Kungen av Island; vagabonden Jørgen Jørgensens öde och äventyr

2011/04/17 § Lämna en kommentar

Den utsvävande danska urmakarsonen Jørgen Jørgensens (1780-1841) karriär började egentligen med att han som fjortonårig tog värvning som matros på ett brittiskt skepp som seglade mellan Newcastle och kontinenten. Pojkspolingen tog djupa intryck av detta och som artonåring bedrev han sedan en egenhändig piratverksamhet i Sydafrikanska farvatten. Sjöröveriet upphörde dock inom kort då de brittiska myndigheterna inte såg med blida ögon på Jørgensens framfart. Han sattes snart i bojor och deporteras till det oländiga Australien.

I avsaknaden av en effektiv centralregering som kunde hålla den oregerlige dansken under uppsyn omvandlas deportationen till rena rama äventyrsresan för Jørgensen. Under de närmaste tre åren är han med om att utforska Australiens sydkust och är därutöver behjälplig med att anlägga Storbritanniens första egentliga bosättning på det fjärran Tasmanien. Utöver detta skriver han sida efter sida om Australiens natur och kultur, inom ramen för vilket han, till skillnad från merparten av de rovgiriga kolonisatörerna, prisar de inhemska folkslagens traditioner och civilisatoriska polityr.

Efter att ha avtjänat sitt straff och seglat runt jorden återvänder den ärrade unga kämpen till sitt fädernesland och Köpenhamn 1806. Under kriget mot England (1807-1814) tilldelar den danska regeringen, som är mäkta imponerade av den kosmopolitiska vagabondens maritima färdigheter, Jørgensen ett praktfullt kaparfartyg och uppdraget att uppbringa eller utplåna så många brittiska skepp som möjligt. Till en början har den hetlevrade Jørgensen viss framgång men förivrar sig så småningom och tvingas kapitulera inför en överlägsen brittisk flottstyrka. I det krigströtta Danmark florerar rykten om att ”anglofilen” i själva verket bytt sida och således brännmärks och bespottas han offentligt som quisling och landsförrädare.

Trots sin status som krigsfånge kunde den danske renegaten, mycket tack vare sitt munväder och enastående karisma, förhandla sig till att få sina fri- och rättigheter respekterade. Under sin ”fångenskap” blev han allt mer intresserad av Island och särskilt då dess belägenhet som en försummad utpost i det hårt ansatta danska riket. Den senare delen av 1700-talet hade varit en prövningarnas tid för den glesbefolkade ön som till följd av diverse naturkatastrofer och misskördar förlorat cirka 25 % av sin befolkning. Napoleonkrigets ekonomiska återverkningar hotade återigen Island med svältdöden då Danmark inte längre kunde garantera tillförseln av livsmedel till ön. I England fick Jørgensens idé om att söka utmana Danmarks inkomstgivande monopol som Islands ledande livsmedelsexportör därför genomslag, och genom att uppringa alla sina manipulativa talanger lyckats straffången och landsförrädaren Jørgensen 1807 tillskansa sig mandat att ordna just detta.

Den danska guvernören på Island avvisade dock bestämt Jørgensens inviter vilket föranledde den senare att fängsla ståthållaren; en instinktiv handling som saknade sanktion från arbetsgivarna i England. Genom detta impulsiva och oöverlagda schackdrag gjorde sig Jørgensen till oinskränkt härskare över Island, och trots att hans regim varade blott 58 dagar visade det sig att den njutningslystna vagabonden också besatt oväntade politiska talanger. Under sin korta sejour som självhärskare introducerade Jørgensen den ena reformen efter den andra, bland annat ett moderniserat skolsystem. Hans politiska proklamationer, som nära nog blivit legendariska, inleddes alltid med: ”Vi, Jørgen Jørgensen, beskyddare av hela Island…”.

