Huledamej vilken dansö(s): Drottning Kaahumanu och förtryckandet av hula-hulan på Hawaii

2013/11/01 § Lämna en kommentar

James Cook skrev i sin dagbok år 1778: ”Their dances are prefaced with a slow, solemn song, in which all the party join, moving their legs, and gently striking their breasts in a manner and with attitudes that are perfectly easy and graceful.” Vad kapten Cook bevittnade var hawaiianer som dansade hula-hula och han var djupt imponerad.

Dansen som är så starkt förknippad med Hawaii kom till ön med de ursprungliga invandrarna från Polynesien. Hulan var dock mer än en underhållningsform. Hawaiianerna saknade ett skriftspråk och hulan utgjorde därför en vital pusselbit i strävan att hålla minnet av berättelser och genealogier vid liv. Genom att dansa till en mässa eller sång (mele) bevarades minnet och jordens fruktbarhet.

Den här viktiga delen av hulan gick senare europeiska missionärer helt förbi. Det enda de såg var halvnakna kvinnokroppar som rörde sig farligt sensuellt; de långsamma vågiga rörelserna var sannerligen inte kristna till sin natur. År 1820 anlände den protestantiska missionären Hiram Bingham till ön, han blev förfärad över vad han såg och skrev:

The whole arrangement and process of their old hulas were designed to promote lasciviousnous, and of course the practice of them could not flourish in modest communities. They had been interwoven too with their superstitions, and made subservient to the honor of their gods, and then rulers, either living or departed or deified.”

Traditionell hula.

Traditionell hula.

Saken stod klar. Skulle dessa vildar bli kristna måste hulan utrotas. Bingham hade tur. När han anlände hade kungen dött och för tillfället regerade drottning Kaahumanu (1768 -1832) och hon hade siktet inställt på att förbättra kvinnornas situation på ön. Hawaiianska kvinnor var att betrakta som andra klassens invånare och lydde under strikta lagar, bland annat var de förbjudna att äta kokosnötter och fläsk. Som ett led i hennes ”feministiska” strävan inledde drottningen en kampanj mot de gamla gudarna och både tempel och avgudarbilder förstördes. Mitt i allt detta anlände Bingham och hans alternativa religion lockade drottningen.

Kaahumanu och Bingham försökte bygga kyrkor och underminera hulans ställning men hawaiianerna fortsatte oförtrött att dansa. År 1824 upphöjde drottningen protestantismen till Hawaiis officiella religion och författade dessutom egenhändigt en ny lag som grundade sig på Luthers texter och lät döpa om sig till Elizabeth. Ett par år senare, 1830, gjorde Elizabeth processen kort med hulan och förbjöd den helt sonika.

Hula-hulan fortsatte dock att utövas men nu i hemlighet. Offentligt kunde man inte dansa men på undanskymda platser av ön kunde man i skymningen ana de mjuka förbjudna rörelserna. År 1832 avled Elizabeth. De kungar som följde delade inte hennes förakt för hawaiianska traditioner och sakteligen började hulan återinträda i det offentliga rummet. Men det var inte fören kung Kalakaua kom till makten år 1883 som hulan återigen blev Hawaiis främsta kännetecken. Han skrev: ”Hula is the language of the heart and therefore the heartbeat of the Hawaiian people.”

Drottning Kaahumanu.

Drottning Kaahumanu.

Annonser

Ap(plåderad) middagsgäst: om orangutangen Rose och kejsarinnan Josephines privata zoo

2013/06/23 § Lämna en kommentar

I likhet med många tidigare regenter hyste Napoleon Bonapartes första hustru Josephine de Beauharnais (1763 – 1814) en stor fascination för exotiska djur som hon samlade i stor skala i sitt favorit-chateau – Malmaisons – park. Kejsarinnan ogillade dock köttätare och införskaffade därför endast växtätare som fritt strövade omkring vilket fick parken att likna ett veritabelt Edens lustgård.

Djuren sändes till Josephine av äventyraren och forskaren Nicolas Baudin (1754 – 1803). Baudin inledde sin karriär vid den franska handelsflottan vid 15 års ålder och snart fick han en anställning vid det Franska ostindiska kompaniet. I oktober år 1800 fick naturvetaren i uppdrag av den franska kronan att i likhet med James Cook utforska den Australiensiska kontinentens kust i syfte att utforska möjligheterna att grunda nya franska kolonier.

