Den mongsidige Khanen: Religiösa tolkningar av Djingis Khan och hans arv

2013/12/11 § Lämna en kommentar

Det är inte för inte som Djingis Khan (1162-1227) och hans hästburna mongoler satt sina spår i historieskrivandet hos såväl kristna, muslimer och buddhister, för att bara nämna några. Djingis Khan själv var en religiöst grubblande människa och rättrogen schamanist – före en större batalj kunde han ägna dagar i bön på en bergstopp och åkalla Den Evigt Blå Himmelns välsignelse.

Till Djingis Kahns förtjänster hör som bekant att han under loppet av blott 25 år erövrade och raserade fler stater och nationer än romarna lyckades med under 400 år, liksom instiftandet av Pax Mongolica (den mongoliska freden), vilket i princip innebar institutionaliserandet av religiös och etnisk tolerans i alla områden under mongolisk jurisdiktion.

Djingis Khan

Djingis Khan

Detta innebar ett gigantiskt religiöst och moraliskt dilemma för de rättslärda i de underkuvade och kulturellt högtstående civilisationer som erövrats av mongolerna. Om just deras religiösa övertygelse var den enda sanna och därmed överlägsen andra trosbekännelser i allmänhet och den mongoliska shamanismen i synnerhet, hur kunde det då komma sig att en polyteistisk hedning som Djingis betvingat deras kultur och inlemmat den inom ramen för det mångkulturella och multireligiösa Pax Mongolica? Hur kunde man på religiös väg rättfärdiga detta?

Svaret visade sig vara lika generiskt som det var enkelt: Djingis Khan var egentligen en förtäckt frälsare som trots sitt stäppursprung och sin skenbarliga tro på animistiskt nonsens vördade deras, och just deras gud. Islams apologeter försvarade redan tidigt den mongoliska ockupationen och Pax Mongolica med att Djingis och hans efterträdare i hemlighet reciterade Koranen för glatta livet. När mongolerna sedan under sent 1700-tal konverterade till buddhismen en masse så förklarades Djingis Khan helt anakronistiskt vara ett buddhistiskt helgon. Kineserna stötte likaså på patrull och förklarade Djingis och hans dynasti ömsom vara vördnadsvärda konfucianer och ömsom rättrogna taoister.

I Öst- och Centraleuropa, å andra sidan, försökte man länge enträget framställa den schamanistiska erövraren som kristen. Länge kontemplerade man att den omtalade och mytologiserade Johannes Presbytern, kristendomens imaginära försvarare i öst, i själva verket var en konverterad mongolisk ättling till Djingis Khan. Ryssarna – som, med få avbrott, led under det ”mongoliska oket” mellan 1240 och 1480 – tvangs länge brottas med de moraliska och konfessionella problem som subordinationen under den uppenbart blasfemiska Khanen innebar. Värst att allt för de renlärigt ortodoxa ryssarna var att deras påtvingade skyddsherre – Gyllene Hordens Khan (Gyllene Horden konverterade till Islam under tidigt 1300-tal) – avkrävde att de ortodoxa prästerna ovillkorligen bad för hans hälsa i officiella böner, något som ryssarna också gjorde i över ett århundrade, om än motvilligt.

Hur hade då Djingis Khan själv resonerat kring sin postuma deifiering i vitt skilda konfessionella kulturer som han en gång samlade under sin spira? Nja, den religiösa grubblaren Djingis förblev stäppfolkens schamanism trogen livet ut och betraktade i regel religiösa dignitärer, oavsett konfession, som ”trollkarlar” (vilket i mongolisk diskurs inte hade några explicit negativa konnotationer).

Djingis såg också med viss sympati på sina erövrade undersåtars enträgna och fatalistiska gudsfruktan. I hans ögon hade deras avgudadyrkan – för honom gjorde det ingen skillnad huruvida undersåten tillbad Allah, Jahve eller Buddha – förlett dem till att överge militära dygder till förmån för omåttlig materialism och hedonism. Inte för inte varnade han sina många söner för att: ”det är lätt att förglömma sin vision och sitt syfte i livet när man väl tillägnat sig fina kläder, snabba hästar och vackra kvinnor”.

Gigantisk ryttarstaty (40 meter hög) föreställande Djingis Khan i Tsonjin Boldog utanför Ulan Bator.

Gigantisk ryttarstaty (40 meter hög) föreställande Djingis Khan i Tsonjin Boldog utanför Ulan Bator.

