En frogtansvärd historia: Sockerrörspaddan och den australiska ekologin

2017/11/07 § Lämna en kommentar

Den som någon gång haft olyckan att stifta bekantskap med den australienska gränskontrollen vittnar i regel om hur patologiskt pedantiska myndigheterna är avseende vad som får och inte får föras in i landet. Men kanske har australiensare, mer än andra nationer, fog för denna kompromisslösa inställning – djur- och växtriket på jätteön är trots allt unikt och oerhört skört ur ekologisk synpunkt. Australiensarna har också upplevt på nära håll hur den ekologiska balansen rubbats när utomstående arter introducerats i den lokala myllan. Värst av alla förpestande organismer som tillförts öns flora och fauna utifrån är dock, kanske lite otippat, en synnerligen glupsk amfibie, närmare bestämt en padda.

Det var vid sekelskiftet som sockerrörsodlingen i Australien upplevde sin verkliga guldålder. Även om kontinenten ofta hemsöktes av torka var klimatet i gemen synnerligen lämpligt för storskalig plantageodling. Tyvärr våldgästades flertalet sockerrörsodlingar förr eller senare av alla plantageägares nemesis: den fruktade ”sockerrörsbaggen”. För att komma tillrätta med insektsproblemet skapades därför år 1900 ”The Bureau of Sugar Experiment Stations” (BSES) – som med tiden anställde flera framstående etymologer.

Sockerrörsbaggen

För att neutralisera sockerrörsbaggen kontemplerade forskarna först kemiska åtgärder, såsom pesticider som kunde oskadliggöra skalbaggen utan att på något sätt skada sockerrörsodlingarna. Problemet var att man var djupt oroad över att kemisk krigsföring mot snyltgästen ifråga skulle få oönskade återverkningar på grundvattnet och naturen i övrigt. Istället försökte man, påverkad av tidens anda (1930-talet), finna en biologisk-symbiotisk lösning på problemet.

Vid denna tid hade man nyligen introducerat den glupska s.k. ”sockerrörspaddan”, bördig från Syd- och Centralamerika, på plantager i i Hawaii och Puerto Rico. Effekterna av paddans introduktion i den främmande miljön hade ännu inte kunnat observeras och analyseras i detalj, men verkade lovande.

”Sockerrörspadda”

1935 åkte en av BSES etymologer, Reginald Mungomery, över till Hawaii och hämtade ett par exemplar av den till synes undergörande paddan och lät dem fortplanta sig under kontrollerade former väl hemma i Australien. Redan samma år hade Mungomery över 2400 exemplar av ”sockerrörspaddan”, vilka får kaniner att framstå blyga och asexuella, som han därpå släppte ut i det fria i Gordonvale, Queensland.

Även om det stod klart i ett tidigt skede att paddans introduktion i det säregna endemiska habitatet hade förödande effekter på den bräckliga ekologin var det först år 1950 som man deklarerade ”sockerrörspaddan” vara en ”invasiv art”.

Anledningarna till detta var många. Först och främst saknade paddan i Australien, till skillnad från sina hemtrakter, naturliga fiender och förökade sig snabbt. Sockerrörspaddan är också speciell på så sätt att den blivit begåvad med giftproducerande körtlar. Giftet är relativt ofarligt för människor såtillvida att man inte får för sig att förtära paddan – för de flesta inhemska djurarter, å andra sidan, är emellertid kontakt med paddan direkt livsfarligt. ”Sockerrörspaddan” är därtill omnivor; kan sätta i sig i stort sätt vad som helst – levande eller dött – och överlever i de flesta miljöer. Flera vittgående studier har genomförts sedan 1950-talet som alla visar på hur paddan utkonkurrerar annat djurliv inom relativt korta tidsspann oavsett den lokala miljöns förutsättningar.

Fullvuxen ”sockerrörspadda”.

Trots att ”sockerrörspaddan” njuter av att kalasa på det mesta som det lokala växt- och djurlivet har att erbjuda är det ironiskt nog så att en av de få arter vår glupska amfibie verkar mindre förtjust i är den nämnda sockerrörsbaggen. Även då australienska myndigheter numera gör sitt yttersta för att bekriga paddan och dess utbredning så kämpar man i stark motvind – moderna beräkningar gör gällande att ”sockerrörspaddan” rör sig västerut genom kontinenten med en hastighet på 40-60 kilometer per år. Hur har det då gått för de australiska sockerrörsodlingarna? Jodå, sedan malören med paddorna återgick man på bred front till gamla beprövade kemiska bekämpningsmedel, med föredömligt resultat.

