Hererofolkets undergång

2011/04/30 § Lämna en kommentar

Samuel Maharero (1856 – 1923) fick sin utbildning på en lutheransk skola och begåvad som han var föreföll han vara ett lämpligt prästmaterial. Hans levnadsöde var dock inte att framleva sina dagar i lugn och ro som präst. Han var son till hövdingen av Herero och som sådan hade han legitima krav på att få leda sitt folk vid faderns bortgång. När fadern somnade in (1890) skulle en maktkamp bryta ut mellan Maharero och övriga pretendenter.

Hereros lever idag i Namibia vilket under Mahareros tid var kolonin Tyska Sydvästafrika. Den koloniala administrationen stöddes av en expeditionsarmé under ledning av bland annat den hårdföre och xenofobiske preussiska generalen Lothar von Throtha (1848 – 1920), vars väg skulle korsa Mahareros i en fruktansvärd uppgörelse.

När väl Maharero blivit hövding kände han sig hotad av makthungriga pretendenter till den grad att han sökte sig till ockupationsmakten och bad om beskydd. Detta tilltag var säkerligen en handling utförd i ren desperation, Hereros uppfattade inte endast att tyskarna stal deras land utan att de även tog ifrån dem deras värdighet. Efter en tid fick Maharero nog och började i hemlighet att planera en befrielsekamp som skulle föras utan någon pardon: ”Jag ser hellre att de utrotar oss och tar över vårt land än att det fortsätter som nu” skrev han.

1904 var tiden inne för uppror. Maharero beordrade att alla vita i landet skulle dödas, förutom engelsmän, boer och missionärer, målet var uteslutande tyskar. Efter upprorets första dagar hade 120 tyskar mördats och den fortsatta kampen gick förvånansvärt bra trots tyskarnas överlägsna beväpning; det vill säga tills dess att von Throta på Berlins begäran ensam övertog ledningen. Generalen skulle visa sig vara en skoningslös fiende som fylld av socialdarwinism endast betraktade Hereros som mördande vildar vilka enligt naturens lag borde utrotas:

”Inom de tyska gränserna ska varje herero skjutas, beväpnad eller obeväpnad, med eller utan boskap. Jag kommer inte att släppa in fler kvinnor och barn. Jag ska driva tillbaka dem till deras folk – eller så kommer jag beordra att de skjuts”.

Orden lär vara von Throtas och han skulle leva upp till dem. Inom kort lyckades han omringa upprorsarmén vid Waterberg. 5000 tyska soldater beväpnade med kulsprutor och kanoner stod mot Mahareros styrkor; vad som följde var en fullständig slakt på Hereros krigare. Överlevande flydde ut i Kalahariöknen där de dog av svält och törst. Tyskarnas hämnd gick dock än längre, upp emot 12000 kvinnor och barn ur Herero placerades i koncentrationsläger i vilka det rådde fasansfulla förhållanden.

Maharero lyckades tillsammans med ett fåtal överleva Kalahari och bosatte sig i Sydafrika, kampen var för hans del över. 1922 återvände han dock till sitt hemland bara för att dö året därpå.

Annonser

Rainilaiarivony och matriarkerna på Madagaskar

2011/01/28 § Lämna en kommentar

Hovadynastin (1785-1897) konsoliderade sin maktställning på Madagaskar i slutet av 1700-talet och kom att reagera den jättelika ön i dryga 110 år. Medan andra afrikanska riken föll som käglor för den europeiska expansionismen under det långa 1800-talet lyckades Madagaskars regenter uppbåda den militära styrka och de diplomatiska färdigheter som tarvades för att kunna freda sig från rovgiriga europeiska imperialister. På ett tidigt stadium accepterade stora delar av Madagaskars infödda ledargarnityr den kristna konfessionalismen, även om denna samexisterade med traditionell afrikansk obskurantism. Striden mellan nytt och gammalt, europeiskt och afrikanskt, kom i mångt och mycket att dominera inrikespolitiken under Hovadynastins århundrade vid makten.         

