De tre vise männen, törnekronan och andra medeltida reliker

2011/07/17 § 2 kommentarer

I samband med korstågen tog handeln med reliker ordentlig fart, men den lukrativa relikhandeln och dyrkandet av desamma hade pågått alltsedan kristendomens födelse. Inte sällan bestod relikerna av påstådda bevarade kroppsdelar från diverse martyrer som mördats då de försökt sig på att missionera hos folk som inte var särskilt imponerade av budskapet om ”att vända den andra kinden till”. De tidiga missionärerna var fast beslutna att sprida Kristus ljus över världen. En av Jesus egna lärjungar, Bartolomeus, ska ha förkunnat Guds sanna ord så långt bort som i Indien. Emellertid flåddes han levande då han även försökte missionera i Armenien, men genom Guds försorg flöt hans avskurna hud i land i Italien och har bevarats och dyrkats sedan dess.

Anledningen till denna något makabra trosutövning var att martyrerna och helgonen ansågs ”specialiserade” på olika frågor, och genom att be till dem ökade förhoppningen om att Gud skulle hörsamma bönerna. Det var allmänt känt att ”magin” förstärktes om man dessutom rörde vid ett objekt som tillhört det aktuella helgonet eller, än hellre, en bevarad kroppsdel. Miraklen lät inte vänta på sig, medeltida texter är fulla av referenser till under som reliker gett upphov till: blinda fick synen åter, barnlösa blev gravida och de sjuka blev friska.

Relikerna fungerade inte sällan som magneter som drog horder av människor till kyrkorna där de förvarades. Människorna bad och rörde vid reliken och skänktes hopp om ett bättre liv. I samband med pilgrimsfärderna donerade man även en del av de ekonomiska medel man förfogade över, därigenom fanns det även ekonomiska incitament för kyrkorna att hålla sig med undergörande föremål. Tron på relikerna var dock obeveklig bland vanligt folk, men också bland de högsta klasserna i den feodala samhällspyramiden var tron stark, även om den status ägandet av en relik medförde spelade en stor roll. Det visar sig inte minst om man studerar de enorma summor kungar och högadel var beredda att betala för ett särskilt heligt föremål. De heligaste relikerna var förknippade med Jesus och Maria som man genom korstågen fick tillgång till då man passerade Konstantinopel.

Den franska kungen Ludvig IX betalade år 1239 ofantliga 135 000 livres för Jesus törnekrona men då fick han även remsor av Jesusbarnets blöjor samt en eftertraktad flaska med lite av jungfru Marias bröstmjölk – visserligen torkad – på köpet. Säljare var den bysantinske kejsaren Balduin II, varför det inte fanns skäl att misstro äktheten. Flaskan med bröstmjölk ansågs särskilt undergörande. Av den anledningen skapades ett brödraskap enkom för att bevara den heliga drycken.

Kaspars, Melchiors och Balthasars (de tre vise männen) kroppar finns än idag att beskåda i Kölns domkyrka. På något vis återfanns de bevarade – så som många andra reliker – i Konstantinopel, men togs därifrån till Milano. 1164 lät kejsaren Fredrik Barbarossa, som hävdade Tysk-romersk supremati över Milano, bortföra de tre vise männen till Köln där kropparna läts inneslutas i ett relikvarium som av många konstkännare betraktas som ett av de vackraste som tillverkades under medeltiden.

Relikerna äger idag ett stort konsthistoriskt värde; mängder av gamla ben, huvuden, bitar av Jesus kors och krubba, blod från helgon och allhända märkliga föremål finns bevarade inneslutna i vackra relikvarium. Inte sällan är dessa översållade med ädelmetaller och fantasifulla utsmyckningar. En relik av första klassen (reliker förknippade med Kristus samt kroppsdelar tillhörande helgon) som tyvärr inte längre finns att beskåda är Jesus förhud. Som alla judiska pojkar omskars Jesus åtta dagar efter födseln. Rabbinen måste ha känt att det var något speciellt med babyn för skinnbiten sparades och kom att förvaras i Italien fram till 1970 då någon – en särskilt hängiven katolik får man anta – stal den heliga förhuden.

Annonser

Jesus kinesiska lillebror; Hong Xiuquan och Taipingupprorets konfessionella konstitution

2011/03/09 § Lämna en kommentar

Allehanda kufiska religiösa sekter och kotterier har alltsedan tidig medeltid haft en suggestiv dragningskraft på miljontals kineser. Inte sällan har dessa även haft en direkt och oftast destruktiv inverkan på den kinesiska politiken. 1800-talet utgjorde blomstringstiden för den obskuranta sekterismen då flera uppror, anförda av diverse profeter och kätterska kotterier, med udden riktad mot den förhatliga och gravt komprometterade Qing-dynastin (1644-1912) utspelade sig för öppen ridå.    

Det i särklass blodigaste av dessa var det sydkinesiska Taipingupproret (1850-1864) vilket inträffade ungefär samtidigt som det Amerikanska Inbördeskriget, men som skördade betydligt fler människooffer.

