Revolutionär pornografi: Hur porren avgjorde franska revolutionen och februarirevolutionen

2014/03/26 § Lämna en kommentar

Utnyttjandet av politisk pornografi har visat sig vara ett effektfullt instrument i varje revolution värd namnet. Inte nog med att pornografin genom alla tider haft en oanad förmåga att ”klä av makten” inför allmänheten och belysa dess impotens, pornografiska alster har i regel haft fördelen att analfabetism aldrig hindrat dess spridande, pornografins språk har alltid talats och förståtts av det stora flertalet.

I den franska revolutionen spelade anti-rojalistisk pornografi en kardinal roll i monarkins detronisering. På diverse bilder och ”boulevardblad” – som spreds som löv för vinden på Paris gator under 1789 – framställdes den österrikiskättade drottningen, Marie Antoinette (1755-1793), som en synnerligen omoralisk, kättjefull och utsvävande person med inga andra passioner än passionen själv. Maken, Ludvig XVI, däremot utmålades urskillningslöst som en träaktig hanrej vars sexuella och politiska impotens bidragit till Frankrikes förfall. Dikotomin impotent och effeminerad manlig självvåldshärskare och en utsvävande och sexuellt utsvulten hustru har sedan dess blivit något av ett revolutionärt pornografiskt ledmotiv.

Hur krutladdat stoffet verkligen var visade sig inte minst under den ryska februarirevolutionen 1917, där pornografiska motiv föreställande en impotent regent och en sexsvulten quisling till kejsarinna utgjorde det i särklass mest inflytelserika kommunikationsmedlet i kampen mot den förhatliga monarkin. Liksom i Frankrike blev den tyskfödda kejsarinnan, Alexandra (1872-1918) av Hessen-Darmstadt, själva sinnebilden för den otyglade sexuella perversionen. Den pornografiska propagandan riktad mot Alexandra – och då särskilt hennes påstådda sexuella missdåd med charlatanen Rasputin (1869-1916) – hamrades in i medvetandet så till den milda grad att även personer med insyn i hovet började inbilla sig att det åtminstone fanns ett korn av sanning i alla ryktena om kejsarinnans frivolitet och hennes fäbless för allt tyskt.

Den franska drottningen Marie Antoinette leder lascivt den erigerade penis som rids av den internationella revolutionären Lafayette.

Den franska drottningen Marie Antoinette leder lascivt den erigerade penis som rids av den internationella revolutionären Lafayette.

I Ryssland gick det till och med så långt att vissa frontförband vägrade att slåss då ”tyskarna redan härskar här” – soldaterna syftade givetvis på ryktena som gjort gällande att den ”tyska spionen” (Alexandra) hade avsatt sin make och gjort sin älskare, munken Rasputin, till härskare. Bland staben härskade föreställningen att efter vart och ett av den ”den tyska” kejsarinnans besök led de ryska arméerna ett nytt förintade nederlag. Detta kunde givetvis inte vara en slump. Kejsarrikets främsta general, Aleksej Brusilov (1853-1926), gick till och med så långt att han medvetet gömde alla militära dokument när kejsarinnans närvaro nalkades.

Att kejsarinnan och hennes döttrar gjorde sitt yttersta för att tvätta bort sitt stigmata, bl.a. genom att arbeta frivilligt som sjuksköterskor, gjorde inte saken bättre. Sjukhusen blev, genom pornografins försorg, genast brandmärkta som ”ambulerande bordeller”, och många av Petrograds prostituerade drog sitt strå till stacken genom att uppträda på gatorna som sjuksköterskor och erbjuda potentiella klienter en ”kejserlig omfamning”.

Den populariserade pornografiska myten om kejsarinnan Alexandra, som var fullständigt oskyldig till merparten av anklagelser, blev såpass spridd och accepterad att ”tyskan” lidit av denna långt efter sin bortgång. En särdeles framgångsrik pornografisk följetong gjorde exempelvis gällande att Alexandra installerat en telegraf i Vinterpalatset som hon nyttjade för att telegrafera den tyska kejsaren i syfte att på alla plan förråda Ryssland. Ryktet visade sig vara såpass bärkraftigt att turister, långt efter det att Vinterpalatset förvandlats till revolutionärt museum av Bolsjevikerna, insisterade på att få se rummet där den ”tyska äktenskapsbryterskan” huserade under kriget. Givetvis existerade aldrig telegrafen i fråga.

