(Pat)ologisk Kanadensisk Canofil: William Mackenzie King och hundarna

2017/10/19 § Lämna en kommentar

William Lyon Mackenzie King (1874-1950) var inte bara Kanadas mest långlivade premiärminister (satt i perioder mellan 1921 och 1945), mannen ifråga hade också en imponerande akademisk bakgrund. Kings akademiska meriter är i denna kontext inte oväsentliga – med två Masterexamen och en doktorshatt från Harvard ovanpå det var King en av Nordamerikas bäst utbildade politiker genom tiderna.

Den flegmatiske premiärministern undvek med hjärtats lust allehanda sociala tillställningar och var även inom de egna leden känd som en utomordentlig tråkmåns. Detta var uppenbarligen en fördel för King; hade det kanadensiska folket haft kännedom om vad deras till synes genomtråkige premiärminister sysslade med på fritiden hade de antagligen satt lönnsirapen i halsen.

Intellektualisten King var nämligen i själva verket en hängiven spiritualist med särskild besatthet av Livet-efter-döden. Redan tidigt i sin politiska karriär började King att frekventera olika medium och regelbundet delta i andliga seanser. I sin långa och torra dagbok, påbörjad 1893, berättar King utförligt om att han under dessa seanser brukade tala med sin döda moder. Men inte bara henne, King ska också ha fraterniserat intensivt med så vitt skilda historiska personer som Theodore Roosevelt och Leonardo Da Vinci.

William Lyon Mackenzie King (t.v.) med Pat (III).

Bilden av Kanadas perenna premiärminister blir inte komplett om man undviker att nämna dennes kärlek till hundar. Lika lite som King syntes tycka om sina medmänniskor, lika mycket föreföll han att avguda våra fyrfota vänner. 1924 föddes den första av tre irländska terriers som alla skulle komma att bli den barske gamle mannens mest lojala och uppskattade livskamrater. Underligt nog namngav King alla tre hundarna ”Pat”.

Visst plitade King pliktskyldigt ned politiska kommentarer lite då och då i den voluminösa dagboken, med det var kärleken till ”Pat” – eller ”den gudasända lilla ängeln i formen av en hund”, med hans egna ord – som fick mest utrymme. Pat var också sin ”husse” behjälplig i det politiska arbetet och lotsade sålunda Kanada genom en tid av turbulens och världskrig. King, som föredrog att arbeta hemifrån med ”Pat” som enda sällskap, hade som vana att konsultera sin hund när viktiga politiska beslut skulle fattas. Genom att granska ”Pats” svansföring kunde han avgöra huruvida det fyrfota oraklet var för eller emot en viss policy eller ett visst beslut.

Kanske blev Kings passion för seanser, Ouija-bräden och ockultism i slutändan ändå lite för mycket. Under sina sista år som Kanadas premiärminister hade tyvärr alla Kings tre terriers avlidit och lämnat sin ägare otröstlig och ensam. Han ska då vid flera tillfällen sökt kontakt och kommunicerat med sina älskade hundar genom seans; än märkligare är att King, enligt egen utsago, ska ha förhört sig om de avlidna djurens politiska väderkorn och åsikter i vitt skilda ämnen, däribland internationell diplomati och den allmänna värnplikten.

En åldrad King med Pat (III).

Tasskig avkoppeling: Hundhetsningens historia i Japan

2013/06/27 § Lämna en kommentar

En av de mest fanatiska hundälskarna i den  japanska historien var den oduglige regenten Hojo Takatoki (1316-1326). Sina 1000-tals hundar matade han med luxuösa delikatesser och smyckade med både guld och silver samtidigt som inbördeskrig och uppror stod som spön i backen utanför palatsmurarna.

Hojo Takatokis hundkärlek hade också en morbid sida. Det fanns nämligen ingenting regenten fann mer underhållande än ceremoniella masshetsningar av hundar. Hojo Takatoki hade för vana att beordra specialuppfödda hundar från när och fjärran att sändas till hans hov där man flera gånger i månaden anordnade hundslagsmål där uppemot tvåhundra hundar desperat deltog och gav sitt allt för att slita halspulsådrorna av varandra. För att skänka själsligt lugn åt den lidelsefulla djurvännen kan nämnas att Hojo Takatoki småningom avsattes och mördades till följd av sitt vanstyre.

