Gränslös grönländsk romanticism: Historien om Hallvard Devold och Erik Rödes Land

2017/12/11 § Lämna en kommentar

Den 27 juni 1931 blev det oländiga Myggbukten (se karta) på östra Grönland platsen för ett sällsamt skådespel. Fem norrmän, med säljägaren och äventyraren Hallvard Devold i spetsen, hissade utanför en nybyggd radiostation den norska flaggan och deklarerade att östra Grönland härmed och högtidligt ockuperades i hans majestäts (Haakon VII 1905-1957) namn. Landet, som nominellt lydde under Danmark, utropades till ”Erik Rödes land” (Eirik Raudes land). Anledningen till namnvalet var givetvis att man sökte återknyta den fjärran ödemarken till ett ärorikt norskt förflutet då Erik den Röde (ca 950-1003) upprättade en diminutiv norsk koloni på Grönland år 985.

Efter avslutat värv telegraferade de fem ”kolonisatörerna” den norska regeringen samt tidningarna Aftenposten, Dagbladet och Tidens Tegn och upplyste dem alla om att Norge minsann hade skaffat sig en koloni. Vad Danmark anbelangade gav man blanka fasen i.

Hallvard Devold och hans edsvurna hissar den norska flaggan i Myggbukten år 1931.

I Norge tog regeringen med bondepartiledaren Peder Kolstad vid rodret (statsminister 1931-1932) först avstånd från Devolds självsvåldiga aktion, men efter intensiv lobbyverksamhet och tryck från den allmänna opinionen stadfäste man till slut ockupationen. Den norske marinministern, en viss Vidkun Quisling (1887-1945), gick så långt som att deklarera att han ämnade ”sätta in flottan” utifall danskarna försökte kröka ett hår på de ädla ”kolonisatörerna”. Strax efteråt utnämnde man juristen Helge Ingstad till guvernör över den nya kolonin.

Det pånyttfödda Norge, självständigt år 1905, ansåg sig inte utan rätt ha blivit styvmoderligt behandlade av Danmark och Sverige som i Kielfreden år 1814 bestämde Skandinaviens framtida gränsdragning helt över huvudet på norrmännen. Resultatet blev som bekant att Norge tvingades i union med Sverige, medan bl.a. Island, Grönland och Färöarna blev danska protektorat. Norrmännen skulle inte glömma denna skymf.

Karta över ”Erik Rödes land”.

Danskarna var aldrig särdeles förtjusta i sitt grönländska protektorat då få danskar behagade att slå sig ner i oländigheten och ön formligen blödde pengar – trots det fastslog det danska Folketinget år 1921 att Grönland var en okränkbar del av Danmark. Vad som mer än något retade sälfångare Devold var emellertid att danskarna försvårade hans yrkesutövning i vattenlederna utanför östra Grönland då man ofta förvägrade norska säl- och valfångare att gå iland på det egentliga Grönland, trots att platsen nära nog saknade invånare.

Under perioden 1924 till 1931 försökte Devold och hans kolonisatörer därför underminera Danmarks position i området genom att anlägga hyttor, stugor och telegrafstationer i den grönländska ödemarken. Vid utropandet av ”Erik Rödes Land” hade man lyckats anlägga hela 76 byggnader av olika slag i området, även om de flesta av dessa stod tomma under större delen av året. Danskarna hade inte tillnärmelsevis lika många byggnader och människor i området.

Danskarna fann sig givetvis inte i att några saltstänkta norska äventyrare hade upprättat en koloni på deras mark, utan protesterade högljutt. När den norska regeringen trots allt stod på sig så drog man tvistefrågan inför den internationella skiljedomstolen i Haag. Den 5 januari år 1933 kom så domen som avgjorde den norska kolonialismens öde. Med 12 röster mot 2 bestämde domstolen att den norska ockupationen av Grönland var olaglig. Norge godkände om än under visst knotande domen, varpå ”Erik Rödes Land” förpassades till historiens fotnoter.

Hallvard Devold – säljägaren som anlade en koloni.

