Anglofilen i Aceh: Hur år 1588 vann Ostindien för Storbritannien

2015/04/03 § 1 kommentar

”Den oövervinnerliga armadans” undergång år 1588 gav eko i hela Europa, och inte bara här, även i det fjärran Ostasien gengjöd britternas seger – detta långt innan merparten av regionens härskare haft det stora nöjet att stifta bekantskap med, eller ens åse, en britt. Spanjorerna, som år 1580 intvingat sjöfararstaten Portugal i en union, var dock välkända, fruktade och oftast hatade i Ostasien. Att denna formidabla sjömakt, som redan frekventerat ostasiatiska vatten i närmare hundra år, skulle ha lidit en näsbränna av en likaledes avlägsen fiende tycktes snudd på otroligt och nästan för bra för att vara sant. Följden av segern 1588 blev därför att flera av Ostasiens regenter i princip blev dedikerade anglofiler över en natt.

De första att stifta bekantskap med denna brittiska vurm var en överlag misslyckad nederländsk expedition, ledd av Cornelis de Houtman, som år 1599 anlöpte den mäktiga, kosmopolitiska hamnstaden Aceh på norra Sumatra. Aceh var vid tillfället en betydande muslimsk stormakt – den i särdeles mest inflytelserika på Sumatra – som byggt sitt välstånd på den lönsamma kryddhandeln. Den som styrde och ställde i Aceh var den osedvanligt korpulenta och excentriska sultanen Ala-uddin Riayat Shah (regent: 1588-1603). Denna man var son till en enkel fiskare men hade varit såpass framgångsrik på slagfältet att han så småningom lyckades äkta sultanens dotter. Kort därefter lät Ala-uddin mörda den rättmätige härskaren och proklamera sig själv som sultan.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

När Ala-uddin fick höra talas om att en livs levande engelsman fanns ombord, en viss John Davis (1550-1605), krävde han att omedelbart få sammantråla med den långväga gästen. Sultanen var, berättar Davis enormt nyfiken och frågvis: ”Han frågade ( . . . ) om Drottningen, om hennes pashor och om hur hon lyckades föra krig mot en så stor Konung som den spanske (ty han tror att hela Europa är spanskt). Hans efterfrågningar tillfredställdes till fullo, och utföll, som det tycktes till stor belåtenhet.” Att John Davis, som efter hemkomsten anställdes av East India Company, visats denna ynnest kom att bli av oskattbart värde för den nya arbetsgivaren, och därför Storbritannien i stort.

Att sultanens geografiska kunskaper var, milt uttryckt, lika bristfälliga som hans beundran för Storbritannien och dess regent var gränslösa vittnar inte minst det brev den känslosvallande sultanen plitade ner till Drottning Elisabet I. Då Ala-uddin antog att Elisabet I, till följd av den magnifika sjösegern 1588, nu var obestridd härskare över hela Europa adresserade han brevet till sultanan av England, Frankrike, Irland, Holland och Friesland. Den goda ”Queen Bess” torde ha rodnat kinderna av sig.

Britterna, som fann Ostasiens presumtiva rikedomar ofantligt lockade, utrustade år 1600 ett antal fartyg, under befäl av James Lancaster (1554-1618), för att kunna ta upp kampen med Nederländerna i kryddkapplöpningen. Med sig ombord hade Lancaster nämnda John Davis. Denna hade begåvats med, förutom allehanda tjusiga gåvor och presenter, ett handskrivet, vackert utsirat brev från drottning Elisabet I som var ämnat för sultanen av Aceh.

Väl i Aceh kom den brittiska expeditionen att njuta stor framgång. Till en början tycktes Ala-uddin besviken över de brittiska gåvorna (guld och silver imponerade inte mycket på denna liderliga man). Detta framtills att han fick en solfjäder försedd med riktiga fågelfjädrar presenterad för sig; sultanen blev formligen stormförtjust över denna den billigaste av gåvor.

