I skuggan av Prag; klyftan mellan Öst och Väst i tolkningen av totalitarismens brott mot mänskligheten

2012/10/03 § Lämna en kommentar

Den 3:e juni 2008 samlades femtio medlemmar av Europarlamentet och flera internationellt erkända politiska och kulturella koryféer i Prag för att, under pompa, ståt och ceremoniell formalia, signera vad som blivit känt som Pragdeklarationen. Denna tillkom uteslutande på de ”nya medlemsstaternas” begäran. Östeuropa har med viss grund för sitt förfarande – långt innan de tilläts äntra bänkarna i Bryssel – åsett hur de rikare grannarna i Väst medvetet förträngt stalinismens och kommunismens alla brott mot deras nationer för att istället pliktskyldigt sätta Förintelsen i strålkastarljuset.

De Central- och Östeuropeiska stater som gick i bräschen för den anti-kommunistiska uppgörelsen, vid denna tidpunkt i första hand Litauen och Tjeckien, var också de som blev Pragdeklarationens främsta apologeter. Det ”gamla Europa” (d.v.s. Västeuropa) hade till en början inte mycket att invända; inte ens den mest övervintrade och selotiska eurokommunisterna insisterade på initiativet per se.

Under utarbetandet av Pragdeklarationens bärande paragrafer blev dock den ideologiska klyftan mellan Västeuropas representanter å ena sidan och deras östeuropeiska motsvarigheter å den andra plågsamt uppenbar. Den överskuggande stöttestenen var givetvis den historiska tolkningen av Förintelsen och dess i närmaste sakrala status kontra den undanskymda roll kommunismens brott mot mänskligheten traditionellt erfarit i europeisk historieskrivning.

De östeuropeiska delegaterna anklagade sina västeuropeiska motsvarigheter, och inte utan rätt, för att Stalins och hans hejdukars brott mot deras folk förringats eller till och med medvetet utrangerats i västeuropeisk historieskrivning. De västeuropeiska delegaterna å sin sida uttryckte sin, lika berättigade, oro för att östeuropéerna av nationalistiska skäl sökte misskreditera Förintelsen av Europas judar. Orsaken till detta ställningstagande var naturligtvis att många av de så kallade ”frihetshjältar” som under Andra Världskriget offrade sina liv i kampen för nationell bestämmanderätt och mot sovjetisk ockupation i många fall också lierade sig med nazisterna och aktivt bidrog till massmordet på Europas judar för att uppnå nationalistiska målsättningar.

Klyftan mellan Öst och Väst i synen på och tolkningen av totalitarismens brott gjorde Pragdeklarationen till något till ett mästerstycke i konsiliant diplomati och paragraferna utarbetades medveten tvetydigt för att tillfredställa båda lägren av signatärer. En genomgång av Pragdeklarationen ger därför vid handen att medan totalitarismens brott å ena sidan är ”unika” (Väst) så har de å den andra ”samma ideologiska ursprung” (Öst), kommunismens och nazismens brott ska tillerkännas samma ”status” (Öst) men Förintelsen behandlas likväl som ett ”ojämförligt” brott mot mänskligheten (Väst).

Att förhålla sig till den västeuropeiska tolkningen av Förintelsen har långt ifrån alltid varit enkelt för östeuropeiska politiker och många gånger har deras uttalanden avseende totalitarismens brott mot mänskligheten kommit att hemsöka dem. Litauens utrikesminister, Audronius Ažubalis, gjorde exempelvis en omtalad analogi där han fastslog att det enda som skilde Stalin och Hitler åt var längden på deras mustascher. För detta uttalande brännmärktes Ažubalis som deciderad anti-semit av journalister i Väst. När den taktiskt skickligare litauiska premiärministern, Andrius Kubilus, avkrävdes att kommentera sin utrikesministers analogi av en uppretad presskår svarade han att både nazismens och kommunismens brott var ”unika” och att lidandet dessa regimer orsakat var ”inkommensurabla”. Premiärministerns uttalande blidkade västvärldens journalister trots att han i själva verket aldrig motsade sin utrikesminister.