Annonser

Anglofilen i Aceh: Hur år 1588 vann Ostindien för Storbritannien

2015/04/03 § 1 kommentar

”Den oövervinnerliga armadans” undergång år 1588 gav eko i hela Europa, och inte bara här, även i det fjärran Ostasien gengjöd britternas seger – detta långt innan merparten av regionens härskare haft det stora nöjet att stifta bekantskap med, eller ens åse, en britt. Spanjorerna, som år 1580 intvingat sjöfararstaten Portugal i en union, var dock välkända, fruktade och oftast hatade i Ostasien. Att denna formidabla sjömakt, som redan frekventerat ostasiatiska vatten i närmare hundra år, skulle ha lidit en näsbränna av en likaledes avlägsen fiende tycktes snudd på otroligt och nästan för bra för att vara sant. Följden av segern 1588 blev därför att flera av Ostasiens regenter i princip blev dedikerade anglofiler över en natt.

De första att stifta bekantskap med denna brittiska vurm var en överlag misslyckad nederländsk expedition, ledd av Cornelis de Houtman, som år 1599 anlöpte den mäktiga, kosmopolitiska hamnstaden Aceh på norra Sumatra. Aceh var vid tillfället en betydande muslimsk stormakt – den i särdeles mest inflytelserika på Sumatra – som byggt sitt välstånd på den lönsamma kryddhandeln. Den som styrde och ställde i Aceh var den osedvanligt korpulenta och excentriska sultanen Ala-uddin Riayat Shah (regent: 1588-1603). Denna man var son till en enkel fiskare men hade varit såpass framgångsrik på slagfältet att han så småningom lyckades äkta sultanens dotter. Kort därefter lät Ala-uddin mörda den rättmätige härskaren och proklamera sig själv som sultan.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

När Ala-uddin fick höra talas om att en livs levande engelsman fanns ombord, en viss John Davis (1550-1605), krävde han att omedelbart få sammantråla med den långväga gästen. Sultanen var, berättar Davis enormt nyfiken och frågvis: ”Han frågade ( . . . ) om Drottningen, om hennes pashor och om hur hon lyckades föra krig mot en så stor Konung som den spanske (ty han tror att hela Europa är spanskt). Hans efterfrågningar tillfredställdes till fullo, och utföll, som det tycktes till stor belåtenhet.” Att John Davis, som efter hemkomsten anställdes av East India Company, visats denna ynnest kom att bli av oskattbart värde för den nya arbetsgivaren, och därför Storbritannien i stort.

Att sultanens geografiska kunskaper var, milt uttryckt, lika bristfälliga som hans beundran för Storbritannien och dess regent var gränslösa vittnar inte minst det brev den känslosvallande sultanen plitade ner till Drottning Elisabet I. Då Ala-uddin antog att Elisabet I, till följd av den magnifika sjösegern 1588, nu var obestridd härskare över hela Europa adresserade han brevet till sultanan av England, Frankrike, Irland, Holland och Friesland. Den goda ”Queen Bess” torde ha rodnat kinderna av sig.

Britterna, som fann Ostasiens presumtiva rikedomar ofantligt lockade, utrustade år 1600 ett antal fartyg, under befäl av James Lancaster (1554-1618), för att kunna ta upp kampen med Nederländerna i kryddkapplöpningen. Med sig ombord hade Lancaster nämnda John Davis. Denna hade begåvats med, förutom allehanda tjusiga gåvor och presenter, ett handskrivet, vackert utsirat brev från drottning Elisabet I som var ämnat för sultanen av Aceh.

Väl i Aceh kom den brittiska expeditionen att njuta stor framgång. Till en början tycktes Ala-uddin besviken över de brittiska gåvorna (guld och silver imponerade inte mycket på denna liderliga man). Detta framtills att han fick en solfjäder försedd med riktiga fågelfjädrar presenterad för sig; sultanen blev formligen stormförtjust över denna den billigaste av gåvor.

