Totalitarismens vantolkningar av renässansläkaren Paracelsus

2011/12/04 § Lämna en kommentar

Philip Theophrastus Aureolus Bombastus von Hohenheim (1493 – 1541) – mer känd som Paracelsus – var verksam som kringflackande läkare, alkemist och mystiker runt om i Europa. Tidens vetenskap präglades av renässansen, empiriska experiment började sakteligen få genomslag men vetenskapsmännen hade alltjämt ett medeltida tänkande som präglades av spekulativa idéer som inte sällan tog sin utgångspunkt i skolastiska disputationer om de antika filosofernas skrifter. Paracelsus var ett barn av sin tid, samtidigt som han utförde empiriska studier och experiment, som bidrog till att föra den medicinska vetenskapen framåt, ägnade han sig åt magi och mysticism.

Under Paracelsus kringströvande liv studerade han såväl soldaters krigsskador som de sjukdomar som särskilt drabbade gruvarbetare. Noggrant nedtecknade han hur man på bästa vis skulle behandla sår, utföra kirurgiska ingrepp och behandla syfilis. Vid sidan av författandet av dessa verk utformade han även en något mindre vetenskaplig teori om sjukdomars uppkomst som grundade sig på hans alkemiska experiment. Teorin gick ut på att sjukdomar inte sällan hade sin orsak i dålig matsmältning som gav upphov till att skadliga ämnen bildades i organen. Detta ansågs dock vara naturligt, problem uppstod när den ”inre alkemisten” som troddes finnas i varje organ stördes i sin praktik och därför inte kunde ta hand om de skadliga produkterna på ett lämpligt vis.

Till Paracelsus mer fantasifulla upptäckter hör homunculus (liten människa). Den gode läkaren påstod att han genom vetenskapliga experiment funnit en metod att ”tillverka” en liten medhjälpare som kunde utföra enklare sysslor och lyssna på simpelt formulerade befallningar. Receptet var tämligen enkelt: i en skinnpåse blandades ben, hudflagor, hår och sperma. Hela härligheten skulle grävas ned och väl i jorden ”bakades” en liten medhjälpare omkring trettio centimeter hög.

Vår läkare kanske endast skulle ha blivit ihågkommen som en bland många andra i raden av kufiska alkemister som försökt sig på underliga experiment om det inte vore för att nazisterna flera hundra år efter Paracelsus död började intressera sig för honom. Paracelsus passade väl in i nazisternas historieskrivning, inte minst eftersom man inom SS toppskick också vurmade för magi och mysticism. Man betraktade Paracelsus som den överlägsna tyska medicinens fader och han framställdes som ett historiskt exempel på en sann nazistisk hjälte. Det Tredje riket lät sina forskare skriva högvis med rapporter om den gamla läkaren. Från maktövertagandet 1933 fram till rikets undergång publicerades hela 673 böcker om honom, varav åtskilliga var doktorsavhandlingar.

Med krigets slut och nazisternas fall fick Paracelsus en ny roll i och med avnazifieringsprocessen av tyskarna. I DDR kom han att framställas som arbetare och exemplarisk socialist. Bland andra författade Rosemarie Schuders år 1955 en roman vid namn Paracelsus, med den samme i huvudrollen, vilken romantiserade livet i Östtyskland och gestaltade honom som en sann kommunist. På så vis skulle Paracelsus bli en historisk gestalt som både nazister och kommunister vid olika tidpunkter skulle sluta upp kring.

Lurik rekommenderar: Andrew Weeks. Paracelsus; Speculative Theory and the Crisis of the Early Reformation. State University of New York Press. 1997.  

Paracelsus

Kristendomens judiska bålverk i Öst; den kazariska gåtan

2011/11/23 § 1 kommentar

Ungefär samtidigt som Karl Martell besegrade de anstormande muslimerna vid Poitiers år 732 lyckades kazarerna att efter en lång rad fältslag slutligen freda Kaukasien och Sydryssland från den arabiska jaggernauten. Under hela 700-talet böljade kampen mellan de kazariska ryttarskarorna och Muhammeds kamelburna avkomlingar fram och tillbaka över Kaukasus bergsvidder. Vid tillfälle plundrade kazariska trupper så långt söderut som Mosul i våra dagars Irak. Det kazariska rikets historiska mission – utestängandet av kalifatet från de sydryska stäpperna – räddade med största sannolikhet Östeuropa för kristendomens sak.

