Det tyska återtåget: Minoritetstyskarnas okända öde i kölvattnet av Andra Världskriget

2013/04/08 § Lämna en kommentar

Redan under år 1944, då kriget ännu fortgick, hade de tyska myndigheterna initierat det sorgesamma projektet med att repatriera tyska minoriteter från Central- och Östeuropa, som stod i begrepp att rensas från inbillade eller verkliga fientliga element av den annalkande Röda Armén. Till följd av den akuta nöden och avsaknaden av reella resurser förmådde det inringade Tyskland bara att inleda projektet och istället var det Hitlers nemesis Stalin (1878-1953) som skulle se till att tyskarnas rensades ut från Central- och Östeuropa en gång för alla.

Den tyska minoriteten, i främst Polen men också andra i nyutropade kommunistiska stater, utgjorde vid slutpunkten för Andra Världskriget ett gigantiskt problem. Bara i det som var tänkt att bli det nya Polen bodde år 1945 cirka 10 miljoner tyskar. Ungefär 1,5 miljon av dessa hade kommit till Polen över den inhemska befolkningens lik och i enlighet med Hitlers önskningar gjort sig bosatta i Polen som nybyggare och kolonisatörer. Andra tyska grupper hade räknat de central- och östeuropeiska staterna som sina hemländer alltsedan de lämnade Tyskland under högmedeltiden. Således hade de själva ingen formativ erfarenhet av det s.k. ”fäderneslandet”.

För Stalin spelade dessa förmildrande omständigheter – ofta betraktade som störande  petitesser – ingen roll: Gränserna, de etniska inräknat, för det framtida Europa skulle ritas om; tyskarna skulle i största möjliga mån rökas ut ur Östeuropa. Följden blev en morbid och nära nog förträngd folkomflyttning som genomfördes med kuslig precision.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Stalin inte under några omständigheter saknade internationell sanktion för sin plan på ett etniskt homogent Polen, utvidgat västerut på Tysklands bekostnad. Tvärtom. USA:s president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) sade exempelvis att ”tyskarna förtjänade att fördrivas med terror” medan hans föregångare, Herbert Hoover (1887-1964), hade kallat befolkningsomflyttningar för ”ett heroiskt botemedel”. Winston Churchill (1874-1865), å sin sida, lovade krasst polackerna ”rent hus”.

Mellan 1945 och 1947 satte sig Stalin därför för att homogenisera Östeuropas etniska lapptäcke efter Hitlers devis. Polacker tvangs lämna litauiska, belarusiska och ukrainska SSSR för att istället omplaceras i de västra delarna av Polen som fram tills krigsslutet varit integrerade delar av Tyskland. Samtidigt tvångsomflyttade man miljoner tyskar från denna landsända som majoriteten av dem betraktat som sitt hem sedan otaliga generationer tillbaka.

Andra följde Polens exempel. I det återupprättade Tjeckoslovakien förklarade presidenten, Eduard Benes (1884-1948), att den tyska nationen ”upphört att vara mänsklig”, vilket blev ett startskott på en veritabel hetsjakt på landets 3,5 miljoner tyskar (en fjärdedel av befolkningen). Majoriteten av dessa fördrevs. Under de etniska utrensningar mördades cirka 30 000 tyskar; dryga 5500 tog självmord i Tjeckoslovakien under  ”repatrieringarnas” höjdpunkt år 1945.

Terrorn som följde i Röda Arméns och tvångsrepatrieringens fotspår var ofta obeskrivlig. För de lyckliga väntade en osäker framtid i fattigdom och utanförskap i ett ”hemland” de aldrig tidigare sett. Många andra fängslades och skickades till arbetsläger i Polen eller Sovjetunionen. Totalt sett tillfångatog Röda Armén omkring 520 000 flyende tyskar i syfte att sätta dem i slavarbete. Värst var kanske ändå de urskillningslösa våldtäktsorgier som följde i den Röda Arméns fotspår; på vissa platser våldtog soldaterna samtliga närvarande på såväl dagis som ålderdomshem. Vanligt var därför att tyska kvinnor i desperation skar upp sina handleder för att på så viss gäcka en anstormande angripare.

Totalt sett tvångsomflyttades cirka 7,6 miljoner tyskar från Central- och Östeuropa under perioden 1944 till 1947, minst 300 000 dog under de umbäranden som repatrieringarna och Röda Arméns hänsynslösa härjningar innebar. För att undslippa sitt öde valde många, som under Hitlers ockupation av Polen uppgett sig för att vara tyskar, att bedyra de nya sovjetformerade polska myndigheterna att de i själva verket alltid varit polacker.

