Östeuropas Magellan; Mauritius Benyowski och erövringen av Madagaskar

2012/05/16 § Lämna en kommentar

Den slovakiskättade ungerska adelsmannen Mauritius Benyowski (1746-1786) utgjorde i mångt och mycket själva arketypen för en kosmpolitisk och upplyst aristokrat i 1700-talets Europa: uppvuxen i det ungerska Slovakien slogs han sedan för den polska nationens självständighet men spenderade merparten av sitt vuxna liv i Frankrike och USA.

Mellan 1769-1771 deltog Benyowski i den polska aristokratins ojämna kamp mot den tsarryska aristokratin, vilket föranledde att den unge adelsmannen hamnade i fängsligt förvar i Ryssland. Efter att på olika sätt ha gäckat de ryska myndigheterna beordrade tsaren att Benyowski skulle spärras in det oländiga Kamchatka i östligaste Sibirien. Här lyckades den karismatiska adelsmannen år 1771 elda ett uppbåd av medfångar som inom kort tog kontroll över interneringsplatsen.

Benyowski och hans myterister stal sedan ett fartyg med vilket de utforskade norra Stilla havet, alltså långt innan en viss James Cook (1728-1779) skrev in sig i historieböckerna efter att utfört i princip samma bedrift. På vägen hem till Europa stannade myteristerna också till vid Madagaskar där de gjorde sig några glada och inkomstgivande månader som pirater. Benyowski fascinerades av den afrikanska jätteön och blev i det närmaste besatt av att bringa den europeisk civilization genom kolonisation.

Väl hemma i Europa lyckas den talföre adelsmannen övertala Frankrikes konung Ludvig XV (1715-1774) om fördelarna med en eventuell kolonisering av Madagaskar. Ludvig XV utnämner därefter Benyowski till guvernör över Madagaskar och låter upprusta en expedition som ska ta ön i besittning. Under åren 1774-1775 bygger Benyowski upp befästningspunkten Louisburg på Madagaskar; han låter dränera träsk och anlägga moderna vägar samtidigt som han med viss framgång uppvaktar de lokala hövdingarna.

De franska guvernörerna i Réunion och Mauritius såg dock inte med blida ögon på sin östeuropeiska kollegas framfart på Madagaskar och viskade lögner om vanstyre i kungens öra, vilket i slutändan fick Ludvig XV att kalla hem Benyowski. Visserligen fick Benyowski upprättelse, nya storstilade titlar och stora summor pengar men tilläts dock inte återvända till sitt älskade Madagaskar. I Paris blev han dock god vän med en viss Benjamin Franklin (1706-1790) och på dennes inrådan deltar han 1779 i det amerikanska självständighetskriget tillsammans med flera andra landsflyktiga polska adelsmän.

Trots att Benyowski vinner tillgivenhet bland de nya härskarna i det fria USA och att han därutöver lyckas lappa ihop förhållandet med Österrikes kejsarinna Maria Teresia (1740-1780) så finner han ingen ro på sin ålders höst utan arbetar frenetiskt för en chans att få återvända till Madagaskar och avsluta sitt kolonisationsprojekt.

1785 lyckas han trots allt utrusta en liten expedition i USA och avseglar sedan mot Madagaskar. Väl framme erövrar han en fransk handelsstation och låter påbörja uppbyggandet av huvudstaden i sitt nyvunna imperium: Mauritania, döpt efter honom själv. Vidare lyckas han medelst snillrik diplomati övertala merparten av Madagaskars hövdingar att erkänna hans överhöghet och inleder inkomstbringande slavhandel med sina amerikanska protegéer i Maryland och Baltimore. Benyowskis imperiedrömmar skulle dock bli kortvariga. År 1786 anländer en fransk straffexpedition till Madagaskar och Benyowski stupar i strid efter att ha blivit träffad av en kula i bröstet. I såväl Polen, Slovakien och Ungern åtnjuter Mauritius Benyowski idag en nationalhjältes eftermäle.

Greve Mauritius Benyowski

Kolonialmakter man glömt; lilla Kurland i stora världen

2012/02/01 § Lämna en kommentar

Sverige och Danmark var två av många små och perifera europeiska stater som under 1600-talet lyckades tillskansa sig kolonier i Afrika och Nordamerika. De var emellertid långtifrån minst. Den geografiskt och demografiskt mest obetydliga europeiska kolonialmakten under denna upptäckternas guldålder var istället det fjärran Kurland, en rudimentär vasallstat till det polsk-litauiska samväldet bestående av dryga 200 000 invånare beläget i vad som idag utgör östra Lettland.