Under två århundraden efter segern över araberna utgjorde det kazariska väldet en av regionens tre dominerande stormakter tillsammans med det bysantinska riket och det abbasidiska kalifatet. Under sin spira kunde den kazariska kaganen samla åtskilliga tributskyldiga barbarfolk som sinom tid skulle sätta skräck i Europa, däribland: magyarer, petjeneger och bulgarer. Kazarernas tentakler sträckte sig under glansperioden innanför både Bagdads och Konstantinopels murar, och år 775 utsågs även en kazar, Leo IV (775-780), till bysantinsk kejsare.

Vad gör det kazariska riket till en av historiens mest fascinerande gåtor är emellertid valet av religion. Medan kriget mellan korset och halvmånen, anförda av Bysans å den ena sidan och Muhammeds ättlingar å den andra, rasade framför deras ögon under 700-talet valde kazarerna att övergå till den mosaiska läran. Kazarien blev således ett anakronistiskt judiskt imperium i en värld som höll på att delas upp mellan kristna och muslimer. Trots att skaran av vildsinta men tributskyldiga stammar som kazarerna härskade över bekände sig till Islam eller någon form av paganism ruckades aldrig det kazariska ledargarnityrets mosaiska trosuppfattning.

Denna imponerande judiska statsbildning förblev en regional stormakt fram tills att rusiska vikingaättlingar gav imperiet dess dödsstöt under 900-talet. De sista skärvorna av det judiska riket dukade slutligen under för den mongoliska erövringsvågen under 1200-talet. Kazarernas forna huvudort Itil, belägen i södra Ryssland, fick en renässans under mongolisk ockupation och utgjorde sedermera Gyllene Hordens lysande huvudstad under namnet Sarai.

Under rikets utdragna period av förfall spreds kazariska flyktingar som löv för vinden, och en inte oansenlig andel av dessa fann sin skyddshamn i östra Europa. Arkeologer har exempelvis påträffat lämningar av kazariska boplatser så långt västerut som Litauen, Polen, Österrike och Ungern.

Dessa fynd har fått religionshistoriker att spekulera i huruvida vedertagna postulat angående judendomens tidiga historia i Europa verkligen varit riktiga. Den gängse teorin gör nämligen gällande att judendomen (ashkenazerna) spreds till Östeuropa under medeltiden genom migrerande franska och rhenländska judar.

Även om bevisen är bristfälliga hävdar numera en växande grupp oppositionella forskare att Östeuropas judiska arv är betydlig äldre och har kazariska förlagor. Judarna ska alltså inte ha nått Östeuropa från Väst, utan istället ska de ha tillströmmat från det fjärran Kazarien i Öst.

Om vi leker med tanken på att teorin faktisk kan verifieras skulle det få revolutionerande konsekvenser för den judiska historieskrivningen. Östeuropas judenhet skulle alltså inte vara utav semitiskt utan kazariskt ursprung. Det skulle göra ett allmängiltigt ord som ”anti-semitism” både missvisande och fullständigt anakronistiskt.

Lurik rekommenderar: Arthur Koestler. Den trettonde stammen: Kazarernas uppgång och fall. Hallonquists Bokförlag 1992.

Kazarien under blomstringstiden

Historierevisionism i Värnamo; om hur vandalerna blev smålänningar

2011/10/30 § Lämna en kommentar

Olof Rudbeck (1630 – 1702) gjorde sig känd i sin samtid såsom historiken som blottlade Sveriges storslagna förflutna. De romerska gudarna och det grekiska alfabetet påstods – bland mycket annat – härstamma från Sverige vilket ansågs vara det förlorade Atlantis. Syftet med historieskrivningen var att den spirande svenska stormakten behövde en passande historia att luta sig mot, det dög inte att se tillbaka och upptäcka ett litet splittrat rike som länge stått under inflytande av andra makter. Av den anledningen hyllades Rudbeck och hans fantasier i Sverige, men också i övriga Europa applåderades hans forskning.

