Att sko sig på Kalla kriget: sanningen om Nikita Chrusjtjovs skodiplomati i FN

2013/02/18 § Lämna en kommentar

I september 1960 anlände Sovjetunionens förstesekreterare tillsammans med bl.a. Bulgariens, Rumäniens och Ungerns statschefer till New York för att delta i FN:s generalförsamlings femtonde session. Detta var ingalunda något artighetsbesök. Tövädret mellan Sovjetunionen och USA hade återgått till kallt krig under våren samma år efter den s.k. U2-incidenten. Förstesekreteraren, Nikita Chrusjtjov (1894-1971), var nu hämndlysten och tänkte låta tiraderna regna över USA:s politiska övertramp och hade därtill i sikte att detronisera FN:s generalsekreterare – en notorisk ”imperialistlakej” i Chrusjtjovs ögon – d.v.s. svensken Dag Hammarskjöld (1905-1961).

Det ska sägas att FN:s generalförsamling inte var förberett på den koleriska sovjetiske förstesekreteraren och hans entourage eller den politiska kamp som skulle utspela sig framför öppen ridå. Generalförsamlingens sessioner hade för längesedan blivit rutinpräglade och i regel var anförandena urvattnade och innehållslösa. Ordningen i FN skulle upprätthållas av generalförsamlingens ordförande, den lugne och behärskade irländaren Boland (1904-1985), som nära nog kom att få ett nervöst sammanbrott i dusterna med Chrusjtjov som ingalunda respekterade ordningsreglerna.

Sessionen inleddes med att USA:s president, Dwight Eisenhower (1890-1969), höll ett försonande tal där han främst fokuserade på problemen i tredje världen. Detta föll naturligtvis inte Chrusjtjov på läppen. Dagen därpå krävde han, blodröd i ansiktet, ”det amerikanska monopolkapitalets lakej” Dag Hammarskjölds avgång. Därefter höll Chrusjtjovs nyfunne vän, Fidel Castro, ett fyra och en halv timme långt och mördande antiamerikanskt tal. FN befann sig i chock.

Frederick Bolan

Frederick Bolan

Sessionen fortsatte med att den sardoniske Chrusjtjov avbröt den ena talaren efter den andra, däribland Storbritanniens premiärminister, och anklagade var och en för att gå i imperialismens ledband.  Händelserna kulminerade några dagar senare i den så omtalade incidenten där Chrusjtjov frenetiskt började banka med sin sko i bänken för att tysta en talare. Varom detta? Mindre nogräknade historieböcker anger slarvigt att utfallet var en spontan protest mot ”USA-imperialismen”, men så var inte fallet.

Sanningen är att Chrusjtjov inför resan till New York mottagit en spansk socialist som bett honom att, om chansen uppkom, brännmärka ”den skändliga Francoregimen i Spanien”. Med största säkerhet hade förstesekreteraren låtit saken bero om det inte vore för att han störde sig något alldeles kolossalt på Francoregimens flintskalliga utrikesminister vars delegation, av ett ödets nycker, placerats rakt nedanför Chrusjtjov och hans anhang.

Vid den spanske utrikesministerns anförande formligen exploderade Chrusjtjov och skrek osammanhängande om att det rådde blodig diktatur i Spanien och att man högg huvudet av det spanska folkets bästa söner samtidigt som han vredgat dunkade nävarna i bordet. Bolan försökte intervenera men det gjorde bara att Sovjetunionens förstesekreterare fick blodad tand.

Till sin egen olycka tappade emellertid Chrusjtjov sin klocka. Han började leta under bordet men den stora kulmagen gjorde honom oförmögen att finna denna, istället fick han tag på sin sko – en snörlös resårsko tillverkad på ministerrådets skomakeri – och började instinktivt att råbarkat dunka denna i bänken för att tysta talaren. Genom hela denna episod fortsatte den spanske utrikesministern att stoiskt fortsätta sitt anförande som om inget hade hänt. När han sedan skulle återta sin plats nedanför den sovjetiska delegationen störtade den vansinnige Chrusjtjov emot honom och det hela hade definitivt slutat i handgemäng om inte säkerhetsvakter hade särat på kombattanterna i tid.

Episoden hade också ett komiskt efterspel. Även om sovjetisk media hyllade sin förstesekreterare och bedyrade att Chrusjtjovs ”skodiplomati” var det mest effektiva sättet att komma till tals med ”imperialisterna” var Västs FN-delegater mindre imponerade. Senare under sessionen – när den för Frankrike så känsliga Algerietfrågan skulle diskuteras – ställde sig den franska delegationen upp och var bered att demonstrativt tåga ut. När den hårt ansatte Bolan frågade var som försegick svarade fransmännen att ”Vi ska gå och köpa pjäxor”.

