I skuggan av Prag; klyftan mellan Öst och Väst i tolkningen av totalitarismens brott mot mänskligheten

2012/10/03 § Lämna en kommentar

Den 3:e juni 2008 samlades femtio medlemmar av Europarlamentet och flera internationellt erkända politiska och kulturella koryféer i Prag för att, under pompa, ståt och ceremoniell formalia, signera vad som blivit känt som Pragdeklarationen. Denna tillkom uteslutande på de ”nya medlemsstaternas” begäran. Östeuropa har med viss grund för sitt förfarande – långt innan de tilläts äntra bänkarna i Bryssel – åsett hur de rikare grannarna i Väst medvetet förträngt stalinismens och kommunismens alla brott mot deras nationer för att istället pliktskyldigt sätta Förintelsen i strålkastarljuset.

De Central- och Östeuropeiska stater som gick i bräschen för den anti-kommunistiska uppgörelsen, vid denna tidpunkt i första hand Litauen och Tjeckien, var också de som blev Pragdeklarationens främsta apologeter. Det ”gamla Europa” (d.v.s. Västeuropa) hade till en början inte mycket att invända; inte ens den mest övervintrade och selotiska eurokommunisterna insisterade på initiativet per se.

Under utarbetandet av Pragdeklarationens bärande paragrafer blev dock den ideologiska klyftan mellan Västeuropas representanter å ena sidan och deras östeuropeiska motsvarigheter å den andra plågsamt uppenbar. Den överskuggande stöttestenen var givetvis den historiska tolkningen av Förintelsen och dess i närmaste sakrala status kontra den undanskymda roll kommunismens brott mot mänskligheten traditionellt erfarit i europeisk historieskrivning.

De östeuropeiska delegaterna anklagade sina västeuropeiska motsvarigheter, och inte utan rätt, för att Stalins och hans hejdukars brott mot deras folk förringats eller till och med medvetet utrangerats i västeuropeisk historieskrivning. De västeuropeiska delegaterna å sin sida uttryckte sin, lika berättigade, oro för att östeuropéerna av nationalistiska skäl sökte misskreditera Förintelsen av Europas judar. Orsaken till detta ställningstagande var naturligtvis att många av de så kallade ”frihetshjältar” som under Andra Världskriget offrade sina liv i kampen för nationell bestämmanderätt och mot sovjetisk ockupation i många fall också lierade sig med nazisterna och aktivt bidrog till massmordet på Europas judar för att uppnå nationalistiska målsättningar.

Klyftan mellan Öst och Väst i synen på och tolkningen av totalitarismens brott gjorde Pragdeklarationen till något till ett mästerstycke i konsiliant diplomati och paragraferna utarbetades medveten tvetydigt för att tillfredställa båda lägren av signatärer. En genomgång av Pragdeklarationen ger därför vid handen att medan totalitarismens brott å ena sidan är ”unika” (Väst) så har de å den andra ”samma ideologiska ursprung” (Öst), kommunismens och nazismens brott ska tillerkännas samma ”status” (Öst) men Förintelsen behandlas likväl som ett ”ojämförligt” brott mot mänskligheten (Väst).

Att förhålla sig till den västeuropeiska tolkningen av Förintelsen har långt ifrån alltid varit enkelt för östeuropeiska politiker och många gånger har deras uttalanden avseende totalitarismens brott mot mänskligheten kommit att hemsöka dem. Litauens utrikesminister, Audronius Ažubalis, gjorde exempelvis en omtalad analogi där han fastslog att det enda som skilde Stalin och Hitler åt var längden på deras mustascher. För detta uttalande brännmärktes Ažubalis som deciderad anti-semit av journalister i Väst. När den taktiskt skickligare litauiska premiärministern, Andrius Kubilus, avkrävdes att kommentera sin utrikesministers analogi av en uppretad presskår svarade han att både nazismens och kommunismens brott var ”unika” och att lidandet dessa regimer orsakat var ”inkommensurabla”. Premiärministerns uttalande blidkade västvärldens journalister trots att han i själva verket aldrig motsade sin utrikesminister.

Efter att Pragdeklarationen solent ratificerats och implementerats av EU:s medlemsstater år 2009 har ytterligare deklamationer inkorporerats som alla ansluter sig till originaldeklarationen. Fortfarande är anti-kommunismens självpåtagna bastion också Pragdeklarationens mest hängivna försvare; numera har den rollen dock övertagits av ett allt mer ultranationalistiskt och auktoritärt Ungern.

Moderaten Göran Lindblad som var Sveriges representant och signatär när Pagdeklarationen undertecknades år 2008.