Under tidigt 1600-tal fick denna baltiska handelsnation ett rejält ekonomiskt uppsving då deras många hamnar kunde profitera på den blomstrande handeln med spannmål från Vistularegionen. Under den ytterligt ambitiösa hertigen Jakob Kettler (1610-1682), som kom att reagera Kurland i smått fantastiska 43 år, etablerades en av Europas största och mäktigaste handelsflottor. Jakob Kettlers primära syfte med denna imposanta flotta var dock inte handel utan kolonialäventyr.

År 1651 lyckades en kurländsk expedition anlägga en fortifikation vid Gambias kust som gavs namnet Fort Jakob. Till skillnad från sina europeiska grannar så uppträde kurländarna i regel civiliserat gentemot den afrikanska ursprungsbefolkningen och flera svarta infödingar utbildades till att arbeta i den lokala kolonialadministrationen. En kort blomstringsperiod avbröts emellertid år 1661 då en brittisk flotteskader, stick i stäv med internationella avtal, överföll kolonin.

Kortvarigare men betydelsefullare ur historisk synpunkt var det kurländska koloniala interludiet på det fjärran Tobago i Västindien. Storbritannien, Nederländerna och det diminutiva Kurland tävlade under 1600-talets inledning om vem som först skulle lyckas anlägga en kolonin på den åtråvärda ön som dignade av allehanda eftertraktade råvaror. Alla tre kolonialmakter gjorde flera fruktlösa försök.

Kurland vann dock en pyrrhusseger år 1654 då 124 kurländska soldater och 80 familjer framgångsrikt etablerade en koloni på Tobago. Lyckan blev dock kortvarig. Senare samma år lyckades Nederländerna upprepa prestationen och bosätta sig på andra sidan ön. Under några få år blomstrade bägge dessa kolonier och kurländarna kunde ståta med en befolkning av 700 baltiska, skandinaviska, tyska och franska bosättare samt en handfull afrikanska slavar.

Emellertid invaderade Sveriges konung Karl X Kurland år 1658 och fängslade för en kortare period det bångstyrige Jakob Kettler. Detta var tillfället Nederländerna väntat på. År 1659 föll ”Nya Kurland” som kolonin kallades och införlivades med det nederländska Tobago. Den kurländska kolnialeran såg därmed sitt slut.  

Det kurländska kolonialäventyret kan tyckas imponerande och det bör i sammanhanget nämnas att Jakob Kettler hade än mer vidlyftande planer än så. Ett tag brevväxlade han med påven Innocentius X (1644-1655) i avseende att utrusta en flotta på fyrtio fartyg och en armé på 24 000 man för att försöka erövra och kristna ”Sydlandet” (Australien). Tyvärr föll inte Kettlers förslag påven på läppen. 

Karta över 1600-talets Kurland

Från myterist till conquistador; Vasco Nunez de Balboa och upptäckten av Sydhavet

2011/08/28 § Lämna en kommentar

Vasco Nunez de Balboa föddes 1475 i Spanien som den tredje av inalles fyra pojkar i en välbärgad spansk adelsfamilj. Trots familjens relativa rikedom var pojkens lott ingalunda avundsvärd. Gängse regler föreskrev nämligen att den äldsta sonen i varje familj skulle ärva merparten av familjens samlade tillgångar.

Som så många andra unga adelsmän som växte upp i upptäckternas sekel bestämde sig den äregirige och äventyrslystne de Balboa på ett tidigt stadium att söka sin lycka i den Nya Världen. Av denna anledning tog han värvning på ett av de skepp under Rodrigo de Basidas befäl som år 1501 utforskade Panama och de kuster i södra Centralamerika som ännu inte bevistats av den legendariska Chrisoffer Columbus.

Som tack för sina insatser i denna lyckosamma expedition erhöll Vasco Nunez de Balboa ett stycke land på Kuba och tjugo indianska slavar. Nu framgick det emellertid snart att de Balboa saknade sinne för ekonomiska realiteter och inom kort hade han ådragit sig avsevärda skulder. Han försökte därför fly skuldfällan och tristessen som svinfarmare genom att mönstra på första bästa fartyg som avlöpte mot Sydamerika, men hans missunnsamma borgenärer lade resolut fingrarna emellan.