Den obestridliga ledaren för Taipingupproret (Taiping betyder ungefär ”den eviga freden”) var Hong Xiuquan (1814-1864); en misslyckad student som upptäckt att han i själva verket var guds son och utsänd av denne för att störta den skändliga Qing-dynastin.

Hongs historia börjar egentligen med att denne, efter att för femte gången misslyckats med att avlägga sin tjänstemannaexamen, genomled en svårartad depression. Under sin konvalescens hade den unge Hong flera religiösa uppenbarelser. Han såg bland annat den åldriga Konfucius bli straffad för att ha kontaminerat Kina med sin avgudadyrkan, och han talade med en illuminerad figur som påstod sig vara Hongs äldre bror och som han sedermera kom att identifiera som Jesus Kristus. I dessa drömmar skulle Hongs nyupptäckta far och storebror vid upprepade tillfällen instruerat honom om att han satts till världen för att förinta Kinas demoner (dvs Qing-dynastin och dess lakejer).  

Efter sitt tillfrisknande slukade Hong glupskt all litteratur han kunde komma över som gav upplysningar om dennes nyfunna familj och innebörden av den kristna läran, och därefter begav han sig ut på den sydkinesiska landsbygden i hopp om att värva proselyter. Efter inledande misslyckanden lyckades Hong gjuta liv i en spirande obskurant sekt vars kärna utgjordes av andra misslyckade studenter som gärna skylde sina tillkortakommanden på den sittande regimen. Sedan gick allting fort; år 1851 hade den karismatiska Hong redan lyckats värva dryga 30 000 fanatiska anhängare.

Qing-dynastins koryféer, som blivit allt mer nervösa över utvecklingen i Sydkina, anmodade Hong att rätta sig i ledet och skingra sina martialiska skaror, något som den senare givetvis vägrade. Händelsen förebådade Taipingupprorets utbrott och Hongs påbud om att han skapat ”det Himmelska Kungariket Eviga Freden”. Detta massiva uppror, som i själva verket utvecklade sig till ett veritabelt inbördeskrig, inleddes med en rad lysande segrar för Hongs arméer vilka inom kort kom att dominera Sydkina. Under ”det Himmelska Kungariket Eviga Fredens” storhetstid härskade denna Jesus självutnämnda lillebror över i runda slänga 30 miljoner människor.

Hong själv deltog inte i de militära operationerna och avsvor sig direkt inflytande över politiken. Istället härskade han med hjälp av ukaser och kufiska religiösa förhållningsregler som han knåpade ihop i sitt ”Himmelska palats” beläget i Nanjing, och som sedan utbasunerades till undersåtarna som oftast bejakade dessa med slavisk hängivenhet. Hong förkunnade bland annat att polygami var förbjudet (även om han själv hade otaliga konkubiner), att män och kvinnor skulle leva separerade från varandra och att handel i regel var av ondo.

Den militära övermakten blev emellertid snart för mycket för Hongs förryckta skaror. 1864 beseglades ”det Himmelska Kungariket Eviga Fredens” öde då Qings arméer äntligen lyckades återta Nanjing. Hong hade strax före stadens fall avlidit till följd av matförgiftning, vilket med all säkerhet var ett självmord.         

Hong Xiuquan

Mormonskt mytmakeri; Jesus som den befjädrade ormen

2011/02/27 § 2 kommentarer

När Hernan Cortes (1485-1547) och hans band av spanska conquistadorer och nykonverterade indianska allierade år 1519 först fraterniserade med aztekerna blev de, enligt egen utsago, genast övertygande om att detta mexikanska herrefolk såg dem, och särskilt Cortes själv, som gudomliga väsen.

I Tenochtitlan, aztekernas svar på Venedig, satt vid denna tid den synnerligen intelligente men ack så vidskeplige aztekiske kejsaren Montezuma II med pannan i djupa veck. Han hade flera gånger avslagit Cortes begäran om att få avlägga en formell visit vid kejsarens hov och nu marscherade den oinbjudna gästen i rask takt med en handfull martialiska landsmän mot Montezumas huvudstad. Trots detta vågade inte den vankelmodige kejsaren intervenera. Det var mycket möjligt, till och med troligt, att Cortes i själva verket var Quetzalcoatl ”den befjädrade ormen”, en mycket mäktig gudom vars stundande återkomst aztekernas präster förutspått genom att minutiöst studera sina människooffers inälvor.

Montezumas tvehågsenhet kom att kosta honom själv livet och dessutom slutgiltigt besegla det blodbesudlade aztekiska kejsarrikets öde. Anledningen till Montezumas villrådiga handlande och Cortes aphotesis till aztekisk gudom har emellertid sin relevans även idag, inte minst därför att mormonerna enträget sökt använda fragment ur historien för att bevisa att Jesus efter sin återuppståndelse bevistade Amerika.