Annonser

Det förlorade korståget: Gyllene Horden och underkuvandet av Ryssland

2013/10/23 § Lämna en kommentar

Mongolernas anstormning 1237-1240 fullständigt ödelade Kievskaja Rus (Kievriket) och gjorde slarvsylta av alla arméer som kristna ryska och östeuropeiska furstar lyckades uppbåda. Europa räddades av ett ödets nycker; när de rovlystna och till synes oövervinneliga mongolerna nåddes om budet att Djingis Khans son, Ögadei Khan (1186-1241), avlidit i det fjärran Karakorum (i våra dagars Mongoliet) vände de plundrande ryttarskarorna tillbaka, lika snabbt som de en gång uppenbarat sig.

Detta var dock inte slutet på ”det mongoliska oket” utan tvärtom dess inledningsfas. På återtåget upprättades khanatet Gyllene Horden med huvudstaden Sarai som, med få avbrott, kom att dominera Rysslands politiska, ekonomiska och sociala liv mellan 1240 och 1480. Det skulle ta tid innan de stolta och strängt ortodoxa ryska furstarna i det fjärran norr förstod att mongolerna representerade en långt mycket effektivare och dödligare militärmaskin än några av de stäppfolk man därförinnan haft nöjet att stifta bekantskap med.

Gyllene Horden

Gyllene Horden

Inledningsvis försökte också de inbördes kivandes ryska furstarna att gå samman och uppbåda den kollektiva styrka som krävdes för att kasta ut inkräktarna. Två av dessa furstar, Mikhail av Chernigov (1186-1246) och Daniel av Galizien-Volynien (1205-1255), hade blivit fördrivna från sina riken när mongolernas härar uppenbarade sig 1237 och hade alltsedan dess sökt skapa allianser med ärkehertigdömet Litauen, Ungern och den Heliga Stolen i syfte att driva ut barbarerna. I sina strävande fick de stöd av Rysslands starkaste furste: Andreij II av Vladimir-Suzdal (1222-1264). Tillsammans bildade de trenne en formidabel ortodoxt kristen militärallians som, syntes det, skulle kunna ha möjlighet att befria Ryssland från det mongoliska oket.

Så blev inte fallet. Tvärtom besegrades ryssarna tämligen enkelt av Gyllene Hordens beridna styrkor. Intressant i sammanhanget är dock de tre furstarnas öden i kölvattnet av nederlaget. Alla tre furstar blev nämligen kallade till Gyllene Hordens huvudstad Sarai i syfte att visa sin underkastelse inför khanen och mongolernas hegemoni.

Andreij II var den första att göra sin canossavandring. Detta var i och för sig inte särdeles underligt. Sedan sitt nederlag hade han detroniserats från sina arvriken av sin yngre broder, den numera beryktade och helgonförklarade Alexander Nevskij. Alexander Nevskij var, till skillnad från sin bror, en mästare på att sykofantiskt och opportunistiskt kohandla med sina mongoliska överherrar – något som hans hagiografi och modern rysk historieskrivning medvetet förträngt. Andreij II:s ödmjuka avbön i det fjärran Sarai innebar emellertid att livhanken räddades och att han småningom återinstallerades som rysk furste.

Daniel av Galizien-Volynien

Daniel av Galizien-Volynien

Mikhail av Chernigov var den som lyckades hålla ut längst då han in i det sista hoppades på en allians med Ungern. Efter otaliga diplomatiska misslyckanden tvingades dock Mikhail se sanningen i vitögat och gjorde också så han sin canossavandring till Sarai. Väl i Gyllene Hordens huvudstad avrättades han omedelbart och det på det mest bestialiska sätt.

Daniel av Galizien-Volyniens levnadsöde är det mest intressanta i detta sammanhang. Efter att den inledande mongolinvasionen fullständigt ödelagt hans rike och gjort honom statslös, lyckades den våghalsige fursten återerövra detsamma och expandera dess gränser – något man inte såg med blida ögon på i det fjärran Sarai (trots att han bevistat Sarai redan 1246 och skenbarligen ”kow-towat” inför khanen). Till Daniels förtjänster hör hans statsbyggande reformverksamhet som bland annat utmynnade i att judiska och armeniska handelsmän och näringsidkare fann en fristad i hans blomstrande rike.

