Från regional stormakt till lilleputtnation: Francisco Solano Lópes och Trippelalliansens krig

2012/12/13 § Lämna en kommentar

År 1863 efterträdde den unge och äregirige Francisco Solano Lópes (1827-1870) sin far som Paraguays (andra) president. Lópes stora mission var att utveckla Paraguay till en stormakt stödd på en modern armé, och i dessa strävanden var han initialt också framgångsrik. Lópes, som var utbildad i Europa, hade som sin stora idol Frankrikes kejsare Napoleon III, vilken inom kort också skulle göra avtryck i det paraguyanska samhället. Inte nog med att Lópes munderade sin armé i exakta replikor av den napoleanska krigsmaktens uniformer, han lät också tillverka en exakt kopia av Napoleon I:s krona och skaffade sig därutöver en tvättäkta fransk mätress.

Denna Sydamerikas bäst disciplinerade och militärt utrustade armé skulle inom kort ställas på prov då Lópes hade siktet inställt på att, i äkta napoleanskt manér, lägga grannstaterna under sina fötter. Under denna tid pågick nämligen ett osedvanligt blodigt inbördeskrig i det nära angränsande Uruguay där Paraguay ivrigt stödde den ena sidan och Brasilien den andra. När Lópes uruguayanska käpphäst föreföll att förlora striden år 1864 såg den maktlystne presidenten ingen annan utväg än att invadera landet.

Francisco Solano Lópes

Francisco Solano Lópes

Nu råkade det sig inte bättre än att Argentina geografiskt låg i vägen för Lópes expansionsplaner vilket föranledde den paraguyanska presidenten att i ett ultimatum till Argentina kräva fri lejd för den paraguyanska armén. Till Lópes vrede vägrade dock Argentina styvnackat att hörsamma hans begäran. Följden blev att Lópes i ett vredesutbrott förklarade Argentina krig, vilket i sin tur föranledde den senare kontrahenten att aktivera sin försvarsallians med den traditionella trätobrodern Brasilien. Plötsligt stod Lópes numerärt underlägsna om än välutrustade armé inför en formidabel trippelallians.

Trots motståndarnas överlägsenhet i antal böljade vad som utvecklade sig till ett veritabelt förintelsekrig länge fram och tillbaka. Lópes gjorde dock sitt till för att förvärra situationen. När den ena motgången efterlöste den andra utvecklade den tungsinte presidenten en graverande paranoia som tog sig uttryck i att han såg konspirationer överallt. Från och med 1868 började Lópes att på bestialiskt vis att avrätta högt uppsatta präster och politiker – däribland sina egna släktingar – till höger och vänster. Värst var kanske att han lät prygla sin 70-åriga moder efter att denna förtäljt honom att han i själva verket var en bastard. Efter att den seglivade paraguyanska armén nära nog förintats tog Lópes sig själv av daga år 1870.

Priset Paraguay fick betala för vad som gått till historien som ”Trippelalliansens krig” var ekonomiskt, socialt och inte minst demografiskt ofattbart. I krigets efterdyningar hade det blomstrande Paraguay förvandlats till en utfattig lilleputtstat om 220 000 invånare. Di lärde tvistar fortfarande om Paraguays befolkningsstorlek vid krigets utbrott år 1865 – inga säkra uppgifter finns att inhämta. Amerikanska historiker pekar på att Paraguays befolkningsmängd före kriget uppgick till ca 450 000 invånare, andra källor ger dock vid handen att siffran i själva verket ska ha varit 1 300 000. Etter värre för Paraguays framtid var det statistiskt säkerhetsställda faktum att endast 28 000 av de 220 000 överlevarna var män. Det skulle således ta lång tid för Paraguay att i demografiskt mening betala för Lópes misstag.

Pendeln har dock svängt. I våra dagars Paraguay hyllas Francisco Solano Lópes i regel som en nationalhjälte vars gloria bygger på myten om den lilla oskyldiga nationalstatens kamp mot överlägsna kapitalistiska krafter. Den 1:a mars firar därför paraguayanerna ”Dia de los Heroes” (hjältarnas dag) till minne av Lópes osjälviska värv.