Om man får tro de spanska tolkningarna av den mexikanska mytologin, vilket mormonerna har omvandlat till axiom, så var Quetzalcoatl en forntida kejsargestalt som upphöjts till gudomlighet. Denna ska ha begett sig av över ”Österhavet” någon gång i historiens gryning men svurit att återvända en dag året ”ett vassrör”. Aztekernas tidsuppfattning byggde på antagandet att tid och rum kunde inordnas i särskilda cykler, och året ”ett vassrör” återkom därför med ett mellanrum på 52 år. Naturligtvis ville det sig inte bättre än att 1519, tidpunkten för Cortes ankomst till Mexiko, var just ett sådant år. Inte undra på att den konsternerade Montezuma kände en viss oro då han fick höra om att potentiell gudom hade uppenbarat sig i rikets periferier.   

Mormonerna har därför pläderat för att den dunkla gestalten Quetzalcoatl i själva verket inte varit någon mindre än Jesus själv. Denne ska, efter sin återuppståndelse, ha leviterat över Atlanten för att sedan uppenbara sig i all sin prakt och visdom för aztekernas anfäder i Mexiko. Denna egendomliga teori som upphöjts till dogm utgör en av hörnpelarna i den mormonska mytologin och påstås underbygga trovärdigheten i Mormons Bok. Att forskare under senare tid pekat på de många empiriska ihåligheterna i detta resonemang har inte bekommit mormonerna som konsekvent framhärdar i sina analogier mellan Jesus och ”den befjädrade ormen”.

Jesus (Quetzalcoatl) i Mexiko

Lukasevangeliet dränkt i blod

2010/12/24 § Lämna en kommentar

Även om många svenskar idag tycks hänge sig åt en agnostisk – jag tror inte på Gud men jag tror på något – uppfattning är de flesta bekanta med Lukas Julevangelium. Av de fyra evangelisterna är det Lukas som närmast kommit att förknippas med Jesus födelse.  Berättelserna om skattskrivningen, Herodes och jungfrufödelsen predikas både i kyrkan men också i oräkneliga Hollywoodproduktioner och i en och annan Disneyversion.

Moderna historiker läser självfallet evangelierna textkritiskt beväpnade med en arsenal av forskningsmetodik vilket gör att vi i dag till viss del kan rekonstruera Jesus födelse. Till de mer kontroversiella forskningsresultaten hör att man med hjälp av dataprogram som utgår från astronomiska observationer och äldre kalendrar fastställt Jesus födelse till hösten mellan år 7 – 5 f.Kr.

År noll ockuperades Palestina av Rom, marionettkungen Herodes den store var utsedd ”kung över judarna” av kejsar Augustus. Herodes själv var halvjude på sin mors sida men hans far var utlänning från Edom varför han saknade legitimitet enligt gemene jude. Åtskilliga var motståndsgrupperna, ”terrordåd” var vanliga vilket fick till följd att ett hårt regemente fördes av ockupanterna. Herodes själv hade så dåligt humör att han i vredesmod lät mörda både sin fru och två söner vilket man kan tänka påverkade hans styre.

Med tanke på säkerhetsläget är det osannolikt att skattskrivningen ägde rum på det vis som återges i Lukas. Det sista Rom ville ha var stora grupper som vandrade omkring då stora skaror utgör en potentiell risk för uppror. Dessutom var romarna rationella, duktiga byråkrater och administratörer, att var och en skulle registrera sig i ”sin faders stad” verkar vara hopplöst krångligt och liknar inte alls något som romarna skulle hitta på.

Vid tiden för den påstådda skattskrivningen var Nasaret (där Jesus växte upp) endast en liten by i närheten av det större Sepphoris. I denna administrativa huvudstad, känt som Galileens smycke, ägde ett judiskt uppror runt ungefär samtidigt som den påstådda skattskrivningen. En man vid namn Judas (som var ett vanligt judiskt namn) in i Sepphoris palats där han kom över en stor mängd vapen. Beväpnad till tänderna begav han sig med sitt anhang ut på rövartåg i hela Galileen. Enligt Jusefus (judisk historiker, död ca år 100) anslöt sig snart andra upprorsmakare och inom kort var revolten ett faktum. Rom reagerade på sitt traditionella brutala vis och sände den ökände ståthållaren i Syrien, general Quinctilius Varus som med sina tre legioner vattnade Galileens torra jord med judarnas blod.

Efter att upproret slagits ned brände den romerske generalen ner Sepphoris och sände dess 20 000 invånare i slaveri som straff för deras medverkan. Varus lät därefter korsfästa 2000 rebeller längs huvudvägarna runt den förintade huvudorten inom synhåll från Nasaret. Längs dessa bloddränkta vägar, kantade av ruttnande och förvridna kroppar ska den tonåriga Maria gett sig iväg för att skattskrivas i Betlehem.

Lurik rekommenderar: James D. Tabor. Jesus dynastin; Den dolda historien om Jesus, hans kungliga familj och kristendomens födelse. Simon & Schuster 2006.Romersk avskräckningsmetod

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade JesusLuriks Anakronismer.