Elisabets brev gjorde också stort intryck och var, i sann brittisk anda, inställsamt, affärsmässigt och synnerligen anti-portugisiskt. Sultanen nämndes rakt igenom som ”vår älskade broder” och tyrannen själv prisades för sitt ”humana och ädla sätt att bemöta främlingar”. I övrigt riktade drottningen diverse haranger mot Spanien och dess bundsförvanter, och föreslog därtill ett detaljerat handelsavtal mellan de båda länderna. Ala-uddin instämde i allt som drottningen skrev och undertecknade mer än gärna ett generöst handelsavtal. För att fira den nya vänskapen bjöd sultanen på ett gigantiskt dryckeskalas (religionen tycktes inte utgöra något hinder för sultanen som älskade arrak över allt annat) och utdragen tuppfäktning.

Acehs hamn, 1600-tal.

Acehs hamn, 1600-tal.

Ko-nstiga afrikanska nudister: Karamojongfolkets kamp för nakenheten

2014/04/28 § Lämna en kommentar

Nordvästra Uganda, södra Sydsudan och östra Kenya utgör sammantaget Karamojongfolkets egentliga nav. Detta säregna afrikanska folk bär på minst ett par ideologiska och kulturella besynnerligheter vilket skiljer dem från sina grannar och i mångt och mycket gjort dem till en frapperande östafrikansk historisk anomali.

Låtom oss börja med nakenheten. Det ska i sammanhanget tilläggas av stort sett varje urban ugandian med rudimentär utbildning suckar och rullar med ögonen när Karamojongfolket kommer på tal; dessa ses i bästa fall som ogudaktiga barbarer med en kultur väsensskild från den ugandiska. De anses dock vara vackra: smäckra, högresta och ytterst välskapta. Kanske var det denna internaliserade självbild som gjorde att karamojongerna – även under den vita, kristna koloniseringens högsommar – enträget vägrade att sky sina kroppar med någon form av klädesplagg; människan var född naken och skulle så förbli.

Under kolonisationsprocessen (som inte kom att beröra Karamojongfolket nämnbart) bidrog antagligen Karamojongernas torra, heta och ytterligt livlösa klimat till att stärka stammen i denna slutsats. Alla vita, kristna och välklädda européer som kom till dem under denna tid hade för vana att fort bli sjuka och avlida gjorde naturligtvis inte saken bättre; att sätta på sig kläder verkade vara lika med att döma sig själv till döden (självmord utgör naturligtvis en kardinalsynd bland Karamojongfolket).

Ugandas ökända diktator, Idi Amin (1971-1979) hade inte mycket till övers för Karamojongfolkets kulturella frigjordighet och geografiska partikularism, i Amins ögon var det komprometterande för afrikaner att gå omkring nakna. Genom lock och (framförallt) pock försökte också Aminregimen att få Karamojong att gå iklädda kläder. Detta lyckades också, om än temporärt. Till följd av sin rädsla för regimen bar den stolt nakne Karamojongmedlemmen, under större delen av Amins tid vid makten, alltid med sig ett mindre tygstycke varthän han eller hon färdades; vid sammantrålning med regimvänliga soldater kunde den flinke i all hast förvandla tygstycket till ett skymmande höftskynke.

Karta - Karamojong i våra dagars Uganda.

Karta – Karamojong i våra dagars Uganda.

Nu är det ju inte bara nudismen som kännetecknar det besynnerliga Karamojongfolket, utan också deras fäbless för kossor. Det ska i sammanhanget tilläggas att merparten av Central- och Östafrika folk betraktar kon som jordens högsta skatt och mest mystiska väsen. Karamojongfolket har dock gått ett steg längre – de tror uppriktigt att Gud skänkt dem all världens kor och att det är deras historiska mission att återerövra dem. Följden har, ur historisk synvinkel, naturligtvis blivit överfall på grannfolk med välgödda koflockar.