Samtida skildring av slaget vid Tuyutí år 1866 där Trippelalliansen nära nog förintade Paraguays armé. Slaget är det i särklass blodigaste i Sydamerikas historia.

Samtida skildring av slaget vid Tuyutí år 1866 där Trippelalliansen nära nog förintade Paraguays armé. Slaget är det i särklass blodigaste i Sydamerikas historia.

Turkmenska hundår; president Berydmukhamdovs krig mot herrelösa hundar

2012/06/11 § Lämna en kommentar

President Saparmurat Niyazov (1940-2006) – också känd som Turkmenbachi (ordagrant: Alla turkmeners fader) – utgör tvivelsutan en av det nya millenniets mest idiosynkratiska, megalomaniska och egensinniga diktatorer. Inte nog med att han välvilligt lånade sitt namn till januari månad i den turkmenska kalendern, upprättade guldstatyer till sin egen ära och skrev om Koranen till ett turkmenskt nationalepos, han närde också ett glödande förakt för allt vad husdjur hette.

När den gode presidenten färdades på huvudstaden Ashgabats gator hade han för vana att beordra säkerhetstjänsten att i förutbyggande syfte skjuta ihjäl alla herrelösa hundar och katter de kunde komma över. Ett välkänt fall förtäljer att en äldre herre som promenerade med sin hund i närheten av en teater som presidenten råkade bevista blev illa misshandlad av polisen och, på presidentens uttryckliga order, fick välja mellan ett par veckors fängelsevistelse eller sin fyrfota väns omedelbara avlivande.

När den maktfullkomlige presidenten helt oväntat avled år 2006 och Gurbanguly Berydmukhamdov tog över den tungrodda turkmenska skutan trodde sig landets djurvänner äntligen kunna andas ut. Nu råkade det sig emellertid inte bättre än att den nye presidenten hatade fyrfota husdjur än mer och inom kort inledde ett veritabelt förintelsekrig mot herrelösa hundar och katter.

Till följd av denna aversion har Turkmenistan mer eller mindre institutionaliserat mördandet av katter och hundar i alla landets större städer. Den ytterst effektiva taktiken säkerhetstjänsten begagnat sig av för att tillfredställa presidentens nycker går i huvudsak ut på att fylla små godbitar av korv och köttbullar med krossat glas eller allehanda gifter. När utsvultna hundar eller katter sedan sätter tänderna i dessa delikatesser slutar företaget allt som oftast i utdragna krämpor som varar i flera dygn och i regel utmynnar i en synnerligen plågsam död. Strategin har långtifrån förankrats hos det turkmenska folket som nätterna igenom tvingas åhöra de döende hundarnas dystra och hjärteskärande litania.

Resultatet av detta institutionaliserade djurplågeri har blivit att hund- och kattkadaver ligger och förruttnar under den brännande solen på huvudstadens gator, vilket naturligt nog sprider en elakartad stank. President Berydmukhamdov uppges dock vara nöjd och med nuvarande takt kan den goda diktatorn inom kort titulera sig världens i särklass flitigaste utrotare av hundar. Högljudda protester från djuraktivister har av naturliga skäl uteblivit då det råder strängt förbud mot att upprätta dylika organisationer i det centraliserade och ytterligt auktoritära turkmenska samhället.

Turkmenistans hundhatande diktator Gurbanguly Berydmukhamdov tillsammans med Irans president Mahmoud Ahmadinejad.

En fruktansvärd historia; United Fruit i bananrepublikerna

2010/10/10 § Lämna en kommentar

Det multinationella amerikanska bolaget United Fruit Company (1899-1970), länge ett av världens största och mest inflytelserika, har oåterkalleligen lämnat ett enormt avtryck i Centralamerikas politiska och ekonomiska historia, och har därutöver tvivelsutan kommit att symbolisera nidbilden av den amerikanska ekonomiska imperialismen. Det förhåller sig t.o.m. så att United Fruits strupgrepp om och likriktning av regionens ekonomi är den främsta orsaken och förklaringen till uppkomsten av den pejorativa termen ”bananrepublik”. 

