Det tyska återtåget: Minoritetstyskarnas okända öde i kölvattnet av Andra Världskriget

2013/04/08 § Lämna en kommentar

Redan under år 1944, då kriget ännu fortgick, hade de tyska myndigheterna initierat det sorgesamma projektet med att repatriera tyska minoriteter från Central- och Östeuropa, som stod i begrepp att rensas från inbillade eller verkliga fientliga element av den annalkande Röda Armén. Till följd av den akuta nöden och avsaknaden av reella resurser förmådde det inringade Tyskland bara att inleda projektet och istället var det Hitlers nemesis Stalin (1878-1953) som skulle se till att tyskarnas rensades ut från Central- och Östeuropa en gång för alla.

Den tyska minoriteten, i främst Polen men också andra i nyutropade kommunistiska stater, utgjorde vid slutpunkten för Andra Världskriget ett gigantiskt problem. Bara i det som var tänkt att bli det nya Polen bodde år 1945 cirka 10 miljoner tyskar. Ungefär 1,5 miljon av dessa hade kommit till Polen över den inhemska befolkningens lik och i enlighet med Hitlers önskningar gjort sig bosatta i Polen som nybyggare och kolonisatörer. Andra tyska grupper hade räknat de central- och östeuropeiska staterna som sina hemländer alltsedan de lämnade Tyskland under högmedeltiden. Således hade de själva ingen formativ erfarenhet av det s.k. ”fäderneslandet”.

För Stalin spelade dessa förmildrande omständigheter – ofta betraktade som störande  petitesser – ingen roll: Gränserna, de etniska inräknat, för det framtida Europa skulle ritas om; tyskarna skulle i största möjliga mån rökas ut ur Östeuropa. Följden blev en morbid och nära nog förträngd folkomflyttning som genomfördes med kuslig precision.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Stalin inte under några omständigheter saknade internationell sanktion för sin plan på ett etniskt homogent Polen, utvidgat västerut på Tysklands bekostnad. Tvärtom. USA:s president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) sade exempelvis att ”tyskarna förtjänade att fördrivas med terror” medan hans föregångare, Herbert Hoover (1887-1964), hade kallat befolkningsomflyttningar för ”ett heroiskt botemedel”. Winston Churchill (1874-1865), å sin sida, lovade krasst polackerna ”rent hus”.

Mellan 1945 och 1947 satte sig Stalin därför för att homogenisera Östeuropas etniska lapptäcke efter Hitlers devis. Polacker tvangs lämna litauiska, belarusiska och ukrainska SSSR för att istället omplaceras i de västra delarna av Polen som fram tills krigsslutet varit integrerade delar av Tyskland. Samtidigt tvångsomflyttade man miljoner tyskar från denna landsända som majoriteten av dem betraktat som sitt hem sedan otaliga generationer tillbaka.

Andra följde Polens exempel. I det återupprättade Tjeckoslovakien förklarade presidenten, Eduard Benes (1884-1948), att den tyska nationen ”upphört att vara mänsklig”, vilket blev ett startskott på en veritabel hetsjakt på landets 3,5 miljoner tyskar (en fjärdedel av befolkningen). Majoriteten av dessa fördrevs. Under de etniska utrensningar mördades cirka 30 000 tyskar; dryga 5500 tog självmord i Tjeckoslovakien under  ”repatrieringarnas” höjdpunkt år 1945.

Terrorn som följde i Röda Arméns och tvångsrepatrieringens fotspår var ofta obeskrivlig. För de lyckliga väntade en osäker framtid i fattigdom och utanförskap i ett ”hemland” de aldrig tidigare sett. Många andra fängslades och skickades till arbetsläger i Polen eller Sovjetunionen. Totalt sett tillfångatog Röda Armén omkring 520 000 flyende tyskar i syfte att sätta dem i slavarbete. Värst var kanske ändå de urskillningslösa våldtäktsorgier som följde i den Röda Arméns fotspår; på vissa platser våldtog soldaterna samtliga närvarande på såväl dagis som ålderdomshem. Vanligt var därför att tyska kvinnor i desperation skar upp sina handleder för att på så viss gäcka en anstormande angripare.

