Att sko sig på Kalla kriget: sanningen om Nikita Chrusjtjovs skodiplomati i FN

2013/02/18 § Lämna en kommentar

I september 1960 anlände Sovjetunionens förstesekreterare tillsammans med bl.a. Bulgariens, Rumäniens och Ungerns statschefer till New York för att delta i FN:s generalförsamlings femtonde session. Detta var ingalunda något artighetsbesök. Tövädret mellan Sovjetunionen och USA hade återgått till kallt krig under våren samma år efter den s.k. U2-incidenten. Förstesekreteraren, Nikita Chrusjtjov (1894-1971), var nu hämndlysten och tänkte låta tiraderna regna över USA:s politiska övertramp och hade därtill i sikte att detronisera FN:s generalsekreterare – en notorisk ”imperialistlakej” i Chrusjtjovs ögon – d.v.s. svensken Dag Hammarskjöld (1905-1961).

Det ska sägas att FN:s generalförsamling inte var förberett på den koleriska sovjetiske förstesekreteraren och hans entourage eller den politiska kamp som skulle utspela sig framför öppen ridå. Generalförsamlingens sessioner hade för längesedan blivit rutinpräglade och i regel var anförandena urvattnade och innehållslösa. Ordningen i FN skulle upprätthållas av generalförsamlingens ordförande, den lugne och behärskade irländaren Boland (1904-1985), som nära nog kom att få ett nervöst sammanbrott i dusterna med Chrusjtjov som ingalunda respekterade ordningsreglerna.

Sessionen inleddes med att USA:s president, Dwight Eisenhower (1890-1969), höll ett försonande tal där han främst fokuserade på problemen i tredje världen. Detta föll naturligtvis inte Chrusjtjov på läppen. Dagen därpå krävde han, blodröd i ansiktet, ”det amerikanska monopolkapitalets lakej” Dag Hammarskjölds avgång. Därefter höll Chrusjtjovs nyfunne vän, Fidel Castro, ett fyra och en halv timme långt och mördande antiamerikanskt tal. FN befann sig i chock.

Frederick Bolan

Frederick Bolan

Sessionen fortsatte med att den sardoniske Chrusjtjov avbröt den ena talaren efter den andra, däribland Storbritanniens premiärminister, och anklagade var och en för att gå i imperialismens ledband.  Händelserna kulminerade några dagar senare i den så omtalade incidenten där Chrusjtjov frenetiskt började banka med sin sko i bänken för att tysta en talare. Varom detta? Mindre nogräknade historieböcker anger slarvigt att utfallet var en spontan protest mot ”USA-imperialismen”, men så var inte fallet.

Sanningen är att Chrusjtjov inför resan till New York mottagit en spansk socialist som bett honom att, om chansen uppkom, brännmärka ”den skändliga Francoregimen i Spanien”. Med största säkerhet hade förstesekreteraren låtit saken bero om det inte vore för att han störde sig något alldeles kolossalt på Francoregimens flintskalliga utrikesminister vars delegation, av ett ödets nycker, placerats rakt nedanför Chrusjtjov och hans anhang.

Vid den spanske utrikesministerns anförande formligen exploderade Chrusjtjov och skrek osammanhängande om att det rådde blodig diktatur i Spanien och att man högg huvudet av det spanska folkets bästa söner samtidigt som han vredgat dunkade nävarna i bordet. Bolan försökte intervenera men det gjorde bara att Sovjetunionens förstesekreterare fick blodad tand.

Till sin egen olycka tappade emellertid Chrusjtjov sin klocka. Han började leta under bordet men den stora kulmagen gjorde honom oförmögen att finna denna, istället fick han tag på sin sko – en snörlös resårsko tillverkad på ministerrådets skomakeri – och började instinktivt att råbarkat dunka denna i bänken för att tysta talaren. Genom hela denna episod fortsatte den spanske utrikesministern att stoiskt fortsätta sitt anförande som om inget hade hänt. När han sedan skulle återta sin plats nedanför den sovjetiska delegationen störtade den vansinnige Chrusjtjov emot honom och det hela hade definitivt slutat i handgemäng om inte säkerhetsvakter hade särat på kombattanterna i tid.

Episoden hade också ett komiskt efterspel. Även om sovjetisk media hyllade sin förstesekreterare och bedyrade att Chrusjtjovs ”skodiplomati” var det mest effektiva sättet att komma till tals med ”imperialisterna” var Västs FN-delegater mindre imponerade. Senare under sessionen – när den för Frankrike så känsliga Algerietfrågan skulle diskuteras – ställde sig den franska delegationen upp och var bered att demonstrativt tåga ut. När den hårt ansatte Bolan frågade var som försegick svarade fransmännen att ”Vi ska gå och köpa pjäxor”.