Dessa expeditioner var så gott som alltid tvärvetenskapliga projekt. Förutom kartografer var även nio zoologer och botaniker med på resan. De följande åren dokumenterade man över 100 000 arter och lämnade på så vis ett betydande bidrag till eftervärlden om den australiensiska faunan. För att vinna kejsarinnans gunst sände även Baudin en mängd djur till Malmaison som han kom över på sina resor.

Baudin dog i tuberkulos på vägen hem till Frankrike men till kejsarinnans stora förtjusning överlevde en svart svan, en känguru och en emu resan vilka bereddes ett nytt hem i Malmaisons park. Förutom dessa djur fanns det även sälar, otaliga fåglar och gaseller i trädgården. Den enda tillåtna köttätaren var hunden Fortune som älskades så högt av kejsarinnan att Napolion – till hans stora förtret – tvingades att dela säng med denna efter att Josephine förklarat att hon vägrade sova med kejsaren om inte hunden bereddes plats i sängen. Ett rykte från samtiden berättar att Fortune vid ett tillfälle ska ha bitit Napoleon i baken när han och Josephine hade sex.

Fortune tävlade om att vara Josephines favorit med en orangutang vid namn Rose. Rose hade troligtvis det märkligaste liv en orangutang någonsin har levt. Hon gavs en ordentlig uppfostran och behandlades som en liten människa. Hon kläddes i vackra vita klänningar och fick pälsen på huvudet ordnat så gott det gick. Fascinerande gäster vid Malmaison fick beundra orangutangens fina bordskick när denna dinerade vid kejsarinnans sida under formella middagar. Allt som oftast serverades Rose sin favoriträtt, kålrötter. Enligt gästerna ska hon ha uppfört sig vänligt och belevat mot kejsarinnans besökare men till Napoleons harm fick han även stå ut med att stundom dela säng också med Rose.

Teckning från 1800-talet föreställandes Josephine, Napoleon och hunden Fortune

Teckning från 1800-talet föreställandes Josephine, Napoleon och hunden Fortune

Östeuropas Magellan; Mauritius Benyowski och erövringen av Madagaskar

2012/05/16 § Lämna en kommentar

Den slovakiskättade ungerska adelsmannen Mauritius Benyowski (1746-1786) utgjorde i mångt och mycket själva arketypen för en kosmpolitisk och upplyst aristokrat i 1700-talets Europa: uppvuxen i det ungerska Slovakien slogs han sedan för den polska nationens självständighet men spenderade merparten av sitt vuxna liv i Frankrike och USA.

Mellan 1769-1771 deltog Benyowski i den polska aristokratins ojämna kamp mot den tsarryska aristokratin, vilket föranledde att den unge adelsmannen hamnade i fängsligt förvar i Ryssland. Efter att på olika sätt ha gäckat de ryska myndigheterna beordrade tsaren att Benyowski skulle spärras in det oländiga Kamchatka i östligaste Sibirien. Här lyckades den karismatiska adelsmannen år 1771 elda ett uppbåd av medfångar som inom kort tog kontroll över interneringsplatsen.

Benyowski och hans myterister stal sedan ett fartyg med vilket de utforskade norra Stilla havet, alltså långt innan en viss James Cook (1728-1779) skrev in sig i historieböckerna efter att utfört i princip samma bedrift. På vägen hem till Europa stannade myteristerna också till vid Madagaskar där de gjorde sig några glada och inkomstgivande månader som pirater. Benyowski fascinerades av den afrikanska jätteön och blev i det närmaste besatt av att bringa den europeisk civilization genom kolonisation.

Väl hemma i Europa lyckas den talföre adelsmannen övertala Frankrikes konung Ludvig XV (1715-1774) om fördelarna med en eventuell kolonisering av Madagaskar. Ludvig XV utnämner därefter Benyowski till guvernör över Madagaskar och låter upprusta en expedition som ska ta ön i besittning. Under åren 1774-1775 bygger Benyowski upp befästningspunkten Louisburg på Madagaskar; han låter dränera träsk och anlägga moderna vägar samtidigt som han med viss framgång uppvaktar de lokala hövdingarna.

De franska guvernörerna i Réunion och Mauritius såg dock inte med blida ögon på sin östeuropeiska kollegas framfart på Madagaskar och viskade lögner om vanstyre i kungens öra, vilket i slutändan fick Ludvig XV att kalla hem Benyowski. Visserligen fick Benyowski upprättelse, nya storstilade titlar och stora summor pengar men tilläts dock inte återvända till sitt älskade Madagaskar. I Paris blev han dock god vän med en viss Benjamin Franklin (1706-1790) och på dennes inrådan deltar han 1779 i det amerikanska självständighetskriget tillsammans med flera andra landsflyktiga polska adelsmän.

