Röd terror: De rödhårigas hårribla stigmatisering under Antiken och Medeltiden

2014/05/22 § 1 kommentar

Ett av historiens äldsta mobboffer är troligtvis de rödhåriga. Dessa ”gingers” har sedan antiken fram till våra dagar fått stå ut med det ena tillmälet efter det andra, vilket man självfallet har tröttnat på. Idag har alla rödhåriga en egen dag och den egna intresseorganisationen vill jämställa trakasserier av rödhåriga med etnisk diskriminering eller i vart fall hatbrott vilket man än så länge inte har fått gehör för hos lagstiftarna.

Redan de gamla grekerna, som man brukar säga, hade ett horn i sidan till rödhåriga. Aristoteles själv lär ha yttrat någonting i stil med ”de rödhåriga har dålig karaktär”. Troligtvis hade man ärvt denna uppfattning om rödhåriga från Egypten där den mindre populära guden Seth ansågs ha rött hår. Romarna tog som bekant över mycket av den grekiska kulturen och det gällde även deras aversion mot rödhåriga, i vart fall efter det att romarna hade blivit bekanta med germanernas och gallernas yxor. Dessa utgjorde något av ett existentiellt hot mot det romerska imperiet och att rött hår var mer vanligt förekommande hos dem uppmärksammades naturligtvis och därigenom blev denna eldiga hårfärg något av en symbol för barbari. Livius får illustrera detta han skrev:

”Their tall stature, their long red hair, their huge shields, their extraordinarily long swords; still more, their songs as they enter into battle, their war dances, and the horrible clash of arms as they shake their shields in the way their fathers did before them.”

Under medeltiden eskalerade mobbningen av människor med eldfängt hår och om man under antiken mest hade betraktat rödhåriga med en slags fascination för det exotiska och okända utvecklades synen på dem på ett högst otrevligt vis. Judarna var medeltidens eviga syndabockar, oavsett vad för katastrof som skedde kunde denna förklaras på ett av två vis; ”Guds straff” eller det mer behändiga ”judarnas fel”. Orsaken till hatet mot judarna bottnade i att det var de som ansågs ha mördat Jesus Kristus och den mest hatade juden av alla var naturligtvis Judas Iskariot.

Nu hör det till alla rödhårigas olycka att Judas inte sällan avbildades som rödhårig i den tidens konst och på grund av detta låg det nära till hands för medeltidens människor att dra slutsatsen att rödhårighet var ett tecken på judisk börd. Därmed var alla rödhårigas olycka gjord. Under häxprocesserna var risken för en kvinna med rött hår att bli utsatt för försörjelse högre än för andra kvinnor vilket kan härledas till den ökända Malleus Maleficarum, häxhammaren, som hävdar att rött hår var ett kännetecken för en häxa eller varulv.

Så småningom nådde dock en rödhårig kvinna den högsta makten i England, Elisabet I (Tudor) och hon tänkte inte finna sig i att vara avvikande; istället inspirerades kvinnor vid hovet att färga sitt hår i denna mytomspunna färg som plötsligt blev på modet.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

När den röda floden ebbat ut; klimakterievetenskap under 1600-talet

2011/08/21 § Lämna en kommentar

Föreställningen om att hög ålder under medeltid och tidigmodern tid, till skillnad från idag, på grund av sin ovanlighet medförde respekt och vördnad är i mångt och mycket en myt som tämligen nyligen avslöjats av en smärre skara gerontologiskt inriktade historiker. I själva verket var ålderdomen även under denna tid ingen dans på rosor, särskilt om protagonisten ifråga råkade ha oturen att vara kvinna.

Alltsedan Aristoteles (384-322 f.kr.) dagar utgick de inom läkekonsten invigda ifrån att människokroppen bestod utav fyra ”temperament”, eller kroppsvätskor: blod, slem, svart galla och gul galla. Dessa var i sin tur kopplade till en elementär ekvivalent: värme, torka, kyla och väta. Med risk att förirra läsaren i denna synnerligen komplexa kvasibiologiska teoribildning bör det nämnas att denna läkekonstens konstitutionella grundpelare, liksom sin kinesiska motsvarighet, anmodade att en balans mellan ”temperamenten” var synonymt med en god fysisk och psykisk hälsa.

Aristoteles, som var en misogyn kvinnohatare av rang, postulerade med emfas att mannens säd essentiellt var god, medan kvinnas menstruation var av ondo. Dessa grundlösa antaganden var något som 1600-talets medicinska auktoriteter tog på största allvar och sökte inlemma inom ramen för den nyss nämnda teorin.

Eftersom kvinnas menstruationsprocess innebar att blodet (värmen) lämnade kroppen var 1600-talets förståsigpåare övertygade om att fenomenet rubbade den fysiologiska och till temperamenten bundna balansen i kroppen. Detta innebar att den arma kvinnan blev nyckfull till sin natur, samtidigt som alla tillstymmelser till rationellt och ”manligt” tänkande evaporerade ur kroppen tillsammans med menstruationen.

Inte heller var den stackars kvinnan fredad när menstruationen upphörde under ålderns höst, utan tvärtom hade hon då gått ur askan in i elden. Samma bigotta föreställningsvärld, ytterst härrörande ur Aristoteles mindre minnesvärda proklamationer, gjorde nämligen gällande att klimakteriet innebar att det ”förorenade” blod som var ämnat att lämna kvinnans kropp omvandlades till fysiologiska och själsliga toxiner inuti hennes sköte. Processen gav upphov till att kroppen sakteliga vittrade sönder medan hon moraliskt och själsligt förgiftades av den till toxin transformerade introverta menstruationen.

Naturligtvis ledde denna misogyna teori, vars verklighetsfrånvända postulat behandlades som vetenskapliga axiom, till att 1600-talets lärda led av en veritabel klimakteriehysteri. På vissa platser i Europa påstods det att en kvinna i klimakteriet kunde få ”gräs att torka, frukt att ruttna och trä att dö”. Andra hävdade med bestämdhet att närvaron av en ”klimakteriekossa” orsakade hundar att bli galna och speglar att spricka.

Denna mytbildning bidrog i sin tur till att det i första hand var ålderstigna gamla gummor i klimakteriet som blev stigmatiserade som trollpackor under de stora häxprocesserna under 1600-talet. Argumentet var givetvis att avsaknaden av månatliga blödningar hade förpestat dessa arma megärors förstånd så till den milda grad att de frivilligt vänt sig till Hin Håle själv. Det var först i kölvattnet av Upplysningens insteg på den europeiska scenen i mitten av 1700-talet som Aristoteles patriarkala menstruationsteori kom att desavoueras och omständigheterna kring klimakteriet att avdramatiseras.  

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade häxprocesserLuriks Anakronismer.