Röd terror: De rödhårigas hårribla stigmatisering under Antiken och Medeltiden

2014/05/22 § 1 kommentar

Ett av historiens äldsta mobboffer är troligtvis de rödhåriga. Dessa ”gingers” har sedan antiken fram till våra dagar fått stå ut med det ena tillmälet efter det andra, vilket man självfallet har tröttnat på. Idag har alla rödhåriga en egen dag och den egna intresseorganisationen vill jämställa trakasserier av rödhåriga med etnisk diskriminering eller i vart fall hatbrott vilket man än så länge inte har fått gehör för hos lagstiftarna.

Redan de gamla grekerna, som man brukar säga, hade ett horn i sidan till rödhåriga. Aristoteles själv lär ha yttrat någonting i stil med ”de rödhåriga har dålig karaktär”. Troligtvis hade man ärvt denna uppfattning om rödhåriga från Egypten där den mindre populära guden Seth ansågs ha rött hår. Romarna tog som bekant över mycket av den grekiska kulturen och det gällde även deras aversion mot rödhåriga, i vart fall efter det att romarna hade blivit bekanta med germanernas och gallernas yxor. Dessa utgjorde något av ett existentiellt hot mot det romerska imperiet och att rött hår var mer vanligt förekommande hos dem uppmärksammades naturligtvis och därigenom blev denna eldiga hårfärg något av en symbol för barbari. Livius får illustrera detta han skrev:

”Their tall stature, their long red hair, their huge shields, their extraordinarily long swords; still more, their songs as they enter into battle, their war dances, and the horrible clash of arms as they shake their shields in the way their fathers did before them.”

Under medeltiden eskalerade mobbningen av människor med eldfängt hår och om man under antiken mest hade betraktat rödhåriga med en slags fascination för det exotiska och okända utvecklades synen på dem på ett högst otrevligt vis. Judarna var medeltidens eviga syndabockar, oavsett vad för katastrof som skedde kunde denna förklaras på ett av två vis; ”Guds straff” eller det mer behändiga ”judarnas fel”. Orsaken till hatet mot judarna bottnade i att det var de som ansågs ha mördat Jesus Kristus och den mest hatade juden av alla var naturligtvis Judas Iskariot.

Nu hör det till alla rödhårigas olycka att Judas inte sällan avbildades som rödhårig i den tidens konst och på grund av detta låg det nära till hands för medeltidens människor att dra slutsatsen att rödhårighet var ett tecken på judisk börd. Därmed var alla rödhårigas olycka gjord. Under häxprocesserna var risken för en kvinna med rött hår att bli utsatt för försörjelse högre än för andra kvinnor vilket kan härledas till den ökända Malleus Maleficarum, häxhammaren, som hävdar att rött hår var ett kännetecken för en häxa eller varulv.

Så småningom nådde dock en rödhårig kvinna den högsta makten i England, Elisabet I (Tudor) och hon tänkte inte finna sig i att vara avvikande; istället inspirerades kvinnor vid hovet att färga sitt hår i denna mytomspunna färg som plötsligt blev på modet.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

Trona på minnen av fornstor rock: Jakten på den skotska Ödesstenen

2013/01/02 § Lämna en kommentar

Från tidig medeltid var det tradition att de skotska kungarna kröntes på slottet i Scone ute vid kusten norr om Edinburgh. Anledningen till detta var enkel: I Scone förvarades en mytomspunnen grå sandsten, uppskattningsvis vägandes 152 kg, som utgjorde en sorts skotsk ekvivalent till Mora stenar och hade en legendomsusad historia.

Denna sten, populärt kallad The stone of destiny (Ödesstenen), ansågs vara samma sten som Bibelns Jakob lutade sitt trötta huvud mot i öknen, då han som bekant drömde om en stege som förde honom upp i himmelen. Hur stenen sedermera fann sin väg från Sinais öknar till de skotska högländerna har dock ingen någonsin lyckats förklara.

Skottlands historiska antagonist, England, lyckades dock lägga rabarber på den berömda stenen år 1296 då Skottlands baneman, Englands konung Edvard I (1239-1307) Longshanks (ihågkommen av alla som kan sin Braveheart), i Skottland refererad till som ”The hammer of the Scots”, förödde Skottland. Edvard I lät tillverka kröningsstolen i Westminster Abbey med plats för den skotska Ödesstenen under sätet. Skotska patrioter har alltsedan dess påstått att Ödesstenen tydligt suckar och stönar varje gång en engelsk usurpator till konung eller drottning parkerar sin ända på den brittiska tronen. Enligt råbarkade skotska nationalister har Ödesstenen suckat och stönat alltsedan den bortrövades år 1296 och vill inte sluta göra så innan den skotska monarkin har återupprättats och Skottland återvunnit sin självständighet.

Edvard I Longshanks.

Edvard I Longshanks.

Huruvida det var den äkta Ödesstenen som Edvard I fick med sig som krigsbyte till England har dock varit omtvistat bland brittiska historiker. Kanske spelade skottarna engelsmännen ett spratt. England erbjöd sig nämligen att vid flera tillfällen återgälda stenen under början av 1300-talet men skottarna föreföll ointresserade.

Ödesstenen förblev i vilket fall som helst tryggt placerad under tronen i Westminster Abbey fram till år 1950 då ett anhang av nationalistiskt anstrukna skotska studenter, mot alla odds, lyckades stjäla stenen. Tillslaget utmynnade i att England, för första gången på cirka 400 år, lät stänga sina gränser mot Skottland i syfte att återvinna den omtvistade kröningsattiraljen. Under äventyrliga omständigheter lyckades emellertid de heroiska studenterna faktiskt återbörda stenen till Skottland där den gömdes i en kyrka.

Efter många om och men fick slutligen den brittiska polisen nys om sakernas tillstånd och beslagtog återigen stenen som återfick sin traditionella plats under tronen i Westminster Abbey. Också denna gång ryktas det emellertid om att de skotska studenterna narrade den brittiska polisen, placerade en kopia i kyrkan och att den egentliga Ödesstenen ligger begravd på botten av en skotsk insjö (i väntan på den skotska monarkins restaurering).

"Ödesstenen - The Stone of Destiny".

”Ödesstenen – The Stone of Destiny”.

Återbördandet av Ödesstenen kom dock i grevens tid då den unga drottningen Elisabet II (1926 – ) installerades på tronen i Westminster Abbey år 1953; en brittisk kröning utan Ödesstenen hade varit otänkbar.

Skottarna skulle kanske trots allt få sista ordet. Som svar på det tilltagande skotska missnöjet med det brittiska konstitutionella systemet godkände den brittiska regeringen år 1996 att den skotska Ödesstenen återbördades till Skottland, under förutsättning att den överlämnades till England vid händelse av en ny kröning. Den legendariska och politiskt omtvistade stenen finns nu att beskåda i Edinburgh Castle för den som är intresserad.

Lurik rekommenderar: Richard Hermann. Maria Stuart: Drottning utan krona. Forum (1988) 1992.

Tronen i Westminster Abbey med Ödesstenen under sätet.

Tronen i Westminster Abbey med Ödesstenen under sätet.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade Elisabet IILuriks Anakronismer.