Kristendomens judiska bålverk i Öst; den kazariska gåtan

2011/11/23 § 1 kommentar

Ungefär samtidigt som Karl Martell besegrade de anstormande muslimerna vid Poitiers år 732 lyckades kazarerna att efter en lång rad fältslag slutligen freda Kaukasien och Sydryssland från den arabiska jaggernauten. Under hela 700-talet böljade kampen mellan de kazariska ryttarskarorna och Muhammeds kamelburna avkomlingar fram och tillbaka över Kaukasus bergsvidder. Vid tillfälle plundrade kazariska trupper så långt söderut som Mosul i våra dagars Irak. Det kazariska rikets historiska mission – utestängandet av kalifatet från de sydryska stäpperna – räddade med största sannolikhet Östeuropa för kristendomens sak.

Under två århundraden efter segern över araberna utgjorde det kazariska väldet en av regionens tre dominerande stormakter tillsammans med det bysantinska riket och det abbasidiska kalifatet. Under sin spira kunde den kazariska kaganen samla åtskilliga tributskyldiga barbarfolk som sinom tid skulle sätta skräck i Europa, däribland: magyarer, petjeneger och bulgarer. Kazarernas tentakler sträckte sig under glansperioden innanför både Bagdads och Konstantinopels murar, och år 775 utsågs även en kazar, Leo IV (775-780), till bysantinsk kejsare.

Vad gör det kazariska riket till en av historiens mest fascinerande gåtor är emellertid valet av religion. Medan kriget mellan korset och halvmånen, anförda av Bysans å den ena sidan och Muhammeds ättlingar å den andra, rasade framför deras ögon under 700-talet valde kazarerna att övergå till den mosaiska läran. Kazarien blev således ett anakronistiskt judiskt imperium i en värld som höll på att delas upp mellan kristna och muslimer. Trots att skaran av vildsinta men tributskyldiga stammar som kazarerna härskade över bekände sig till Islam eller någon form av paganism ruckades aldrig det kazariska ledargarnityrets mosaiska trosuppfattning.

Denna imponerande judiska statsbildning förblev en regional stormakt fram tills att rusiska vikingaättlingar gav imperiet dess dödsstöt under 900-talet. De sista skärvorna av det judiska riket dukade slutligen under för den mongoliska erövringsvågen under 1200-talet. Kazarernas forna huvudort Itil, belägen i södra Ryssland, fick en renässans under mongolisk ockupation och utgjorde sedermera Gyllene Hordens lysande huvudstad under namnet Sarai.

Under rikets utdragna period av förfall spreds kazariska flyktingar som löv för vinden, och en inte oansenlig andel av dessa fann sin skyddshamn i östra Europa. Arkeologer har exempelvis påträffat lämningar av kazariska boplatser så långt västerut som Litauen, Polen, Österrike och Ungern.

Dessa fynd har fått religionshistoriker att spekulera i huruvida vedertagna postulat angående judendomens tidiga historia i Europa verkligen varit riktiga. Den gängse teorin gör nämligen gällande att judendomen (ashkenazerna) spreds till Östeuropa under medeltiden genom migrerande franska och rhenländska judar.

Även om bevisen är bristfälliga hävdar numera en växande grupp oppositionella forskare att Östeuropas judiska arv är betydlig äldre och har kazariska förlagor. Judarna ska alltså inte ha nått Östeuropa från Väst, utan istället ska de ha tillströmmat från det fjärran Kazarien i Öst.

Om vi leker med tanken på att teorin faktisk kan verifieras skulle det få revolutionerande konsekvenser för den judiska historieskrivningen. Östeuropas judenhet skulle alltså inte vara utav semitiskt utan kazariskt ursprung. Det skulle göra ett allmängiltigt ord som ”anti-semitism” både missvisande och fullständigt anakronistiskt.

Lurik rekommenderar: Arthur Koestler. Den trettonde stammen: Kazarernas uppgång och fall. Hallonquists Bokförlag 1992.