I ren desperation gömde sig därför de Balboa tillsammans med sin trogna följeslagare, hunden Leoncico, i en tunna på ett av de skepp som anfördes av Martin Fernandez de Enciso, vars syfte var att överta kommandot över en koloni belägen i nuvarande Colombia. Vår protagonists vådliga tillflyktsort upptäcktes snart men den unga ädlingen togs ändock till nåder av skeppets kapten eftersom de Balboa besatt ingående kunskap om den oländiga regionen ifråga.

Väl framme i Colombia möttes de Encisos kolonisatörer av en bedrövlig syn: kolonin San Sebastian hade tillintetgjorts av martialiska indianer och de få överlevande rände runt i de omliggande djunglerna som vettvilliga galningar, desperata att få tag på någonting ät- och drickbart. På de Balboas inrådan flyttades kolonin från dess ogästvänliga utgångspunkt västerut, till våra dagars Panama. Resultatet av de spanska kolonisatörernas vedermödor blev den diminutiva men praktfulla kolonin Santa Maria de la Antigua del Darien: Spaniens första koloni på Centralamerikas fastland.

Inom kort tröttnade kolonisatörerna på den grälsjuka och penninggiriga de Enciso som medelst laga medel sökte försäkra sig om att allt guld som påträffades i den omgärdande regionen tillföll honom. Genom ett myteri befriades de Enciso från sina åtaganden och tvingades återvända till Kuba medan de Balboa övertog dennes befogenheter.

Under de följande åren ägnade de Balboa och dennes guldtörstande conquistadorer sig åt att kväsa indianska uppror och åt att finkamma de tropiska omgivningarna på all ädelmetall. Hans i särklass största bedrift bestod i att år 1513 tillsammans med en handfull förtrogna bli den första att beskåda Stilla Havet; vilket togs i spanskt anspråk under namnet ”Sydhavet”.

De Balboas stjärna skulle dock komma att dala år 1518 efter att han utsett den maktsjuke Pedro Arias Avila som sin efterträdare som guvernör i den lilla kolonin. Avila, som också var de Balboas svärfar, var oerhört avundsjuk och såg med aversion på företrädarens auktoritet och renommé. Efter att en intet ont anande de Balboa var på hemväg från en alltigenom lyckad expedition fängslades han på Avilas order av ingen mindre än den barske karriäristen Francisco Pizarro (1478-1541); Inkarikets framtida erövrare. Efter en hafsig skenrättegång avrättades Vasco Nunez de Balboa i januari 1519. Tyvärr var inte bilans egg tillräcklig skarp så offret överlevde det första hugget, och totalt tog det bödeln tre kraftfulla svingar för att sära de Balboas huvud från resten av hans sargade kropp.

I den spanska och latinamerikanska historien hyllas numera Vasco Nunez de Balboa som en av de mest beundransvärda och inflytelserika conquistadorerna under det långa och ärofulla 1500-talet. I Panama har man till och med gått så långt att man uppkallat landets valuta efter honom. Sålunda är Panamas motsvarighet till kronan kallad Balboa.

Vasco Nunez de Balboa och hans conquistadorer tar högtidligt Stilla Havet i spansk besittning år 1513.

Dödens berg; Potosi och Spaniens hänsynslösa rovjakt på silver

2011/07/06 § Lämna en kommentar

Numera är Potosi, strategiskt belägen på över 4000 meters höjd i anslutning till det sägenomspunna berget Cerro de Potosi, en slumrande medelstor boliviansk stad vars tragiska och händelserika historia mer eller mindre glömts bort. Annat var det i början på 1600-talet då staden, med sina knappa 200 000 invånare, var en av de största och mest välbärgade i världen.

Anledningen till detta var stadens obestridliga nav: Cerro de Potosi, också kallat Cerro Rico (det rika berget). Redan under Inkaimperiets guldålder kände man till att Cerro de Potosi innehöll rent sagolika mängder åtråvärt silver, och naturligtvis var detta rykte något som de rovgiriga spanska conquisadorerna anförda av Francisco Pizzaro snappade upp under deras erövringståg 1533.

