Svensk dödsstraffsnostalgi: Skarprättare Dalmans livsgärning

2012/09/26 § 4 kommentarer

1920 dog Anders Gustaf Dalman. Ner i graven försvann inte bara hans kista utan också en månghundraårig yrkestradition. Året efter sopade dock riksdagen undan alla förhoppningar för dem som eventuellt hade planer på att få ta vid efter Dalman. 1921 avskaffades nämligen dödsstraffet i fredstid i Sverige, och därmed kom nämnde Dalman att bli den siste bödeln i landet. Dalmans yrkeskarriär sträckte sig över 30 års tid och innebar resor över hela landet, då bödelsyrket blev allt svårare att locka folk till. Tiden var numera förbi då dödsdömda fångar kunde få benådning mot att de tog på sig uppdraget att ta andra av daga. Därför var det dåtidens svenska rättssystems smala lycka att Dalman mot faktura tog på sig detta blodiga uppdrag.

I Stenkumla på Gotland och i sörmländska Vittlånge halshöggs 1876 de två rånmördarna Hjert och Tektor.  Detta var sista gången offentliga avrättningar tilläts i Sverige. 1877 förbjöds de, och därefter berövades de dödsdömda livet innanför svenska fängelsemurar. Dalmans första uppdrag blev halshuggningen av den så kallade Yngsjömörderskan Anna Månsdotter  i Kristianstad 1890, där Dalman tvingades höja yxan två gånger innan jobbet var utfört. Dalman lät sig emellertid inte nedslås av denna halvdana debut utan ställde under de kommande åren upp ytterligare fem gånger då han kallades. I denna tjänst fick Dalman resa till Malmö, Karlskrona, Västerås och Gävle – alltid i sällskap med sin yxa. Sista uppdraget utfördes i hemstaden Stockholm.

1910 blev året då den sista avrättningen genomfördes i Sverige. Platsen var Långholmens centralfängelse. Ander hette fången och hade dömts till döden för ett rånmord på ett växlingskontor i Norrmalm i Stockholm. Dalman hyrdes in och hade sina två söner till hjälp. För att genomföra sitt uppdrag mer precist hade de köpt in en giljotin från dess hemland Frankrike. Dalman hade upplevt att handyxan inte alltid träffade perfekt, något som avrättningen i Kristianstad 1890 hade visat. Med giljotin skulle jobbet bli snyggare gjort var tanken. I Frankrike var den standard och användes långt in på 1970-talet, fram till 1981 för att vara mer exakt, då dödsstraffet där avfördes som påföljd. Mycket sand behövdes också för att samla upp blodet. Anders huvud föll för giljotinen, och han blev därmed också den siste att avrättas i Sverige. Elva år senare, 1921, avskaffades dödsstraffet i fredstid av riksdagen, och 1972 tog en annan riksdag bort dödsstraffet i krigstid.

2011 beräknade människorättsorganisationen Amnesty att minst 676 fångar avrättades runt om i världen. Dock misstänks Kina i sin statistik dölja kanske tusentals avrättningar. I topp ligger Kina, Iran, Saudiarabien, Irak och USA. Doldisen Japan som 2007 – 2009 avrättade 31 personer genomförde för första gången på 19 år ingen avrättning under 2011. I Europa är det bara Belarus som ännu tillämpar avrättningar. Så även om bödelssysslan tillhör det förflutna i Sverige, har Dalmans kollegor utomlands år 2012 fortfarande bråda och vämjeliga dagar.

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Lurik rekommenderar: Jan G. Ljungström. Skarprättare, bödel och mästerman. 1996.

Anders Gustaf Dalman – Sveriges sista skarprättare.

Annonser

Vår äldsta bok; Äldre västgötalagen

2010/12/09 § Lämna en kommentar

Äldre tiders rättsliga dokument speglar på ett mycket mer levande vis, än dagens torra lagtexter, hur man såg på olika brott, men också hur olika grupper, klasser och etniciteter uppfattades. Även om ateister och andra religionskritiska brukar framhäva den absurda strängheten i den mosaiska lagen eller den sharia-inspirerade lag som praktiseras i dagens Iran, torde en av världens äldsta lagtexter, Hammurabis , inneha en särställning vad gäller stränghet.

Denna Babyloniska lagsamling utdömde dödsstraff för inte mindre än 35 förseelser, emellanåt inte alltid för den som begått brottet: den snickare som byggde ett hus som senare rasade samman och skadade eller dödade de däri boende skulle själv få sin äldste son dödad. Vidare skulle ammor som försummade sitt skötebarn få brösten avskurna, operationer som gick fel skulle även utföras på läkaren och barn som slog sina föräldrar fick finna sig i att få sina händer avhuggna.

Man kan förfäras över den babyloniska grymheten men vår äldsta svenska rätt Äldre västgötalagen från 1220-talet är inte desto mindre underhållande för den med ett morbidiskt lagt sinne även om extrema grymheter saknas. Vid sidan av att lagen gav betydligt lindrigare straff för den som mördade en dansk än för den som bragde en smålänning om livet berättar den också om hur man såg på olika yrkesgruppers status i den nyligen feodaliserade samhällsordningen: ”Dräpär maþär vtlänskän prest, böte sva mykit firi sum härlänskan man. Prästär skal i bondalaghum värä”. På modern svenska: ”Dräper någon utländsk präst, böte lika mycket för honom som för inländsk man. Präst skall vara i bondelag.”

Vad som kanske förvånar är mildheten i straffet för prästmord (dock gällde exemplet utländska präster), den som hade råd att betala böterna kunde komma undan med både mord och våldtäkt under medeltiden. Skulle man ge sig på att mörda någon var det dock viktigt att offret ifråga inte låg och sov då den som mördade sovande gjorde sig skyldig till nidingsverk vilket var betydligt allvarligare. I kontrast till nutiden straffades stöld däremot mycket hårt, att stjäla egendom var bland det värsta man kunde ta sig för under 1200-talet. Lagen dömde den som stal till: ”hugg, och till hängning, till dråp och till död, till torv och till tjära, ogill för arvinge och eftermälande såväl för kyrka som för konung.”

Löst folk såsom lekare, musiker och skådespelare betraktades som lägre stående varelser vilka man närmast kunde tilltyga efter behag. I citatet som följer beskrivs hur man skulle pröva en misshandlad lekares rätt. Tyck vad man vill men nog besatt de gamla västgötarna stor humor:

”Blir lekare slagen, det skall alltid vara ogillt. Blir lekare sårad, en som går med giga eller far med fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra henne upp på allmänningen. Sedan skall man raka allt hår av svansen och sedan smörja den. Sedan skall man giva honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen, och en man skall slå till med en skarp piska. Kan han hålla henne, då skall han hava det goda djuret och njuta det, som hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne, have och tåle vad han fick, skam och skada. Han bedje aldrig om mera rätt än en hudstruken trälkvinna.”

Lekare och musiker hade sålunda inte en upphöjd tillvaro under medeltiden vilket har sin förklaring i samhällsstrukturen som byggde på att man höll sig på sin plats och inte vandrade omkring. Människor som gjorde det betraktades som mycket märkliga och med förakt, i bästa fall som stavkarlar (tiggare) som också vandrade från by till by utan att inordna sig i Guds ordning; de tre stånden.

Lurik rekommenderar: Äldre västgötalagen, 1220.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade dödsstraffLuriks Anakronismer.