Senare, när Sovjetunionens delegat i det politiska utskottet i sedvanlig ordning propsade på att Väst måste gå med på en allmän nedrustning, replikerade den uppnosige brittiske delegaten Ormsby-Gore: ”Varför inte pröva en radikalare metod: att förbjuda alla vapen som är större än den sovjetiske premiärministerns sko”.

Nikita Chrusjtjov med den berömda skon i FN.

Nikita Chrusjtjov med den berömda skon i FN.

Annonser

Fanta-sifull nazism: The Coca-Cola Company i Hitlers Tyskland

2012/12/20 § Lämna en kommentar

Historierna, och skrönorna, om hur den amerikanska helylleprodukten coca-cola förbättrade tillståndet bland de allierade trupperna på västfronten under andra världskriget är många och företagets reklampostrar som anspelade på amerikansk patriotism likaså otaliga. USA:s mest firade general – och tillika den strategiska hjärnan bakom D-Day – Dwight D. Eisenhower (1890-1969) såg bl.a. till att positionera mobila coca-colafabriker bakom fronten under sin kampanj i Nordafrika.

”The Cocacolanization” av världen hade dock initierats redan före andra världskrigets utbrott, bl.a. etablerade The Coca-Cola Company sin första fabrik i Tyskland år 1929, d.v.s. enbart fyra år före en viss Adolf Hitler tillskansade sig makten i förbundsrepubliken. Under de första åren gjorde också coca-cola succé, försäljningen mellan 1929 till 1933 ökade lavinartat från måttfulla 6000 lådor till smått osannolika 100 000 lådor.

Lådor med coca-cola på väg från USA till krigsfronterna i Europa och Nordafrika

Lådor med coca-cola på väg från USA till krigsfronterna i Europa och Nordafrika

Orosmolnen var dock många. Först och främst hotades försäljningen av de anti-amerikanska sentiment som växte sig allt starkare i Hitlers Tyskland; därutöver tillkom att tyska föräldrar – i diametral motsats till sina amerikanska kontrahenter – oroades över den sockerstinna läskedryckens eventuellt skadliga inverkningar på barnens hälsa. Coca-cola hade således rykte om sig att vara såväl anti-germansk som hälsovådlig.

För att råda bot på den tyska misstänksamheten befordrades år 1933 den ambitiöse Max Keith till chef för produktionen i Tyskland. Keith var övertygad om att The Coca-Cola Company aldrig skulle vinna marknadsandelar i Tyskland om man inte i skymundan förändrade varumärket och tonade ner den amerikanska patriotismen för att istället anspela på glödande tysk extrem-nationalism.

Sagt och gjort. Med framgång sökte Keith att, i enlighet med Hitlers recept och tysta välsignelse, förankra coca-colas varumärke i den tyska ”folksjälen” genom att spela på nationalsocialismens lyra. Exempelvis sökte Keith, med stor framgång, göra coca-cola till Hitlerjugends officiella törstsläckare och uppträdde själv aldrig på presskonferenser utan den imposanta svastikan vajandes i bakgrunden. Dock ska det, av redovisningsskäl, tilläggas att Keith själv aldrig anslöt sig till nazismen och förblev sitt företag troget även efter krigsslutet.

Under krigets gång blev dock Keith nära nog såväl ekonomiskt som kommunikativt avkopplat från moderföretaget i USA vilket i slutändan renderade i att man saknade tillgång på den hemliga ”sirapen” som utgjorde grundbulten i framställningen av coca-cola. Idésprutan Keith fann dock på råd.

Till följd av att kriget gjorde att Tyskland var nödtvunget att i princip avbryta all import utifrån rådde stundtals brist på både baslivsmedel (bl.a. socker) och essentiella drivmedel. Vad som dock fanns i överflöd var slaggprodukter från diverse grönsaks- och fruktrester. Den innovative Keiths idé var därför att ta vara på dessa i syfte att skapa en helt ny kolsyrad läskedryck, trots att det amerikanska moderbolaget inte hade en susning om saken. Efter att ha framtagit en säljbar produkt år 1939 behövdes ett i marknadsföringssyfte slagkraftigt namn på den nya drycken. På ett legendariskt möte ska därför Keith ha uppmanat sin marknadsföringsavdelning att använda sin – på tyska – ”fantasie” varpå en erfaren säljare vid namn Joe Knipp utropade: Fanta!

Såtillvida kom det sig att den populära läskedrycken Fanta, en av The Coca-Cola Companys ekonomiska (och ironiskt nog kulturella) käpphästar, uppfanns i Hitlers Tyskland. Redan 1943 tillverkades över 3 miljoner lådor med Fanta i Tyskland; användningsområdena var dock varierande i ett samhälle genomsyrat av militarisering vilket föranledde mången husmor att nyttja läskedrycken som bas i såser och grytor. Efter att Tyskland slutligen ”befriats” 1945 av allierade styrkor överlämnade Max Keith utan att knota vinsterna från försäljningen av Fanta under kriget samt det hemliga receptet till sina amerikanska arbetsgivare. Det tog åtskilliga år för moderföretaget att förstå sig på Keiths storslagna produkt men 1960 upptogs Fanta officiellt som ett varumärke inom ramen för The Coca-Cola Companys verksamhet.