Man kunde tro att denna typ av nationalistisk historierevisionism skulle ha dött tillsammans med stormakten under 1700-talet. Men faktum är att drömmen om ett storslaget förflutet återkommit ett par gånger, inte sällan inom kulturella kretsar. Efter förlusten av den Östra rikshalvan år 1809 formade kulturpersonligheter som Erik Geijer med flera Götiska Förbundet vilket ägnade sig åt att skriva nationalromantiska dikter och drömma våta drömmar om behornade vikingar.

Emellertid har denna typ av rudbeckiserande nu tagit sig in i de småländska skogarnas kulturella finrum. Strax utanför Värnamo slogs nyligen dörrarna upp till ett kulturellt centrum och museum med namnet Vandalorum. Privata kulturintressenters och den kommunala satsningen på museet har varit stor, vilket inte minst visade sig i att man anlitade en av världens främsta arkitekter, Lorenzo Piano, när byggnadens design skulle utformas. Piano ritade tre faluröda lador av småländsk typ.

Namnet Vandalorum är möjligen hämtat från den svenska konungaförklaringen som fram till 1973 löd ”Sveriges, Götes och Vendes konung” eller på latin ” Rex Sueorum, Gothorum et Vandalorum”. Vendel är en by i Uppland som har fått ge namn åt perioden före vikingatiden – vendelsk tid – på grund av att man hittat en hjälm från perioden i byn Vendel och delvis för att riket Vendel finns omnämnt på en karta i Rudbecks livsverk Atlantica. Vad man i Värnamo tycks ha tagit fasta på är den första hälften av den latinska formen av Vendel: Vandal.

Vad detta har att göra med Värnamo är synnerligen oklart men man hävdar att det finns filologiska likheter mellan namnen vandal och Värnamo. Männen bakom projektet drog nu en slutsats som gick fullt i linje med Rudbecks slutledningsförmåga: vandalerna kom från Värnamo. Denna högst alternativa historietolkning torde ingen som någon gång ha öppnat en historiebok kunnat höra talas om utan att dra på smilbanden, dock verkade det inte finnas någon dylik person på kommunhuset i den småländska metropolen.

Vandalerna var en germansk folkstam som framförallt är ihågkommen i ordet vandalism som kom att förknippas med dem efter att de plundrat Rom år 455. Vid sidan av Rom begav de sig även till Nordafrika där de grundade diverse Vandalriken. I utställningen ”Den sanna historien om vandalerna” – som arrangerades av intressenterna bakom Vandalorum år 2001 men som dock inte hölls på museet då detta ännu inte byggts – hävdades att detta folk kom från trakterna kring Värnamo, plundrade Rom för att därefter delas upp i två hälfter varav den ena hälften återvände till Sverige där man grundade Uppsala medan den andra hälften slog sig ned i Nordafrika.

Man skrev även en bok med namnet Den sanna historien om vandalerna som gavs ut i samband med utställningen. Lundahistoriker gjorde en vetenskaplig review av boken i vars slutsats man frågade sig om det var moraliskt försvarbart att bygga ett museum på en lögn? I SVD skrev man om farhågorna att utställningen skulle spridas internationellt. Om detta scenario blev verklighet skulle det innebära att svensk museumexpertis med största sannolikhet skulle bli förhånad.

Vandalorum utanför Värnamo i vinterskrud


Krossade orangea drömmar; Viktor Yanukovich och Ukrainas nya historieskrivning

2011/07/13 § 1 kommentar

I kölvattnet av den orangea revolutionen som skakade Ukraina 2004-2005 utlovade ”folkets man”, Viktor Yushchenko, en uppgörelse med det förflutna, Europeisering och djupgående reformer. Även om flertalet av Yushchenkos anhängare i sinom tid blev allt mer desillusionerade med presidentens tvehågsenhet och allehanda oinfriade politiska löften, lyckades denne trots utbrett motstånd förändra den ukrainska historieskrivningen på djupet.

