Det förlorade korståget: Gyllene Horden och underkuvandet av Ryssland

2013/10/23 § Lämna en kommentar

Mongolernas anstormning 1237-1240 fullständigt ödelade Kievskaja Rus (Kievriket) och gjorde slarvsylta av alla arméer som kristna ryska och östeuropeiska furstar lyckades uppbåda. Europa räddades av ett ödets nycker; när de rovlystna och till synes oövervinneliga mongolerna nåddes om budet att Djingis Khans son, Ögadei Khan (1186-1241), avlidit i det fjärran Karakorum (i våra dagars Mongoliet) vände de plundrande ryttarskarorna tillbaka, lika snabbt som de en gång uppenbarat sig.

Detta var dock inte slutet på ”det mongoliska oket” utan tvärtom dess inledningsfas. På återtåget upprättades khanatet Gyllene Horden med huvudstaden Sarai som, med få avbrott, kom att dominera Rysslands politiska, ekonomiska och sociala liv mellan 1240 och 1480. Det skulle ta tid innan de stolta och strängt ortodoxa ryska furstarna i det fjärran norr förstod att mongolerna representerade en långt mycket effektivare och dödligare militärmaskin än några av de stäppfolk man därförinnan haft nöjet att stifta bekantskap med.

Gyllene Horden

Gyllene Horden

Inledningsvis försökte också de inbördes kivandes ryska furstarna att gå samman och uppbåda den kollektiva styrka som krävdes för att kasta ut inkräktarna. Två av dessa furstar, Mikhail av Chernigov (1186-1246) och Daniel av Galizien-Volynien (1205-1255), hade blivit fördrivna från sina riken när mongolernas härar uppenbarade sig 1237 och hade alltsedan dess sökt skapa allianser med ärkehertigdömet Litauen, Ungern och den Heliga Stolen i syfte att driva ut barbarerna. I sina strävande fick de stöd av Rysslands starkaste furste: Andreij II av Vladimir-Suzdal (1222-1264). Tillsammans bildade de trenne en formidabel ortodoxt kristen militärallians som, syntes det, skulle kunna ha möjlighet att befria Ryssland från det mongoliska oket.

Så blev inte fallet. Tvärtom besegrades ryssarna tämligen enkelt av Gyllene Hordens beridna styrkor. Intressant i sammanhanget är dock de tre furstarnas öden i kölvattnet av nederlaget. Alla tre furstar blev nämligen kallade till Gyllene Hordens huvudstad Sarai i syfte att visa sin underkastelse inför khanen och mongolernas hegemoni.

Andreij II var den första att göra sin canossavandring. Detta var i och för sig inte särdeles underligt. Sedan sitt nederlag hade han detroniserats från sina arvriken av sin yngre broder, den numera beryktade och helgonförklarade Alexander Nevskij. Alexander Nevskij var, till skillnad från sin bror, en mästare på att sykofantiskt och opportunistiskt kohandla med sina mongoliska överherrar – något som hans hagiografi och modern rysk historieskrivning medvetet förträngt. Andreij II:s ödmjuka avbön i det fjärran Sarai innebar emellertid att livhanken räddades och att han småningom återinstallerades som rysk furste.

Daniel av Galizien-Volynien

Daniel av Galizien-Volynien

Mikhail av Chernigov var den som lyckades hålla ut längst då han in i det sista hoppades på en allians med Ungern. Efter otaliga diplomatiska misslyckanden tvingades dock Mikhail se sanningen i vitögat och gjorde också så han sin canossavandring till Sarai. Väl i Gyllene Hordens huvudstad avrättades han omedelbart och det på det mest bestialiska sätt.

Daniel av Galizien-Volyniens levnadsöde är det mest intressanta i detta sammanhang. Efter att den inledande mongolinvasionen fullständigt ödelagt hans rike och gjort honom statslös, lyckades den våghalsige fursten återerövra detsamma och expandera dess gränser – något man inte såg med blida ögon på i det fjärran Sarai (trots att han bevistat Sarai redan 1246 och skenbarligen ”kow-towat” inför khanen). Till Daniels förtjänster hör hans statsbyggande reformverksamhet som bland annat utmynnade i att judiska och armeniska handelsmän och näringsidkare fann en fristad i hans blomstrande rike.