Konsten att charma en arab; Roosevelt vs. Churchill i kampen om Abdul Aziz gunst

2012/09/24 § Lämna en kommentar

För det moderna Saudiarabiens grundare, beduinkungen Abdul Aziz (1876-1953, mer känd som Ibn Saud), var mitten av 1940-talet, Andra Världskriget till trots, en triumfens period. Oljan som de ”otrogna” borrade upp hade givit den feodala monarkin en plats i solen. Nu, år 1945, hade inte bara en utan två utländska statschefer i princip bönat och bett om att få sammanstråla med den saudiska kungen och diskutera regionens (läs: oljeutvinningens) framtid. Inte nog med detta, statscheferna ifråga var inga mindre än Förenta Staternas president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill (1874-1965).

Franklin D. Roosevelt var hetast på gröten och ordnade ett möte med Abdul Aziz ombord på den amerikanska flottans kronjuvel USS Quincy direkt efter den ödesdigra Jaltakonferensen i februari 1945. Meningen var att Abdul Aziz skulle hämtas upp av ett amerikanskt fartyg, USS Murphy, i Jidda och transporteras till Roosevelts oceangående högkvarter. Emellertid höll företaget på att sluta i katastrof innan det ens börjat. Den saudiska delegationen höll på att lämna skeppet i protest då de förvägrades att ritualslakta omkring 100 får ombord.

När mötet mellan Roosevelt och Abdul Aziz ombord på USS Quincyväl inleddes tvingades den amerikanska presidenten lyssna på den gamla beduinkungens oförsonliga diatriber riktade mot judarna och sionismen. Abdul Aziz kunde inte för sitt liv begripa varför västmakterna planerade att försöka pracka på Palestina Europas överlevande judar. Det var ju tyskarna som hade försökt likvidera judarna, inte de stackars Palestinaaraberna. Om nu judarna tvunget måste ha ett nationalhem borde detta därför upprättas på tysk jord, ansåg Abdul Aziz. Roosevelt lyssnade med låtsat intresse på beduinkungens anti-sionistiska jeremiader och förklarade vänligt för Abdul Aziz att även om de inte var överens på alla punkter så lovade den amerikanska presidenten att vidareförmedla saudiernas synpunkter till berörda beslutsfattare.

Abdul Aziz med Franklin D. Roosevelt ombord på USS Quincy år 1945. Roosevelt avled cirka två månader efter mötet med den saudiarabiska kungen.

När de båda männen for ner för att äta lunch i var sin hiss ombord på USS Quincy tryckte Roosevelt skyndsamt på nödstoppsknappen, panikrökte två cigaretter och sammantrålade sedan med Abdul Aziz vid middagsbordet. Roosevelt ville absolut inte förolämpa den strikt wahabitiske saudiern genom att röka i hans närhet, av samma anledning undvek Roosevelt att dricka alkohol under middagen.

Tre dagar efter mötet med Roosevelt tog Abdul Aziz emot Winston Churchill utanför Kairo. Den spetsfundige brittiska premiärministern anlade dock ett annat förhållningssätt till den stridbara araben. Till att börja med viftade Churchill trumpet bort Abdul Aziz sedvanliga anti-sionistiska litania; judarna skulle få ett nationalhem och därmed basta!

Etter värre var att Churchill vid middagsbordet förklarade i ett litet tal att samtidigt som han insåg ”att det ingick i Hans Majestäts religion att inte använda vare sig tobak eller alkohol, måste jag påpeka att mina egna livsregler som en absolut helig rit föreskriver att jag måste röka cigarrer och dricka alkohol före, efter och om så erfordras också under alla måltider och under perioderna mellan dem.” Sagt och gjort. Under hela den tre timmar långa middagen bolmade Churchill ogenerat på sin cigarr och hinkade i sig rent befängda mängder whiskey

Det kanske inte är att undra på då att Abdul Aziz, liksom Josef Stalin (1878-1953), föredrog den trankila och medgörliga amerikanska presidenten framför den en smula mindre taktiske Winston Churchill. Roosevelt föreföll också generösare än sin brittiska kollega. Inför mötet med Abdul Aziz hade Churchill skänkt beduinkungen ett parfymetui på ett värde av ca 100 brittiska pund. Därför blev den brittiske premiärministern något förlägen när han till sin bestörtning meddelades att hans amerikanska kollega skänkt sin arabiska värd en fullutrustad DC-3:a samt sin egen rullstol.

Lurik rekommenderar: Robert Lacey: Saudiernas Rike. Askild & Kärnekull 1982.