Tysk reklamaffish för Fanta under andra världskriget.

Tysk reklamaffish för Fanta under andra världskriget.

Swedish Blondes; President Eisenhower och uppkomsten av den svenska synden

2011/08/04 § Lämna en kommentar

Den svenska välfärdsmodellen och dess sociala ingenjörskonst rönte omfattande internationell uppmärksamhet under 1950- och 60-talet då de svenska landvinningarna imponerande i en omvärld som fortfarande kämpade med att ta sig upp ur krigstidens moras. Den svenska modellen prövades så småningom med blandad framgång i så vitt skilda länder som Österrike och Nicaragua.

Det Kalla Kriget kastade dock långa skuggor över det svenska välfärdsexperimentet och långt ifrån alla såg med blida ögon på uppstickarnationen i norr som egenhändigt utmanade dikotomin planekonomi – marknadsekonomi. En av de många belackare som ansåg amalgameringen av socialism med marknadsekonomi direkt förkastlig var USA:s president Dwight Eisenhower (1953-1961). Denna såg som sitt uppdrag att freda den ”fria” kapitalistiska världen från den sorts av ”blandekonomiska” experiment med tydliga socialistiska undertoner som Sverige gick i bräschen för.

Vad som retade gallfeber på den konservativa juntan i Washington, och som med tiden skulle utgöra den ideologiska hörnstenen i den amerikanska propagandan mot den svenska välfärdsmodellen var sedlighetsförfallet denna föreföll ha givit upphov till. Följande lakoniska och närmst prosaiska rader myntades exempelvis av den amerikanska Sverigekorrespondenten Elizabeth Cowely i mitten av 1950-talet: ”It is a bleak, beautiful, cold, clean country where romance comes wrapped in plastic and love is checked by social workers and surgeons.”

Eisenhowers regering förfasades över denna frivola och mekaniska syn på sexualiteten som man menade att den ”kvasisovjetiska” sociala ingenjörskonst som tillämpades i Sverige ska ha frambringat. Således satte man likhetstecken mellan det svenska socialistiska välfärdsamhället och otyglad sexuell omoral. Detta blev sedermera också det budskap som Washington sökte hamra in över världen i över ett decennium i syfte att undergräva den svenska modellen.

Det är förvisso sant att Ingemar Bergman med flera redan hade gjort mycket för att sprida myten om ”den svenska synden”, men det var president Eisenhower och dennes entourage som med sitt väldiga propagandamaskineri i ryggen förankrade denna föreställning på djupet i utlandet.

Långt ifrån alla uppmärksammade givetvis detta. Men i det av fascism genomsyrade samhällena i Sydeuropa (undantaget Italien), som i mångt och mycket utgjorde USA:s trofasta satellitstater, upprepades Eisenhowers budskap om det svenska sedlighetsförfallet gång efter annan.

Det fanns givetvis politiska orsaker bakom den sydeuropeiska fördömelsen av det svenska sedlighetsförfallet. Dels var det fascistiska ledargarnityret allergiskt mot allt som luktade socialism och social nivellering, och dels härskade samma bigotta och sexualfientliga moralism som i USA. I Francos Spanien, för att ta ett tydligt men ingalunda enskilt exempel, var det strängeligen förbjudet för såväl kvinnor som män att ta sig ett svalkande dopp utan att först skyla överkroppen.

Det amerikanska utbasunerandet av den ”svenska synden” under 1960-talet, kraftigt påhejad av fascismens förgrundsfigurer i Sydeuropa, hade gott och väl hunnit slå rot när horderna av svenska solturister började invadera Sydeuropas kuster under 1970-talet. Med bilderna av svensk frivolitet färskt i minnet fick mången spanjor och portugis sina fördomar besannade då unga svenska flickor – ve och fasa – la sig till med att sola topless.

Den ofrånkomliga konfrontationen mellan bigott sydeuropeisk sexualmoral och ”svensk synd” gav inom kort upphov till ett begrepp som trängde in på djupet i den sydeuropeiska föreställningsvärlden om Sverige: ”the Swedish Blonde”. Visserligen hade begreppet som sådant existerat tidigare, inte minst i USA, men upplevdes då inte som odelat nedsättande och sexualfixerat. Från och med 1970-talet blev dock begreppet synonymt med den utsvävande och lasciva svensk(an) som helt saknade spärrar på sexualitetens räjong. President Eisenhowers bemödanden hade således slutligen burit frukt.

Lurik rekommenderar: Lena Lennerhed. Frihet att njuta: Sexualdebatten i Sverige på 1960-talet. Norstedts 1994.

Swedish Blondes i modern tappning

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade Dwight EisenhowerLuriks Anakronismer.