Kejsarinnan Alexandra och munken Rasputin enligt samtida pornografiskt alster.

Kejsarinnan Alexandra och munken Rasputin enligt samtida pornografiskt alster.

Annonser

Efemär monarki utan symmetri i tid av politisk anarki: Finlands och Litauens tyska monarker det förunderliga året 1918

2014/02/26 § Lämna en kommentar

I kölvattnet av segern på östfronten och den för det unga Sovjetryssland så dyrköpta freden i Brest-Litovsk i mars 1918 smidde den segerrusige tyske kejsaren, Vilhelm II (kejsare 1888-1918), planer på att helt rita om nordöstra Europas politiska och konstitutionella karta. I flera av de nyutropade och nominellt självständiga östeuropeiska stater som såg sitt ljus genom fredsslutet, varav flertalet saknade egna arméer och möjligheten att utöva en självständig politik, planerade den tyska militärledningen att installera monarkier vars företrädare skulle hämtas bland den tyska kejsarens skäktningar. Längst gick planerna i Finland och Litauen.

Finland kunde som bekant lösgöra sig från det ryska oket redan i december 1917 till följd av det revolutionära kaos som tillfälligt kom att trunkera det eroderande imperiet. Finland kastades omedelbart in i ett blodigt inbördeskrig där tyskarna aktivt stödde den segrande ”vita” sidan. I Tyskland ansåg man att det självständiga Finland, som ett tack för hjälpen, skulle välja en tysk furste till finsk konung och man utsåg på ett tidigt stadium en viss Fredrik Karl (1868-1940), prins och lantgreve av Hessen, till detta ärofyllda uppdrag.

Stackars Fredrik ägnade större delen av sommaren 1918 åt att förbereda sig inför sin konungsliga tjänst genom att med svårighet traggla finska glosor. Detta var dock till ingen nytta. Visserligen röstade det finska parlamentet den 9 oktober 1918 för instiftandet av en finsk monarki med Fredrik Karl på tronen under namnet Karl I (han skulle bl.a. tituleras ”kung av Finland och Karelen, hertig av Åland och ärkehertig av Lappland”). Emellertid stod det snart klart att det tyska kejsarriket inte skulle gå segrande ur Andra Världskriget, vilket föranledde ”Karl I” att abdikera redan den 14 december 1918. Således slutade sagan snöpligt för det självständiga Finlands hitintills enda monark – Fredrik Karl ”reagerade” endast i dryga två månader och hann inte ens att besöka sitt kungarike.

Karl I av Finland

Karl I av Finland

Det nominellt självständiga Litauens situation var ytterst prekär i kölvattnet av freden i Brest-Litovsk. Inte nog med att den nya staten inhyste en förhållandevis stor och inflytelserik tysk-baltisk minoritet, tyska trupper kontrollerade dessutom fortfarande stora delar av landet. Det litauiska parlamentet, som i princip var maktlöst, fann ingen annan utväg än att rösta för inrättandet av monarki den 11 juli 1918. Man gick dock inte tyskarna helt till mötes utan genomförde något av en våghalsig kupp. Den litauiska kronan erbjöds nämligen, utan den tyska militärledningens sanktion, till en viss hertig Vilhelm Karl av Urach (1864-1928).

Inte nog med att Vilhelm var troende katolik, han var dessutom bara avlägset släkt med huset Hohenzollern och hade inga som helst dynastiska kopplingar till Polen (litauerna förfasades över tanken på att ännu en gång bli tvingade in i en union med polackerna). Detta var långtifrån första gången den till synes otursförföljda hertig Vilhelm var tilltänkt att beträda en vakant europeisk tron. Tidigare hade han varit kandidat till både Monaco, Lothringen och Albaniens troner.

I vilket fall som helst utropades Vilhelm till konung Mindaugas II i juli 1918 och började, enligt litauiska uppgifter, att förbereda sig inför uppgiften genom att studera litauiska och litauisk historia. Dock skulle heller inte Mindaugas II vare sig hinna beträda sin tron eller besöka sitt konungarike innan det stod klart att Tysklands militära kollaps var nära förestående. Redan den andra oktober 1918 återkallade det litauiska parlamentet sitt beslut och således blev det självständiga Litauens efemära experiment med monarki endast några dagar äldre än Finlands.

