Norges svar på Reefaat Al-Sayed: Thor Kristen Tjontveit och det glada 80-talet

2013/11/17 § 1 kommentar

Den voluminösa SAS-piloten Thor Kristen Tjontveit gjorde, tillsammans med den trofasta kollegan Einar Pedersén, under 1950-talet de första mytomspunna och extremt våghalsiga flygningarna över Nordpolen. Under ett av dessa potentiellt dödsbringande uppdrag tvangs de båda piloterna att nödlanda i Alaskas ödemarker, utan tillgång till de mest basala förnödenheter.

I detta vindpinnande och sorgesamma vinterlandskap tvangs de, med stoiskt uthärdighet, sitta hopkurade och blänga på varandra. Enligt Pedersén ska de båda ha fördrivit tiden med att skämtsamt diskutera vem som skulle äta vem om saken ställdes på sin spets; tydligen kom de överens att Tjontveit, som ägde en imposant kroppshydda, skulle offra sig först.

Tjontveit kunde dock tacka den skandinaviska kvinnans frigjordhet för sin räddning. Pederséns hustru hade nämligen anat oråd när hennes man inte hörde av sig och tog, på sedvanligt norskt manér, närmast tillgängliga helikopter i beslag och gav sig av för att leta efter de båda piloterna. Någonting verkar dock ha inträffat där bland Alaskas snödrivor som fullständigt förändrade Tjontveit, minns Pedersén. Efter incidenten bröt Tjontveit alla band med sin f.d. vän, uppgav pilotbanan och började uppträda som en överdrivet världsvan och bullrig affärsman.

Inom kort började han att sprida pengar omkring sig som ingen begrep var de kom ifrån; han köpte flygplan och helikoptrar till höger och vänster och tog helt över konkursboet Wien Air i Alaska. Tjontveits högsommar inföll givetvis under det glada 80-talet – då han likt Sveriges Reefaat Al-Sayed – kröntes till sitt lands ekonomiska mirakelman. Dessvärre var alltihop – återigen är kopplingen till Al-Sayed uppenbar – blott ett luftslott. 1985 blev den stormagade norrmannen dömd till sju månaders fängelse för bedrägerier, inom kort efterlyst av Interpol och slutligen dömd till näringsförbud (det sistnämnda lyckades han oturligt nog slinka sig ur).

Tjontveits bullersamma karisma gjorde dock att folk ännu under sent 80-tal satte sin tillit till honom, däribland Sveriges universalgeni Håkan Lans. Uppfinnaren ifråga fick, som ett substitut för lön, norrmannens privata Chieftain-plan. Lans dristade sig till att kräva ett intyg på att planet inte var intecknat, varpå Tjontveit, enligt Lans, ska ha svarat: ”Vad är det för trams? Ett papper! Sånt håller jag inte på med! I mina kretsar litar man på en karls ord.”

Trots allt gick Tjontveit med på att underteckna ett papper som gjorde gällande att inga lån var tagna på planet. Kort därefter blev Lans kontaktat av Nordbanken som rovgirigt förklarade att planet – som hade ett värde av 1,5 miljoner kronor – hade intecknats till tolv miljoner.

För att komma undan den norska rättvisan och finna lite lugn i tillvaron är den gamle norske SAS-piloten sedan en tid tillbaka bosatt i Sverige. Är då denna norska 80-tals ikon försatt i ekonomiska bryderier undrar man då genast. Nja, sommaren 2013 brann Tjontveits lyxvilla i Sandviken ner medan den klädsamt fyllige norrmannen, enligt egen utsago, befann sig ensam i huset och tittade på TV. Den f.d. SAS-piloten uppger själv att han förlorade ovärderliga ägodelar i den olycksaliga branden. Tur då att den tungt skuldsatte norrmannen varit förutseende nog att försäkra rubb och stuff.

Den gamla flygarhjälten Thor Kristen Tjontveit på äldre dagar.

Den gamla flygarhjälten Thor Kristen Tjontveit på äldre dagar.

