Australiensaren som enade arabvärlden: om Jerusalemsyndromets uppkomst

2012/10/13 § Lämna en kommentar

Efter att sexdagarskriget år 1967 förintat arabvärldens samlade militära styrkor och därtill inneburit att den otrogna ärkefienden Israel lyckats ockupera hela Sinaihalvön härskade defaitism och letargi bland arabvärldens ledargarnityr. Muslimernas förhatliga nemesis hade vunnit en jordskredsseger och inget kunde ändra på detta faktum; religiös kvietism syntes klokare än att söka ena en hämndgirig arabvärld som dessutom var starkt ideologiskt och religiöst polariserad.

En världsbrand buren av eldfängda anti-sionistiska sentiment blossade emellertid upp två år senare som, till västvärldens förtret, kom att ena den splittrade arabvärlden. Mannen som lyckades med detta konststycke – där prominenta arabledare före honom gått bet – var ingen mindre än en sinnesförvirrad kristen australisk fanatiker vid namn Denis Michael Rohan (1941-1995).

Det var en augustinatt år 1969 som brandkåren i Jerusalem meddelades att muslimernas heliga moské, al-Aqsamoskén, stod i ljusan lågor. Moskén räknas som den tredje heligaste helgedomen i Islam, bl.a. därför att det var hit profeten Muhammed enligt legenden färdades från Mecka under ”den nattliga resan”. Mordbrännaren var som sagt den australiska turisten Michael Rohan som under sitt besök i Jerusalem drabbats av religiösa vanföreställningar och på gudomlig inrådan erhållit uppdraget att bränna ner moskén.

Rohans herostratiska handling har gett upphov till det så kallade ”Jerusalemsyndromet”. Jerusalemsyndromet drabbar ett tiotal kristna, judar och muslimer varje år och yttrar sig i religiösa och sinnesförvirrade vanföreställningar som uppkommer vid ett besök i den heliga staden. Vanligtvis tar sig dessa religiösa villfarelser sig uttryck i att man söker demolera monument och arkitektur förknippade med antagonistiska religioner eller helt sonika försöker eliminera dess tillbedjare.

I vilket fall som helst gjorde Rohans mordbrandsförsök att arabvärlden nära nog försattes i religiös brand. Från Saudiarabien manade den annars så trankile konung Faisal al-Saud (1906-1975) världens muslimer till jihad mot det förhatliga Israel. Att terroristen ifråga var en kristen fanatiker och att Israels brandkår lyckades släcka branden i tid tycktes spela mindre roll.

Faisals andra åtgärd var att kalla en fragmentiserad och polariserad arabvärld till konferens i Marockos huvudstad Rabat för att där diskutera vilka åtgärder man skulle förorda mot Israel. Mötet blev på många sett en oanad succé. Totalt bevistades konferensen av 25 konungar och statsöverhuvud; till och med Saudimonarkins svurna fiender, Libyens Muammar Khaddafi (1942-2011) och Egyptens Gamal Abdel Nasser (1918-1970), fick krypa till korset (eller halvmånen). Bara det av Baath-partiet styrda Syrien och Irak avstod från att delta.

Konferensen utmynnade i en fränt skriven anti-sionistisk proklamation som sändes till FN där arabvärlden uppmanade organisationen att avväpna Israel och omedelbart överse återlämnandet av Sinaihalvön. Följden av mötet var dock ur världshistorisk synpunkt än viktigare då det föranledde en enad arabvärld, under OPEC:s egid, att år 1973 chockhöja oljepriset, något som nära nog fick västvärldens ekonomi att kollapsa. Således är det fullt möjligt för en fundamentalistisk, fullständigt sinnesrubbad men innovativ australiensare att förändra världen.

Al-Aqsamoskén i brand år 1969.

Annonser

Kristendomens ökenasketer; från Symeon den äldre till eunucken Marinos

2011/12/07 § 1 kommentar

400-talet e.Kr. utgjorde i mångt och mycket den religiösa fundamentalismens århundrade i det spirande Östromerska riket. Under denna tid grundande hängivna munkar oländiga kloster i de karga och bergiga ökenlandskapen i Mindre Asien, Syrien, Palestina och Egypten; inom vars murar de sysselsatte sig med benhård bibelrecitation och extrem asketism. Förutom dessa kollektiva verksamheter valde många religiöst anstuckna att avsvära sig civilisationens bekvämligheter och bege sig ut i öknen för att framleva sina liv som asketer.

Sinnebilden för denna religiösa rörelse var utan tvekan Symeon den äldre (390-459 e.Kr.), som frambringade merparten av sitt långa liv på en pelare i öknen utanför Antiokia. I tidiga år hade Symeon anslutit sig till ett oländigt kloster som var vida berömt för sina munkars utövande av extrem asketism och självutlämnande flagellation. Symeons fäbless för asketiska överdrifter, och för att vid upprepade tillfällen svälta sig själv till medvetslöshet, gjorde dock de andra munkarna avundsjuka och de tvingade Symeon att lämna klostret.