Den nya kolonialmakten slösade lite tid: 1544 anlades staden Potosi och genast började man, med de förslavade inkaindianerna som motvillig arbetskraft, att idka gruvbrytning. Skatterna som det gryende kolonialimperiet skulle komma att forsla hem från Cerro de Potosi under de närmaste århundradena var milt uttryckt fabulösa. Det beräknas att Potosis gruvor totalt sett försedde Spanien med ofantliga 62 000 ton silver.

Silvret i Cerro de Potosi var således inte bara den i särklass viktigaste grundbulten i den spanska ekonomin under imperiets storhetstid under 1500-talet, utan bidrog också indirekt till den inflationsspiral på ädelmetaller som förebådade dess stundande politiska och ekonomiska kräftgång. Silvret från Cerro de Potosi flödade från det skuldtyngda Spanien till dess många borgenärer i Central- och Västeuropa, och mycket av det europeiska silver som numera återfinns i Kina, vilket engelsmännen använde för att tillskansa sig sitt eftertraktade te, härstammar från Potosi.

Det krävdes emellertid att de begärliga rikedomarna bärgades hem till Europa över den indianska ursprungsbefolkningens sargade lik. Dessa tvingades arbeta under omänskliga förhållanden i de dödsbringande gruvorna utan någon som helst skydd mot alla de faror arbetet innebar. Resultatet blev givetvis att indianerna dog som flugor. Spanjorerna, sin vana trogen, hävdade att ursprungsbefolkningen var inkapabelt till att utföra manuellt arbete och lyckades i början av 1600-talet få den skuldsatta spanska kronan till att sanktionera en årlig import av 2000 afrikanska slavarbetare, vilka designerades att överta eller dela inkaättlingarnas börda.

Eftersom de mulåsnor som spanjorerna använde för att pumpa vatten och forsla silver i regel hade den irriterande ovanan att dö av utmattning inom loppet av någon månad, ersatte man helt sonika dessa med svarta slavarbetare. Överlag överlevde en gruvarbetare knappt ett år i Cerro de Potosis dammiga inferno, och till de vanligaste dödsorsakerna hörde lungsjukdomar och kvicksilverförgiftning. Historiker har länge tvistat om hur många liv som Cerro de Potosi skördat under sin tragiska historia som Spaniens skattkammare, och även om man är långtifrån enig på den punkten uppskattar vissa att upp till 8 miljoner afrikaner och indianer fick sätta livet till i gruvorna.

Under 1700-talet började Cerro de Potosis ymniga silverådrar att sina och staden avbefolkades snabbt. Gruvbrytningen har dock fortsatt i samma skala som tidigare men numera är det tenn, ”den bolivianska förbannelsen”, som hämtas upp ur bergets innandöme snarare än silver.

Potosi under glansdagarna på 1500-talet

Portugisisk rasbiologi på 1500-talet; Afonso de Albuqureque och skapandet av ett härskarfolk

2011/06/01 § Lämna en kommentar

Det påstås ju som bekant att ”kärt barn har många namn”, och om det finns så mycket som ett korn av sanning i det slitna talspråket så torde den mångfacetterade portugisiska kolonisatören Afonso de Albuqureque (1453-1515) tillhöra en av de i särdeles mest älskvärda människor som någonsin vandrat runt i ett par skor. Under sin levnad och strax efter sin död förlänades de Albuqureque en lång rad epitet, däribland: den förskräcklige, den store, sjölejonet och Österlandets kejsare.

Under de Albuqureques korta sejour som portugisisk guvernör i Ostindien 1509-1515 konsoliderade Portugal med erövringar och diplomatiska snilledrag sin nyvunna maktsällning i Orienten. Det var inte en slump att de Albuqureques guvernörskap sammanföll med Portugals koloniala guldålder.

Efter att i princip ha förintad Islams samlade sjökrafter i slaget vid Diu 1509 var Portugals herravälde över Indiska Oceanen betryggat i två generationer framöver. Det militära och maritima övertaget utnyttjade de Albuqureque till att genomföra en rad framgångsrika expeditioner. Därutöver närde han smått fantastiska planer på att ytterligare förnedra Islams apologeter .