Lurik Rekommenderar: Timothy Snyder. Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin. Albert Bonniers förlag 2011.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Annonser

Konsten att charma en arab; Roosevelt vs. Churchill i kampen om Abdul Aziz gunst

2012/09/24 § Lämna en kommentar

För det moderna Saudiarabiens grundare, beduinkungen Abdul Aziz (1876-1953, mer känd som Ibn Saud), var mitten av 1940-talet, Andra Världskriget till trots, en triumfens period. Oljan som de ”otrogna” borrade upp hade givit den feodala monarkin en plats i solen. Nu, år 1945, hade inte bara en utan två utländska statschefer i princip bönat och bett om att få sammanstråla med den saudiska kungen och diskutera regionens (läs: oljeutvinningens) framtid. Inte nog med detta, statscheferna ifråga var inga mindre än Förenta Staternas president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill (1874-1965).

Franklin D. Roosevelt var hetast på gröten och ordnade ett möte med Abdul Aziz ombord på den amerikanska flottans kronjuvel USS Quincy direkt efter den ödesdigra Jaltakonferensen i februari 1945. Meningen var att Abdul Aziz skulle hämtas upp av ett amerikanskt fartyg, USS Murphy, i Jidda och transporteras till Roosevelts oceangående högkvarter. Emellertid höll företaget på att sluta i katastrof innan det ens börjat. Den saudiska delegationen höll på att lämna skeppet i protest då de förvägrades att ritualslakta omkring 100 får ombord.

När mötet mellan Roosevelt och Abdul Aziz ombord på USS Quincyväl inleddes tvingades den amerikanska presidenten lyssna på den gamla beduinkungens oförsonliga diatriber riktade mot judarna och sionismen. Abdul Aziz kunde inte för sitt liv begripa varför västmakterna planerade att försöka pracka på Palestina Europas överlevande judar. Det var ju tyskarna som hade försökt likvidera judarna, inte de stackars Palestinaaraberna. Om nu judarna tvunget måste ha ett nationalhem borde detta därför upprättas på tysk jord, ansåg Abdul Aziz. Roosevelt lyssnade med låtsat intresse på beduinkungens anti-sionistiska jeremiader och förklarade vänligt för Abdul Aziz att även om de inte var överens på alla punkter så lovade den amerikanska presidenten att vidareförmedla saudiernas synpunkter till berörda beslutsfattare.

Abdul Aziz med Franklin D. Roosevelt ombord på USS Quincy år 1945. Roosevelt avled cirka två månader efter mötet med den saudiarabiska kungen.

När de båda männen for ner för att äta lunch i var sin hiss ombord på USS Quincy tryckte Roosevelt skyndsamt på nödstoppsknappen, panikrökte två cigaretter och sammantrålade sedan med Abdul Aziz vid middagsbordet. Roosevelt ville absolut inte förolämpa den strikt wahabitiske saudiern genom att röka i hans närhet, av samma anledning undvek Roosevelt att dricka alkohol under middagen.

Tre dagar efter mötet med Roosevelt tog Abdul Aziz emot Winston Churchill utanför Kairo. Den spetsfundige brittiska premiärministern anlade dock ett annat förhållningssätt till den stridbara araben. Till att börja med viftade Churchill trumpet bort Abdul Aziz sedvanliga anti-sionistiska litania; judarna skulle få ett nationalhem och därmed basta!

Etter värre var att Churchill vid middagsbordet förklarade i ett litet tal att samtidigt som han insåg ”att det ingick i Hans Majestäts religion att inte använda vare sig tobak eller alkohol, måste jag påpeka att mina egna livsregler som en absolut helig rit föreskriver att jag måste röka cigarrer och dricka alkohol före, efter och om så erfordras också under alla måltider och under perioderna mellan dem.” Sagt och gjort. Under hela den tre timmar långa middagen bolmade Churchill ogenerat på sin cigarr och hinkade i sig rent befängda mängder whiskey

Det kanske inte är att undra på då att Abdul Aziz, liksom Josef Stalin (1878-1953), föredrog den trankila och medgörliga amerikanska presidenten framför den en smula mindre taktiske Winston Churchill. Roosevelt föreföll också generösare än sin brittiska kollega. Inför mötet med Abdul Aziz hade Churchill skänkt beduinkungen ett parfymetui på ett värde av ca 100 brittiska pund. Därför blev den brittiske premiärministern något förlägen när han till sin bestörtning meddelades att hans amerikanska kollega skänkt sin arabiska värd en fullutrustad DC-3:a samt sin egen rullstol.