Traditionellt sett utgjorde denna säregna ritual inget större problem; Karamojongfolket plundrade sina grannfolk på boskap och i gentjänst blev de själva utplundrade när tillfälle erbjöds. I efterdyningarna av Aminregimens fall 1979 och det labila inrikespolitiska läget i Uganda lyckades Karamojong beväpna sig med automatvapen. Detta har avsevärt förändrat bilden av boskapsrövandet i Östafrika – utifrån grannfolkens synvinkel var Karamojongfolkets ideliga stöldturnéer illa nog, men att dessa sedermera också ackompanjerats av AK47:r, eldstrider och massmord har inte gjort saken bättre.

Att grannstammarna nu i regel också beväpnat sig med automatvapen verkar inte nämnvärt ha inverkat på Karamojongstammens utbredda boskapshunger. Kanske borde man ta nederländska missionärers brasklappar på visst allvar: ”Kristendomen och Islam har i stort sett misslyckats med att finna konvertiter bland Karamojong då ingendera konfessionalism kan ståta med en egen kogud”.

Medlemmar av Karamojong.

Medlemmar av Karamojong.

Svarta amasoner: Dahomeys kvinnliga elitförband

2014/03/20 § Lämna en kommentar

När man får höra talas om kvinnliga krigare tänker många av oss osökt på de mytologiska Amasonerna som enligt hellensk tradition skulle ha varit krigsguden Ares vildsinta döttrar. Dessa kämpar som enligt legenden var så hängivna sitt krigiska värv att de inte tvekade att skära av sig sitt högra bröst för att detta inte skulle vara i vägen när de spände bågen har tyvärr aldrig existerat.

För att finna verkliga amasoner får vi vända oss bort från Europa och rikta blicken mot kungariket Dahomey i Västafrika. Riket Dahomey, som år 1960 bytte namn till Benin, har en lång historia, fundamentet till landet lades under 1100-talet men såg sin storhetstid under mitten av 1600-talet då man genomförde en rad erövringar av mindre kungariken varefter man kom att engagera sig i européernas slavhandel. Dahomey skilde sig från andra riken i regionen då man hade en väl utvecklad central administration samt skattesystem.

En förutsättning för rikets makt var dock den väl utvecklade armén som till skillnad från vad som var brukligt på den afrikanska kontinenten bestod av stående förband. Kung Houegbadja (regent 1645 – 1685) ska ha varit först med att se det fantastiska modet hos en grupp kvinnliga elefantjägare som hans föregångare på tronen hade skapat. Dessa elefantjägare ska ha rekryterats ur en osannolik bas, nämligen kungens eget harem. Väl tränade och beväpnade med ordentliga skjutvapen (som man fick tillgång till tack vare slavhandeln) kom dessa kvinnor att utgöra kungens fruktade livgarde, således var den libyska presidenten Khadaffi inte först med ett kvinnligt livgarde på kontinenten.

Från åtminstone 1700-talet kom kvinnorna att aktivt delta i Dahomeys krig i form av vad som kan liknas vid ett specialförband, de var den bäst tränade och så småningom även bäst beväpnade enheten i armén och inte minst den mest exotiska. När Européerna stötte på detta förband av vildsinta kvinnor drog de sig genast till minnes den grekiska legenden och snart ryktades det om Dahomeys amasoner.

En av Dahomeys amasoner

En av Dahomeys amasoner

Tiden då kvinnliga krigare rekryterades från haremet var förbi med kung Ghezo som krävde att varje familj skulle sända sina döttrar till mönstring där de i bäst form valdes ut till att bli amasoner. De flickor och kvinnor som valdes ut fick genomgå ett bestialiskt träningsprogram, de sändes ut utan proviant under veckolånga övningar i djungeln och som examensprövning skulle de i grupp döda en oxe med sina bara händer. Dessa kvinnor ska ha uppfattat sig själva som en slags män, genom träningen lämnade de sitt kvinnliga väsen och blev män till själ och hjärta om än inte till kropp.

Länge bestod amasonernas uppgift i att ta fångar i samband med krigståg mot angränsande riken, dessa arma stackare som föll i kvinnornas händer såldes som slavar till europeiska slavhandlare. Men i takt med att koloniseringen av Afrika fortgick hamnade Dahomey i direkt konflikt med Frankrike. Omkring 1850 bestod en hel tredjedel av armén av amasoner och de bjöd Frankrike hårt motstånd. Dahomeys blivande herrar fick utkämpa några av sina hårdaste strider i Afrika mot dessa kvinnor som ansåg att reträtt innebar döden.