För att slutgiltigt krossa det Mamlukiska sultanatet ville exempelvis de Albuqureque vända Nilens flöde i avsikt att ödelägga det blomstrande Nildeltat i Egypten som utgjorde den ekonomiska och politiska ryggraden i det mamlukiska imperiet. Än djärvare var planen på att stjäla profeten Muhammeds lik i syfte att använda detta som utpressningsmedel. Muslimerna kunde, enligt Albuqureque, gladeligen få sitt kadaver till profet tillbaka mot att de i gengäld tog sitt pick och pack och lämnade det Heliga landet. 

Ett av de mest graverande problem som gäckade den erövringslystne guvernören var annars att Portugal saknade inhemska bosättare, lojala mot den portugisiska kronan, som kunde förvalta det växande kolonialimperiet. Kvinnor var överhuvudtaget portförbjudna i Orienten då vidskepelse gjorde gällande att kvinnor ombord på ett skepp förbehållslöst bringade besättningen olycka. Resultatet blev därför att unga äventyrslystna portugisiska gossar i regel endast uppehöll sig en kortare i tid i indiska farvatten innan de, mätta på äventyr, återvände hem till sina fruar och hemmets trygga vrå. 

De Albuqureque uppmanade därför sina unga landsmän, oavsett om dessa råkade ha en hustru väntades på dem hemmavid eller inte, att vid ankomsten till Ostindien äkta och impregnera lokala kvinnor. Genom att aktivt understödja denna oheliga äktenskapsinstitution i tal och handling hoppades de Albuqureque på att skapa en veritabel ras av servila mulatter; lojala mot den portugisiska kronan men med Indien som sitt obestridliga hemland. Dessa halvblodsädlingar skulle därefter uppfostras till att överta skötseln och försvaret av Portugals växande kolonialimperium, medan portugiserna själva i möjligaste mån kunde inrikta sig på att njuta av dess frukter.

Det eugeniska experimentet utföll dock inte till Portugals gagn. I regel kände ”de Albuqureques mulatter” liten eller ingen tillgivelse för det fjärran Portugal, och de högfärdiga portugisiska kolonisatörerna hade lite till övers för de österländska halvbloden. Generellt sett tycks detta potentiella ”härskarfolk” föredragit att prisa Mammon framför konungen av Portugal. Inte undra på då att många av dessa lyckades förkovra sig som femtekolonnare när Nederländerna så småningom gjorde entré i Orienten och inom loppet av några decennier bröt Portugals koloniala hegemoni i Ostindien.           

Afonso de Albuqureque

Kungen av Island; vagabonden Jørgen Jørgensens öde och äventyr

2011/04/17 § Lämna en kommentar

Den utsvävande danska urmakarsonen Jørgen Jørgensens (1780-1841) karriär började egentligen med att han som fjortonårig tog värvning som matros på ett brittiskt skepp som seglade mellan Newcastle och kontinenten. Pojkspolingen tog djupa intryck av detta och som artonåring bedrev han sedan en egenhändig piratverksamhet i Sydafrikanska farvatten. Sjöröveriet upphörde dock inom kort då de brittiska myndigheterna inte såg med blida ögon på Jørgensens framfart. Han sattes snart i bojor och deporteras till det oländiga Australien.

I avsaknaden av en effektiv centralregering som kunde hålla den oregerlige dansken under uppsyn omvandlas deportationen till rena rama äventyrsresan för Jørgensen. Under de närmaste tre åren är han med om att utforska Australiens sydkust och är därutöver behjälplig med att anlägga Storbritanniens första egentliga bosättning på det fjärran Tasmanien. Utöver detta skriver han sida efter sida om Australiens natur och kultur, inom ramen för vilket han, till skillnad från merparten av de rovgiriga kolonisatörerna, prisar de inhemska folkslagens traditioner och civilisatoriska polityr.

Efter att ha avtjänat sitt straff och seglat runt jorden återvänder den ärrade unga kämpen till sitt fädernesland och Köpenhamn 1806. Under kriget mot England (1807-1814) tilldelar den danska regeringen, som är mäkta imponerade av den kosmopolitiska vagabondens maritima färdigheter, Jørgensen ett praktfullt kaparfartyg och uppdraget att uppbringa eller utplåna så många brittiska skepp som möjligt. Till en början har den hetlevrade Jørgensen viss framgång men förivrar sig så småningom och tvingas kapitulera inför en överlägsen brittisk flottstyrka. I det krigströtta Danmark florerar rykten om att ”anglofilen” i själva verket bytt sida och således brännmärks och bespottas han offentligt som quisling och landsförrädare.