”Sockerrörspaddans” förväntade utbredning (2008).

Harhjärtade Perser: Hur en hare fredade Europa från den persiske Storkonungen

2017/10/30 § Lämna en kommentar

Efter att ha konsoliderat sitt rike och sin egen maktställning började den unge, ärelystne persiska Storkonungen, Darius I den Store (522-486 f.Kr.), att vända sina rovgiriga blickar åt nordväst. Det var inte de kulturellt högstående men inbördes kivande grekerna som i första hand stod i den makthungrige despotens blickfång, utan snarare de fjärran och nästintill okända skytiska provinserna norr om Svarta Havet.

Vi vet inte särdeles mycket om dessa skyter. Namnet används av olika källor på flera olika folk som alla var nomadiserade men sällan enade. Under Darius I:s tidsålder behärskades emellertid de gigantiska och bördiga sydryska och eurasiska stäpperna av en lös konfederation bestående av flera skytiska folk. Att Darius hade ett horn i sidan till dessa skyter berodde i första hand på att de under föregående generationer (600-talet f.Kr.) flera gånger invaderat det egentliga Persien, stundtals även reagerat där – och allt som oftast fjättrat dess folk i bojor i syfte att sälja eller utnyttja dem som slavar.

För ändamålet dammsög storkonungen sitt rikes alla hörn i jakt på soldater och den persiska armén som år 513 f.Kr. tågade över Bosporen var, enligt den grekiske historieskrivaren Herodotos, den i särklass största som Antiken ditintills skådat: Över 700.000 soldater och en inte oansenlig flotta.

Darius I den Store

Övergången av Bosporen och Donau förefaller ha gått bra för den segervissa hären, men väl inne på skytiskt område började fienden att gäcka perserna. Darius sökte givetvis efter ett avgörande fältslag som skulle bringa de skytiska stammarna på knä, men deras hästburna trupper undvek skickligt öppen strid och drog sig längre inåt landet samtidigt som de brände sina åkrar och förgiftade sina brunnar. Detta torde vara den förstå gången i historien som den beryktade ”brända jordens taktik” anammades och genomfördes metodiskt och systematiskt. Det är inte för inte som ryssarna anses vara skyternas avkomlingar och Darius den första att begå samma ödesdigra misstag som Karl XII, Napoleon Bonaparte och Adolf Hitler småningom skulle upprepa.

Den gigantiska persiska arméns läge blev allt mera hopplöst och fienden föreföll uppslukad av jorden. Skyterna följer uppmärksammat den persiska arméns rörelser och inser att Darius är i prekärt trångmål, varpå man, enligt Herodotos, skickar Storkonungen en gåva: en fågel, en råtta, en groda och fem pilar. Darius blir först översvallande glad då han initialt tror att gåvan i själva verket är en tribut som kungör skyternas totala underkastelse. En av Storkonungens rådgivare, Gobryes, tolkade dock den brydsamma gåvan på annat sätt:

Om inte ni perser blir fåglar och flyger upp till himmelen, eller blir råttor och kryper ner under jorden, eller blir grodor och hoppar ner i träsken, så skall ni träffas av dessa pilar och aldrig återvända hem”.

En vankelmodig Darius fick böja sig för denna förklaring och tungsint fortsätta jakten på den flyktiga fienden. Emellertid beslutade sig nu de skytiska stammarna, till Darius stora glädje, för att avbryta sin reträtt och erbjuda den sargade persiska armén öppen strid. Trots den persiska arméns besvär och förluster var det ingalunda två jämnstora härar som ställde upp mot varandra på en nu bortglömd plats. Den persiska hären var fortfarande den största och mest fruktansvärda världen någonsin skådat, den skytiska – bestående övervägande av kavalleri – avsevärt mycket mindre.