Senare, när Sovjetunionens delegat i det politiska utskottet i sedvanlig ordning propsade på att Väst måste gå med på en allmän nedrustning, replikerade den uppnosige brittiske delegaten Ormsby-Gore: ”Varför inte pröva en radikalare metod: att förbjuda alla vapen som är större än den sovjetiske premiärministerns sko”.

Nikita Chrusjtjov med den berömda skon i FN.

Nikita Chrusjtjov med den berömda skon i FN.

Annonser

Lingvistiska hårklyverier med antika förlagor; FYR Macedonia

2012/07/08 § 1 kommentar

Det är oftast bara i schlagertider som svenskar konfronteras med det något svåruttalade och tvetydiga begreppet ”The Former Yugoslavian Republic of Macedonia” (FYR Macedonia), vilket givetvis hänsyftar på balkanstaten Makedonien. Av vilken anledning känner man sig då nödtvungen att i internationella sammanhang referera till Makedonien som ”The Former Yugoslavian Republic of Macedonia”? Svaret är att de halstarriga grekerna enträget vägrar att erkänna namnet ”Makedonien” på den i huvudsak slaviska bergsrepubliken med hänvisning till att det egentliga Makedonien är en integrerad del av Grekland med Thessaloniki som huvudstad.

Makedoniens historia går som bekant tillbaka till den bångstyriga krigarstat som under Filip II:s (382-336 f.Kr) och Alexander den Stores (356-323 f.Kr) regeringar kom att bilda hörnstenen i ett efemärt världsrike. Om man ser till det antika Makedoniens gränser så stämmer dessa ganska väl överens med våra dagars grekiska Makedonien, medan det moderna slaviska Makedonien i huvudsak är beläget utanför dessa gränser. Den stat som vi idag refererar till som Makedonien (FYR Macedonia) skapades år 1946 som en autonom republik under det jugoslaviska samväldets egid. Redan då retade valet av namn gallfeber på grekerna och etter värre blev det när ”socialistrepubliken Makedonien” bröt sig ur det sönderfallande Jugoslavien år 1991 och utropade sig till ”republiken Makedonien”.

Inte nog med att de otrogna slaverna stal namnet Makedonien, de började också lägga rabarber på alla de symboler som grekerna förknippade med det antika Makedonien, däribland den mytomspunna nationalhjälten Alexander den Store. År 2011 stod exempelvis äntligen en gigantisk ryttarstaty på 22 meter föreställande Alexander den Store färdig på det makedonska torget i huvudstaden Skopje (även om makedonierna med hänsyn till de lättretliga grekerna valde att kalla statyn ”Krigare på häst”), och stadens jättelika fotbollsarena är namngiven efter Filip II.

Den nya makedonska staten fick, till följd av grekernas krav, temporärt namnet ”FYR Macedonia” under förhandlingarna om medlemskap i multilaterala internationella organisationer såsom IMF, Världsbanken och FN år 1992. År 1993 vann det nya Makedonien en pyrrhusseger då grekerna, efter diverse obstruktioner och filibuster, slutligen gick med att landet upptogs i FN under namnet ”The Former Yugoslavien Republic of Macedonia”. Den grekiska avogheten och den gemensamma antipatin tog dock inte slut där då beslutet omedelbart följdes av ett jättebråk som handlade om var den nya statens representanter skulle ta plats i församlingen.

I FN:s generalförsamling placeras delegaterna efter inledningsbokstaven i namnet på det land som delegaterna representerar, Sverige har alltså hamnat i sällskap med bl.a. Swaziland och Surinam. Grekerna vägrade tillåta att Makedonien tog plats under bokstaven M (som i Macedonia) medan makedonierna själva enträget vägrade äntra stolarna under bokstaven F (som i: ”Former Yugoslavian Republic of Macedonia”. Efter många om och men enades de båda antagonisterna surmulet om att Makedonien skulle ta plats under bokstaven T (som i: ”The Former Yugoslavian Republic of Macedonia”)

Konflikten mellan dessa båda grannstater gällande Makedoniens namn har fortsatt alltsedan dess. Grekland använder med jämna mellanrum sitt politiska mandat till att försäkra sig om att Makedonien förvägras en plats i NATO och ett eventuellt EU-medlemskap. På det internationella planet har flera länder tröttnat på grekernas neslighet; merparten länder, däribland Sverige, Ryssland, USA och Kina, kallar därför numera Makedonien för just Makedonien. En mindre grupp länder, däribland Danmark, Spanien, Tyskland och Italien, håller dock grekerna om ryggen och kallar landet för ”FYR Macedonia” i alla officiella sammanhang.  Grannfejden har därmed antagit internationella proportioner.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade FNLuriks Anakronismer.