Lurik rekommenderar: Robert Lacey: Saudiernas Rike. Askild & Kärnekull 1982.

Winston Churchill tillsammans med Abdul Aziz. I bakgrunden står flera av den saudiska kungens söner. Totalt framavlade den potenta konungen 43 söner

Gamla stötar man minns; om virilitetens vikt på ålderns höst

2011/08/15 § Lämna en kommentar

Från antikens glansdagar fram till 1800-talets mitt var människor övertygade om existensen av lyckosamma personer i omgivningen som nått en rent fabulös ålder. Detta hängde givetvis ihop med att bibelns skrönor allt som oftast togs bokstavligen, vilket innebar att man med Guds försyn utan svårighet kunde uppleva sin femhundrade födelsedag. Fantasifulla historier om särskilt gamla och skröpliga personer florerade därför i Europa alltsedan Medeltidens början och kom att ge upphov till legender som skulle fortleva i århundraden.

En av de mest omtalade åldringar som uppmärksammats var ”Old Man Parr”, som till följd av sin exceptionella ålderdom fick audiens hos Karl I år 1635. Thomas Parr hävdade att han var född 1483 och således uppnått den aktningsvärda åldern av 152 år. Naturligtvis var det ingen som misstrodde den orkeslöse gamle mannen. Uppståndelsen vid hovet blev dock för mycket för ”Old Man Parr” som dog året därpå. Under de nästkommande 200 åren letade britterna med ljus och lykta efter någon som kunde matcha Thomas Parrs vördnadsfulla ålder och fann slutligen år 1792 en viss Henry Jenkins som påstods vara 169 år gammal.

Ålder var i sig långtifrån respektingivande och vanligt var att man gjorde narr av ålderssvaga och skröpliga människor. Liksom idag så var det emellertid ett annat ljud i skällan om gamlingen vid sidan om hög ålder också kunde ståta med en imponerande virilitet. Exempelvis blev ”krigarpåven” Julius II (1503-1513) såväl fruktad som beundrad i hela Europa då han som 70-åring i full harnesk svingade sig upp på sadeln och gav sig ut på fälttåg i hopp om att kunna ena Italien under den påvliga spiran.

Republiken Venedigs ledare mellan 1523 och 1538, dogen Andrea Gritti, var likaledes omtalad under sin tid i regeringsställning. Det berodde förts och främst på att han mellan det att han var 68 och 83 år gammal lyckades med konsttycket att producera åtminstone fem avkomlingar utanför äktenskapets hägn.

Än mer beundrad var emellertid Andrea Grittis ambitiösa föregångare som venetiansk doge: Enrico Dandolo. Denna gravt blinda men ack så våghalsiga åldring tog som nittioåring korset och ledde den framgångsrika erövringen av Konstantinopel år 1204 under det urartande fjärde korståget.

Också under 1900-talet har det varit oerhört viktigt att politiker som nått en aktningsvärd ålder tid efter annan demonstrerar sin beundransvärda fysik och ungdomliga virilitet för allmänheten; med manipulation och tjuvknep om så krävs.

Franklin D. Roosevelt (1933-1945) var exempelvis en mästare på att manipulera TV-mediet till att få det att se ut som om han verkligen besegrat sin polio och med lättare ansträngning kunde resa sig ur sin rullstol. Även om så inte var fallet inspirerade Roosevelts fabricerade vigör de krigströtta landsmännen att tro på budskapet om att Amerika kunde överkomma alla de svårtartade problem som gäckade nationen.

Senare presidenter tog givetvis lärdom av hur Roosevelt framgångrikt utnyttjade massmedia i PR-syfte. Sålunda firade George Bush Snr sin 85-årsdag med att inför ett överförtjust pressuppbåd utföra ett utomordentligt fallskärmshopp. Företrädaren Ronald Reagan var inte sämre då han som 68-åring i Vita Husets träningslokal poserade med sina översvällande muskler inför Time Magazines fotografer. Omslagsbilden på den hurtiga presidenten har gått till historien som en av USA:s mest framgångsrika PR-kupper.

Lurik rekommenderar: Pat Thane. The long history of old age. Thames & Hudson 2005

Konterfej föreställande Thomas Parr när han bevistade det brittiska hovet 1635

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade Franklin D. RooseveltLuriks Anakronismer.