Totalt sett tvångsomflyttades cirka 7,6 miljoner tyskar från Central- och Östeuropa under perioden 1944 till 1947, minst 300 000 dog under de umbäranden som repatrieringarna och Röda Arméns hänsynslösa härjningar innebar. För att undslippa sitt öde valde många, som under Hitlers ockupation av Polen uppgett sig för att vara tyskar, att bedyra de nya sovjetformerade polska myndigheterna att de i själva verket alltid varit polacker.

Lurik Rekommenderar: Timothy Snyder. Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin. Albert Bonniers förlag 2011.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Annonser

Krossade orangea drömmar; Viktor Yanukovich och Ukrainas nya historieskrivning

2011/07/13 § 1 kommentar

I kölvattnet av den orangea revolutionen som skakade Ukraina 2004-2005 utlovade ”folkets man”, Viktor Yushchenko, en uppgörelse med det förflutna, Europeisering och djupgående reformer. Även om flertalet av Yushchenkos anhängare i sinom tid blev allt mer desillusionerade med presidentens tvehågsenhet och allehanda oinfriade politiska löften, lyckades denne trots utbrett motstånd förändra den ukrainska historieskrivningen på djupet.

Efter att Yushchenkos baneman och politiska ärkerival, Viktor Yanukovich, krossade den sittande presidenten i valet 2010 har emellertid synen på den ukrainska historien förändrats ånyo, och nu i motsatt riktning. Den nya presidenten har nämligen inte haft mycket till övers för Yushchenkos ”Ukrainofila” (nationalistiska) historieskola, utan sållar sig obetingat till dess ”Östslaviska” (ryskorienterade) motsvarighet.

År 2010, under parollen ”Ett Ukraina, En Historia”, inleddes en landsomfattande kampanj för att omforma den ukrainska historieskrivningen i önskvärd politisk riktning, och ytterst var udden riktad mot grundskolans böcker i historia som ansågs ha förvanskats av Yushchenkos ”ukrainofila” böjelser. I enlighet med Yanukovich önskemål raderades i princip alla referenser till den orangea revolutionen (och Yanukovich komprometterade roll i denna) i de nya upplagorna, vilka tidigare hade behandlat fenomenet extensivt och förärat revolutionen det högtidliga namnet ”det orangea miraklet”.

Emellertid gör sig den vitaliserade ”östslaviska” historieskrivningen än mer gällande vad gäller skildrandet av den gemensamma sovjetiska historien. I de nya historieböckerna nämns knappt det segdragna ukrainska motståndet mot bolsjevismen 1918, likväl behandlas inflytelserika anti-kommunistiska grupperingar, om alls, minst sagt styvmoderligt. Målet med detta är naturligtvis att sudda ut den historiskt påtagbara polariseringen mellan det ”äktukrainska” västra Ukraina och det ur kulturell och demografisk synpunkt ryskdominerade östra Ukraina. Den sistnämnda regionens väljarbas har traditionellt sett utgjort Viktor Yanukovich mest entusiastiska anhängare.

Än värre för den ”ukrainofila” skolans många apologeter är att de reviderade skolböckerna i historia framhåller att den makabra svälten i detta Sovjetunions kornbod 1933-34, som skördade cirka elva miljoner ukrainska människoliv, inte var framkallad av ”människohand” (d.v.s. av Stalins koryféer i Moskva), utan berodde på ofördelaktiga naturliga omständigheter.        

Den ”östslaviska” historieskolans renässans i Ukraina är naturligtvis inte enbart ett uttryck för Viktor Yanukovich politiska aspirationer, utan har ursprung i den ryska myllan där man i regel är mån om att vårda en uniform och konfliktbefriad sovjetisk historiesyn.

Flera av de rön som bär Wikileaks signum pekar bland annat på att Rysslands President Dmitrij Medvedev under 2009-2010 ska ha tagit ledarna för samtliga post-sovjetiska stater (inkluderat Ukraina men undantaget Baltikum) i örat och krävt att dessa avfärdar den utmanande FN-resolutionen som gör gällande att den ukrainska svälten 1933-34, tveklöst underblåst och systematiskt planerad av Stalin, bör karaktäriseras som ett folkmord. Den azeriska Presidenten, Ilham Alijev, ska bland annat ha ställts inför följande ultimatum: rätta in dig i ledet eller så kan Azerbajdzjan för all framtid glömma suveränitet över Nagorno-Karabach (den omstridda bergsprovinsen som indirekt orsakat krig mellan Azerbajdzjan och grannstaten Armenien).