För att upprätthålla sin hegemoni förlitade sig Jørgensen på sin ”armé” av åtta likasinnade, vilket inte säger så lite om Islands tillstånd som en avbefolkad avkrok i början av 1800-talet. Jørgensens självhärskarambitioner blev dock för mycket för Storbritannien som sände en straffexpedition till Island, vilket resulterade i dynastin Jørgensens omedelbara fall. Tillbaka i England lyckades den danska avfällingen återigen slippa undan rättvisan. Under ett drygt årtionde reser han sedan runt i det krigshärjade Europa där hans fäblesser för dryckenskap och hasardspel når oanade och direkt hälsovådliga proportioner. Den sistnämnda lasten ådrar honom kolossala spelskulder och utmynnar i rättegång och fängelsestraff.

År 1826 utvisas han till Australien och hamnar, som av ett ödets nycker, i den straffkoloni på Tasmanien han själv varit med om att bygga. Efter en tid tas han återigen till nåder, återfår sin frihet och förälskar sig i en gravt alkoholiserad irländsk mjölkpiga. De båda makarna super sakta men säkert ihjäl sig och Jørgen Jørgensen avlider 1841 på Tasmanien.

Denna Danmarks i särklass mest besynnerliga vagabond och äventyrare åtnjuter numera ett blandat eftermäle. Medan han i Danmark är stigmatiserad som landsförrädare räknar tasmanerna honom som en av de största och mest tongivande gestalterna i öns historia. På Island är denna romantiska figur numera upphöjd till nationalhjälte, och sentimentalt men samtidigt fullständigt anakronistiskt refererar islänningarna till honom som ”hundra-dagars kungen”. Ett av Jørgensens mest bestående verk var det egenhändiga utformandet av Islands moderna fana som sedermera skulle komma att bli symbolen för självstyrelse och oavhängighet från det förhatliga Danmark.

Jörgen Jörgensen

Bottelón; från frihetsmanifestation till offentligt tonårskrökande

2011/02/20 § Lämna en kommentar

En ung generation, befriad från krigets vedermödor, var de första att ställa sig på barrikaderna och försvara kravet på en ny världsordning när dammarna nära nog brast det förunderliga året 1968. Revolutionsromantik och tillgjorda solidaritetsyttringar blandades allt som oftast med rödvin och trubadurtoner när dessa ungdomar intog det offentliga rummet. Runt om i Sydvästra Europa i allmänhet, och i Frankrike i synnerhet, intog de unga ”revolutionärerna” gator och torg, ockuperade statyer och fontäner, och lät sig väl smaka av diverse berusningsmedel.

Syftet med dessa manifestationer och de ritualer av offentlig alkoholförtäring som följde i dess spår var för den unga generationen att opponera sig mot allt det bigotta hyckleri och konfessionella dogmer de ansåg ha väglett tidigare generationer.

Som fenomen ebbade företeelsen med politiskt rastlösa ungdomar som ockuperade det offentliga rummet snart ut i Frankrike i kölvattnet av 1968-revolutionens misslyckande. I Spanien, som ju vid samma tid styrdes av en betydligt mera repressiv och reaktionär regim, fick fenomenet, kallat botellón, emellertid en renässans efter Francos död och den tafatta neo-fascistiska militärkuppen 1981. Också vid dessa tillfällen intog myriader av levnadsglada tonåringar det offentliga rummet, och lät inte sällan berusa sig för att på så sätt markera sin opposition mot den trångsynta moralkodex som varit Francoregimens rättesnöre.

I samtidens Spanien har de rituella aspekterna av botellión i mångt och mycket överlevt medan dess ideologiska basis urvattnats om inte fullständigt förgåtts. Botellión är numera populärare än någonsin bland unga spanjorer, som med iver och frenesi intar parker och torg vid varje veckoslut och deltar i timslånga nattliga dryckeslag. Den tilltagande alkoholkonsumtionen bland den unga generationen och de ökande antal rapporter angående vandalism och nedskräpning som bottelión indirekt bidragit till har dock fått myndigheterna att se rött. Idag är bottelión därför till stor del betraktat som ett okvädningsord och ett virulent samhällsproblem.

