När hedningarna fick bära hundhuvudet; konverteringsproblematik under medeltiden

2011/09/05 § Lämna en kommentar

För medeltidens människor samexisterade två världar: den naturliga såsom vi vi förnimmer den, och den övernaturliga vars krafter på ont och gott kunde påverka människornas liv. En vanlig uppfattning var att Gud hade skapat tre nivåer av varelser; de som inte var bundna av köttet: änglar och demoner, de som var bundna i sina kroppar men odödliga: människorna, och de som hade kroppar men var dödliga: djuren.

Människan hade således både en naturlig och en övernaturlig natur som förde en kamp med varandra. Att ge efter för sin ”djurlika” natur – ha sex för skojs skull och supa – resulterade i en enkel biljett till helvetet eller i bästa fall skärselden. Däremot, om den ”smala” änglalika vägen valdes – beakta Gud, be och förtrycka det kroppsliga – väntade Sankte Per och Edens lustgård.

I och med att det naturliga och övernaturliga samexisterade och det faktum att det senare ansågs vara en del av människans väsen var det inte märkligt att gemene man – oavsett utbildningsnivå – var övertygad om magiska och övernaturliga varelsers existens. Under den tidiga medeltiden var det katolska Europa dessutom illa ute: söderifrån trängde muslimerna fram, norrifrån kom vikingarna och österut väntade hotet från magyarerna. Sammantaget gjorde detta att man såg med viss skräck på världen utanför kristenheten. Inte nog med att den befolkades av ondsinta fiender; där levde även kynokepephalier, skiopoder och panotii för att nämna några.

Föreställningen om att det bortom den kända världen fanns varelser mycket olika människan härstammade från den gamla grekiska idévärlden, inte minst hos Homeros finner vi berättelser om allhända varelser.

Särskilt utbred förefaller idén om kynokepephalierna, hundhuvuden, ha varit. Dessa varelser förefaller ha varit lika människorna i allt förutom att de hade en hunds huvud. På vissa medeltida bilder framträder de som fredliga jordbrukare, men berättelserna om dem vittnar om en ondsint natur, de ska bland annat ha frossat i människokött.

Detta hindrade inte att minst ett helgon ska ha kommit ur hundhuvudenas led; S:t Kristofer ska enligt den österländska kyrkotraditionen ha tillhört kynokepephalierna: ”nu var denne Kristoffer en av de hundhövdade […] Han funderade mycket över Gud, men talade vid den tiden endast de hundhövdades språk.” Om dessa varelser ägde en själ debatterades det livligt om och tillslut slog man fast att eftersom de döljer sina genitalier med kläder bör de ha moral och en själ och därför skulle kyrkan predika kristendomen i syfte att få dem att konvertera från den avgudadyrkan de antogs hänge sig åt.

Det vanliga var att man förlade alla märkliga varelser och viddunders hemvist till ”Österlandet”. En benämning som vagt syftade på Asien. Här ska skiopoder och  panotii ha framlevt sina dagar. Bägge dessa varelser såg ut som människor förutom att de var anpassade till klimatet. De förra hade bara ett tjockt ben centrerat vid underkroppen och en jättefot som de studsade fram på. När de satte sig på baken kunde de dra till sig benet och använda foten som ett parasoll för att skydda sig mot sol och regn med. De senare hade gigantiska öron som de kunde svepa om sig som en kappa när himlen öppnade sig. När Européerna väl började utforska världen sökte man febrilt efter dessa varelser, men de tycktes som om de alltid befann sig bakom nästa horisont.

Annonser

De tre vise männen, törnekronan och andra medeltida reliker

2011/07/17 § 2 kommentarer

I samband med korstågen tog handeln med reliker ordentlig fart, men den lukrativa relikhandeln och dyrkandet av desamma hade pågått alltsedan kristendomens födelse. Inte sällan bestod relikerna av påstådda bevarade kroppsdelar från diverse martyrer som mördats då de försökt sig på att missionera hos folk som inte var särskilt imponerade av budskapet om ”att vända den andra kinden till”. De tidiga missionärerna var fast beslutna att sprida Kristus ljus över världen. En av Jesus egna lärjungar, Bartolomeus, ska ha förkunnat Guds sanna ord så långt bort som i Indien. Emellertid flåddes han levande då han även försökte missionera i Armenien, men genom Guds försorg flöt hans avskurna hud i land i Italien och har bevarats och dyrkats sedan dess.

Anledningen till denna något makabra trosutövning var att martyrerna och helgonen ansågs ”specialiserade” på olika frågor, och genom att be till dem ökade förhoppningen om att Gud skulle hörsamma bönerna. Det var allmänt känt att ”magin” förstärktes om man dessutom rörde vid ett objekt som tillhört det aktuella helgonet eller, än hellre, en bevarad kroppsdel. Miraklen lät inte vänta på sig, medeltida texter är fulla av referenser till under som reliker gett upphov till: blinda fick synen åter, barnlösa blev gravida och de sjuka blev friska.

Relikerna fungerade inte sällan som magneter som drog horder av människor till kyrkorna där de förvarades. Människorna bad och rörde vid reliken och skänktes hopp om ett bättre liv. I samband med pilgrimsfärderna donerade man även en del av de ekonomiska medel man förfogade över, därigenom fanns det även ekonomiska incitament för kyrkorna att hålla sig med undergörande föremål. Tron på relikerna var dock obeveklig bland vanligt folk, men också bland de högsta klasserna i den feodala samhällspyramiden var tron stark, även om den status ägandet av en relik medförde spelade en stor roll. Det visar sig inte minst om man studerar de enorma summor kungar och högadel var beredda att betala för ett särskilt heligt föremål. De heligaste relikerna var förknippade med Jesus och Maria som man genom korstågen fick tillgång till då man passerade Konstantinopel.

Den franska kungen Ludvig IX betalade år 1239 ofantliga 135 000 livres för Jesus törnekrona men då fick han även remsor av Jesusbarnets blöjor samt en eftertraktad flaska med lite av jungfru Marias bröstmjölk – visserligen torkad – på köpet. Säljare var den bysantinske kejsaren Balduin II, varför det inte fanns skäl att misstro äktheten. Flaskan med bröstmjölk ansågs särskilt undergörande. Av den anledningen skapades ett brödraskap enkom för att bevara den heliga drycken.

Kaspars, Melchiors och Balthasars (de tre vise männen) kroppar finns än idag att beskåda i Kölns domkyrka. På något vis återfanns de bevarade – så som många andra reliker – i Konstantinopel, men togs därifrån till Milano. 1164 lät kejsaren Fredrik Barbarossa, som hävdade Tysk-romersk supremati över Milano, bortföra de tre vise männen till Köln där kropparna läts inneslutas i ett relikvarium som av många konstkännare betraktas som ett av de vackraste som tillverkades under medeltiden.

Relikerna äger idag ett stort konsthistoriskt värde; mängder av gamla ben, huvuden, bitar av Jesus kors och krubba, blod från helgon och allhända märkliga föremål finns bevarade inneslutna i vackra relikvarium. Inte sällan är dessa översållade med ädelmetaller och fantasifulla utsmyckningar. En relik av första klassen (reliker förknippade med Kristus samt kroppsdelar tillhörande helgon) som tyvärr inte längre finns att beskåda är Jesus förhud. Som alla judiska pojkar omskars Jesus åtta dagar efter födseln. Rabbinen måste ha känt att det var något speciellt med babyn för skinnbiten sparades och kom att förvaras i Italien fram till 1970 då någon – en särskilt hängiven katolik får man anta – stal den heliga förhuden.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade helgonLuriks Anakronismer.