna armé gjorde sig känd för tillkom dess bestialiska mördande och lemlästande av fysiskt handikappade. Handlingen var, sett utifrån von Ungern-Sternbergs perspektiv, emellertid filantropisk. Som övertygad buddhist ansåg baronen nämligen att avrättandet av dessa missbildningar tjänade deras intresse eftersom den stundande reinkarnationen skulle skänka dem ett värdigare liv.  

I maj 1921 besegrades von Ungern-Sternbergs odisciplinerade här av den röda armén vid Kyakhta-Troitskosavsk och baronen själv togs tillfånga. Till von Ungern-Sternbergs förfäran anfördes den efterföljande rättegången av en jude. I sitt arroganta försvarstal meddelade den osentimentala baronen att: ”I tusentals år har von Ungerns givit andra order och vi har aldrig själva tagit order från någon. Därför vägrar jag godkänna proletariatets auktoritet”. Baron von Ungern-Sternberg avrättades genom arkebusering av bolsjevikerna i september 1921

Lurik rekommenderar: Rachel Polonsky. Molotov’s magic lantern: Uncovering Russia’s secret history. Faber and Faber Limited 2010.

Japansk kulturförstörelse; Oda Nobunaga och Enryakujis undergång

Det storslagna buddhistiska tempelkomplexet Enryakuji anlades på berget Hiei ovanför Kyoto av munken Saicho (767-822) under tidigt 800-tal. Inom kort blev tempelkomplexet den spirande japanska buddhismens nav. Under sin blomstringstid under högmedeltiden ståtade Enryakuji med mer än 3000
sakrala byggnader som lockade tusentals munkar och lekmän.

Livet innanför tempelmurarna var dock inte alltid så fridsamt som det annars kan förefalla. Enryakuji reflekterade i stort den japanska buddhismens påfallande fragmentering och inhyste därmed en lång rad mer eller mindre obskyra och sinsemellan antagonistiska kotterier och klickbildningar. Tidvis rådde fullt krig på Hiei mellan två eller flera av dessa sekter.

Naturligtvis ägnade sig det stora flertalet av de buddhistiska munkarna åt bön och meditation, men flera av de religiösa sekterna var i själva verket veritabla ordnar bestående av martialiska krigarmunkar. Till det ska läggas att Enryakujis glans och omättliga rikedomar lockade tusentals lyckosökande soldater. Sålunda förfogade klosterkomplexet i mitten av 1500-talet över en av Japans mäktigaste arméer.

Enryakujis roll som en självstyrande religiös soldatkasern vars munkar vägrade att knäböja för den världsliga makten väckte vrede hos en viss Oda Nobunaga (1534-1582). Denna ärelystna och samvetslösa erövrare av blygsam bakgrund skulle sedermera bli känd som den första av Japans tre ”nationsenare”.

Efter att ha enat den bångstyriga Oda klanen, som behärskade några smärre territorier i det centrala Japan, fortsatte Oda Nobunaga med det större projektet att ena hela det balkaniserade riket som var uppbrutet i ett gytter av feodala småstater. Flera mäktiga koalitioner bildades för att krossa usurpatorn, men dessa föll alla till föga inför Oda Nobunagas finstämda krigsapparat.

Mer än något annat hade Oda Nobunaga ett horn i sidan till munkarna på Enryakuji som vägrade att underkasta sig hans regim och som alltid hade ett finger med i hans fienders intriganta spel. År 1571 kastade sig Oda Obunagas armé över Enryakuji och brände ned hela det gigantiska klosterkomplexet till grunden, något som sände chockvågor över hela Japan. Inom loppet av ett par veckor hade Oda Nobunaga lyckats med konsttycket att fullständigt tillintetgöra Japans religiösa, kulturella och intellektuella nervcentra. Mellan 30 000 till 40 000 män, kvinnor och barn slaktades urskillningslöst i den makabra hämndaktionen.

Oda Nobunagas efterföljare tog avstånd från krigsherrens plundring av Enryakuji och kampen mot buddhismens apologeter genom att söka återställa tempelkomplexet. Deras kollektiva ansträngningar har utmynnat i att ett något rumphugget Enryakuji återuppstått och idag är en av Japans största och mest populära sevärdheter. Vad gäller kulturförstöraren själv så ville det sig inte bättre än att denne, ironiskt nog, mördades i ett buddhisttempel år 1582.

Våra dagars Enryakuji