Enligt Herodotos ville det sig emellertid inte bättre än att när de båda arméerna stod uppställda mot varandra så sprang en vettskrämd hare fram mitt emellan dem. När skyterna fick syn på haren började de omedelbart att förfölja den oinbjudna inkräktaren, varpå de skrek om vartannat och hamnade i oordning. När Darius förhörde sig för om anledningen till fiendens oro och det framkom att denna berodde på en obetydlig, ynklig hare så tappade den sårade Storkonungen fullständigt fattningen och sade:

Dessa människor föraktar oss något oerhört, och nu står det klart för mig, att Gobryes hade rätt i vad han sade om skyternas gåvor. Då nu även jag menar, att det förhåller sig så, behövs ett gott råd, hur vårt återtåg ska kunna tryggas”.

Efter dessa ord så slog perserna till reträtt, lämnade slagfältet och de vilt lekande skyterna åt sitt öde och påbörjade det långa och mödosamma återtåget hem (ständigt förföljda av de skytiska ryttarhorderna).

Skytiska soldater enligt Angus McBride.

From Russia – with peace; Admiral Bodiscos fredliga krig på Gotland

2012/08/18 § Lämna en kommentar

När högsommaren nu är över, börjar Gotlands besökssiffror så sakteliga sjunka. Efter almedalsveckan och den efterföljande stockholmsveckan i juli, består den sista turistruschen av medeltidsveckans entusiaster i augusti. Bland den ca miljonen mångnationella turister som styr kosan till Gotland under sommarmånaderna lyser ryska besökare av någon anledning med sin frånvaro. Annorlunda var det år 1808. Då beslöt tsar Alexander I att Gotland skulle införlivas i det ryska tsarriket. Projektet skulle visa sig bli en av de dråpligaste men också fredligaste konfrontationerna i det svensk-ryska kriget.

22 april 1808 landsteg ryska trupper under befäl av konteramiral Nikolaus Bodisco i Slesviken på sydöstra Gotland. I skuggan av det pågående svensk-ryska kriget som i första hand fördes i Finland, kläckte tsar Alexander I idén att erövra Gotland. Uppgiften lades på nämnde Bodisco. Med 1 000 man vadade han iland i den långgrunda viken och började i vårsolen tåga mot Visby.

Gotland saknade försvar, och när Bodiscos soldater marscherade upp mot Söderport, insåg visbyborna det meningslösa i att bjuda motstånd. Den 600-åriga kalkstensmuren runt Visby hade sedan länge spelat ut sin roll som försvarsverk. Liksom staden öppnat portarna för danske kungen Valdemar Atterdags knektar den varma junidagen 1361, öppnades dem nu för amiral Bodisco. Visbys borgmästare Grevesmühl mötte upp och förklarade stadens kapitulation.

Visby och Gotland hade alltså framgångsrikt erövrats utan att ett enda skott hade avlossats. Amiral Bodisco kunde nöjt somna in efter att ha inkvarterat sina officerare i stadens hus, vilka till skillnad från dagens påkostade renoveringar, restaureringar och uppfräschningar för sommarboende i många stycken var fallfärdiga historier. Kanske drömde Bodisco om hur ryska förstärkningar skulle anlända för att definitivt befästa den ö som han så enkelt hade säkrat. Kanske skulle han bli överöst med medaljer och belöningar av tsaren. Denne hade emellertid på andra sidan Östersjön tappat intresse för gotlandsexpeditionen, och några förstärkningar var inte på väg. Däremot satte en svensk eskader med fyra bataljoner i Karlskrona snart kurs på Gotland med uppdrag att driva bort Bodisco.

I maj kastade de svenska skeppen ankar i Sysne på östra Gotland, och trupperna sattes iland för att göra slut på den ryska ockupationen, som för övrigt tycks ha varit av det stillsammare slaget. När Bodisco inte fått några förstärkningar från tsaren, beslöt han att börja förhandla med den svenske befälhavaren, vilket resulterade i att den ryska truppen lika fredligt som den tågat in 22 april tågade 16 maj ut ur Visby. Enligt avtalet med den svenske befälhavaren fick de lämna kvar sina vapen och ammunition i utbyte mot fri lejd. Med Bodisco i täten äntrade de sina skepp i Slite på östra sidan av ön och seglade hem.