Oavsett vad så har den ukrainofila skolan haft svårt att mobilisera något reellt motstånd mot den stassanktionerade och ryskorienterade historiesynen, och människor i allmänhet förefaller för länge sedan ha tröttnat på de ständiga stridigheterna beträffande den nationella historieskrivningen. Utvecklingen har fått försmådda ukrainofiler att uppgivet konstatera att Yanukovich håller på att lyckas förvandla Ukraina till en ”historielös nation”.

Viktor Yanukovich i sitt esse

Ett världsrekord i folkmord; den tasmanska tragedin

2010/10/06 § Lämna en kommentar

Tasmaniens kust siktades för första gången 1642 av den nederländska äventyraren Abel Tasman som också kommit att låna ön sitt namn. Sedermera skulle också franska och engelska sjöfarare landstiga på Tasmaniens stränder men inga allvarliga försök gjordes att kolonisera ön under de 150 år som förflöt närmast efter det att Tasman först markerade dess existens på sitt sjökort.

År 1803 valde emellertid den brittiska regeringen att etablera en straffkoloni på ön, vars aboriginiska ursprungsbefolkning ditintills framlevt sina dagar utan djupare kännedom om eller närmare bekantskap med vita kolonisatörer. Dessa straffångar hade blivit avlägsnade till det perifera Tasmanien av en orsak, och omfattningen av deras brutalitet skulle snart visa sig vara gränslös i ett land där de centrala myndigheterna var för svaga för, och oftast fullständigt ointresserade av, att upprätthålla ens en chimär av lag och ordning.

1804 inleddes den serie av veritabla mordorgier och urskiljningslöst våld som gått under namnet ”det svarta kriget”, och vars tragiska resultat var den tasmanska ursprungsbefolkningens fullständiga tillintetgörande. När denna bestialiska utrotningskampanj slutligen avblåstes 1830 återfann enbart 75 av de förutvarande cirka 5 000 tasmanska aboriginerna fortfarande i livet.

Att prygla, lemlästa och tortera de tasmanska aboriginerna blev något av en sport under denna mörka period i Australiens historia, och grymheterna visste inga gränser. Ursprungsbefolkningen jagades och sköts ned av beväpnade män på hästrygg, de infångades med hjälp av överdimensionerade stålfällor, och de erbjöds förgiftade mjölbaserade produkter som efter intag orsakade våldsamma plågor vilka allt som oftast slutade med döden. Vita kolonisatörer anordnade också oförblommerade tortyrlekar där man skar av svarta tasmaner deras genitalier och sedan höll vadslagning om hur länge dessa hade förmåga att skrika av smärta innan de slutligen kollapsade och dog. Dessa oförtäckta mordorgier till trots finns inga förteckningar överhuvudtaget bevarade som kan vittna om att en vit man vid något tillfälle dömts eller ställts till svar för att ha tagit en tasmansk aborigin av daga.

De försmådda resterna av den tasmanska ursprungsbefolkningen internerades 1830 i ett oländigt arbetsläger där majoriteten småningom avled till följd av de osanitära förhållanden som rådde på platsen. Den sista tasmanska aboriginen av manligt kön, populärt kallad King Billy, dog 1868 efter att bl.a. ha förlänats audiens hos prins Albert. Efter hädanfarelsen avlägsnade den stackars mannens skalle i syfte att sedan kunna visas upp på otaliga europeiska museum. Den sista tasmanska aboriginen avled 1876.

Detta veritabla folkmord, ideologiskt förankrad i misantropisk rasism och socialdarwinism, torde utgöra ett frånstötande världsrekord inom genren då européerna, trots sina många lagrar och innovationer på området, aldrig tidigare lyckats med konststycket att utrota ett helt folkslag under loppet av en generation. Företaget blir så mycket mer imponerande, eller motbjudande, om man medtar i beräkningarna att det tasmanska folkmordet, till skillnad från moderna försök att utplåna etniska grupper och folkslag, saknade alla former av systematik och koordination, och att förutsättningarna för industriell massutrotning ännu inte existerade.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade folkmordLuriks Anakronismer.