Trots sin status som krigsfånge kunde den danske renegaten, mycket tack vare sitt munväder och enastående karisma, förhandla sig till att få sina fri- och rättigheter respekterade. Under sin ”fångenskap” blev han allt mer intresserad av Island och särskilt då dess belägenhet som en försummad utpost i det hårt ansatta danska riket. Den senare delen av 1700-talet hade varit en prövningarnas tid för den glesbefolkade ön som till följd av diverse naturkatastrofer och misskördar förlorat cirka 25 % av sin befolkning. Napoleonkrigets ekonomiska återverkningar hotade återigen Island med svältdöden då Danmark inte längre kunde garantera tillförseln av livsmedel till ön. I England fick Jørgensens idé om att söka utmana Danmarks inkomstgivande monopol som Islands ledande livsmedelsexportör därför genomslag, och genom att uppringa alla sina manipulativa talanger lyckats straffången och landsförrädaren Jørgensen 1807 tillskansa sig mandat att ordna just detta.

Den danska guvernören på Island avvisade dock bestämt Jørgensens inviter vilket föranledde den senare att fängsla ståthållaren; en instinktiv handling som saknade sanktion från arbetsgivarna i England. Genom detta impulsiva och oöverlagda schackdrag gjorde sig Jørgensen till oinskränkt härskare över Island, och trots att hans regim varade blott 58 dagar visade det sig att den njutningslystna vagabonden också besatt oväntade politiska talanger. Under sin korta sejour som självhärskare introducerade Jørgensen den ena reformen efter den andra, bland annat ett moderniserat skolsystem. Hans politiska proklamationer, som nära nog blivit legendariska, inleddes alltid med: ”Vi, Jørgen Jørgensen, beskyddare av hela Island…”.

För att upprätthålla sin hegemoni förlitade sig Jørgensen på sin ”armé” av åtta likasinnade, vilket inte säger så lite om Islands tillstånd som en avbefolkad avkrok i början av 1800-talet. Jørgensens självhärskarambitioner blev dock för mycket för Storbritannien som sände en straffexpedition till Island, vilket resulterade i dynastin Jørgensens omedelbara fall. Tillbaka i England lyckades den danska avfällingen återigen slippa undan rättvisan. Under ett drygt årtionde reser han sedan runt i det krigshärjade Europa där hans fäblesser för dryckenskap och hasardspel når oanade och direkt hälsovådliga proportioner. Den sistnämnda lasten ådrar honom kolossala spelskulder och utmynnar i rättegång och fängelsestraff.

År 1826 utvisas han till Australien och hamnar, som av ett ödets nycker, i den straffkoloni på Tasmanien han själv varit med om att bygga. Efter en tid tas han återigen till nåder, återfår sin frihet och förälskar sig i en gravt alkoholiserad irländsk mjölkpiga. De båda makarna super sakta men säkert ihjäl sig och Jørgen Jørgensen avlider 1841 på Tasmanien.

Denna Danmarks i särklass mest besynnerliga vagabond och äventyrare åtnjuter numera ett blandat eftermäle. Medan han i Danmark är stigmatiserad som landsförrädare räknar tasmanerna honom som en av de största och mest tongivande gestalterna i öns historia. På Island är denna romantiska figur numera upphöjd till nationalhjälte, och sentimentalt men samtidigt fullständigt anakronistiskt refererar islänningarna till honom som ”hundra-dagars kungen”. Ett av Jørgensens mest bestående verk var det egenhändiga utformandet av Islands moderna fana som sedermera skulle komma att bli symbolen för självstyrelse och oavhängighet från det förhatliga Danmark.

Jörgen Jörgensen

Danskar i Österled; Trankebars uppgång och fall

2011/03/24 § Lämna en kommentar

Den gravt alkoholiserade och ack så koleriske Kristian IV (1588-1648) var, alla sina laster till trots, en intelligent renässanshärskare ut i fingerspetsarna som hade vittgående och storsvullna planer för sitt Danmark. Även om Kristians inblandning i Trettioåriga kriget (1618-1648) slutade i katastrof (de habsburgska arméerna intog till syvende och sist hela Jylland), hade den danske kungen mer lycka på andra områden. Efter att portugiserna i ensamt majestät dominerat handeln med det fjärran Indien i närmare 100 år var det helt oväntat den danske monarken som kom att bryta dess inkomstgivande monopol och därmed etablera Danmark som den andra europeiska kolonialmakten i Indien.