Gotland var alltså bara ockuperat i en knapp månad, och utan att något människoliv gick till spillo, eller att något skott avlossades. Ändå eller kanske just därför blev den ryska invasionen 1808 startskottet för den svenska militariseringen av rikets största ö. Flera regementen upprättades, och fram till 1990-talet och Sovjetunionens fall skulle Gotland komma att ses som den yttersta försvarsposten mot ryssen. Dessa 150 år av militarisering syns i Fårösunds och Tingstäde fästning, i radaranläggningar vid Hoburgen och i pansarvärn längs Gotlands kuster som lätt chockar en fredlig turist på Visbys Strandpromenad eller på stenstranden nedanför Fårö fyr.

Så varför syns inte ryska turister i Gotlands nutida besöksstatistik? Är det av genans inför senaste besöket? Är det på grund av känslan att inte vara välkommen bland öns försvarsmilitära minnen? Eller är det bara en slump? En sak är i alla fall säker – om krig nu tvunget måste föras, borde det föras i enlighet med Gotlands erövring och återerövring 1808.

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Lurik rekommenderar: Gunnar Svahnström. Visby under tusen år. 1984.

Dagens Söderport i Visby

Kolonialmakter man glömt; lilla Kurland i stora världen

2012/02/01 § Lämna en kommentar

Sverige och Danmark var två av många små och perifera europeiska stater som under 1600-talet lyckades tillskansa sig kolonier i Afrika och Nordamerika. De var emellertid långtifrån minst. Den geografiskt och demografiskt mest obetydliga europeiska kolonialmakten under denna upptäckternas guldålder var istället det fjärran Kurland, en rudimentär vasallstat till det polsk-litauiska samväldet bestående av dryga 200 000 invånare beläget i vad som idag utgör östra Lettland.

Under tidigt 1600-tal fick denna baltiska handelsnation ett rejält ekonomiskt uppsving då deras många hamnar kunde profitera på den blomstrande handeln med spannmål från Vistularegionen. Under den ytterligt ambitiösa hertigen Jakob Kettler (1610-1682), som kom att reagera Kurland i smått fantastiska 43 år, etablerades en av Europas största och mäktigaste handelsflottor. Jakob Kettlers primära syfte med denna imposanta flotta var dock inte handel utan kolonialäventyr.

År 1651 lyckades en kurländsk expedition anlägga en fortifikation vid Gambias kust som gavs namnet Fort Jakob. Till skillnad från sina europeiska grannar så uppträde kurländarna i regel civiliserat gentemot den afrikanska ursprungsbefolkningen och flera svarta infödingar utbildades till att arbeta i den lokala kolonialadministrationen. En kort blomstringsperiod avbröts emellertid år 1661 då en brittisk flotteskader, stick i stäv med internationella avtal, överföll kolonin.

Kortvarigare men betydelsefullare ur historisk synpunkt var det kurländska koloniala interludiet på det fjärran Tobago i Västindien. Storbritannien, Nederländerna och det diminutiva Kurland tävlade under 1600-talets inledning om vem som först skulle lyckas anlägga en kolonin på den åtråvärda ön som dignade av allehanda eftertraktade råvaror. Alla tre kolonialmakter gjorde flera fruktlösa försök.

Kurland vann dock en pyrrhusseger år 1654 då 124 kurländska soldater och 80 familjer framgångsrikt etablerade en koloni på Tobago. Lyckan blev dock kortvarig. Senare samma år lyckades Nederländerna upprepa prestationen och bosätta sig på andra sidan ön. Under några få år blomstrade bägge dessa kolonier och kurländarna kunde ståta med en befolkning av 700 baltiska, skandinaviska, tyska och franska bosättare samt en handfull afrikanska slavar.

Emellertid invaderade Sveriges konung Karl X Kurland år 1658 och fängslade för en kortare period det bångstyrige Jakob Kettler. Detta var tillfället Nederländerna väntat på. År 1659 föll ”Nya Kurland” som kolonin kallades och införlivades med det nederländska Tobago. Den kurländska kolnialeran såg därmed sitt slut.  

Det kurländska kolonialäventyret kan tyckas imponerande och det bör i sammanhanget nämnas att Jakob Kettler hade än mer vidlyftande planer än så. Ett tag brevväxlade han med påven Innocentius X (1644-1655) i avseende att utrusta en flotta på fyrtio fartyg och en armé på 24 000 man för att försöka erövra och kristna ”Sydlandet” (Australien). Tyvärr föll inte Kettlers förslag påven på läppen. 

Karta över 1600-talets Kurland

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade invasionLuriks Anakronismer.