Efter att Yushchenkos baneman och politiska ärkerival, Viktor Yanukovich, krossade den sittande presidenten i valet 2010 har emellertid synen på den ukrainska historien förändrats ånyo, och nu i motsatt riktning. Den nya presidenten har nämligen inte haft mycket till övers för Yushchenkos ”Ukrainofila” (nationalistiska) historieskola, utan sållar sig obetingat till dess ”Östslaviska” (ryskorienterade) motsvarighet.

År 2010, under parollen ”Ett Ukraina, En Historia”, inleddes en landsomfattande kampanj för att omforma den ukrainska historieskrivningen i önskvärd politisk riktning, och ytterst var udden riktad mot grundskolans böcker i historia som ansågs ha förvanskats av Yushchenkos ”ukrainofila” böjelser. I enlighet med Yanukovich önskemål raderades i princip alla referenser till den orangea revolutionen (och Yanukovich komprometterade roll i denna) i de nya upplagorna, vilka tidigare hade behandlat fenomenet extensivt och förärat revolutionen det högtidliga namnet ”det orangea miraklet”.

Emellertid gör sig den vitaliserade ”östslaviska” historieskrivningen än mer gällande vad gäller skildrandet av den gemensamma sovjetiska historien. I de nya historieböckerna nämns knappt det segdragna ukrainska motståndet mot bolsjevismen 1918, likväl behandlas inflytelserika anti-kommunistiska grupperingar, om alls, minst sagt styvmoderligt. Målet med detta är naturligtvis att sudda ut den historiskt påtagbara polariseringen mellan det ”äktukrainska” västra Ukraina och det ur kulturell och demografisk synpunkt ryskdominerade östra Ukraina. Den sistnämnda regionens väljarbas har traditionellt sett utgjort Viktor Yanukovich mest entusiastiska anhängare.

Än värre för den ”ukrainofila” skolans många apologeter är att de reviderade skolböckerna i historia framhåller att den makabra svälten i detta Sovjetunions kornbod 1933-34, som skördade cirka elva miljoner ukrainska människoliv, inte var framkallad av ”människohand” (d.v.s. av Stalins koryféer i Moskva), utan berodde på ofördelaktiga naturliga omständigheter.        

Den ”östslaviska” historieskolans renässans i Ukraina är naturligtvis inte enbart ett uttryck för Viktor Yanukovich politiska aspirationer, utan har ursprung i den ryska myllan där man i regel är mån om att vårda en uniform och konfliktbefriad sovjetisk historiesyn.

Flera av de rön som bär Wikileaks signum pekar bland annat på att Rysslands President Dmitrij Medvedev under 2009-2010 ska ha tagit ledarna för samtliga post-sovjetiska stater (inkluderat Ukraina men undantaget Baltikum) i örat och krävt att dessa avfärdar den utmanande FN-resolutionen som gör gällande att den ukrainska svälten 1933-34, tveklöst underblåst och systematiskt planerad av Stalin, bör karaktäriseras som ett folkmord. Den azeriska Presidenten, Ilham Alijev, ska bland annat ha ställts inför följande ultimatum: rätta in dig i ledet eller så kan Azerbajdzjan för all framtid glömma suveränitet över Nagorno-Karabach (den omstridda bergsprovinsen som indirekt orsakat krig mellan Azerbajdzjan och grannstaten Armenien).

Oavsett vad så har den ukrainofila skolan haft svårt att mobilisera något reellt motstånd mot den stassanktionerade och ryskorienterade historiesynen, och människor i allmänhet förefaller för länge sedan ha tröttnat på de ständiga stridigheterna beträffande den nationella historieskrivningen. Utvecklingen har fått försmådda ukrainofiler att uppgivet konstatera att Yanukovich håller på att lyckas förvandla Ukraina till en ”historielös nation”.

Viktor Yanukovich i sitt esse

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade historieskrivningLuriks Anakronismer.