Kristian IV hade med hjälp av nederländska mellanhänder lyckats tillförsäkra Danmark en bit land i det av kryddor så överflödiga Ceylon (Sri Lanka). 1618 lämnade en påkostad dansk expedition Köpenhamn i syfte att inmuta en ny koloni. Portugiserna såg dock inte med blida ögon på hur en perifer protestantisk usurpator försökte lägga rabarber på det land de ansåg gud allsmäktige förlänat Portugal.

Väl framme i Indiska farvatten 1620 hade närmare hälften av det danska manskapet dött i skörbjugg och portugiserna hade kallblodigt förintat den danska förtruppen samt därefter stuckit sjömännens såriga huvuden på pålar till varnagel för androm. Sorgerna tog dessvärre inte slut där. Avtalet Kristian IV hade slutit med de nederländska plutokraterna visade sig vara en bluff och danskarna var därför tvungna att slå alla illusioner om en blomstrande kryddkoloni på Ceylon ur hågen.

Resterna av det danska manskapet lyckades emellertid rädda sig till det syindiska fastlandet och här vände äntligen oturen. Efter segdragna förhandlingar med en lokal furste som ännu inte underkastat sig Mogulrikets tilltagande makt lyckades danskarna utverka en koloni i Trankebar (Tharangambadi). På platsen upprättade danskarna fästningen Dansborg och från dess torn skulle sedan Dannebrogen vaja stilla och lugnt i över 200 år.

Även om Trankebar under blomstringsperioden på 1700-talet inhyste mer än 200 danskar och utgjorde en populär anläggningshamn för allehanda sjöfararnationer så förblev kolonin en perifer och förbisedd plats som saknade inverkan på den historiska utvecklingen i Indien. Efter en utdragen period av ekonomisk kräftgång och tilltagande emigration sålde slutligen den danska staten kolonin till Storbritannien 1845.

Om Trankebar var pärlan i det diminutiva danska ostindiska imperiet så var de oländiga Nicobarerna, en ögrupp belägen öster om Ceylon, definitivt dess oregerliga styvbarn. Koloniseringen av öarna påbörjades år 1754 men stötte mer eller mindre genast på patrull. Återkommande malariaepidemier nära nog avbefolkade ögruppen vars population dog som flugor. Mellan 1778-1783 försökte den Habsburgska Dubbelmonarkin sig på att kolonisera öarna då man trodde att danskarna helt sonika övergett Nikobarerna. Det hela var naturligtvis oerhört pinsamt för den danska regeringen som efter många om och men fick österrikarna att dra sig tillbaka. Det var därför med stor tillfredställelse som Danmark 1869 sålde ”de förbannade malariaöarna” till Storbritannien för en spottstyver. Idag är Nikobarerna mera känt som ett exotiskt och exklusivt turistparadis.  

Den danska kolonin Trankebar

När Sverige ägde en guldkust

2011/01/24 § Lämna en kommentar

Det svenska Ostindiska Companiet framhålls inte sällan som något mycket positivt i Sverige och inte minst i Göteborg där Kompaniets gamla lokaler idag tjänar som stadsmuseum. Repliken av Ostindienfararen Götheborg ligger även förtöjt i staden när skeppet inte beger sig på långfärd lastad med kungligheter och näringslivstoppar. På sätt och vis symboliserar det Ostindiska Companiet början på Sveriges integration i en global ekonomi och framåtanda.

Dock finns det två motpoler till de värden man idag pådyvlar Ostindiska, Svenska Västindiska– och Afrikacompanierna kommer knappast att föräras några stolta skepp eller kungliga beskyddare. Västindiska Companiet Grundades 1786 i syfte att sköta handeln med kolonin St Barthelémy som förvärvats från Frankrike.  Companiet såg en framtid i den lukrativa slavhandeln, målet var att göra kolonin till en omskepningsplats för slavar hämtade från Afrika. Verksamheten väster ut upphörde 1806 eftersom vinsterna uteblev.