Enligt sin hagiografi blev sedan Symeon en stylit (från grekiskans ord för pelare, stylos), och kom sammanlagt att spendera 37 år på sin ökenpelare (vilket fortfarande står omnämnt i Guinness Book of World Records). Mången pilgrim begav sig ut i öknen för att söka styliternas råd, och Symeon predikade för och gav vägledning till såväl den östromerska kejsaren Theodosius II såväl som religiösa förgrundsfigurer i det fjärran Frankerriket.

Symeon var så pass renlärig att han förvägrade sin mor att besöka honom på sin pelare då hon, deras blodsband till trots, inte stod högre i gunst hos den Allsmäktige än vilken annan kvinna som helst. Trogen sin asketiska devis vägrade Symeon att mottaga läkarhjälp när han insjuknade sextionio år gammal och utelämnade sig istället förbehållslöst till Guds försorg.

Också många kvinnliga ökenasketer helgonförklarades under denna period för sina insatser. Bland dessa så kallade ”ökenmödrar” kan nämnas den heliga Syncletica från Alexandria. I unga år tilldelades Syncletica ett enormt arv som hon omgående distribuerade bland de fattiga i Alexandria. Därefter drog hon tillsammans med sin blinda syster ut i öknen, blev eremit och utförde fram till sin död 350 e.Kr. allehanda mirakel för de fattiga pilgrimer som samlades vid hennes sida.

Mest uppseendeväckande är annars den pikanta berättelsen om en reformerad prostituerad kvinna som gått till hävderna under namnet den heliga Maria av Egypten (344-421 e.Kr.). För att kunna tjäna den Allsmäktige klippte Maria sitt hår, tog på sig en mans tunika och utgav sig för att vara eunuck. Som eunucken ”Marinos” fick Marina tillåtelse att tjäna sitt uppehälle som munk i ett avlägset ökenkloster.

Emellertid anklagades snart ”Marinos” för att ha gjort en kvinna med barn och uteslöts omgående från gemenskapen. Utan att klaga ägnade sedan den godhjärtade ”Marinos” återstoden av sitt åt att uppfostra barnet. Först vid sin död, då det framkom att Marinos i själva verket varit en kvinna, insåg munkarna sitt misstag och bad till Gud om syndernas förlåtelse och den saliga Marias frälsning. Kort därefter helgonförklarades den före detta kurtisanen.

Symeon den äldre

Japaner i västerled; Faxicuras möte med påven

2010/12/19 § Lämna en kommentar

Under 1600-talets inledande årtionden präglades Japan av religiös polarisering och inre stridigheter. Innan Tokugawa shogunatet lyckats konsolidera sin maktställning under den äregiriga Tokugawa Ieyasu (1543-1616) upplevde de många feodalherrarna något av en blomstringstid då de till följd av avsaknaden av en interventionistisk centralmakt kunde agera som småkungar på sina domäner.

En av de mest ambitiösa av dessa var utan tvekan den kristna konvertiten Dame Masamune (1567-1636) som närde smått fantastiska drömmar om att konvertera Japan till kristendomen och omvandla det rigida feodalriket till en handelsfararnation i stil med Nederländerna och Spanien. Masamune var heller inte den som lät verkligheten stå i vägen för realiserandet av sina visioner, och år 1613 lät han bekosta en expedition som skulle föra de första japanerna till Amerika och Europa.

Ledaren för denna blev Hasakura Tsunenaga (1571-1622) som fick i uppdrag att utverka handelsavtal med guvernören i Nya Spanien (Mexico) samt att upprätta ambassader i Spanien och Vatikanen, på samtliga punkter skulle expeditionen bli lyckosam.

Hasakura Tsunenaga och hans följe av cirka 180 japanska vapendragare och en handfull spanjorer ankom till Mexico i oktober 1613 där ett åttiotal japaner så småningom lät döpa sig och därmed uppta ”den sanna tron”. Hasakura Tsunenaga gjorde också han slag i saken men hans konvertering fick vänta fram tills sällskapet siktade Spanien där han döptes av ingen mindre än biskopen av Toledo. Han förärades i samband med denna tillställning också ett kristet dopnamn: Francisco Felipe Faxicura, vilket han blev omåttligt förtjust i.

Efter att ha avlagt visit hos den lättfärdige och intellektuellt ointresserade spanske kungen Filip III styrde Faxicura kosan mot Rom 1615, även om vädergudarna tvingade honom till en kortare avstickare i Frankrike. I Rom blev påven Paul V (1605-1621), Galileo Galileis omisskännliga baneman, så betagen i sin jovialiska asiatiska gäst att han generöst nog tillerkände denne romerskt medborgarskap.