Problemet har ingalunda kunnat sopas under mattan. En undersökning utförd 2009 visar att 99,8 % av unga spanjorer väljer att berusa sig vid åtminstone ett tillfälle under veckoslutet, och att 68 % av de tillfrågade föredrar att konsumera sin alkohol på offentliga platser. Detta innebär att det utbredda spanska tonårskrökandet saknar motstycke i Europa.  Det är långt ifrån bara moralens självpåtagna väktare som sett sig tvungna att ringa i alarmklockorna utan också spanska medier, lokala myndigheter och intresseorganisationer. Flera spanska journalister har bland annat varnat för att Spanien inom en generation kommer ha förvandlats till ”det nya Ryssland”. 

Lurik rekommenderar: Ricardo Aguilera. Generación botellón. ¿Qué hay detrás del botellón?. Oberon 2002.

Njutningslystna turkar; Selim II Suputen och erövringen av Cypern

2010/12/06 § Lämna en kommentar

 

Få människor har genom historien gått till sådana längder för att stilla sina begär som Selim II Suputen (1566-1574). Denna nyckfulla och verklighetsfrånvända natur var son till osmanernas legendariska erövrare och tillika det kristna Europas självutnämnda gissel: Suleiman den magnifike (1520-1566). Selim II, vars väg till tronen gick över sina betydligt kompetentare bröders lik, var dock långt ifrån lika mentalt och fysiskt välutrustad som den berömda fadern. Bland Selims mer graverande laster hörde, som tillnamnet antyder, en tilltagande alkoholism; ett inte ringa handikapp för någon som aspirerade på att vara muslimernas världsliga såväl som andliga ledare.

Även om Selim till skillnad från sina föregångare föredrog att spendera sitt liv mer eller mindre berusad till medvetslöshet i sitt harem snarare än ute på evighetslånga fälttåg betydde inte detta att han saknade aptit för erövringar. Under Selims regering lyckades osmanska styrkor kasta ut Cypern venetianska ståthållare och inlemma ön i det växande imperiet. Elaka tungor påstår emellertid att erövringen av Cypern var ett resultat av den omdömeslösa sultanens idiosynkrasier snarare än strategiska överväganden. Selim II var nämligen i det närmaste besatt av det cypriotiska vinet av vilket han dagligen bälgade i sig otaliga buteljer, och kunde inte leva med vetskapen om att denna hans åtråvärda insulära vingård förvaltades av en kättersk krämarrepublik.

Selim II Suputen avled 1566 efter skadorna han ådrog sig då han full som en alika snubblat på det hala marmorgolvet i sitt privata badhus.

Trots att den osmanska dynastin uppvisat en imponerande rad mer eller mindre vettvilliga och degenererade härskargestalter torde den enda som på allvar kunnat mäta sig med Selim II Suputen på det området vara den minst lika olycklige Ibrahim I den vansinnige (1640-1648). Ibrahim var, trogen sitt epitet, inte bara en depraverad sybarit likt Selim II utan också fullständigt sinnesförvirrad vilket kom sig av att han spenderat större delen av sitt liv i en isoleringscell utan någon som helst kännedom om omvärlden.

Efter att ha släpats ut ur sitt fängelse 1640 och placerats på tronen föredrog han liksom Selim II att lämna politiken åt andra och själv insupa fröjderna i sitt harem. Mest ryktbar var denna vettvilling för sin abnorma aptit på gravt överviktiga konkubiner. Sin favorit hämtade han från det avlägsna Armenien – en korpulent tös på närmare 150 kilo – vilken han sedermera lät utnämna till ståthållare i Damaskus. Ibrahims vanstyre och tilltagande galenskap blev för mycket till och med för de annars så toleranta osmanerna som till slut lät avsätta den förvirrade sultanen och förvisa honom tillbaka till den isoleringscell varifrån han hämtades åtta år tidigare. Där dog han kort därefter lidandes av förföljelsemani och svårartad sinnessjukdom.

 

Lurik rekommenderar: John Freely. Inside the Seraglio; Private lives of the Sultans in Istanbul. Penguin Books 2000. 