Redan under tidig medeltid, före Hojo Takatokis revolution på hundhetsningens räjong, finns det belägg för att lite uppfriskande hundtortyr var snudd på folksport i Japan. Rastlösa samurajer hade tydligen för vana att anordna lustspel där man formade en ring av ett rep på en offentlig plats. Man släppte sedan lös en hund i mitten av ringen och försökte skjuta ihjäl det stackars vettskrämda djuret med pilbågar innan det panikartat hann fly ut ur ringen.

Hundshogunen Tokugawa Tsunayoshi

Hundshogunen Tokugawa Tsunayoshi

Hunden skulle dock få sin upprättelse under den hängivet buddistiska shogun Tokugawa Tsunayoshis (shogun: 1680-1709)  regeringstid. Tokugawa Tsunayoshi råkade av ett ödets nycker vara född i hundens år vilket med tiden gjorde honom fullständigt besatt av sina fyrfota vänners väl och ve så till den milda grad att han år 1687 utfäste ett edikt som proklamerade att ”alla levande ting”, och då särskilt hundar, skulle beskyddas. Hädanefter skulle inte bara den som skadade en hund straffas med döden utan djuren skulle också hälsas med ”Herr eller Fru Hund” när dessa påträffades på gatan. Tyvärr utmynnade shogunens edikt i att tusentals herrelösa hundar tog över gatorna i Japans större städer, ett problem som kom att gäcka Tokyo i decennier.

Japanernas törst för hundhetsning släcktes dock inte till följd av Tokugawa Tsunayoshis lagstiftningsarbete på området. Efter Meijirestaureringen (1866-1869) blev européer med köttiga hundar en allt vanligare syn på japanska gator, och japanerna begeistrades över de europeiska hundarnas imponerande storlek. Därför började man inom kort att med frenesi försöka korsa olika muskelstinna europeiska hundraser med varandra för att avla fram en egenproducerad japansk kamphund. Resultatet blev det uthålliga och smärttåliga djuret Tosa Ito som alltsedan tidigt 1900-tal dominerat den japanska hundhetsningsscenen. Detta hindrade dock inte rasen från att nära nog utrotas i kölvattnet av Andra Världskrigets slut då det rådde hungersnöd i Japan och de köttiga hundarna blev mycket åtråvärda på middagsbordet.

Japanska hundhetsningstävlingar skiljer sig dock i form och innehåll från de blodstinna fighter i ramponerade källarlokaler vi brukar associera med verksamheten i stort. I Japan är hundhetsning lika mycket teatralisk och kulturell symbolism som blodbesudlad underhållning. Vanligtvis pågår matcherna i uppemot trettio minuter men mycket sällan avlider någon av kombattanterna i stridens hetta. Det finns också en mycket raffinerad hierarki inarbetat i systemet och framgångsrika japanska kamphundar furneras i traditionsenliga munderingar och hyllas på samma sätt som lyckosamma sumobrottare.

Prisbelönad Tosa Ito i cermoniell klädsel.

Prisbelönad Tosa Ito i cermoniell klädsel.

Ap(plåderad) middagsgäst: om orangutangen Rose och kejsarinnan Josephines privata zoo

2013/06/23 § Lämna en kommentar

I likhet med många tidigare regenter hyste Napoleon Bonapartes första hustru Josephine de Beauharnais (1763 – 1814) en stor fascination för exotiska djur som hon samlade i stor skala i sitt favorit-chateau – Malmaisons – park. Kejsarinnan ogillade dock köttätare och införskaffade därför endast växtätare som fritt strövade omkring vilket fick parken att likna ett veritabelt Edens lustgård.

Djuren sändes till Josephine av äventyraren och forskaren Nicolas Baudin (1754 – 1803). Baudin inledde sin karriär vid den franska handelsflottan vid 15 års ålder och snart fick han en anställning vid det Franska ostindiska kompaniet. I oktober år 1800 fick naturvetaren i uppdrag av den franska kronan att i likhet med James Cook utforska den Australiensiska kontinentens kust i syfte att utforska möjligheterna att grunda nya franska kolonier.