I vilket fall som helst så har hertigarna av Urach inte helt uppgett sina aspirationer på Litauens tron. Den nuvarande hertigen (Mindaugas II:s sonson), Inigo von Urach, arbetar nämligen aktivt för att befrämja Litauen och litauisk kultur i Tyskland och har vid upprepade tillfällen öppen deklarerat att han skulle acceptera Litauens krona om denna mot förmodan skulle erbjudas honom. Hitintills verkar dock litauerna hålla fast vid sin republikanska konstitution.

Mindaugas II av Litauen

Mindaugas II av Litauen

 

Bonnläppsdiplomati; Roman Stashkovs osannolika klassresa

2012/09/17 § Lämna en kommentar

Den 18 november 1917 var det meningen att den sovjetiska delegationen skulle lämna Petrograd (St. Petersburg) för att inta sina platser i den tyska arméstabens högkvarter i Brest-Litovsk för att förhandla om ett avslut på kriget som hotade Ryssland med upplösningstillstånd. Ett oväntat problem hade dock uppkommit som försenade ryssarna.

En av huvudanledningarna till att bolsjevikerna i oktober 1917 kommit till makten i det av krig och revolution hårt ansatta Ryssland var genom löftet om en omedelbar fred med tyskarna. De stundande fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk hade propagerats med sedvanlig uppblåst och triumfatorisk fraseologi över hela landet och bolsjevikerna lovade därtill att representanter från alla de klasser som utgjort grundbultarna i den segerrika revolutionen skulle få sin plats vid förhandlingsbordet. Såtillvida skulle representanter för Rysslands soldater, sjömän, arbetare, bönder och kvinnoorganisationer närvara i Brest-Litovsk.

När chefsförhandlarna för den sovjetiska delegationen Adolf Joffe (1883-1927) och Lev Kamenev (1883-1936) gjorde sig i färd att lämna Petrograd på kvällen den 18 november upptäckte man dock till sin stora fasa att man helt glömt bort att invitera en representant för Rysslands bönder (vilket inte säger så lite om bolsjevikernas styvmoderliga inställning till bönderna). Joffe och Kamenev påbörjade därför en panikartad irrfärd genom Petrograds öde gator i jakt på en potentiell representant. Av en ren tillfällighet fick de efter mycket letande syn på en till synes uråldrig och luggsliten bondgubbe som släpade en maläten säck i riktning mot Centralstationen.

Efter att Joffe och Kamenev frågat ut bondgubben om dennes politiska övertygelser och fått det tillfredställande svaret att han stod så långt till vänster som det överhuvudtaget var möjligt erbjöd de honom att ”komma med oss till Brest-Litovsk och skipa fred med tyskarna”. Bondgubben var först tveksam, det var förskräckligt mycket att göra hemma på gården och han hade aldrig tidigare vistats utanför området kring Petrograd. Efter att ha blivit utlovad en rundlig ersättning för sina tjänster ändrade sig gubben dock snabbt.

Så kom det sig att Roman Stashkov, en illitterat gammal bonnläpp, tog sin plats bland det ryska, tyska och österrikiska militära och politiska ledargarnityret vid förhandlingsborden i Brest-Litovsk och så småningom kom att sätta sitt namn på det dokument som innebar slutet på Första Världskriget på den östra krigsskådeplatsen.

Till en början hade dock den gamle bondgubben vissa problem med att smälta in och bete sig naturligt på de överdådiga och flärdfulla banketter som avlöste varandra under förhandlingarna. Värst var det här med att tvingas äta med bestick. Stackars Stashkov hade förtvivlat svårt med att lära sig tekniken och förstod inte alls meningen med dessa attiraljer. Hemma på gården hade man ätit utan bestick i hundratals år och det hade fungerat alldeles utmärkt. Med tiden började dock Stashkov att trivas allt bättre med diplomatlivet i Brest-Litovsk. Mest förtjust var han i de fina viner han blev serverad stup i kvarten. Sådant fint ”supa” hade man definitivt inte hemma på gården.

Vid tillfälle fick hans oborstade men oskuldsfulla manér till och med de annars så tillknäppta och gravallvarliga tyskarna att dra på smilbanden. När den prålige kyparen frågade honom huruvida han önskade ett glas claret eller vitt vin till huvudrätten ska den förbryllade bondgubben instinktivt ha vänt sig till sin tyska bordsgranne, en viss prins Ernst von Hohenlohe, och frågat: ”Vilket är starkast?”. Efter avslutat värv återvände en nöjd Stashkov till sin gård och lämnade därmed diplomathistorien för gott.