Elisabets brev gjorde också stort intryck och var, i sann brittisk anda, inställsamt, affärsmässigt och synnerligen anti-portugisiskt. Sultanen nämndes rakt igenom som ”vår älskade broder” och tyrannen själv prisades för sitt ”humana och ädla sätt att bemöta främlingar”. I övrigt riktade drottningen diverse haranger mot Spanien och dess bundsförvanter, och föreslog därtill ett detaljerat handelsavtal mellan de båda länderna. Ala-uddin instämde i allt som drottningen skrev och undertecknade mer än gärna ett generöst handelsavtal. För att fira den nya vänskapen bjöd sultanen på ett gigantiskt dryckeskalas (religionen tycktes inte utgöra något hinder för sultanen som älskade arrak över allt annat) och utdragen tuppfäktning.

Acehs hamn, 1600-tal.

Acehs hamn, 1600-tal.

En grisig konflikt: The Pig War sommaren 1859

2014/01/24 § Lämna en kommentar

Den 15:e juni år 1846 signerade USA och Storbritannien ett gränsavtal, The Oregon Treaty, som gjorde slut på tvisten de båda nationerna emellan om äganderätten till Oregon county som omväxlande ockuperats av både amerikaner och britter sedan år 1818. Avtalet skulle dock leda till att konflikten kom att eskalera på grund av att man slarvat med detaljerna. Av någon anledning förbisåg man den lilla ögruppen San Juan som trots sin ringa storlek utgjorde en lukrativ plats tack vare dess bördiga mark.

Till en början förefaller öarna ha delats någorlunda rättvisst mellan de tvistande även om båda parter ansåg sig ha rätt till San Juan, det brittiska handelskompaniet, Hudson’s Bay Company, var väletablerade på öarna och bedrev både näringsverksamhet såväl som omfattande djurfarmar. Amerikanarna som såg med oro på britternas närvaro och som fruktade att kompaniet skulle bringa ögruppen den naturliga vägen till den brittiska kronan såg till att börja sälja mark på öarna till äventyrslystna jordbrukare som glada i hågen flyttade dit, troligtvis lyckligt ovetande om att man bosatte sig i en krutdurk vars stubin var på väg att tändas.

Britterna såg inte med blida ögon på de nyanlända bönderna vilka man betraktade som ockupanter, men det var amerikanarna som skulle avfyra första skottet. Under sommaren år 1859 fann en amerikansk nybyggare att en britt hade vandaliserat hans åker varpå han i sann amerikansk no trespassing-anda sköt ihjäl inkräktaren. Denna var emellertid ett riktigt svin i ordets bokstavliga bemärkelse; en förrymd brittisk gris. Ägaren till djuret blev naturligtvis vansinnig när han fick höra talas om vad som hade hänt och bad därför sin arbetsgivare Hudson’s Bay Company om hjälp vilka i sin tur krävde den skjutglada bonden på pengar. Denna tillsynes rätt harmlösa händelse blev gnistan som tände stubinen och inom kort var uppladdningen igång till vad som blivit känt som: The Pig War.

Till bondens hjälp anlände några plutoner ur den amerikanska armén vilket föranledde britterna att kalla på hans majestäts flotta som svarade med att skicka en inte oansenlig flottstyrka beväpnade med drygt 50 kanoner som de inte tvekade att avfyra i tid och otid i hopp om att skrämma livet ur amerikanarna. Dessa reagerade med stoisk beslutsamhet och skickade en expeditionsstyrka om ett par hundra man till öarna vilka såg till att förskansa sig väl inför de kommande striderna.

Konflikten höll på att eskalera till en riktigt svinaktig historia då man på allvar höll på att gå i krig med varandra pågrund av en skjuten gris. Dock hade båda sidornas befälhavare instruerat sina soldater och sjömän att inte skjuta först, i stället skulle man provocera fram ett angrepp från motståndarsidan medelst förolämpningar. President Buchanan såg dock det löjeväckande i situationen och sände en av sina pålitligaste diplomater till San Juan i syfte att kyla ned situationen, ett tilltag som förefaller ha fallit London väl på läppen som inte heller ville fläska till USA i ett nytt krig. Griskriget avgjordes i relativt samförstånd i och med att ögruppen blev kvar under delat ansvar i tolv år tills dess att den tyska kejsaren agerade medlare och tilldömde amerikanarna hela ögruppen år 1872.

Idag är platserna för kombatanternas läger turistmål

Idag är platserna för kombatanternas läger turistmål

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade handelskompaniLuriks Anakronismer.