Efter att Pragdeklarationen solent ratificerats och implementerats av EU:s medlemsstater år 2009 har ytterligare deklamationer inkorporerats som alla ansluter sig till originaldeklarationen. Fortfarande är anti-kommunismens självpåtagna bastion också Pragdeklarationens mest hängivna försvare; numera har den rollen dock övertagits av ett allt mer ultranationalistiskt och auktoritärt Ungern.

Moderaten Göran Lindblad som var Sveriges representant och signatär när Pagdeklarationen undertecknades år 2008.

Konsten att charma en arab; Roosevelt vs. Churchill i kampen om Abdul Aziz gunst

2012/09/24 § Lämna en kommentar

För det moderna Saudiarabiens grundare, beduinkungen Abdul Aziz (1876-1953, mer känd som Ibn Saud), var mitten av 1940-talet, Andra Världskriget till trots, en triumfens period. Oljan som de ”otrogna” borrade upp hade givit den feodala monarkin en plats i solen. Nu, år 1945, hade inte bara en utan två utländska statschefer i princip bönat och bett om att få sammanstråla med den saudiska kungen och diskutera regionens (läs: oljeutvinningens) framtid. Inte nog med detta, statscheferna ifråga var inga mindre än Förenta Staternas president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill (1874-1965).

Franklin D. Roosevelt var hetast på gröten och ordnade ett möte med Abdul Aziz ombord på den amerikanska flottans kronjuvel USS Quincy direkt efter den ödesdigra Jaltakonferensen i februari 1945. Meningen var att Abdul Aziz skulle hämtas upp av ett amerikanskt fartyg, USS Murphy, i Jidda och transporteras till Roosevelts oceangående högkvarter. Emellertid höll företaget på att sluta i katastrof innan det ens börjat. Den saudiska delegationen höll på att lämna skeppet i protest då de förvägrades att ritualslakta omkring 100 får ombord.

När mötet mellan Roosevelt och Abdul Aziz ombord på USS Quincyväl inleddes tvingades den amerikanska presidenten lyssna på den gamla beduinkungens oförsonliga diatriber riktade mot judarna och sionismen. Abdul Aziz kunde inte för sitt liv begripa varför västmakterna planerade att försöka pracka på Palestina Europas överlevande judar. Det var ju tyskarna som hade försökt likvidera judarna, inte de stackars Palestinaaraberna. Om nu judarna tvunget måste ha ett nationalhem borde detta därför upprättas på tysk jord, ansåg Abdul Aziz. Roosevelt lyssnade med låtsat intresse på beduinkungens anti-sionistiska jeremiader och förklarade vänligt för Abdul Aziz att även om de inte var överens på alla punkter så lovade den amerikanska presidenten att vidareförmedla saudiernas synpunkter till berörda beslutsfattare.

Abdul Aziz med Franklin D. Roosevelt ombord på USS Quincy år 1945. Roosevelt avled cirka två månader efter mötet med den saudiarabiska kungen.

När de båda männen for ner för att äta lunch i var sin hiss ombord på USS Quincy tryckte Roosevelt skyndsamt på nödstoppsknappen, panikrökte två cigaretter och sammantrålade sedan med Abdul Aziz vid middagsbordet. Roosevelt ville absolut inte förolämpa den strikt wahabitiske saudiern genom att röka i hans närhet, av samma anledning undvek Roosevelt att dricka alkohol under middagen.

Tre dagar efter mötet med Roosevelt tog Abdul Aziz emot Winston Churchill utanför Kairo. Den spetsfundige brittiska premiärministern anlade dock ett annat förhållningssätt till den stridbara araben. Till att börja med viftade Churchill trumpet bort Abdul Aziz sedvanliga anti-sionistiska litania; judarna skulle få ett nationalhem och därmed basta!