Herrarna Lev Kamenev (t.v.) och Adolf Joffe (t.h. om Kamenev) spankulerar i Brest-Litovsk under en paus i fredsförhandlingarna.

Lurik rekommenderar: Orlando Figes. A people’s tragedy: The Russian Revolution 1891-1924. Pimlico 1997.

Russia’s greatest love machine; sanningen om Rasputins sexliv

2012/09/06 § 1 kommentar

Grigorij Rasputins (1869-1916) leverne var legendomspunnet och skandalomsusat redan i samtiden och har sedan dess antagit smått fantastiska proportioner; mytmakeriet har i regel sällan kretsat kring den frivola munkens politiska ambitioner utan istället varit fast centrerat på dennes ostensivt omättliga sexuella aptit. Den i Ryssland så omåttligt populära tyska discogruppen Boney M släppte 1978 hitsingeln ”Rasputin – Russia’s greatest love machine” som uppenbarligen inspirerades av och förstärkte myterna om Rasputins osannolika libido.

För att göra en lång historia kort så upptogs den självpåtagna staretsen (ungefär: helig man) i det ryska hovet år 1905 då hans elaborerat folkliga böner, besvärjelser och kvacksalverier hade en helande inverkan på den gravt blödarsjuka tronarvingen Aleksej Nikolajevitj (1904-1918). Sjukdomen ansågs vid denna tid obotlig och utmynnade allt som oftast i en förtidig död. Rasputin var i själva verket en gravt alkoholiserad hästtjuv från västra Sibirien som, beskrev han själv, erhållit religiösa uppenbarelser och med himmelens försorg förplägats med en förmåga att skåda in i framtiden och bota de sjuka. I vilket fall som helst innebar Rasputins intima förbindelse med tsarfamiljen och den blödarsjuka tronarvingen att den karismatiska staretsen fick ett reellt inflytande över den ryska politiken, och han besatte därutöver en närmast demonisk attraktionskraft på aristokratins damer.

I den anti-monarkistiska och vänstervridna propagandan som fick ett enormt genomslag under Första Världskriget utmålades tsaritsan Alexandra Fjodorovna (1872-1918) – sitt teutoniska ursprung gjorde att kejsarinnan svartmålades som ”tyskan”, trots att både hon själv och tsaren Nikolaj II (1868-1918) var anglofiler och viktorianer ut i fingerspetsarna – som Rasputins tillgivna och sedeslösa sexslav. Fanns det då någon sanning i dessa anklagelser?

Anti-monarkistisk pamflett föreställande Rasputin som ondskefull domptör och tsaren och tsaritsan som hans viljelösa nickedockor.

Ett ofta citerat brev daterat till 1912 skrivet av tsaritsan till Rasputin brukar framhållas som bevis för deras sexuella relation. I detta skrev Alexandra: ”Jag kysser dina händer och lägger mitt huvud uppå dina välsignade axlar. Jag känner mig så lycklig. Sen vill jag bara sova, sova för alltid mot din axel, i din famn”. Det är visserligen sant att en tvättäkta viktoriansk puritan som Alexandra aldrig skulle vare sig skriva eller tala öppet om sexuella ting, men brevet kan naturligtvis ändå inte tas som ett bevis för att en sexuell relation mellan henne själv och Rasputin verkligen existerade.

Klart är dock att Rasputin – flottig, ovårdad och med skägget fyllt av brödsmulor – innehade en abnorm sexuell dragningskraft på Alexandras omgivning och de sexuellt utsvultna societetsdamerna. Hur utövade han då denna? En av alla dessa damer vittnade om att när hon för första gången förärades att dela säng med Rasputin blev hennes orgasm så våldsam att hon svimmade. Felix Jusupov, utpekad som Rasputins homosexuella älskare, förtäljde att staretsen, som av en genetisk sinkadus, hade en abnormt stor vårta strategiskt belägen på ollonet vilket gjorde honom kapabel att utan ansträngning tillfredställa såväl kvinnor som män.