1828 dog den unge och framstegsvänliga kungen Radama I som bland annat låtit organisera armén efter europeiskt mönster och avskaffa slaveriet på Madagaskar. Stick i stäv mot etablerade regelverk och successionsförordningar var det inte den späde prinsen Rakotobe som installerades på tronen, utan denna ockuperades omgående av den makthungriga och kapriciösa Ranavalona I (1828-1861); den äldsta och mest avskydda av den avlidne kungens fruar.

Ranavalonas upphöjelse var ett resultat av en ohelig allians mellan henne själv och det bigotta prästerskapet som fungerade som en slags obskurantismens apostlar. I enlighet med gammal god sed lät den nykrönta drottningen mörda den rättmätiga tronföljaren genom att borra igenom hans lekamen med ett tjog spjut, medan dennes mor togs av daga genom att hon svaltes ihjäl. Annars bestod den blodtörstiga Hovadrottningens mest omhuldade avrättningsmetod i att de stackars undersåtar som råkat förarga henne kokades ihjäl levande.

Under Ranavalonas styre omorienterades den västvänliga politiken på ett radikalt sätt och signerade handelsavtal med europeiska makter annullerades omgående. Den åldrande drottningen, övertygad om sin egen gudomlighet, nöjde sig inte med detta utan lät också förbjuda utövandet av kristendomen och brutalt mörda flera av dess konvertiter. Sitt blodiga regemente till trots blev Ranavalona I en vördad regent, och under hennes styre lyckades den väldisciplinerade madagaskiska armén repellera franska såväl som brittiska försök att kväsa öns självständighet. 

Efter Ranavalonas död 1861 följde ett par år av blodiga religiösa och politiska fraktionsstrider innan Rasoherina I (1863-1868) kunde krönas till drottning 1863. Den nya monarken gifte sig inom kort med sin premiärminister, Rainilaiarivony, som redan hunnit med att avverka ett inte oansenligt antal fruar. Den västorienterade Rainilaiarivony var en mycket skicklig politiker som sammantaget skulle komma att reagera Madagaskar i över 30 år.

När Rasoherina så dog lät den giftassugne Rainilaiarivony äkta hennes syster och tillika tronföljaren, Ranavalona II (1868-1883), som delade sin makes vurm för allt europeiskt. De övergick båda två till protestantismen och lät införa den ena europeiska nymodigheten efter den andra. När sedan den unga och vackra Ranavalona III, den sista i raden av Hovaregenter, uppsteg på tronen tvingades också hon att gifta sig med den maktlystne Rainilaiarivony, som ju var hennes svärfar.

Madagaskars och Hovadynastins öde beseglades på Berlinkongressen 1885 där de ledande europeiska makterna slutligen styckade upp Afrika emellan sig. Storbritannien gav Frankrike fria händer på Madagaskar i utbyte mot överhögheten på Zanzibar, och därefter var det bara en tidsfråga innan Hovadynastins interludium skulle komma till sitt slut. Fransmännen intog Antananarivo 1895, och två år senare kungjordes att Madagaskar hade upptagits i det franska imperiet. Den tidigare så frangofila Ranavalona III fick spendera återstoden av sitt liv i exil i Algeriet där hennes franska förmyndare förbehållslöst kunde hålla ett öga på hennes förehavanden.     

Lurik rekommenderar: Keith Laidler. Female Caligula: Ranavalona, the mad Queen of Madagascar. Wiley 2005. 

En fruktansvärd historia; United Fruit i bananrepublikerna

2010/10/10 § Lämna en kommentar

Det multinationella amerikanska bolaget United Fruit Company (1899-1970), länge ett av världens största och mest inflytelserika, har oåterkalleligen lämnat ett enormt avtryck i Centralamerikas politiska och ekonomiska historia, och har därutöver tvivelsutan kommit att symbolisera nidbilden av den amerikanska ekonomiska imperialismen. Det förhåller sig t.o.m. så att United Fruits strupgrepp om och likriktning av regionens ekonomi är den främsta orsaken och förklaringen till uppkomsten av den pejorativa termen ”bananrepublik”. 