Etter värre var att Churchill vid middagsbordet förklarade i ett litet tal att samtidigt som han insåg ”att det ingick i Hans Majestäts religion att inte använda vare sig tobak eller alkohol, måste jag påpeka att mina egna livsregler som en absolut helig rit föreskriver att jag måste röka cigarrer och dricka alkohol före, efter och om så erfordras också under alla måltider och under perioderna mellan dem.” Sagt och gjort. Under hela den tre timmar långa middagen bolmade Churchill ogenerat på sin cigarr och hinkade i sig rent befängda mängder whiskey

Det kanske inte är att undra på då att Abdul Aziz, liksom Josef Stalin (1878-1953), föredrog den trankila och medgörliga amerikanska presidenten framför den en smula mindre taktiske Winston Churchill. Roosevelt föreföll också generösare än sin brittiska kollega. Inför mötet med Abdul Aziz hade Churchill skänkt beduinkungen ett parfymetui på ett värde av ca 100 brittiska pund. Därför blev den brittiske premiärministern något förlägen när han till sin bestörtning meddelades att hans amerikanska kollega skänkt sin arabiska värd en fullutrustad DC-3:a samt sin egen rullstol.

Lurik rekommenderar: Robert Lacey: Saudiernas Rike. Askild & Kärnekull 1982.

Winston Churchill tillsammans med Abdul Aziz. I bakgrunden står flera av den saudiska kungens söner. Totalt framavlade den potenta konungen 43 söner

Nazisterna och hedendomen

2011/02/17 § Lämna en kommentar

Precis som kommunismen och andra totalitära ideologier hade nazismen ett ont öga till religiösa aktiviteter. Inte sällan bottnar denna misstänksamhet i statens rädsla för andra krafter som potentiellt kan utmana staten som föremål för kollektivets dyrkan. Inom nazismen fanns dock ytterligare en dimension. Kristendomen har sitt ursprung i judendomen och uppfattades därför som en del i en större konspiration som ämnade försvaga den ariska rasen. Ett främmande element som demoraliserat den urkraft hedendomen skänkt senantikens germanska folk.

I synnerhet vurmade man inom SS, SchutzStaffeln, och dess ledare Heinrich Himmler för det urgermanska och parallellt med den nazistiska ideologin utvecklades en passande religion som hyllade styrka och manlighet. Till skillnad från kristendomen saknade den föreställda hedendomen helt inslag av ”mesighet” såsom att vända den andra kinden till. Himmler tycks själv ha framträtt som en slags nazibiskop. Nedan, Himmler ur Reinhard Heydrich begravningstal 1942:

We will have to deal with Christianity in a tougher way than hitherto. We must settle accounts with this Christianity, this greatest of plagues that could have happened to us in our history, which has weakened us in every conflict. If our generation does not do it then it would, I think, drag on for a long time.  We must overcome it within ourselves. Today at Heydrich’s funeral I intentionally expressed in my oration from my deepest conviction a belief in God, a belief in fate, in the ancient one as I called him – that is the old Germanic word:  Wralda.

Himmler kom med tiden att utveckla kulten till en slags pseudoreligion där styrka och ras stod i centrum. Särskilda SS-tempel upprättades i vilka bröllopspar vigdes av SS-officerare. Äktenskapet var essentiellt i den nya tron, en lämplig institution inom vilka nya arier, framförallt pojkar, kunde avlas i syfte att säkra rasens och det tusenåriga rikets framtid.

Det hela rörde sig inte endast om chimärer och propaganda, Himmler trodde verkligen på att kristendomen korrumperat den germanska folksjälen och på en forntida förlorad storhet. Han ägnade mycket av sin tid åt arkeologi och att läsa nationalromantisk historia som stödde hans teser. Han realiserade även sitt intresse genom instiftandet av ett arkeologiskt forskningsinstitut som konsekvent övertolkade allt de hittade.

Till de mest spännande aktiviteter Himmler tog för sig var arrangerandet av en forskningsresa till Tibet som vid tiden var ett slutet, och lite mystiskt, rike. Himmler som drogs till mystik var fullt och fast övertygad om att arierna härstammade från Tibet och hoppades finna bevis på plats.

Himmler tog sitt liv 1945 i engelsk fångenskap, skyldig till att ha administrerat förintelsen spenderar han troligen sina nuvarande dagar tillsammans med dödsgudinnan Hel.

Lurik rekommenderar: Jeremy Noakes & Geoffrey Pridham. Nazism; A History In Documents And Eyewitness Accounts, 1919 – 1945. Schocken Books Inc, New York. 1990.

Himmler

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade judarLuriks Anakronismer.