Dessa expeditioner var så gott som alltid tvärvetenskapliga projekt. Förutom kartografer var även nio zoologer och botaniker med på resan. De följande åren dokumenterade man över 100 000 arter och lämnade på så vis ett betydande bidrag till eftervärlden om den australiensiska faunan. För att vinna kejsarinnans gunst sände även Baudin en mängd djur till Malmaison som han kom över på sina resor.

Baudin dog i tuberkulos på vägen hem till Frankrike men till kejsarinnans stora förtjusning överlevde en svart svan, en känguru och en emu resan vilka bereddes ett nytt hem i Malmaisons park. Förutom dessa djur fanns det även sälar, otaliga fåglar och gaseller i trädgården. Den enda tillåtna köttätaren var hunden Fortune som älskades så högt av kejsarinnan att Napolion – till hans stora förtret – tvingades att dela säng med denna efter att Josephine förklarat att hon vägrade sova med kejsaren om inte hunden bereddes plats i sängen. Ett rykte från samtiden berättar att Fortune vid ett tillfälle ska ha bitit Napoleon i baken när han och Josephine hade sex.

Fortune tävlade om att vara Josephines favorit med en orangutang vid namn Rose. Rose hade troligtvis det märkligaste liv en orangutang någonsin har levt. Hon gavs en ordentlig uppfostran och behandlades som en liten människa. Hon kläddes i vackra vita klänningar och fick pälsen på huvudet ordnat så gott det gick. Fascinerande gäster vid Malmaison fick beundra orangutangens fina bordskick när denna dinerade vid kejsarinnans sida under formella middagar. Allt som oftast serverades Rose sin favoriträtt, kålrötter. Enligt gästerna ska hon ha uppfört sig vänligt och belevat mot kejsarinnans besökare men till Napoleons harm fick han även stå ut med att stundom dela säng också med Rose.

Teckning från 1800-talet föreställandes Josephine, Napoleon och hunden Fortune

Teckning från 1800-talet föreställandes Josephine, Napoleon och hunden Fortune

Turkmenska hundår; president Berydmukhamdovs krig mot herrelösa hundar

2012/06/11 § Lämna en kommentar

President Saparmurat Niyazov (1940-2006) – också känd som Turkmenbachi (ordagrant: Alla turkmeners fader) – utgör tvivelsutan en av det nya millenniets mest idiosynkratiska, megalomaniska och egensinniga diktatorer. Inte nog med att han välvilligt lånade sitt namn till januari månad i den turkmenska kalendern, upprättade guldstatyer till sin egen ära och skrev om Koranen till ett turkmenskt nationalepos, han närde också ett glödande förakt för allt vad husdjur hette.

När den gode presidenten färdades på huvudstaden Ashgabats gator hade han för vana att beordra säkerhetstjänsten att i förutbyggande syfte skjuta ihjäl alla herrelösa hundar och katter de kunde komma över. Ett välkänt fall förtäljer att en äldre herre som promenerade med sin hund i närheten av en teater som presidenten råkade bevista blev illa misshandlad av polisen och, på presidentens uttryckliga order, fick välja mellan ett par veckors fängelsevistelse eller sin fyrfota väns omedelbara avlivande.

När den maktfullkomlige presidenten helt oväntat avled år 2006 och Gurbanguly Berydmukhamdov tog över den tungrodda turkmenska skutan trodde sig landets djurvänner äntligen kunna andas ut. Nu råkade det sig emellertid inte bättre än att den nye presidenten hatade fyrfota husdjur än mer och inom kort inledde ett veritabelt förintelsekrig mot herrelösa hundar och katter.

Till följd av denna aversion har Turkmenistan mer eller mindre institutionaliserat mördandet av katter och hundar i alla landets större städer. Den ytterst effektiva taktiken säkerhetstjänsten begagnat sig av för att tillfredställa presidentens nycker går i huvudsak ut på att fylla små godbitar av korv och köttbullar med krossat glas eller allehanda gifter. När utsvultna hundar eller katter sedan sätter tänderna i dessa delikatesser slutar företaget allt som oftast i utdragna krämpor som varar i flera dygn och i regel utmynnar i en synnerligen plågsam död. Strategin har långtifrån förankrats hos det turkmenska folket som nätterna igenom tvingas åhöra de döende hundarnas dystra och hjärteskärande litania.