Till saken hör emellertid att andra uppgifter och hörsägen tvärtom pekar på att Rasputin i själva verket var oförmögen arr delta i de kuriösa sexuella utsvävningarna som hovets många fiender anklagade honom för att organisera. Efter att ha blivit utsatt för ett mordförsök år 1914 blev Rasputin undersökt av en läkare som fann att hans genitalier var såpass små och skrumpna att staretsen med största säkerhet var impotent. Rasputin ska också ha skrävlat inför en högt uppsatt munk att han inte hade några som helst problem med att dela säng med en kvinna utan att känna passion eftersom ”hans penis inte fungerade”.

Sanningen om Rasputins motsägelsefulla sexliv är därför höjd i dunkel, klart är dock att den anti-monarkistiska och bolsjevikiska propagandan, inom ramen för vilken den komprometterade staretsen utmålas som en amoralisk organisatör av tygellösa orgier, är gravt överdriven.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att legenderna om Rasputins osannolika libido och abnorma potens bidragit till att skapa rent absurda myter och rykten. Under 1920-talet ska exempelvis ett kotteri av förmögna exilryssar i Paris ha organiserat en obskyr fertilitetskult kring Rasputins avhuggna penis. Enligt kultisterna själva skulle Rasputins vagabond till dotter ha avlägsnat faderns penis efter att denne mördats år 1918, vilket naturligtvis endast är fantasifullt fabulerande. Vem som verkligen varit ägare till den dyrkade manslemmen har dock aldrig uppdagats.

Rasputin omgiven av sina många aristokratiska beundrarinnor.

Människans bästa vän; Luriks top-five

2012/06/06 § 1 kommentar

Hunden har ofrånkomligen spelat en viktig roll genom historien; i första hand som sällskapsdjur men därutöver återfinns fyrfota vänner som ovedersägligen också fört mänskligheten och civilizationen framåt. Vanligare är dock att hundar medelst sin trofasthet och ovillkorliga kärlek stärkt sina ägare i deras politiska värv. Vilka hundar har då haft störst inverkan på historien? Frågan kan givetvis inte ges ett allmängiltigt svar, vilket å andra sidan inte hindrar att spekulationer för spekulationens egen sak kan vara både ett intellektuellt stimulerande och extremt roande företag. Nedan presenterar vi Luriks top-five, åsikter och synpunkter välkomnas givetvis:

#5 Pompe: Vår egen krigarkonung, Karl XII (1697-1718), var en hundälskare av rang. Under sitt korta liv ägde konungen inte mindre än tre hundar med namnet Pompe (en humoristisk anspelning på den romerska fältherren Pompejus namn). Karl XII:s obestridliga favorit var utan tvekan Pompe nr 2 som åtföljde sin husse på fälttåget mot Polen. Pompe uppges alltid ha delat fältsäng med den kärvänliga konungen. Till Karl XII:s stora sorg avled emellertid Pompe i det svenska fältlägret vid Torun 1703 och konungen påstods ha varit utom sig av sorg. Eftersom Karl XII:s kärlek till sin Pompe var välkänd tilldelades den döda hunden otaliga dikter från diverse opportunistiska lyriker. Mest känd är antagligen första strofen från Israel Holmströms (1661-1708) epigram:

”Pompe Kongens trogne dräng Sof hwar natt i Herrens säng,

Sehn af år och resor trötter Leed han af wjd Kongens fötter.

Mången stålt och fager mö Önskade som Pompe lefwa

Tusend hieltar eftersträfwa At få så som Pompe dö.”

#4 Sergeant Stubby: 1917 fann en viss John Robert Conroy en herrelös pitbullterrier på Yales campus. När samme man skeppades över till krigsfronten i Frankrike senare under året åtföljdes han av sin nyfunna vän. Hunden, som inom kort blev känd som Sergeant Stubby (1917-1926), var sin husses infanteridivision behjälplig och deltog inalles i fyra offensiver och såg inte mindre än 17 fältslag. Antalet liv som Stubby räddade är omöjligt att uppskatta; efter att ha upplevt en gasattack lärde sig den djärva hunden att varna manskapet för gasattacker och lärde sig därutöver, till följd av sin osannolika hörsel, att göra sin division medveten om inkommande granat- och artelleriattacker långt innan dess att de slog ner.