Gruppfotografi av amasoner

Gruppfotografi av amasoner

Lurik rekommenderar:  Stanley Alpern. Amazons of Black Sparta. Hurst & Company, 1998.

Inkontinentsbesvär: Drömmen om Atlantropa

2014/03/02 § Lämna en kommentar

Att tänka fritt och stort var inget problem för arkitekten Hermann Sörgel (1885 – 1953). Han torde vara ganska ensam om att ha strävat mot att skapa en helt ny kontinent genom att omforma hela medelhavet och förbinda Europa och Afrika till en ny kontinent som han kallade Atlantropa.

Bakgrunden till Sörgels plan var den ”gula faran” ett begrepp som uppkom mot slutet av 1800-talet och som syftade på den fara asiatiska immigranter till USA ansågs utgöra då man fruktade lönedumpning genom massinvandring av fattiga kineser. Även den europeiska civilisationen ansågs på sikt vara hotad av den enorma folkmassan som huserade i fjärran östern, framförallt såg man med ett oroat öga på Kina, Indien och Japan.

Europa var därför nödgad att ta till drastiska åtgärder för att behålla sitt försprång gentemot Asien och lösningen som Sörgel såg bestod framförallt av två delar; en gång för alla lösa Europas energibehov samt frigöra mer land för agrikultur. Detta kanske inte låter så värst revolutionerande men arkitekten tänkte både ett och två steg längre.

Planen som presenterades under 1920-talet gick ut på att bygga en gigantisk damm rakt över Gibraltar vilken skulle utnyttja höjdskillnaden mellan Atlanten och Medelhavet samt dämma av det senare. Gibraltardammen skulle vid sidan av att generera ofattbara mängder energi även utgöra ett exklusivt boende då man även skulle bygga en 400 meter hög skyskrapa ovanpå denna. Dammen skulle även stänga av tillflödet av vatten till Medelhavet vilket därför skulle sänkas med 200 meter och på så vis skulle man blottlägga över 600 000 Km2 nytt land (Sverige är ca 440 000 Km2 stort) som kunde utnyttjas till jordbruk eller nya bostäder. Främst skulle Italien breddas rejält, – på planerna som gjordes ser Italien lika brett ut som Sverige – den grekiska övärlden skulle till mångas förtret försvinna och så gott som alla medelhavets kuststäder skulle få finna sig i att transformeras till ett slags platåstäder.

Tidskriftsomslag som visar Italien efter att havsnivån sänkts

Tidskriftsomslag som visar Italien efter att havsnivån sänkts

Sicilien skulle växa ihop med den italienska stöveln och från den nya halvön skulle man bygga ännu en damm till Nordafrika som ytterligare skulle sänka det inre Medelhavet. Detta var emellertid endast den ena delen av planen, den andra delen bar minst sagt koloniala förtecken. Sahara skulle bevattnas och utnyttjas av européer vilket skulle åstadkommas genom en uppdämning av Kongofloden och på så vis skulle en enorm sjö av sötvatten skapas. Medans den europeiska delen av planen skulle skapa land skulle otaliga afrikanska samhällen dränkas vilket Sörgel verkar mest ha rykt på axlarna åt, han lär ha yttrat: ”på det här viset kommer Afrika äntligen till nytta”.

Mellan åren 1929 och 1947 fortsatte Sörgel att oförtrutligt propagera för sitt förslag, mestadels genom olika publikationer och böcker. Bland annat så gav han ut år 1938 Die drei großen  A: Großdeutschland und italienisches Imperium, die Pfeiler Atlantropas med citat av Hitler på omslaget vilket skulle visa på hur väl projektet passade in i den nationalsocialistiska ideologin. Efter ett sådant tilltag skulle man kunna anta att Atlantropa skulle dö tillsammans med det Tredje Riket men så var icke fallet. Atlantropa överlevde Sörgel själv hans ”Atlantropa institut” levde vidare fram till 1960-talet.