Sigrid Storråda, friarna och hämnden

2010/11/16 § Lämna en kommentar

Sigrid Storråda är en mytomspunnen men fascinerande kvinna som levde under sen vikingatid. Hon gör sig för oss till känna genom de Isländska sagorna som en av Sveriges allra första drottningar. Hon ska ha fötts i slutet av 900-talet som dotter till hövdingen Skoglar-Toste. Troligen kom hon från en någorlunda inflytelserik familj då hennes far fick henne bortgift med ingen mindre än Sveriges första kung som är historiskt belagd annat än till namnet, Erik Segersäll kung mellan 970 och 995.

Erik skilde sig emellertid från Sigrid men då han senare led sotdöden erhöll Sigrid, som tack vare äktenskapet var en förmögen kvinna, status som kungaänka vilket gjorde henne till ett hett byte på äktenskapsmarknaden. Friare saknades inte, Sigrid förefaller ha kunnat vraka och välja bland en aldrig sinande ström av makthungriga småkungar som med diverse lockmedel sökte brudsängen. Dock föll det sig så att Sigrid inte var det minsta intresserad, hon ville styra sig själv och ville inte ge upp sitt oberoende som änka.

De Isländska sagorna förtäljer att hon en dag uppvaktades av två friare, östervägskonungen Vissivald och Harald Grenske Opplänningakonung. Sigrid var måttligt road av frieriet men bjöd ändå in de båda herrarna och deras hirder till sin hall. Som seden var vid den här tiden bjöd hon gästerna på rikligt med alkohol vilka inte var de som spottade i glasen utan söp sig rejält rusiga. Sigrid tänkte nu sända ett budskap till alla framtida friare. Hon och hennes egen hird smög sig under natten ut ur hallen och tände på den. Eldsvådan blev våldsam, båda friarna och alla deras män brann inne, de som togs sig ut slaktades av Sigrids hird som hade omringat byggnaden just för detta ändamål.

Detta illdåd fick naturligtvis effekt, dock inte den önskade. När Norges kristna kung Olav (Sigrid trodde på asarna) nåddes av ryktet om denna handlingskraftiga kvinna förstod han att hon skulle bli en utmärkt gemål och sände en kunglig delegation. Trotts sin tidigare illvilja mot äktenskap tackade Sigrid nu ja, troligen av makthunger då drottning av Norge var bland det finaste en kvinna kunde bli vid den här tiden i Norden.

Olav lät sända en tung guldarmring i gåva till Sigrid som inte var mindre förmäten än att hon lät sina egna guldsmeder granska dess äkthet. Hon fick sina misstankar bekräftade, ringen var inte av solid guld. Hon lät nu Olav veta vad hon tyckte om gåvan när de väl möttes i Kungälvs fästning. Detta möte fallerade ytterligare då Sigrid förklarade att hon vägrade tro på den svaga krista Guden. Olav ska då ha givet henne en örfil och skrikit ”Hur kan du tro, ditt gamla skrynkelskinn att jag vill ta dig till hustru om du inte tror på Gud!”. Sigrid gav som svar prov på sin spådomsförmåga och yttrade ”Detta slag skall en gång bliva din banne!”.

Och nog blev det Olavs banne. Sigrid gifte sig nu med den danska kungen Sven Tveskägg och började ruva på ännu en gruvlig hämnd. Snart eggade hon sin nya man och sin son kung Olov Skötkonung (som hon fått med Erik) mot den norske regenten. Vikingadramat fick sin upplösning vid det legendomsusande slaget vid Svolder där Svens, Olovs och norska motståndare till Olav förenade flottstyrkor mötte den norske kungens enorma flotta.

Berättelserna om slaget är kraftigt överdrivna. Olavs konungaskepp, Ormen Långe, ska ha varit bemannad med inte mindre än tusen krigare varav en ska ha varit en bågskytt med en skicklighet och styrka som får Robin Hood att likna en gröngöling på området. Det episka slaget böljade fram och tillbaka men slutligen så brast bågsträngen för nämnda bågskytt varpå han yttrade ”Norge ur din hand” som svar till Olav när han frågade vad som small. När så de allierade bordade Ormen Långe valde Norges konung drunkdöden därmed fick Sigrid sin slutliga hämnd.