Företaget byggde i huvudsak sin förmögenhet och oerhörda politiska inflytande på uppbyggnaden och exploateringen av bananodlingar i Centralamerika och Karibien. Bananen, som var mer eller mindre okänd i USA före 1870, kom att röna en oöverträffad popularitet i de amerikanska hushållen runt sekelskiftet, och redan år 1900 importerade USA över sexton miljoner klasar om året. United Fruits framgång lät inte vänta på sig; 1930 blev företaget Centralamerikas och Karibiens största enskilda arbetsgivare, samtidigt som den sammantagna exporten av kaffe och bananer i genomsnitt utgjorde 70 % av regionens exportinkomster.

Till följd av sina ekonomiska resurser och utomordentligt framgångsrika lobbyverksamhet i Washington lyckades United Fruit på ett tidigt stadium etablera sig i Centralamerika, och med hemlandets politiska muskler i ryggen i hög grad styra den politiska och ekonomiska utvecklingen i regionen. I regel använde United Fruit sitt kapital till att gynna auktoritära, odemokratiska och uttalat anti-kommunistiska diktaturer som garanterade företaget att exploatera land och humankapital efter eget tycke, samtidigt som man såg mellan fingrarna på, eller aktivt understödde, hur det amerikanska fruktimperiet med alla tillgängliga medel motverkade och förbjöd alla former av facklig organisation.

Honduras var och förblev den största producenten och exportören av United Fruits ack så eftertraktade bananer. Det var emellertid i Guatemala, företagets i storlek näst största guldkalv, som man skulle lämna sina största och mest bestående politiska avtryck. I Guatemala hade United Fruit en lång och framgångsrik historia av att samarbeta med och ekonomiskt underbygga maktbasen för flera kapriciösa och idiosynkratiska diktatorer: däribland Manuel Estrada Cabrera (1898-1921), berömd för att i ett uppgjort och farsartat val ha erhållit över 500 000 röster gentemot motståndarens futtiga tre, och Jorge Ubico (1931-1944); omtalad för sin rabiata anti-kommunism som bl.a. utmynnade i att han förbjöd ”kommunistiska” uttryck såsom ”fackförening”, ”arbetsrätt”, och t.o.m. ”arbetare”.

När diktaturen äntligen störtades i Guatemala gav folket 1951, i ett någorlunda demokratiskt val, sitt stöd till Jacobo Arbenz, vars reformistiska agenda som bl.a. inkluderade krav på en mer rättvis jordfördelning och höjda exporttariffer inte sågs med blida ögon i United Fruits ledning. Företaget sökte därför med alla tillbuds stående medel utmåla regimen som kommunistisk och med sina lobbister i ryggen varna Washington för att Guatemala höll på att utvecklas till en sovjetisk satellitstat. Man lät till och med bekosta produktionen av en vida uppmärksammad film, ”Why the Kremlin hates bananas”, vilken givetvis syftade till att förstärka intrycket av att regimen gick i Sovjetunionens ledband. Kampanjen hade effekt. I vad som kallades ett ”lågintensivt krig” lyckades en mindre grupp guatemalteker, utbildade av CIA och understödda av amerikanskt bombflyg, 1954 störta den lagliga regeringen. Den framgångsrika kuppen, dirigerad av CIA, utgjorde sedermera modellen för de allt annat än lyckosamma invasionen av Grisbukten 1961.

I slutet av 1960-talet började marken rämna under det en gång så allsmäktiga fruktimperiet som 1970 bytte namn till United Brands. Utöver rekordstora förluster anklagades också företaget för grava mutbrott, och den uppdagades snart att United Brands VD Eli Black med all sannolikhet spelat rollen som spindeln i nätet i denna härva. Medveten om att han målat in sig i ett hörn tog Black 1975 sitt eget liv genom att kasta sig ut från ett fönster i sitt kontor som var lokaliserat på 44e våningen i en av New Yorks mest imposanta skyskrapor. Trots sin dunkla och skälvande historia lever denna i grunden framgångsrika fruktgigant, som under ett helt århundrade i högsta grad varit med och format den politiska och ekonomiska utvecklingen i Centralamerika och Karibien, fortfarande kvar. Sedan 1984 är företaget dock mer känt som Chiquita Brands International.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade diktatorerLuriks Anakronismer.