Daniel förde också i det fördolda en desperat diplomatisk kamp mot Gyllene Horden och erbjöd påven Innocentius IV (1195-1254) att han, och hans undersåtar, skulle konvertera till den katolska tron i utbyte mot ett korståg. Påven blev förtjust, lovade Daniel sitt stöd och sände otaliga brev till khanen i Sarai där han ödmjukt bad om ett definitivt slut på förföljelserna av de kristna. År 1253 kröntes också Daniel av påvens sändebud, men handlingen var till största delen enbart symbolisk. Daniel muttrade redan då att han inte önskade en krona utan en armé. Ett korståg för Daniel och Rysslands räkning lyckades dock Innocentius IV aldrig uppbåda. Därmed miste antagligen den Heliga Stolen sin sista möjlighet att återföra Ryssland till den katolska kristenhetens fålla.

Lurik rekommenderar: Charles Halperin. Russia and the Golden Horde: The mongol impact on medieval Russian history. Indiana University Press 1985.

Innocentius IV

Innocentius IV

Annonser

Pang på rödbetan; om borsjtjens historia

2012/04/22 § Lämna en kommentar

Borsjtjens ursprung och historia har, tro det eller ej, varit föremål för hätska debatter mellan företrädare för olika östeuropeiska nationer. Ukrainarna gjorde på ett tidigt stadium det klart för alla och varen att de ansåg borsjtjen tjäna som ukrainsk nationalrätt och att det inte kunde råda några som helst tvivel om detta. Polacker och ryssar lät sig dock inte övertygas av de ukrainska argumenten i första taget.

Kulturhistoriker och arkeologer har dock givit ukrainarna rätt i sak. De första källor som förtäljer någonting om den legendariska soppan härstammar nämligen från Ukraina och är daterade till sent 1400-tal. Kulturhistoriker gissar därför att förtärandet av borsjtj i olika former var utbrett bland de lägre sociala skikten i medeltidens Kievskaja Rus. Borsjtj förblev länge också fattigmansföda och var fullständigt okänd i det Jagelloniska hovet i det polsk-litauiska samväldet ännu under 1500-talet.

Traditionell östeuropeisk borsjtj

Kontroversen om borsjtjen handlar emellertid inte bara om soppans kulturhistoriska rötter utan också hur den bäst ska tillagas. Återigen är det de goda ukrainarna som mest fanatiskt och svartsjukt hävdar att just de har begåvats med borsjtjtillagningens innersta hemligheter. Även på denna punkt är de sturska och halsstarriga ukrainarna inte helt fel ute. Antalet fantasirika variationer på temat borsjtj är nämligen större i Ukraina än anorstädes. Varje större stad i Ukraina kan ståta med sin egen variant av den populära rödbetssoppan: I Kiev använder man svinfett och vitlök, i Poltava innehåller borsjtjen normalt dumplings, I Odessa avnjuts den med gåskött och i Lviv piffas den upp med småkorvar.

I Litauen har man visserligen accepterat att man inte är borsjtjens förlovade hemland, däremot är man i regel övertygad om att man lyckats förädla den klassiska rödbetssoppan bättre än någon annan. Under varma sommardagar njuter gladeligen gemene man av Šaltibarščiai: en kall rödbetssoppa gjord på filmjölksbas som serveras med kokt potatis och smetana. Hittintills är det få utlänningar som funnit glädje i denna arketypiska litauiska anrättning.    

Litauisk Šaltibarščiai

I Polen, där man inte ser med blida ögon på ukrainarnas kulinariska uppstudsighet, uppskattar man i regel att syra borsjtjen. Medan man anorstädes uppnår denna syra genom att tillsätta exempelvis vinäger eller citronjuice så går polackerna vanligtvis ”all-out” och låter helt sonika den färdiga soppan få stå och götta till sig i flera dagar så att denna surnar på det naturliga sättet. Till polackernas egenheter hör också den utbredda uppskattningen av så kallad ”vit borsjtj”, vilket är en soppa utan rödbetor vars bas i regel består av kål. I Belarus – givetvis också ett borsjtjdyrkande land av rang – ska borstjen däremot alltid innehålla tomater.