Daniel förde också i det fördolda en desperat diplomatisk kamp mot Gyllene Horden och erbjöd påven Innocentius IV (1195-1254) att han, och hans undersåtar, skulle konvertera till den katolska tron i utbyte mot ett korståg. Påven blev förtjust, lovade Daniel sitt stöd och sände otaliga brev till khanen i Sarai där han ödmjukt bad om ett definitivt slut på förföljelserna av de kristna. År 1253 kröntes också Daniel av påvens sändebud, men handlingen var till största delen enbart symbolisk. Daniel muttrade redan då att han inte önskade en krona utan en armé. Ett korståg för Daniel och Rysslands räkning lyckades dock Innocentius IV aldrig uppbåda. Därmed miste antagligen den Heliga Stolen sin sista möjlighet att återföra Ryssland till den katolska kristenhetens fålla.

Lurik rekommenderar: Charles Halperin. Russia and the Golden Horde: The mongol impact on medieval Russian history. Indiana University Press 1985.

Innocentius IV

Innocentius IV

Tysken som ville vara mongol; Roman von Ungern-Sternberg i Djingis Khans fotspår

2012/03/28 § Lämna en kommentar

Det kanske märkligaste av många underliga män som föddes ur och satte sitt avtryck på den ryska revolutionen och det efterföljande inbördeskriget var en viss balttysk baron vid namn Roman Nicolaus Fyodorovich von Ungern-Sternberg (1885-1921). Denna förunderliga figur var något så ovanligt som en rabiat anti-semit, spränglärd orientalist, buddhistisk konvertit, eldfängd monarkist, råbarkad anti-kommunist och dristig krigare i en och samma person.

Under det första världskriget kämpade von Ungern-Sternberg tillsammans med kosackerna på den ryska autokratins sida i kampen mot den tyska jaggernauten. I kölvattnet av det bolsjevikiska maktövertagandet 1917 flydde den ärkekonservativa von Ungern-Sternberg till östra Sibirien för att där fortsatta kampen för återinstallerandet av den ryska monarkin. Bland Sibiriens nomadiserade urbefolkning antog von Ungern-Sternberg den buddhistiska lamaismen och gifte sig med en manchurisk prinsessa.   

Runt omkring sig samlade von Ungern-Sternberg allehanda stäppfolk – burjater, mongoler, kineser och tatarer m.fl. – som hade det gemensamt att de var obeskrivligt trötta på inbördeskriget och den nöd som rådde i det asiatiska Ryssland. Därefter satte den idiosynkratiske baronen sig för att förverkliga sin grandiosa dröm: återupprättandet av ett mongoliskt storrike i Djingis Khans anda som skulle innefatta östra Sibirien, Manchuriet, Mongoliet, delar av Centralasien och Tibet.  

Von Ungern-Sternberg var övertygad om att den europeiska civilisationens fall var nära förestående och att framtiden tillhörde de asiatiska ”raserna”. Visionen var i grunden kulturellt snarare än eugeniskt betingad. Von Ungern-Sternberg trodde nämligen att de strikta hierarkiska strukturer som kännetecknade asiatiska kulturer, tillsammans med traditionell asiatisk paternalism och sakrosankt despotism, var det enda botemedlet mot den sociala och kulturella degeneration han såg i de europeiska samhällena. Såtillvida önskade baronen att återställa den ryska autokratin och göra sitt föreställda mongoliska imperium till ett bålverk mellan europeiskt barbari och upplyst asiatisk despotism.

Den asiatiska armé som von Ungern-Sternberg skapade för att krossa bolsjevikerna och förverkliga sin dröm bestod till största delen av depraverade fyllbultar och emotionellt störda kokainmissbrukare. Utöver alla de notoriska grymheter som denna armé gjorde sig känd för tillkom dess bestialiska mördande och lemlästande av fysiskt handikappade. Handlingen var, sett utifrån von Ungern-Sternbergs perspektiv, emellertid filantropisk. Som övertygad buddhist ansåg baronen nämligen att avrättandet av dessa missbildningar tjänade deras intresse eftersom den stundande reinkarnationen skulle skänka dem ett värdigare liv.  

I maj 1921 besegrades von Ungern-Sternbergs odisciplinerade här av den röda armén vid Kyakhta-Troitskosavsk och baronen själv togs tillfånga. Till von Ungern-Sternbergs förfäran anfördes den efterföljande rättegången av en jude. I sitt arroganta försvarstal meddelade den osentimentala baronen att: ”I tusentals år har von Ungerns givit andra order och vi har aldrig själva tagit order från någon. Därför vägrar jag godkänna proletariatets auktoritet”. Baron von Ungern-Sternberg avrättades genom arkebusering av bolsjevikerna i september 1921

Lurik rekommenderar: Rachel Polonsky. Molotov’s magic lantern: Uncovering Russia’s secret history. Faber and Faber Limited 2010.Baron von Ungern-Sternberg

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade Djingis KhanLuriks Anakronismer.