I en fransk by förärades Stubby en sämskskinnsuniform av tacksamma fransyskor varpå man kunde fästa det eskalerande antalet medaljer som den omtalande krigshjälten tilldelats. Stubby blev det mest dekorerade djuret under första världskriget och den enda hunden att belönas med titeln sergeant i amerikansk historia. Vidare utsågs Sergeant Stubby till livslång medlem i såväl Röda korset som Amerikanska Legionen. Sergeant Stubby dog 1926 i sin husses armar såsom sig bör.

Sergeant Stubby ståtar med sina medaljer

#3 Blondi: Adolf Hitlers (1889-1945) ständiga följeslagare var den tyska schäffern Blondi (1941-1945) som diktatorn emottog som gåva år 1941. Till sin blivande hustrus Eva Brauns bestörtelse tillät Hitler sin trofasta vän att dela säng med honom under de omskälvande nätterna i den berömda bunkern 1945.

Hitler kontemplerade under denna tid att begå självmord men såg med misstro på de cyanidampuller han blivit tilldelad av den likaledes trofasta Heinrich Himmler. För att försäkra sig om att ampullerna verkligen fungerade – vilket skulle förhindra att diktatorn mördades eller togs i fängsligt förvar av de annalkande sovjetiska trupperna – uppkom Hitler med snilleblixten att testa dess effekt på sin älskade Blondi. Naturligtvis avled det stackars djuret omedelbart och inom kort gjorde husse sin följeslagare sällskap på sjävmördandets väg.

Hitler leker med sin älskade Blondi

#2 Checkers: År 1952 såg det ut som om den unga pålägsskalven i det republikanska partiet, Richard Nixon (1913-1994), skulle göra ett skamfilat uttåg ur amerikansk politik. Den amerikanska pressen anklagade Nixon, som kandidarade som Dwight Eisenhowers vice-president, för korruption i samband med upprättandet av en fond som skulle betala för allehanda politiska expenser. Nixon reagerade dock snabbt, köpte sändingstid i NBC och höll den 23:e september 1952 ett direktsänt tal som gått till historien som Checkers-talet.

I sitt tal raljerade Nixon om sin moderata ekonomiska uppväxt, svårigheterna med att få privatekonomin att gå ihop, samt att han inte haft tid att på egen hand bygga upp en förmögenhet då han helt osjälviskt tjänat sitt land som militär och politiker. Avslutningsvis uppgav en sammanbiten Nixon att den enda gåva han erhållit från sina ekonomiska välgörare var en liten cocker spaniel som hans förtjusta sexåriga dotter gav namnet Checkers (1952-1964). Med emfas deklarerade Nixon att oberoende av vad hans belackare hade att säga om saken så vägrade han att återbörda familjens nya ögonsten.

Detta hjärteskärande tal som sågs av 60 miljoner amerikaner vände opinionen och räddade sannolikt Nixons politiska karriär. Nixon och Eisenhower vann en jordskredsseger i det uppkommande valet och Nixon blev som bekant sedemera själv amerikansk president. Checkers dog 1964 och begravdes i en massgrav på Long Island. Ingen inom familjen uppges någonsin ha besökt graven men gemene man har haft för vana att placera ljus på den populära hundens gravplats.

En ung Richard Nixon tillsammans med hunden som sannolikt räddade hans karriär

#1 Lajka & Friends: För att testa om människor kunde överleva rymdfärder beslöt Sovjetunionens rymdtekniker att träna hundar för att tjänstgöra som kosmonauter. Lajka (1954-1957) var en av tre herrelösa hundar som ingick i detta träningsprogram och blev sedemera utvald att som enda ombordvarande passagerare skjutas upp i rymden på Sputnik 2.

Den 3:e november 1957 skickades så Sovjetunionens nya hjältinna upp i rymden. Enligt den officiella sovjetiska propagandan överlevde Lajka i flera dygn i raketen innan hon slutligen avled till följd av bristande syretillförsel eller avsaknad på mat. Emellertid har det senare uppdagats att den stackars rymdhunden omöjligtvis kan ha klarat sig i livet i mer än någon timme efter uppskjutning då ett tekniskt fel gjorde att kabinen överhettades. I vilket fall som helst planade Lajkas ofrivilliga öde vägen för att Sovjetunionen redan år 1961 framgångsrikt kunde skicka ut den första människan i rymden.     