Borsjtjen är numera inte att betrakta enbart som östeuropeisk fattigmansföda. I och med de stora östeuropeiska emigrationsvågorna under 1800- och 1900-talet har borstjtjen också funnit sin väg till de västeuropeiska och nordamerikanska middagsborden. Idag är borsjtj att betrakata som en kulinarisk läckerhet bland andra, och särskilt amerikanska och franska kockar ägnar stor möda åt att få upp soppan på finrestaurangernas menyer.  

Vit borsjtj

Vitryssland finns inte

2010/09/06 § 1 kommentar

Sovjetunionens kollaps 1991 innebar inte bara bråda dagar för journalister, politiker och samhällsanalytiker, utan också för landets lingvister vilka såg sig nödgade att fullständigt revidera existerande kartor och anpassa de mest obskyra ortsnamn efter obeaktade tungomål som plötsligt uppgraderats till statsbärande språk. De misstag och den inkonsekvens som varit det genomlöpande temat i detta projekt har i våra dagar kommit att prägla hur vi ser på och benämner den östslaviska, kaukasiska och centralasiatiska ortografin.

Vad man eftersträvade var i huvudsak att ersätta de icke-ryska orterna och städerna i det forna Sovjetunionen som erhållit ett förryskat namn, eller helt enkelt lånat sitt namn från någon av Sovjetstatens politiska koryféer, med dess ursprungsnamn på de nya staternas egna språk. Sålunda blev den kirgiziska centralorten Frunze – döpt efter en framgångsrik general i röda armén av moldovisk härkomst med samma namn – huvudstaden i det självständiga Kirgizistan med det mer svåruttalade namnet Bisjkek. Den estniska huvudstaden Tallin gick samma öde till mötes, även om vi i Sverige endast motvilligt övergav den ryska stavningen, och stavas numera med två ”n” såsom estländarna själva föredrar.

 I fallet Moldavien har vi dock varit mer nyckfulla. Landet, som på moldoviska och de flesta andra språk benämns som Moldova, har i Sverige fortfarande sitt ryska namn i behåll, medan vi däremot talar om landets huvudstad som ”Chisinau” istället för det ryskklingande ”Kisjinov”.

Att denna ortografiska ordlek som påbörjades under Sovjetunionens disintegrering ingalunda varit fri från motsägelsefulla och förilade beslut må väl vara förlåtligt, om det inte vore för Belarus, vilket vi svenskar konsekvent och med en dåres enträgenhet har valt att benämna ”Vitryssland”. Vitryssland existerar emellertid inte, och denna illa valda neologism är ytterst ett resultat av bristande språkförståelse och ett negligerande av historiska fakta.

 ”Belarus” betyder inte, som ofta framhålls av oinsatta dillettanter, ”det vita Ryssland”, utan bör istället översättas med ”det vita Rus”. Det är förvisso sant att ordet ryss härstammar från begreppet Rus, vilket i sin tur härleds till vikingarnas ord för Roslagen eller för att ro enligt vissa forskare, men ”Rus” har en djupare innebörd i den östslaviska mytologin.

 Med begreppet ”Rus” syftas på de östlaviska folkens (ryssar, ukrainare och belaruser m.fl.) gemensamma urhem. Dessa anlade sin första blomstrande stadsbildning, Kievskaja Rus, i trakterna kring Kiev i dagens Ukraina. Enligt de sägner som finns bevarade i den ryska Nestorkrönikan ombads vikingahövdingen Rurik (862-879) att år 862 att ta över regeringsmakten i Kievskaja Rus och stifta fred mellan de blodbesudlade rivaliserande östslaviska stammarna. Detta gjorde naturligtvis Rurik med besked och hans dynasti kom att inneha den ryska tronen fram tills den utslocknade i och med Fjodor II för tidiga död år 1598, långt efter det att Kievskaja Rus förintats av de anstormande mongoliska horderna 1237-1240.

 ”Vitryssland” är därför inte ryskt, även om det är vitt. Även om många förklaringar har angivits som alla aspirerar på att klargöra färgens betydelse föreslår den i särklass mest reciterad av dessa att Belarus fått sitt namn till följd av de nyss nämnda mongolinvasionerna. Belarus föll aldrig offer för mongolernas grymheter utan lämnades mirakulöst nog åt sitt öde; den vita färgen symboliserar därför landets jungfruliga renhet som inte befläckats av det asiatiska barbariet.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade Kievskaja RusLuriks Anakronismer.