Nu blommar löken: Den nederländska tulpanbubblan

2013/08/11 § 3 kommentarer

I Nederländerna under 1630-talet ägde en av historiens första spekulationsbubblor rum (de ekonomiska historikerna tvistar om det inte har förekommit ”bubblor” tidigare) i det lilla låglänta landet. Orsaken till de vilda spekulationerna var någonting så bräckligt som tulpanlökar. På 1600-talet drabbades den nederländska överklassen av vad som kallats ”tulpanmani” vilket drabbade dem lika hårt som vilken ”guldfeber” som helst.

Tulpanen kom till Europa via Österrikes ambassadör, Ogier de Busbecq, i Konstantinopel. Han skickade de första tre tulpanlökarna till sina vänner i Wien år 1554. En konserverade den i socker, den andre åt upp den med salt och olja men den tredje, en professor, planterade sin. Professorn blev genast förälskad i blommorna så han tog med ett par lökar som han planterade utanför sitt universitet i Leiden och därifrån spreds tulpanen till Amsterdam där de skulle orsaka masshysteri bland de välbärgade handelsmännen.

Men det tog lite tid innan tulpanmanin spred sig. Den gode professorn försökte sälja några lökar – och även om folk gillade dem – tyckte man att de var för dyra. Så kom det sig att en ljusskygg figur en natt bröt sig in hos professorn som och stal lökarna vilka han sålde för ett för honom bra pris.

Nederländernas rikedom var helt och hållet beroende av utrikeshandeln. Pengarna strömmade in genom det Nederländska Ostindiska kompaniet och lyxkonsumtionen ökade stadigt. Samtidigt fick man på allvar upp ögonen för tulpanen som inte liknade någon annan blomma man tidigare hade sätt med sina otaliga färgkombinationer. Just färgkombinationerna tycks ha varit den starkast bidragande faktorn till den prisutveckling som skedde, på grund av dessa började det gå mode i tulpaner och de rika holländarna kunde inte motstå den status det gav att äga tulpaner och matcha dessa med sina kläder.

Därmed var spekulationsivern igång. Snart dök möjligheten upp att köpa optioner i tulpanlökar. Det fungerade genom att en köpare och säljare kom överens om ett framtida pris på ett parti lökar som ännu inte fanns. När lökarna väl levererades betalades det uppgjorda priset oavsett prisutvecklingen på marknaden, köparna spekulerade således i ökad prisutveckling snarare än i tulpaner.

År 1623 blev sorten Semper Augustus uppmärksammad första gången när den såldes för svindlande 1000 Gulden, men det var bara början. Priserna gick spikrakt uppåt fram till det hysteriska året 1636. Vid den tiden kunde man köpa en fin villa i ett av Amsterdams mest exklusiva kvarter för en enda Semper Augustus-lök. Priset för en sådan villa var annars ca. 10 000 Gulden. Samma år betalade en köpman två laster vete, två laster råg, fyra oxar, åtta grisar, tolv får, två tunnor vin, fyra tunnor öl, två lådor smör, tusen pund ost och en kanna silver för en tulpanlök.

I februari år 1637 sprack bubblan. Man hade samlats till auktion och förrättaren inledde hoppfullt men av någon anledning bjöd ingen eftersom priserna nu var så svindlande att man helt enkelt inte vågade bjuda och de flesta etablerade spekulanterna var redan belånade upp över öronen. Nu utbröt panik och många personliga tragedier följde. Spekulanter satt fast med optioner som de fick betala hiskeliga summor för och rättsprocesserna haglade när den ene floristen stämde den andre i hopp om att undvika ruinens brant.

Satir över tulpanmanin. När krisen var ett faktum producerades nidbilder över de av tulpanmani drabbade. Ovan liknas de vid dumma apor.

Satir över tulpanmanin. När krisen var ett faktum producerades nidbilder över de av tulpanmani drabbade. Ovan liknas de vid dumma apor.

Modern till mors dag: Anna Jarvis och kampen mot kapitalismen

2013/05/26 § Lämna en kommentar

År 1908 började den unga Anna Jarvis, i Grafton, västra Virginia, att tala sig varm för en instiftandet av en högtid som skulle högtidlighålla mödrar världen över. Idén var ingalunda ny, under 1880-talet hade flera pionjärer lyckats åstadkomma att mödrarna i den egna samfälligheten uppmärksammades en gång om året, men idéerna hade strandat på det lokala planet. En av alla dessa eldsjälar råkade ha varit Jarvis egen mor. Anna Jarvis, som själv saknade barn, var dock av annat virke och redan 1914 hade hennes mission burit frukt då president Woodrow Wilson (1858-1924) proklamerade mors dag till en nationell högtid.