Företaget byggde i huvudsak sin förmögenhet och oerhörda politiska inflytande på uppbyggnaden och exploateringen av bananodlingar i Centralamerika och Karibien. Bananen, som var mer eller mindre okänd i USA före 1870, kom att röna en oöverträffad popularitet i de amerikanska hushållen runt sekelskiftet, och redan år 1900 importerade USA över sexton miljoner klasar om året. United Fruits framgång lät inte vänta på sig; 1930 blev företaget Centralamerikas och Karibiens största enskilda arbetsgivare, samtidigt som den sammantagna exporten av kaffe och bananer i genomsnitt utgjorde 70 % av regionens exportinkomster.

Till följd av sina ekonomiska resurser och utomordentligt framgångsrika lobbyverksamhet i Washington lyckades United Fruit på ett tidigt stadium etablera sig i Centralamerika, och med hemlandets politiska muskler i ryggen i hög grad styra den politiska och ekonomiska utvecklingen i regionen. I regel använde United Fruit sitt kapital till att gynna auktoritära, odemokratiska och uttalat anti-kommunistiska diktaturer som garanterade företaget att exploatera land och humankapital efter eget tycke, samtidigt som man såg mellan fingrarna på, eller aktivt understödde, hur det amerikanska fruktimperiet med alla tillgängliga medel motverkade och förbjöd alla former av facklig organisation.

Honduras var och förblev den största producenten och exportören av United Fruits ack så eftertraktade bananer. Det var emellertid i Guatemala, företagets i storlek näst största guldkalv, som man skulle lämna sina största och mest bestående politiska avtryck. I Guatemala hade United Fruit en lång och framgångsrik historia av att samarbeta med och ekonomiskt underbygga maktbasen för flera kapriciösa och idiosynkratiska diktatorer: däribland Manuel Estrada Cabrera (1898-1921), berömd för att i ett uppgjort och farsartat val ha erhållit över 500 000 röster gentemot motståndarens futtiga tre, och Jorge Ubico (1931-1944); omtalad för sin rabiata anti-kommunism som bl.a. utmynnade i att han förbjöd ”kommunistiska” uttryck såsom ”fackförening”, ”arbetsrätt”, och t.o.m. ”arbetare”.

När diktaturen äntligen störtades i Guatemala gav folket 1951, i ett någorlunda demokratiskt val, sitt stöd till Jacobo Arbenz, vars reformistiska agenda som bl.a. inkluderade krav på en mer rättvis jordfördelning och höjda exporttariffer inte sågs med blida ögon i United Fruits ledning. Företaget sökte därför med alla tillbuds stående medel utmåla regimen som kommunistisk och med sina lobbister i ryggen varna Washington för att Guatemala höll på att utvecklas till en sovjetisk satellitstat. Man lät till och med bekosta produktionen av en vida uppmärksammad film, ”Why the Kremlin hates bananas”, vilken givetvis syftade till att förstärka intrycket av att regimen gick i Sovjetunionens ledband. Kampanjen hade effekt. I vad som kallades ett ”lågintensivt krig” lyckades en mindre grupp guatemalteker, utbildade av CIA och understödda av amerikanskt bombflyg, 1954 störta den lagliga regeringen. Den framgångsrika kuppen, dirigerad av CIA, utgjorde sedermera modellen för de allt annat än lyckosamma invasionen av Grisbukten 1961.

I slutet av 1960-talet började marken rämna under det en gång så allsmäktiga fruktimperiet som 1970 bytte namn till United Brands. Utöver rekordstora förluster anklagades också företaget för grava mutbrott, och den uppdagades snart att United Brands VD Eli Black med all sannolikhet spelat rollen som spindeln i nätet i denna härva. Medveten om att han målat in sig i ett hörn tog Black 1975 sitt eget liv genom att kasta sig ut från ett fönster i sitt kontor som var lokaliserat på 44e våningen i en av New Yorks mest imposanta skyskrapor. Trots sin dunkla och skälvande historia lever denna i grunden framgångsrika fruktgigant, som under ett helt århundrade i högsta grad varit med och format den politiska och ekonomiska utvecklingen i Centralamerika och Karibien, fortfarande kvar. Sedan 1984 är företaget dock mer känt som Chiquita Brands International.