Kazarien under blomstringstiden

Shakira i Tjetjenien; på kändisjakt med president Ramzan Kadyrov

2011/11/16 § Lämna en kommentar

Den tjetjenska presidenten Ramzan Kadyrovs politiska uppdrag förefaller ingalunda vara avundsvärt. Å ena sidan vilar presidentens mandat på att han trofast dansar efter Moskvas pipa. Å andra sidan har Tjetjeniens folk efter två grymma utnötningskrig under 1990-talet i regel inte mycket till övers för Vladimir Putin och hans hejdukar. Därtill ska tilläggas att Kadyrov konsekvent under sitt regentskap understött utbredningen av Islam, bland annat genom att återinföra stränga tolkningar av sharia, vars utövare i generationer haft ett horn i sidan till tsarer, politruker och presidenter som styrt och ställt republiken från det fjärran Moskva.

Den unge Kadyrov, endast trettiofem år gammal, har dock visat sig ha ett och annat ess under rockärmen. Få trodde det var möjligt för den hetsige playboyen (Kadyrov sägs ha en förkärlek till dyra bilar och storbröstade blondiner) att få kontroll över den, historiskt sett, oregerliga f.d. sovjetrepubliken när han med Moskvas tysta välsignelse utsågs till president år 2007. Nyckeln till Kadyrovs framgång kan, med hänvisning till senrepublikens Rom, stavas ”bröd och skådespel”.

Detta var särskilt tydligt när Kadyrov i början av 2011 arrangerade en landskamp i fotboll mellan Tjetjeniens landslag och ett brasilianskt ”All-star team” bestående av ett axplock stjärnspelare som lirade hem världsmästartiteln i VM 1994 och 2002. Otaliga miljoner dollar lockade storspelare som Kaká, Denílson, Bebeto, Romario och Ronaldinho till en kokande arena i Tjetjeniens huvudstad Groznyj i mars 2011. Som det tjetjenska landslagets tränare återfanns ingen mindre än Nederländernas legendariska anfallare Ruud Gullit. Tjetjenien toppade givetvis sitt anfall med nationens stolthet; den fotbollstokige presidenten Ramzan Kadyrov.

Matchen slutade 6-4 i Brasiliens favör, men då hade Kadyrov under öronbedövande jubel lyckats göra ett av Tjetjeniens målen. Utländska korrespondenter på plats menade, ringaktande nog, att presidenten erhöll fler välmenande passningar från de brasilianska motståndarna än från sina egna
landsmän.

Överhuvudtaget har Kadyrov omgärdat sig med internationella superkändisar alltsedan sitt makttillträde 2007. Mike Tyson, Maradona och Lara Fabian är några av de namn som den frikostige presidenten lockat till Groznyj.

När Tjetjenien firade sin unge presidents trettiofemårsdag i oktober 2011 hade födelsedagsbarnet valt att botanisera bland Hollywoodeliten för att ge gästlistan lite extra stjärnglans. Såväl Hilary Swank och Jean-Claude Van Damme hörde till presidentens gäster när firandet sedan begav sig.

Meningen var också att ingen mindre än Shakira skulle stå för underhållningen på denna bisarra festivitet, men superstjärnan fick förhinder i allra sista stund och tvingades därför att ställa in. Shakiras frånvaro orsakade bitterhet och konsternation bland Groznyjs män som i månader spekulerat i vilka kläder den latinska sexgudinnan skulle bära och vilka lasciva dansrörelser hon skulle utföra på scenen.

I ett land som institutionaliserat sharia och där kvinnliga artister tvingas uppträda med varje fiber av kroppen översållad av tyg orsakade givetvis blotta tanken på Shakiras stundande ankomst till Tjetjenien allmän uppståndelse och uppdämd förväntan. Sin vurm för det colombianska popundret till trots har dock Kadyrov själv aldrig vikt en tum från de misogyna lagar hans regim implementerat för att blidka den muslimska ortodoxin. Tidigare i år ska han bland annat ha hyllat ett antal ungdomar som spenderat sin fritid med att skjuta med paintballgevär mot obeslöjade tjetjenska kvinnor.