För Jarvis skulle hennes dag bli en dag då barn och närstående tog sig tid att uppskatta moderns värv och omhänderta henne såsom hon omhändertagit dem. Uppskattat vore om barnen och andra närstående förberedde teckningar och hopknåpade gåvor, plockade blommor eller kanske helt sonika ägnade dagen åt att pyssla och utföra hushållsbestyren tillsammans.

Tyvärr skulle stackars Jarvis få uppleva redan under sin livstid hur mors dag gled henne ur händerna och rovlystet adopterades av kapitalismens apologeter. Efter mors dags proklamation 1914 började Jarvis sakteliga att hata sin egen skapelse och sedermera att spendera hela sitt generösa arv i kampen mot att kapitalets krafter koloniserat hennes dag.

Anna Jarvis vände sig mot kommersialiseringen av mors dag som hon ansåg utmynnat i en  ”Hallmark Holiday”, d.v.s. en högtidlighet med kommersiella undertoner. Hon såg med avsmak på hur nära och kära köpte tryckta kort och blommor till sina mödrar. Ett tryckt kort, symboliserade för Jarvis, att personen ifråga var ”för lat för att skriva till personen som gjort mer för dig än någon annan”.

År 1934 blev Jarvis fly förbannad när USA förevigade mors dag på två frimärken. På ett av dessa figurerar, knappt ens märkbart, en bukett med nejlikor i bakgrunden. Nejlikorna såg Jarvis som ett suggestivt marknadsbudskap från floristindustrin, som hon avskydde av hjärtats lust.

Värst för Jarvis var emellertid att allehanda organisationer och stiftelser försökte profilera sig på mors dag i syfte att dra in pengar till välgörenhet. I detta sammanhang skrev hon flera fräna attacker på Eleanor Roosevelt (1884-1962) som utan skrupler utnyttjat mors dag för att samla in pengar till kampen mot barnadödligheten.  År 1948 blev Jarvis arresterad på mors dag efter att hon och hennes proselyter avbrutit ett möte hållet av ”American War Mothers”, där man helt oförblommerat sålde nejlikor.

Under sina sista år knackade Jarvis dörr på Philadelphias gator och bad människor att signera en petition i protest mot att marknadskrafterna övertagit mors dag. Hon dog samma år bitter, övergiven och utfattig på ett mentalsjukhus i Pennsylvania. Ingen tordes berätta för henne om att sjukhusräkningen till viss del betalades av tacksamma florister och tur var väl det. In i det sista ångrade Jarvis sin skapelse.

Stackars Anna Jarvis har nog rullat runt i sin grav både en och två gånger sedan sitt frånfälle. Inte undra på det, idag spenderar genomsnittsamerikanen i runda slängar 130 dollar på gåvor och blommor under mors dag.

Anna Jarvis

Anna Jarvis

Fanta-sifull nazism: The Coca-Cola Company i Hitlers Tyskland

2012/12/20 § Lämna en kommentar

Historierna, och skrönorna, om hur den amerikanska helylleprodukten coca-cola förbättrade tillståndet bland de allierade trupperna på västfronten under andra världskriget är många och företagets reklampostrar som anspelade på amerikansk patriotism likaså otaliga. USA:s mest firade general – och tillika den strategiska hjärnan bakom D-Day – Dwight D. Eisenhower (1890-1969) såg bl.a. till att positionera mobila coca-colafabriker bakom fronten under sin kampanj i Nordafrika.

”The Cocacolanization” av världen hade dock initierats redan före andra världskrigets utbrott, bl.a. etablerade The Coca-Cola Company sin första fabrik i Tyskland år 1929, d.v.s. enbart fyra år före en viss Adolf Hitler tillskansade sig makten i förbundsrepubliken. Under de första åren gjorde också coca-cola succé, försäljningen mellan 1929 till 1933 ökade lavinartat från måttfulla 6000 lådor till smått osannolika 100 000 lådor.