Trots att Benyowski vinner tillgivenhet bland de nya härskarna i det fria USA och att han därutöver lyckas lappa ihop förhållandet med Österrikes kejsarinna Maria Teresia (1740-1780) så finner han ingen ro på sin ålders höst utan arbetar frenetiskt för en chans att få återvända till Madagaskar och avsluta sitt kolonisationsprojekt.

1785 lyckas han trots allt utrusta en liten expedition i USA och avseglar sedan mot Madagaskar. Väl framme erövrar han en fransk handelsstation och låter påbörja uppbyggandet av huvudstaden i sitt nyvunna imperium: Mauritania, döpt efter honom själv. Vidare lyckas han medelst snillrik diplomati övertala merparten av Madagaskars hövdingar att erkänna hans överhöghet och inleder inkomstbringande slavhandel med sina amerikanska protegéer i Maryland och Baltimore. Benyowskis imperiedrömmar skulle dock bli kortvariga. År 1786 anländer en fransk straffexpedition till Madagaskar och Benyowski stupar i strid efter att ha blivit träffad av en kula i bröstet. I såväl Polen, Slovakien och Ungern åtnjuter Mauritius Benyowski idag en nationalhjältes eftermäle.

Greve Mauritius Benyowski

Flyktigt om australisk etymologi

2011/11/09 § Lämna en kommentar

Det var under en presskonferens i Sydney 2007 som USA:s president George W. Bush gjorde en ödesdiger groda då han tackade Australiens premiärminister John Howard för att han understött ”de österrikiska trupperna” i Irak. Klavertrampet utspelades inför öppen ridå och världspressen rullade
skyndsamt ut skadeglada löpsedlar som angrep presidents bristande geografikunskaper.

Till saken hör att George W. Bush trots allt inte var helt fel ute. Namnet Australien emanerar nämligen ytterst från Österrike (Austria). År 1606 utforskade den portugisiska upptäckaren Pedro Fernandez de Quiros för Spaniens räkning merparten av de melanesiska öarna (innefattar bland annat Nya Guinea, Nya Kaledonien och Fiji nordost om Australien).  För att helga Spaniens konung Filip III, som var av österrikisk härkomst, namngav han öarna ”Austrialia del Espiritu Santo” (ordagrant: de österrikiska länderna av den heliga Anden).

Namnet ”Austrialia” övergavs först under Första Världskrigets inledningsskede då australiensarna naturligt nog tog parti för ententen och därmed valde att förklara krig mot Österrike (som ju bekant var allierat med Tyskland). Därmed omvandlades det österrikisktklingande ”Austrialia” till ”Australien”.

I mindre nogräknade historieböcker finner man ofta påståendet att Australien upptäcktes av den brittiske kaptenen James Cook år 1770. Inte nog med att åtskilliga européer besökt den väldiga ön före Cook efter att nederländaren Willem Jansz först siktade dess land mer än 150 år tidigare, James Cook var vid tillfället inte ens kapten utan enbart en simpel fänrik. Han befodrades till kapten först efter hemkomsten som tack för de formidabla tjänster han gjort den brittiska kronan.

Ändock ses James Cooks landstigning i Botany Bay (hamninlopp strax söder om våra dagars Sydney) år 1770 som en historisk milstolpe; antagligen eftersom Cook inmutade den vidunderliga ön för Storbritanniens räkning och i princip knyckte den framför ögonen på antågande fransmän. Platsen för den historiska handlingen, Botany Bay, namngavs efter expeditions två vetgiriga botaniker: Joseph Banks och den svenske Linnélärlingen Daniel Solander.

James Cook själv hade inte mycket till övers för sin ”upptäckt” och bävade inför att tvingas återse ön. Istället var det Joseph Banks som med en dåres frenesi sökte övertala den brittiska regeringen, universiteten och riskvilliga kapitalister att investera i sitt gudbarn. Slutligen hörsammades hans böner. Eftersom Storbritannien nyligen förlorat sina nordamerikanska besittningar fann man en kompenserande kolonisation i det fjärran Melanesien tilltalande, och år 1778 upprättades det första brittiska fånglägret på australisk mark vid Botany Bay.

James Cook hade dock givit expeditionen kalla handen. Han avskydde Banks av glatta livet och kallade honom och hans svenska kollega för ”ovårdade snobbar” och ledsamma ”bokmalar”.

James Cook och hans expedition landstiger vid Botany Bay år 1770

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade James CookLuriks Anakronismer.