Resultatet av detta institutionaliserade djurplågeri har blivit att hund- och kattkadaver ligger och förruttnar under den brännande solen på huvudstadens gator, vilket naturligt nog sprider en elakartad stank. President Berydmukhamdov uppges dock vara nöjd och med nuvarande takt kan den goda diktatorn inom kort titulera sig världens i särklass flitigaste utrotare av hundar. Högljudda protester från djuraktivister har av naturliga skäl uteblivit då det råder strängt förbud mot att upprätta dylika organisationer i det centraliserade och ytterligt auktoritära turkmenska samhället.

Turkmenistans hundhatande diktator Gurbanguly Berydmukhamdov tillsammans med Irans president Mahmoud Ahmadinejad.

Människans bästa vän; Luriks top-five

2012/06/06 § 1 kommentar

Hunden har ofrånkomligen spelat en viktig roll genom historien; i första hand som sällskapsdjur men därutöver återfinns fyrfota vänner som ovedersägligen också fört mänskligheten och civilizationen framåt. Vanligare är dock att hundar medelst sin trofasthet och ovillkorliga kärlek stärkt sina ägare i deras politiska värv. Vilka hundar har då haft störst inverkan på historien? Frågan kan givetvis inte ges ett allmängiltigt svar, vilket å andra sidan inte hindrar att spekulationer för spekulationens egen sak kan vara både ett intellektuellt stimulerande och extremt roande företag. Nedan presenterar vi Luriks top-five, åsikter och synpunkter välkomnas givetvis:

#5 Pompe: Vår egen krigarkonung, Karl XII (1697-1718), var en hundälskare av rang. Under sitt korta liv ägde konungen inte mindre än tre hundar med namnet Pompe (en humoristisk anspelning på den romerska fältherren Pompejus namn). Karl XII:s obestridliga favorit var utan tvekan Pompe nr 2 som åtföljde sin husse på fälttåget mot Polen. Pompe uppges alltid ha delat fältsäng med den kärvänliga konungen. Till Karl XII:s stora sorg avled emellertid Pompe i det svenska fältlägret vid Torun 1703 och konungen påstods ha varit utom sig av sorg. Eftersom Karl XII:s kärlek till sin Pompe var välkänd tilldelades den döda hunden otaliga dikter från diverse opportunistiska lyriker. Mest känd är antagligen första strofen från Israel Holmströms (1661-1708) epigram:

”Pompe Kongens trogne dräng Sof hwar natt i Herrens säng,

Sehn af år och resor trötter Leed han af wjd Kongens fötter.

Mången stålt och fager mö Önskade som Pompe lefwa

Tusend hieltar eftersträfwa At få så som Pompe dö.”

#4 Sergeant Stubby: 1917 fann en viss John Robert Conroy en herrelös pitbullterrier på Yales campus. När samme man skeppades över till krigsfronten i Frankrike senare under året åtföljdes han av sin nyfunna vän. Hunden, som inom kort blev känd som Sergeant Stubby (1917-1926), var sin husses infanteridivision behjälplig och deltog inalles i fyra offensiver och såg inte mindre än 17 fältslag. Antalet liv som Stubby räddade är omöjligt att uppskatta; efter att ha upplevt en gasattack lärde sig den djärva hunden att varna manskapet för gasattacker och lärde sig därutöver, till följd av sin osannolika hörsel, att göra sin division medveten om inkommande granat- och artelleriattacker långt innan dess att de slog ner.

I en fransk by förärades Stubby en sämskskinnsuniform av tacksamma fransyskor varpå man kunde fästa det eskalerande antalet medaljer som den omtalande krigshjälten tilldelats. Stubby blev det mest dekorerade djuret under första världskriget och den enda hunden att belönas med titeln sergeant i amerikansk historia. Vidare utsågs Sergeant Stubby till livslång medlem i såväl Röda korset som Amerikanska Legionen. Sergeant Stubby dog 1926 i sin husses armar såsom sig bör.