Efter att ha återsett Mexico och uppehållit sig en längre tid på Filippinerna återvände Faxicuras expedition äntligen tillbaka till Japan 1620 där de hyllades som hjältar. Tokugawa shogunatets stigande stjärna betydde emellertid att den korta epoken av religiös tolerans och samarbete med de europeiska makterna gick mot sitt slut. Utvecklingen till trots spenderade den nu närmast övernitiskt religiöse Faxicura återstoden av sina dagar med att söka konvertera sin omgivning till ”den sanna tron” innan han så slutligen somnade in stilla och lugnt i sitt hem 1622.     

Münster; 1500-talets fundamentalistiska högborg

2010/09/09 § 2 kommentarer

I samband med religionskrigen under den tyska reformationen i början på 1500-talet uppstod en rad avarter av Luthers lära. Den uppslitande konflikten mellan protestanter och katoliker ledde, föga förvånande, till att åtskilliga var övertygade om att apokalypsen stod i nära antågande. I synnerhet bland vederdöparna förefaller tron på Kristus snara återkomst ha varit särskilt levande. Av den anledningen sökte sig vederdöparna bort från världen. Man ville leva i familjära grupper där beslut togs gemensamt, allt för att efterlikna den tidiga antika kristendomen.

I Münster hade vederdöparna större framgångar än på andra platser, deras budskap lockade till sig stora skaror av människor från både när och fjärran. Bland dessa immigranter fanns holländaren Johann av Leyden som snabbt tog till sig budskapet och troligen även såg en möjlighet i detta att vinna en viss rikedom. Tack vare sin goda manipulativa förmåga lyckades han inom kort bli vän med en av vederdöparnas främsta ledare, Beuckelszoon. När även en man vid namn Jan Matthys anslöt sig var trojkan komplett och Münsters öde beseglat.

De allt mer fanatiska predikningar som kom att höras på Münsters gator fick snart som konsekvens att klimatet mot protestanter och katoliker hårdnade markant till dess att kulmen nåddes en tidig februarimorgon. Förblindande av fundamentalism drev man ut alla icke-vederdöpare ur Münster varefter dödsstraff infördes för alla som inte bekände sig till den nya tron. Detta var dock bara början på det skräckvälde som skulle komma.

Sektens tre ledare påbörjade nu en radikal omformning av samhället. All privat egendom förbjöds och skulle samlas i ett centrallager, inte ens mat fick ägas. Sektens hårda kärna övervakade allt som vedertogs i staden. Särskilt utsedda ”diakoner” kontrollerade Münsters invånare när de intog sina måltider, minsta ifrågasättande var belagt med dödsstraff som utfördes effektivt och utan pardon.

Efter att Beuckelszoon haft en uppenbarelse, under vilken han sprang omkring naken på stadens gator, tog han ensam över makten i sekten och staden. En av hans första åtgärder blev att införa polygami och tvångsgifte. Münsters kvinnor förbjöds att tacka nej till sex dylikt beteende straffades naturligtvis med döden. Barn som sa nej till sina föräldrar avrättades också tillsammans med makar som grälade. Samtidigt som bödelsyxan svingades både dag och natt försåg sig Beuckelszoon med ett harem, utropade sig till kung samt införde åter nya lagar som ytterligare detaljstyrde livet.

Givetvis sågs inte detta med blida ögon av vare sig kejsaren eller kyrkan. Katoliker och protestanter gjorde gemensam sak och påbörjade under en biskops befäl belägra Münster. Trots att biskopens armé bestod av hårdföra legosoldater blev belägringen långvarig. Beuckelszoon försvarade staden med alla till buds stående medel, alla invånare skulle delta i det desperata försvaret. Inom en inte allt för lång tid tog dock maten i Münster slut och svälten började breda ut sig. Med hungern som drivkraft började vissa invånare klaga på regimen varpå terrorn hårdnade ytterligare. Alla som sa emot styckades i fyra delar och hängdes upp på olika platser till allmän beskådan.

Tillslut tog hungern ut sin rätt, belägrarna lyckades ta sig in i staden varpå man högg ned samtliga åttahundra som fortfarande bar vapen. Ytterligare fyrahundra invånare spårades upp och dödades omedelbart. Beuckelszoon och Johann av Leyden (Jan Matthys dog under ett egenhändigt anfall mot belägrarna) straffades på det mest makabra vis, de fick tungorna utslitna, torterades med glödande järn innan de slutligen stacks ihjäl. Kropparna hissades upp i ett kyrktorn.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade fundamentalismLuriks Anakronismer.