Kaukasien; Rysslands mörka bakgård

2010/10/09 § Lämna en kommentar

En av de mest skoningslösa konflikter som pågått längst i Europas är den mellan Tjetjenien och Ryssland. Denna strid är närmast bortglömd eller möjligen negligerad av omvärlden, ett tyst accepterande av att Nordkaukasien är Rysslands bakgård som man mår bäst av att inte prata om. Konflikten har rasat med varierande intensitet i närmare tre sekler och bottnar i en krock mellan rysk imperialism och en tjetjensk nationalism som aldrig tycks sina.

Under slutet av 1700-talet var Ryssland under Katarina den stora (1762-1796) inne i en mycket expansiv fas, en guldålder som liknats vid England under Elizabeth I. Ryssland hade tidigare varit en statsbildning som Västeuropa uppfattat som något av en efterbliven kusin, men under Peter den store (1695-1725) hade man visat att man var en makt att räkna med. Nya territorier erövrades vilka skulle förse Ryssland med råvaror och handelsmöjligheter. Att bemäktiga sig Kaukasien föll sig naturligt, området var splittrat och föreföll svagt även om osmanerna hade varit en maktfaktor i regionen. Geostrategiskt fanns mycket att vinna då Nordkaukasus ligger mellan Svarta havet i väst och Kaspiska havet i öster. Därmed erbjuder området en unik möjlighet att med flottstyrkor söka dominera både Europas sydöstra hörn och möjligheter att nå handelsvägarna till Indien och Sydostasien.

Tjetjenien har aldrig intagit en offerroll inför den tillsynes oövervinnerliga ryska övermakten. När Katarinas armé invaderade Nordkaukasien lyckades den tjetjenske shejken Mansur att ena de olika bergsfolken i ett heligt krig, ghazawat, mot Ryssland. Mansur, som var strikt drillad i koranskolor, lyckades med enandet mycket tack vare sin demagogiska förmåga. Han predikade islam, upphörandet av sedvanerätten till förmån för sharia och förbud mot tobak och sprit.

Genom ett exceptionellt effektivt utnyttjande av den kaukasiska terrängen utvecklade shejk Mansur den taktik som tjetjenska rebeller allt framgent brukat gentemot de ryska stridskrafterna. Flera slag utföll till Mansurs fördel tack vare denna taktik. Dock föder initiala framgångar inte sällan hybris. Mansurs styrkor lämnade bergen och begav sig in på de ryska slätterna. Detta företag slutade i katastrof för bergskrigarna, shejk Mansur togs slutligen tillfånga vid den osmanska fästningen Anapa, belägen nära Svarta havet. Han fördes till St: Petersburg där han hölls hårt fängslad återstoden av sitt liv. Han avled 1794.

Under 1800-talet hårdnade den ryska kampanjen rejält och straffexpeditioner till Kaukasus kom att tillhöra vardagen. Men det var under Stalins skräckvälde folkmordet på tjetjener och många andra kaukasiska folk nådde sin kulmen. Stalin lät deportera hela folkgrupper till GULAG:s arbetsläger. Andra grupper förflyttades till nya områden inom Kaukasus i syfte att förhindra en ny enighet bergsfolken emellan; konsten att söndra och härska är något av en rysk nationalsport. Terrorn fortsatte under 1990- och 2000-talen då den Ryska armén ursinningslöst bombade Groznyj tills bara en rykande ruinhög återstod.