Lådor med coca-cola på väg från USA till krigsfronterna i Europa och Nordafrika

Lådor med coca-cola på väg från USA till krigsfronterna i Europa och Nordafrika

Orosmolnen var dock många. Först och främst hotades försäljningen av de anti-amerikanska sentiment som växte sig allt starkare i Hitlers Tyskland; därutöver tillkom att tyska föräldrar – i diametral motsats till sina amerikanska kontrahenter – oroades över den sockerstinna läskedryckens eventuellt skadliga inverkningar på barnens hälsa. Coca-cola hade således rykte om sig att vara såväl anti-germansk som hälsovådlig.

För att råda bot på den tyska misstänksamheten befordrades år 1933 den ambitiöse Max Keith till chef för produktionen i Tyskland. Keith var övertygad om att The Coca-Cola Company aldrig skulle vinna marknadsandelar i Tyskland om man inte i skymundan förändrade varumärket och tonade ner den amerikanska patriotismen för att istället anspela på glödande tysk extrem-nationalism.

Sagt och gjort. Med framgång sökte Keith att, i enlighet med Hitlers recept och tysta välsignelse, förankra coca-colas varumärke i den tyska ”folksjälen” genom att spela på nationalsocialismens lyra. Exempelvis sökte Keith, med stor framgång, göra coca-cola till Hitlerjugends officiella törstsläckare och uppträdde själv aldrig på presskonferenser utan den imposanta svastikan vajandes i bakgrunden. Dock ska det, av redovisningsskäl, tilläggas att Keith själv aldrig anslöt sig till nazismen och förblev sitt företag troget även efter krigsslutet.

Under krigets gång blev dock Keith nära nog såväl ekonomiskt som kommunikativt avkopplat från moderföretaget i USA vilket i slutändan renderade i att man saknade tillgång på den hemliga ”sirapen” som utgjorde grundbulten i framställningen av coca-cola. Idésprutan Keith fann dock på råd.

Till följd av att kriget gjorde att Tyskland var nödtvunget att i princip avbryta all import utifrån rådde stundtals brist på både baslivsmedel (bl.a. socker) och essentiella drivmedel. Vad som dock fanns i överflöd var slaggprodukter från diverse grönsaks- och fruktrester. Den innovative Keiths idé var därför att ta vara på dessa i syfte att skapa en helt ny kolsyrad läskedryck, trots att det amerikanska moderbolaget inte hade en susning om saken. Efter att ha framtagit en säljbar produkt år 1939 behövdes ett i marknadsföringssyfte slagkraftigt namn på den nya drycken. På ett legendariskt möte ska därför Keith ha uppmanat sin marknadsföringsavdelning att använda sin – på tyska – ”fantasie” varpå en erfaren säljare vid namn Joe Knipp utropade: Fanta!

Såtillvida kom det sig att den populära läskedrycken Fanta, en av The Coca-Cola Companys ekonomiska (och ironiskt nog kulturella) käpphästar, uppfanns i Hitlers Tyskland. Redan 1943 tillverkades över 3 miljoner lådor med Fanta i Tyskland; användningsområdena var dock varierande i ett samhälle genomsyrat av militarisering vilket föranledde mången husmor att nyttja läskedrycken som bas i såser och grytor. Efter att Tyskland slutligen ”befriats” 1945 av allierade styrkor överlämnade Max Keith utan att knota vinsterna från försäljningen av Fanta under kriget samt det hemliga receptet till sina amerikanska arbetsgivare. Det tog åtskilliga år för moderföretaget att förstå sig på Keiths storslagna produkt men 1960 upptogs Fanta officiellt som ett varumärke inom ramen för The Coca-Cola Companys verksamhet.

Tysk reklamaffish för Fanta under andra världskriget.

Tysk reklamaffish för Fanta under andra världskriget.