En konstnärs illustration av Atlantropa

En konstnärs illustration av Atlantropa

Krigsrubriker på 1800-talet: Hur den amerikanska pressen fick USA att dra i krig mot Spanien

2014/02/12 § Lämna en kommentar

Tidningstecknaren Fredrick Remington befann sig på Kuba i hopp om att finna några riktigt groteska scener från det krig, kubanska självständighetskriget, som utkämpades på ön mellan luggslitna gerillakrigare och den spanska kolonialmakten. Detta företog sig under 1890-talet men kriget hade pågått med växlande intensitet sedan lång tid tillbaka, det första kriget mot spanjorerna hade varat mellan åren 1868 – 1878 och nu var det således tid för ett nytt försök att befria Kuba från det spanska oket.

Anledningen till att Remington var på plats var en lösnummerstrid mellan USA:s två främsta mediemoguler, Joseph Pulitzer och Randolph Hearst (1863 – 1951), som inte skydde några medel i jakten på scoop. Krig, hade man upptäckt, sålde tidningar som ingenting annat. Samtidigt hade amerikanska näringsidkare investerat mellan 50 och 100 miljoner dollar i den kubanska ekonomin och USA – även om man höll sig i bakgrunden – hade därför inte så få anledningar att intervenera på Kuba.

Denna gång verkade dock inte hökarna haft sitt näste i Vita huset, krigshetsarna utgjordes istället av nämnda två tidningsmakare som tycks ha varit inbegripna i en otyglad jakt på bloddrypande beskrivningar av de spanska härjningarna. När läsarna mättats på beskrivningar av hur spanjorerna spetsade barn på pålar och ohämmat stillade sina lustar medelst våldtäkt var det naturliga steget för att sälja fler nummer att dra in USA i kriget.

Det var mot den här bakgrunden Hearst ska ha sänt följande telegram till Remington: ”You furnish the pictures and I´ll furnish the war”. Vad Hearst var ute efter var så pass chockerande bilder och historier att det amerikanska folket fulkomligt skulle skrika efter krig mot de spanska jävlarna. Hearst krigshetsande och antispanska propaganda anses allmänt ha utgjort något av ett lågvattenmärke inom amerikansk journalistik då rapporteringen var fylld av felaktigheter och tendensiösa beskrivningar som syftade till att hetsa upp stämningen hemmavid och sätta press på presidenten, William McKinley, att dra igång ett krig mot Spanien. Presidenten som led brist på andra underrättelsekällor än medierna sattes under mycket stark press att intervenera, inte minst eftersom i synnerhet Hearst med sin aggressiva journalistik piskat upp de antispanska stämningarna ordentligt hos den amerikanska allmänheten.

Så kom det sig att det amerikanska pansarskeppet USS Maines flög i luften när krigsfartyget befann sig i Havannas hamn i februari år 1895. Anledningen till explosionen var oklar och man är fortfarande inte säker på vad som orsakade denna, explosionen kan lika gärna ha orsakats av en olycka ombord såväl som sabotage. För Hearts syften passade händelsen som handen i handsken och för honom var orsaken självklar; spanska sabotageförband hade sprängt fartyget. Inom kort skanderade man på löpsedlarna: ”REMEMBER THE MAINES, TO HELL WITH SPAIN”. Saken var nu klar och USA invaderade Kuba.

Ur en av Hearts tidningar

Ur en av Hearts tidningar

Det Spansk-Amerikanska kriget har även skämtsamt kallats ”The Journal’s War” på grund av Hearts inflytande över händelseförloppet. Det ska i ärlighetens namn också sägas att tidningsmakaren har framställts som en man som var beredd att starta ett krig i jakten på profit, men somliga menar dock att Hearst hade äkta känslor för det rätta i kubanernas sak och använde sin makt för att befria kolonin.