Det finns en fundamental skillnad mellan den ryska imperialismen och den Västeuropeiska. Medan britter och fransmän byggde sina imperier genom kolonialvälden präglas den ryska kolonialismen av en sammansmältning av nationsbyggande och en imperieambition, således skulle Nordkaukasus inkorporeras i den ryska nationen på ett vis som det aldrig var frågan om när det gällde Västeuropeiska kolonier. Detta förklarar varför ryssarna med sådan hängivenhet har, och fortfarande bekämpar, vad man upplever som separatism och försök att spränga den egna nationalstaten.

Århundradets stora liberala imperialist; William Walker

2010/08/30 § Lämna en kommentar

Få nordamerikaner kan idag minnas William Walker, undantaget är hemstaden Nashville där han, trots sin misantropiska agenda, fortfarande anses vara stadens store son och hyllas än idag som den enda person med lokalanknytning som erövrat titeln som statschef. I Latinamerika kommer emellertid Walkers namn sent att förglömmas. Å ena sidan skapade dennes despotiska styre grundförutsättningarna för en gemensam och solidarisk anti-amerikansk rörelse i Centralamerika. Å andra sidan kan Walkers korta våldsregim förklaras vara en av de viktigaste orsakerna bakom Nicaraguas nationella lidande och destruktiva polarisering i modern tid. 

 Mitten av 1800-talet var i mångt och mycket tiden för liberalismens stora segertåg i Latinamerika, även om utvecklingen var avgjort oenhetlig. I Nicaragua, liksom i flera av de diminutiva centralamerikanska republikerna, rådde under 1850-talet ett veritabelt inbördeskrig mellan liberaler och reaktionärer. I Nicaraguas fall insåg den liberala oppositionen att de omöjligtvis kunde kullkasta det reaktionära oket utan hjälp från ideologiskt likasinnade i utlandet. De bad därför ödmjukt den internationella äventyraren och intellektuella vagabonden William Walker från USA om militärt bistånd gentemot reaktionens legioner.

William Walker hade tidigare försökt att inleda en revolt i Mexiko i syfte att ”befria” ett antal provinser som förväntades ställa sig under amerikanskt beskydd och återinföra slaveriet. Walker utgick inte bara lottlös från detta äventyr men dömdes dessutom i amerikansk domstol för att ha låtit initiera ett mexikanskt inbördeskrig utan kongressens vetskap och godkännande.

 Till Nicaragua anlände Walker 1855 med blott ett 60-tal svurna amerikanska medkämpar, men dessa visade sig, sin numerär till trots, fullt kapabla att avgöra det nicaraguanska inbördeskriget till liberalernas fördel. Walker vägrade emellertid bestämt att avvara något av den makt som han vunnit. Efter att ha reagerat Nicaragua i ett år med hjälp av en marionettpresident iklädde sig Walker själv rollen som enväldig president 1856 efter att ha ordnat och segrat i ett farsartat val.

 Under sin efemära period som Nicaraguas maktfullkomliga statsöverhuvud lyckades Walker nära nog med konststycket att fulständigt förändra landet i grunden. Bland alla hans åstadkommande kan nämnas att han införde religionsfrihet (han var själv djupt religiös men avskydde katolicismen), gjorde engelska till officiellt språk, och skänkte generöst nog stora landarealer till amerikanska immigranter, alltmedan ursprungsbefolkningen aktivt exkluderades från den politiska och ekonomiska makten. Ovanpå dessa reformer återinförde också Walker, som var uttalad rasist, slaveriet i Nicaragua, vilket begagnade honom en hjältestatus i de nordamerikanska sydstaterna.

 Året därpå, 1857, lyckades en förenad centralamerikansk armé slutligen att besegra Walkers regim och mer eller mindre återupprätta ordning i Nicaragua. Walker, övertygad om att han hade Gud på sin sida, var dock inte den som gav upp i första taget. Han fortsatte att kriga med sin armé av frivilliga från den Amerikanska södern, först i Costa Rica, innan han slutligen avrättades i Honduras 1860. Till följd av Walkers imperialistiska äventyr förblev länge Nicaragua reaktionens enda kvarvarande bastion i Latinamerika. 

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade imperialismLuriks Anakronismer.