Minst lika viktiga för det sovjetiska rymprojektets framgång var hundarna Belka och Strelka som 1960 skickades upp i rymden tillsammans med bl.a. en kanin och två råttor. Deras öde blev emellertid lyckligare än Lajkas då samtliga passagerare återbördades till jorden välbehållna.

Lajka inför uppskjutning

Sveriges mest imponerande CV; Thord Hallströms militära äventyr

2011/09/13 § Lämna en kommentar

Det är näst intill okänt att Astrid Lindgren under en tid hade en granne på Furusund i Stockholms skärgård som till sin person förefaller ha varit författarinnas raka motsatts. Thord Ivar Hallström (1878 – 1964) var en personifiering av äventyret i dess mest pojkaktiga form: han deltog i oräkneliga krig; var officer i fyra arméer varav general i två, dock aldrig den svenska.

Hallström var redan som ung man äventyrslysten men till skillnad från de flesta andra gav han efter för sina drömmar och mönstrade som sjuttonåring på hos handelsflottan. Snart befann sig Hallström i Sydafrika där han tog värvning i Brittiska armén. I tolv år kom han att stanna i Afrika och deltog där i några av den brittiska imperialismens blodigaste eskapader: fälttågen i Bechuanaland 1897, Pondoland 1897, Boerkriget 1899-1902 samt fälttågen till Tyska Sydvästafrika och Zululand 1906.

Under dessa krig utmärkte sig Hallström och blev slutligen befordrad till ryttmästare (motsvarande kapten) men valde att bryta med britterna för att i stället inleda en karriär som legosoldat. Han slogs för Franska Främlingslegionen, gick därefter med i den italienska armén och deltog i dess strider i Libyen varefter han begav sig till Kina där han ställde upp på Sun Yat-Sens sida, som tog åt sig äran för revolutionen 1912 då kejsardömet avskaffades.

Dock skulle det dröja länge innan krutröken skulle skingras kring Hallströms person. Efter Kina begav han sig till Mexiko där han slogs i Francisco Villas revolutionära armé mot diktatorn Porfirio Diaz styrkor. Dock bytte han så småningom sida när Diaz väl störtats och inbördeskriget tagit en ny vändning. Plötsligt befann sig Hallström på Venustiano Carranzas (mexikansk president) sida som nu slogs mot de revolutionära arméerna vilka slutligen besegrades.

1914 bröt första världskriget ut och nu om någonsin torde man tycka att Hallström skulle ha fått sin äventyrslystnad tillgodosedd. Glad i hågen lämnade han Mexiko, tog återigen värvning hos britterna och sändes snart till västfronten där mänsklighetens dittillsvarande blodigaste uppgörelse väntade i skyttegravarnas leriga helvette. Efter kriget gick han med i den kanadensiska armén vilket borde kunna liknas vid en semester i jämförelse med världskriget varför rastlösheten snart infann sig vilket kanske förklarar varför han begav sig till Ryssland och inbördeskriget. Väl i Ryssland slogs han på den vita sidan, erhöll sin första generalsgrad, blev utnämnd till kosack (en utmärkelse som torde ha varit omöjlig att erhålla) och tilldelades livslångt ryskt adelskap, vilket inte var mycket värt efter de rödas seger.

1920 lämnade Hallström krigets Ryssland för ett lugnare liv i USA. Den amerikanska krigsmakten blev imponerad av svenskens referenser och befordrade honom till generalmajor. Som sådan hade han ansvar för att organisera Floridas kustförsvar under mänsklighetens andra stora uppgörelse.

Utöver de militära meriterna var Hallström även intellektuellt lagd och han skrev flera böcker om sina äventyr såsom: Gringo Rebel; Mexico 1913-1914. Därutöver var han även en någorlunda flitig författare i vetenskapliga ämnen. Bland annat skrev han: Från Mexicos forntid; bland tempelruiner och gudabilder, samt ett uppslagsverk: Tarahumara-English Dictionary. Inom akademien hade han nästintill lika stora framgångar som på slagfältet, Uppsala Universitet utnämnde honom till hedersdoktor. Som om inte detta CV vore mer än tillräckligt för en människa kan det tilläggas att han blev världsmästare i bågskytte 1927.

Hallström längst till vänster tillsammans med en Mrs. Wenner-Gren och en skotsk generalmajor vid firandet av Armistice Day i New York 1934

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade Första VärldskrigetLuriks Anakronismer.