Ramzan Kadyrov i sällskap med Mike Tyson

Portugisisk rasbiologi på 1500-talet; Afonso de Albuqureque och skapandet av ett härskarfolk

2011/06/01 § Lämna en kommentar

Det påstås ju som bekant att ”kärt barn har många namn”, och om det finns så mycket som ett korn av sanning i det slitna talspråket så torde den mångfacetterade portugisiska kolonisatören Afonso de Albuqureque (1453-1515) tillhöra en av de i särdeles mest älskvärda människor som någonsin vandrat runt i ett par skor. Under sin levnad och strax efter sin död förlänades de Albuqureque en lång rad epitet, däribland: den förskräcklige, den store, sjölejonet och Österlandets kejsare.

Under de Albuqureques korta sejour som portugisisk guvernör i Ostindien 1509-1515 konsoliderade Portugal med erövringar och diplomatiska snilledrag sin nyvunna maktsällning i Orienten. Det var inte en slump att de Albuqureques guvernörskap sammanföll med Portugals koloniala guldålder.

Efter att i princip ha förintad Islams samlade sjökrafter i slaget vid Diu 1509 var Portugals herravälde över Indiska Oceanen betryggat i två generationer framöver. Det militära och maritima övertaget utnyttjade de Albuqureque till att genomföra en rad framgångsrika expeditioner. Därutöver närde han smått fantastiska planer på att ytterligare förnedra Islams apologeter .

För att slutgiltigt krossa det Mamlukiska sultanatet ville exempelvis de Albuqureque vända Nilens flöde i avsikt att ödelägga det blomstrande Nildeltat i Egypten som utgjorde den ekonomiska och politiska ryggraden i det mamlukiska imperiet. Än djärvare var planen på att stjäla profeten Muhammeds lik i syfte att använda detta som utpressningsmedel. Muslimerna kunde, enligt Albuqureque, gladeligen få sitt kadaver till profet tillbaka mot att de i gengäld tog sitt pick och pack och lämnade det Heliga landet. 

Ett av de mest graverande problem som gäckade den erövringslystne guvernören var annars att Portugal saknade inhemska bosättare, lojala mot den portugisiska kronan, som kunde förvalta det växande kolonialimperiet. Kvinnor var överhuvudtaget portförbjudna i Orienten då vidskepelse gjorde gällande att kvinnor ombord på ett skepp förbehållslöst bringade besättningen olycka. Resultatet blev därför att unga äventyrslystna portugisiska gossar i regel endast uppehöll sig en kortare i tid i indiska farvatten innan de, mätta på äventyr, återvände hem till sina fruar och hemmets trygga vrå. 

De Albuqureque uppmanade därför sina unga landsmän, oavsett om dessa råkade ha en hustru väntades på dem hemmavid eller inte, att vid ankomsten till Ostindien äkta och impregnera lokala kvinnor. Genom att aktivt understödja denna oheliga äktenskapsinstitution i tal och handling hoppades de Albuqureque på att skapa en veritabel ras av servila mulatter; lojala mot den portugisiska kronan men med Indien som sitt obestridliga hemland. Dessa halvblodsädlingar skulle därefter uppfostras till att överta skötseln och försvaret av Portugals växande kolonialimperium, medan portugiserna själva i möjligaste mån kunde inrikta sig på att njuta av dess frukter.

Det eugeniska experimentet utföll dock inte till Portugals gagn. I regel kände ”de Albuqureques mulatter” liten eller ingen tillgivelse för det fjärran Portugal, och de högfärdiga portugisiska kolonisatörerna hade lite till övers för de österländska halvbloden. Generellt sett tycks detta potentiella ”härskarfolk” föredragit att prisa Mammon framför konungen av Portugal. Inte undra på då att många av dessa lyckades förkovra sig som femtekolonnare när Nederländerna så småningom gjorde entré i Orienten och inom loppet av några decennier bröt Portugals koloniala hegemoni i Ostindien.           

Afonso de Albuqureque

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade IslamLuriks Anakronismer.