New York Journal spekulerar om orsakerna till USS Maines undergång

New York Journal spekulerar om orsakerna till USS Maines undergång

 

Quilombos man minns: Historien om den svarta kolonin Palmares

2014/01/27 § Lämna en kommentar

Det är lätt att den amerikanska koloniseringsprocessens historia blir ensidigt ”eurocentrisk” och att motståndet mot den ”vita” expansionen bland såväl infödda som tvångsrekvirerade svarta slavarbetare lätt glöms bort. Verkligheten var, som så många andra gånger, ofta mer komplicerad.

Det till övervägande portugisiska Brasilien utgjorde navet för inhemskt amerikanskt och afrikanskt motstånd mot europeisk hegemoni. Inte nog med att den svårgenomträngliga brasilianska djungeln utgjorde ett utmärkt skydd för förrymda slavarbetare; kolonisatörerna – det vill säga portugiserna – var också förhållandevis få och deras städer och plantager geografiskt utspridda och oländiga. När arbetskraftsintensiva sockerrörsodlingen slog igenom på allvar under 1600-talet blev därutöver rovdriften av afrikanska negerslavar oerhört lukrativ och dessa skeppades i drivor (bokstavligt talat) till Brasilien. Få av dessa fann slaveriet på de europeiska sockerplantagerna särdeles roande, utan tog ofta risken att fly ut i djungeln.

Lyckosamma förrymda indianska och afrikanska slavar samlades i regel i kollektiv för att bättre skydda sig mot naturens nycker, portugisiska frikårer och blodlystna indianer. När dessa växt sig tillräckligt starka grundade renegaterna ofta egna kolonier, så kallade quilombos. Dessa blev i regel efemära företaget som snart dukade under för tropiska sjukdomar, inbördes split eller portugisiska övergrepp – men ett lysande undantag finns: den ”svarta” kolonin Palmares, belägen i Pernambucos inland, vars existens utgjorde en nagel i ögat på de vita européerna i hela 89 år (1605-1694).

Portugisisk karta över Pernambuco med Palmares utmätt.

Portugisisk karta över Pernambuco med Palmares utmätt.

Palmares bestod i egentligen av två välbefästa kolonier och ett gytter av byar vars befolkning (källorna är osäkra och långtifrån eniga), under glansdagarna i mitten av 1600-talet, uppgick till mellan 11 000 till 20 000 förrymda slavar. Att kolonin var ”svart” och enbart befolkad av afrikanska negerslavar är inte riktigt sant, portugisiska och nederländska källor ger också vid handen att Palmares beboddes av ”judar, häxor och muslimer”. Kolonins administration och politiska kultur var dock utpräglat afrikansk och i det närmaste identiska med de som existerade i Angola och Centralafrika, varifrån huvuddelen av Palmares befolkning härstammade. För sin överlevnad litade kolonin på militära företag mot kringliggande portugisiska kolonier i syfte att anskaffa vapen och proviant, samt för att befria sina olycksbröder.

Efter att portugiserna slutligen lyckades fördriva sin ärkenemesis från brasiliansk jord år 1654 förvärrades Palmares redan prekära situation ytterligare. Under 1670-talet försökte ledargarnityret i Palmares att nå en uppgörelse med den portugisiska kolonialadministrationen i Pernambuco. När en sådan faktisk tycktes möjlig – vilket skulle innebära att en stor del av kolonins befolkning åter skulle fjättras i slaveriets bojor – gjorde en ung och ambitiös f.d. angolan, Zumbi, uppror och tog makten för egen del.

Fram till 1694 fortsatte därefter Zumbi oförtrutet den i grunden utsiktslösa militära kampen mot portugiserna. År 1694 lade slutligen portugiserna Palmares i ruiner och året efter infångades Zumbi och avrättades genom halshuggning. Såväl Zumbi som Palmares lever dock kvar i afroamerikansk historieskrivning och den förstnämnda har på senare år blivit något av hjälte för historiemedvetna brasilianare med afrikanska rötter.

Byst föreställande Zumbi.

Byst föreställande Zumbi.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade kolonialismLuriks Anakronismer.