Pyramidspel i Rumänien; Caritas uppgång och fall

2012/07/29 § Lämna en kommentar

Kommunismens fall i Östeuropa och den påföljande transitionen mot en marknadsekonomi lämnade fritt spelrum för ljusskygga aktörer att prova sina vingar på en mer eller mindre oregulerad marknad där gigantiska vinster hägrade. Följden blev en veritabel våg av efemära pyramidspel som lockade gigantiska investeringar ena dagen för att stänga ned verksamheten den andra. I Östeuropa i allmänhet och på Balkanhalvön i synnerhet dök pyramidspel upp som svampar ur jorden under åren 1990-1991, det största och mest välorganiserade var Caritas (namngiven efter den katolska kyrkans internationella biståndsorgan) i Rumänien.

Caritas öppnade sina dörrar i april 1992. När organisationen tvingades avbryta verksamheten dryga två år senare, till följd av att man inte hade kapital nog för att genomföra utbetalningar, uppgav rumänska myndigheter att minst 4 miljoner rumäner varit inblandade i pyramidspelet och Riksbanken inflikerade att mellan 35 till 50 % av landets hushåll investerat i Caritas. Summorna som Caritas ”förvaltade” var också astronomiska, the Economist beräknade bl.a. att under sötebrödsdagarna så kontrollerade pyramidspelet ungefär en tredjedel av Rumäniens samlade likvida tillgångar.

Caritas skapades av en viss Ioan Stoica som bar på ett dunkelt förflutet; det påstås att han ska ha handlat med valutor på den svarta marknaden under Ceasescus tid vid makten (1974-1989) och att han spenderat tid i fängelse mot bakgrund av sin ekonomiska brottslighet. Oavsett vad så var Stoicas affärsidé lika enkel som den var genial: Caritas svor högaktningsfullt att åttafaldiga en eventuell investerares sparade slantar på bara tre månader, och ett eventuellt överskott skulle Caritas investera för att, i sann katolsk anda, lindra den ekonomiska transitionens skoningslösa effekter på Rumäniens många fattiga.

Omgående flockades tusentals rumäner till Caritas kontor i staden Cluj och formligen bad om att få investera sina surt förvärvade sparkapital. Inledningsvis gjorde Caritas heller ingen besviken. Cluj lyftes formligen ur fattigdom och rikedomarna utmynnade i att staden inom loppet av ett år placerades sig som femma i Europa vad gäller antalet bilar per capita. Ioan Stoica hyllades, utan att överdriva, som en välsignad ekonomisk mirakelman som sänts ned från himmelen för att rädda det rumänska folket ur dess misär. Under 1993 publicerades flera sånger och dikter i den rumänska pressen som hyllade den nya frälsaren och hans välgörande pyramidspel, däribland följande rader: ”En man har framträtt, som har räddat oss alla. Gör Stoica till kejsare!”

Under hösten 1993 började dock varningsklockarna att ringa. Tidningar i väst spådde att Caritas kollaps var nära förestående och Rumäniens president Ion Iliescu (1990-1996) deklarerade fränt att alla som innehade en grundskoleutbildning kunde räkna ut att något som gav åttafaldig utdelning inte kunde bestå särskilt länge. Stoica stretade dock emot och skylde de otaliga försenade utbetalningarna på korrupta myndighetsbyråkrater. Den 19 maj 1994 fick emellertid Stoica krypa till korset och meddela att Caritas var bankrutt. Kort därefter fängslades Stoica och den rumänska regeringen förbjöd etablerandet av nya pyramidspel.

Under 2000-talet har västeuropeiska ekonomer och samhällsvetare långsamt att börja omvärdera effekterna av de otaliga pyramidspel som växte upp i Östeuropa och Balkan efter kommunismens fall. Trots deras ofrånkomliga kollaps och de kortsiktigt negativa konsekvenser dessa innebar så förbättrade trots allt pyramidspelen det makroekonomiska läget i ett längre perspektiv. Detta berodde främst på att Caritas och liknande organisationer ingav medborgarna modet att investera pengar som de tidigare haft gömda i sina madrasser, på så sätt ökade cirkulationen av pengar i samhällsekonomin markant och bidrog till att accelerera den ekonomiska utvecklingen. Detta var emellertid en liten tröst för de tusentals rumänska familjer som förlorade sina tillgångar i Caritas kollaps.     

Lurik rekommenderar: Katherine Verdery. What was socialism, and what comes next?. Princeton University Press 1996.  

Från frälsare till fängelsekund: Ioan Stoica

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade KapitalismLuriks Anakronismer.