Winston Churchill tillsammans med Abdul Aziz. I bakgrunden står flera av den saudiska kungens söner. Totalt framavlade den potenta konungen 43 söner

Japans Raoul Wallenberg; Chiune Sugihara

2011/10/09 § Lämna en kommentar

När tyskarna rovlystet kastade sig över Polen den 1 september 1939 såg tusentals polska judar sig nödtvungna att lämna fäderneslandet och söka en fristad i det angränsade Litauen som ännu inte blivit ett offer för den tyska och ryska totalitarismens kamp om herraväldet. Litauen var dock bara betänkt att bli en hållplats i flykten eftersom de polska judarna var övertygade om att nazisterna inom kort skulle angripa landet. Litauens inhemska judar tog dock sina polska släktingars skräckhistorier med en nypa salta, och avfärdade ofta de morbida berättelserna som gravt överdrivna.

På det japanska konsulatet i den dåvarande litauiska huvudstaden, Kaunas, satt dock en man som lät sig övertygas om flytningarnas historier och inom kort skulle spela en viktig historisk roll för de polska och litauiska judarnas fortsatta öden. Mannen ifråga hette Chiune Sugihara och hade 1939 blivit utsedd till japansk konsul i Litauen med det outtalade syftet att spionera på tyska och sovjetiska truppförflyttningar.

Sugihara var en mycket ovanlig man för sin tid.  Han hade bland annat studerat slaviska språk, gift med en vitryska och därtill konverterat till den rysk-ortodoxa tron. Under hela sitt vuxna liv skulle Sugihara känna sig främmande inför sitt hemland och allt japanskt. Istället kom han att spendera merparten av sitt liv i Sovjetunionen.

Från sitt arbetsrumsfönster kunde Sugihara dagligen åse ringlande köer med polsk-judiska trashankar som bönade om japanskt visum. Trots sin filantropiska läggning var Sugiharas händer bakbundna; hans regering hade strängeligen förbjudit utfärdande av japanska visum till judiska flyktingar. Efter att dagligen se hur köerna med judiska nödställda växte resignerade slutligen Sugihara inför sitt eget samvete och började, stick i stäv mot Tokyos uttryckliga order, att utfärda japanska visum i ett rasande tempo.

Efter att sovjetiska trupper intagit Litauen undersommaren 1940 beordrades samtliga utländska diplomater att evakuera landet. Bara Chiune Sugihara och hans nederländska kollega Jan Zwartendijk vägrade att hörsamma ordern. Tillsammans inledde de ett samarbete som i slutändan kom att rädda tusentals judars liv.

I teorin kunde de rotlösa judarna fly igenom Sovjetunionen för att med Sugihars visum ta sig till Japan. Med Zwartendijks hjälp kunde de därefter fly vidare för att slutligen finna en fristad i Curacao eller Nederländska Antillerna som då var nederländska besittningar i Karibien.

Få av de judar som erhöll Sugiharas hjälp lyckades i slutändan att undfly nazismens förintelseindustri eller Sovjetunionens deportationshysteri. Ändå beräknas det att den envise japanen räddade omkring 10 000 människoliv, även om exakta uppgifter av förståliga skäl saknas. I kvantitativa termer räknat räddade Chiune Sugihara således livhanken på fler judar än den så omhuldade Oskar Schindler, vilken han ju var kongenialt befryndad med.

Under ett par månader arbetade Sugihara mellan 18-20 timmar per dygn för att utfärda visum till de förtvivlade judarna som tålmodigt väntade utanför konsulatet. Den 4 september 1940 tvingades emellertid konsulatet att stänga sina dörrar och Sugihara själv sattes på ett tåg till Berlin. Från sin tågkupé fortsatte han frenetiskt att utfärda det ena visumet efter det andra och slänga ut dem på perrongen där hundratals desperata judar väntade. Sugihara skulle aldrig återse Litauen. Han dog 1986 i Japan efter att ha spenderat större delen av sitt liv i Sovjetunionen och nära nog förklarats nationalhjälte i Israel. Den svenska frilansskribenten Arne Bengtsson avslutar sin exposé över Chiune Sugiharas historiska gärning med följande rader:

”Chiune Sugihara och Raoul Wallenberg var inga övermänniskor. Deras placering i tid och rum gjorde dem till historiska hjältar. Men deras främsta kännemärke var mänsklighet, humanitet. Liksom varje människa har förutsättningar för att bli massmördare, så bär vi alla fröet till en humanitetens hjälte.”

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att en av de många tusen polskättade judar som Sugihara indirekt räddade livet på hette Szmujlo Wilenski. Denna lyckades slutligen finna sig en fristad i USA där han så småningom lät amerikanisera sitt namn till Samuel Vilensky. Vilesnky fick dottern Marcia, som gifte sig Lewinsky, och i sin tur kom att bli mor till den numera världsbekanta Monica Lewinsky.

Lurik rekommenderar: Hillel Levine. In search for Sugihara: The elusive Japanese diplomat who risked his life to rescue 10 00 Jews from the Holocaust. The Free Press 1996.

Chiune Sugihara avbildad på ett litauiskt frimärke.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade FörintelsenLuriks Anakronismer.