Sergeant Stubby ståtar med sina medaljer

#3 Blondi: Adolf Hitlers (1889-1945) ständiga följeslagare var den tyska schäffern Blondi (1941-1945) som diktatorn emottog som gåva år 1941. Till sin blivande hustrus Eva Brauns bestörtelse tillät Hitler sin trofasta vän att dela säng med honom under de omskälvande nätterna i den berömda bunkern 1945.

Hitler kontemplerade under denna tid att begå självmord men såg med misstro på de cyanidampuller han blivit tilldelad av den likaledes trofasta Heinrich Himmler. För att försäkra sig om att ampullerna verkligen fungerade – vilket skulle förhindra att diktatorn mördades eller togs i fängsligt förvar av de annalkande sovjetiska trupperna – uppkom Hitler med snilleblixten att testa dess effekt på sin älskade Blondi. Naturligtvis avled det stackars djuret omedelbart och inom kort gjorde husse sin följeslagare sällskap på sjävmördandets väg.

Hitler leker med sin älskade Blondi

#2 Checkers: År 1952 såg det ut som om den unga pålägsskalven i det republikanska partiet, Richard Nixon (1913-1994), skulle göra ett skamfilat uttåg ur amerikansk politik. Den amerikanska pressen anklagade Nixon, som kandidarade som Dwight Eisenhowers vice-president, för korruption i samband med upprättandet av en fond som skulle betala för allehanda politiska expenser. Nixon reagerade dock snabbt, köpte sändingstid i NBC och höll den 23:e september 1952 ett direktsänt tal som gått till historien som Checkers-talet.

I sitt tal raljerade Nixon om sin moderata ekonomiska uppväxt, svårigheterna med att få privatekonomin att gå ihop, samt att han inte haft tid att på egen hand bygga upp en förmögenhet då han helt osjälviskt tjänat sitt land som militär och politiker. Avslutningsvis uppgav en sammanbiten Nixon att den enda gåva han erhållit från sina ekonomiska välgörare var en liten cocker spaniel som hans förtjusta sexåriga dotter gav namnet Checkers (1952-1964). Med emfas deklarerade Nixon att oberoende av vad hans belackare hade att säga om saken så vägrade han att återbörda familjens nya ögonsten.

Detta hjärteskärande tal som sågs av 60 miljoner amerikaner vände opinionen och räddade sannolikt Nixons politiska karriär. Nixon och Eisenhower vann en jordskredsseger i det uppkommande valet och Nixon blev som bekant sedemera själv amerikansk president. Checkers dog 1964 och begravdes i en massgrav på Long Island. Ingen inom familjen uppges någonsin ha besökt graven men gemene man har haft för vana att placera ljus på den populära hundens gravplats.

En ung Richard Nixon tillsammans med hunden som sannolikt räddade hans karriär

#1 Lajka & Friends: För att testa om människor kunde överleva rymdfärder beslöt Sovjetunionens rymdtekniker att träna hundar för att tjänstgöra som kosmonauter. Lajka (1954-1957) var en av tre herrelösa hundar som ingick i detta träningsprogram och blev sedemera utvald att som enda ombordvarande passagerare skjutas upp i rymden på Sputnik 2.

Den 3:e november 1957 skickades så Sovjetunionens nya hjältinna upp i rymden. Enligt den officiella sovjetiska propagandan överlevde Lajka i flera dygn i raketen innan hon slutligen avled till följd av bristande syretillförsel eller avsaknad på mat. Emellertid har det senare uppdagats att den stackars rymdhunden omöjligtvis kan ha klarat sig i livet i mer än någon timme efter uppskjutning då ett tekniskt fel gjorde att kabinen överhettades. I vilket fall som helst planade Lajkas ofrivilliga öde vägen för att Sovjetunionen redan år 1961 framgångsrikt kunde skicka ut den första människan i rymden.     

Minst lika viktiga för det sovjetiska rymprojektets framgång var hundarna Belka och Strelka som 1960 skickades upp i rymden tillsammans med bl.a. en kanin och två råttor. Deras öde blev emellertid lyckligare än Lajkas då samtliga passagerare återbördades till jorden välbehållna.

Lajka inför uppskjutning

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade hundarLuriks Anakronismer.