Med Gud och uppdruckna flaskor i 1600-talets Sverige

2010/11/01 § Lämna en kommentar

Idag har många av oss antagit en romantiserad bild av den svenske 1800-tals bonden som en hårt arbetande, kraftfullt alkoholiserad man som, vid sidan av amerikadrömmar roade sig med slagsmål och dans under marknadsdagarna. Och nog söp den svenske bonden, 1826 räknade man med att brännvinskonsumtionen uppgick till hela 46 liter per person. Bilden av 1700-talets supande har däremot, genom Bellmans epistlar, en mer urbaniserad karaktär. Åtskilliga är de av nationalskaldens verk som utspelar sig på någon av Stockholms talrika krogar.

1600-talets landsortssupande är mindre omtalat trotts den intressanta kontext det frodades i. Lutheranismen, karolinska enväldet och den militariserade staten står i skarp kontrast till det ohämmade supandet. I och med reformationen förändrades gudstjänsten. Åhörarna skulle nu i god och disciplinerad ordning lyssna till den, numera, statliga ämbetsmannens predikan som i sin tur inte sällan sökte hamra in lutheransk disciplin och en acceptans för den absoluta staten och de otaliga krigen.

Men ingen disciplin i världen kunde hålla svenska folket borta från flaskan, åtskilliga är de fall som gick till domkapitlet om berusade besökare. Fyllan i samband med kyrkobesöken hörde samman med det enkla faktum att man arbetade mycket hårt under veckan och ville ha lite kul på kvällen före och under själva vilodagen. Till detta kom att byarna ”sprängts” allt sedan medeltiden och att det var relativt långt till grannar och bekanta varför söndagarna blev en naturlig dag för allhanda socialisering. Före och efter gudstjänsten fick man chans att skvallra om de senaste skandalerna, inte sällan på krogen som ofta var strategiskt placerad i närheten av kyrkan.

Särskilt vid högtider var det naturligt att man söp till det extra mycket. Det var av den anledningen inte ovanligt att man vid barndop hade utsett reservgudfäder då risken var överhängande att gudfadern söp så till den milda grad att ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle anförtro honom att hantera ett spädbarn. Också i normalfallet orsakade alkoholen frekventa störningar av gudstjänsten. Gubbar somnade, yngre sprang ut för att spy och vildsinta slagsmål bröt ut på kyrkogården.

Andra fylleupptåg var av mer humoristisk art, domkapitlet i Skara berättar om hur det hände att besökare tog med sig hundar in i kyrkan och i vissa fall kastade ned dem från läktaren med utsikten att chocka andra besökare. Förövrigt var skällande och pinkande hundar ett vanligt inslag i kyrkorna både i Skandinavien och övriga Nordvästeuropa. Förekomsten av ”kyrkohundar” behöver emellertid inte alltid vara kopplat till att dess ägare var berusade då det av gemene man inte uppfattades som underligt att en trofast tjänare också fick ta del av herrens ord.

Trots att de högre instanserna i kyrkans hierarki förfärades över bristen på disciplin och nykterhet förekom inte samma nitälskan för en högre lutheransk moral bland 1600-talets landsortspräster. Dessa bodde i närheten av sin flock, umgicks med dem och deltog i deras liv på ett intimt vis. Prästen var närmast lika beroende av skörden och naturkrafternas oberäkneliga vilja för sin överlevnad som bönderna då de senare försörjde prästen. Av detta förhållande kom att prästen i sin tur ofta söp lika mycket som övriga i bygemenskapen.

Livet på landsbygden har hittills utvecklats långsamt vilket kan illustreras genom några rader ur Astrid Lindgrens En fattig bonddräng:

”Jag är en fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus, och när lördan kommer vill jag ta mig ett rus. Sen när jag blitt livad, vill jag tampas och slåss, vila hos en flicka vill jag också förstås. Sen så kommer söndan och då vill våran präst, att jag ska i körkan men då sover jag mest.”

Lurik rekommenderar; Göran Malmstedt Bondetro och kyrkoro

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade dryckenskapLuriks Anakronismer.