Sverige har även tidigare erfarenheter av misslyckade koloniala äventyr. På initiativ av Louis De Geer  bildades år 1649 Svenska Afrikanska Companiet vars huvudsakliga mål var att bedriva handel med negerslavar, guld och elfenben i Västafrika. En koloni för ändamålet införskaffades genom att man köpte mark av kungen av Futu vid Cabo Corso i dagens Ghana. Huvudfästet blev borgen Karlsborg som tillsammans med andra stödjepunkter skulle låta den spirande stormakten spela på de större staternas planhalva.

Nu föll det sig så dråpligt att borgherren, Carloff, avsattes och ersattes med en annan guvernör. Carloff lämnade i vredesmod Cabo Corso och förbittrad tog han tjänst hos den daska kungen som gav honom ett kaparbrev, som gav honom tillstånd att verka som pirat mot svenska intressen. Han återkom med en liten armé bestående av pirater och holländska slavar och snart vajade Dannebrogen över Karlsborg.

Sverige med dess krigiske kung Karl X drog dock i gång ett mycket framgångsrikt krig mot Danmark som slutade med freden i Köpenhamn 1660. Efter freden fick Sverige tillbaka kolonin, men oturen och nesligheten tog inte slut där. Carloffs underhuggare på plats i Karlsborg hade sett en möjlighet att göra en rejäl hacka och sålt hela kolonin till holländarna och gett sig av med pengarna för att leva det ljuva livet.

Men även de nya ägarna gick bet, området erövrades av afrikaner varefter svenskarna återkom med stöd av Futu-kungen. Dock gjorde holländarna det också och kolonin bytte efter hårda strider ägare igen. Sverige gick då med på att få skadestånd mot att man lovade att för all framtid avstå från handel i Västafrika. Därmed var den svenska guldkusten definitivt förlorad.  Skadeglädjen var därför troligen stor i Sverige när England 1664 erövrade Cabo Corso och döpte om kolonin till Cape Coast.

Lurik rekommenderar; Peter Englund. Ofredsår; om den Svenska Stormaktstiden och en man i dess mitt. Atlantis 1993.

Cabo Corso

 

 

Koloniallitteraturen och kriget mot marsmänniskorna

2010/12/30 § Lämna en kommentar

I slutet av 1800-talet gjorde sig en intellektuell kritik mot kolonialmakternas förehavanden i Afrika hörd. Generellt bedrev de europeiska expeditions- och ockupationsstyrkorna, handelsbolagen och äventyrarna en rovdrift av naturresurser och människor inte sällan med en rasistisk ideologi i bakhuvudet.

Bland de främsta verken finns flera berömda titlar av vilka många har filmatiserats av Hollywood. Bland dessa återfinns bland annat Joseph Conrads Mörkrets hjärta från 1901 (Apocalypse now). Conrads bok är en kortroman som behandlar författarens egna upplevelser som flodbåtskapten på Kongofloden. Dramaturgin är mäkta subtil, skriven i en aningen torr betraktande stil. Inte mycket behövde dock nämnas, de invigda läsarna kände till de fasor som dolde sig mellan raderna.

H.G. Wells är kanske mest känd som smånördig sci-fi författare, hans böcker kan läsas som fantasirik underhållning men hans författargärning är djupt präglad av européernas förehavanden i Afrika. Därmed rymmer de ”nördiga” science fiction romanerna en intressant dimension. I The Invisible Man från 1897 (Hollow Man är baserad på Wells bok) lyckas vetenskapsmannen Griffin att bli osynlig. Den tidigare harmlöse mannen utvecklar senare en psykos och blir fullständigt galen och livsfarlig för sin omgivning. Boken tar upp samma tema som Conrad senare gör: vad händer om en människa ställs bortom synhåll från den gemensamma moral som ett civiliserat samhälle utövar? Genom sina böcker besvarar de frågan och förklarar därmed de outsägliga hemskheter som utspelade sig i kolonierna.

Det var med Världarnas krig från1898 (War of the Worlds senast filmad 2005) som Wells blev legendrasisk som författare. Boken handlar om hur högteknologiska marsmänniskor invaderar jorden och med sina Tri-Pods krossar allt motstånd i syfte att kolonisera jorden. Referenserna till kolonialkrigen är här mycket tydliga och läsaren får fundera över marsmänniskornas rätt till planeten.

Till historien hör att Världarnas krig sändes som radioteater 1938 i USA. Vid den här tiden var radion fortfarande ett relativt nytt medium men i Amerika hade den kommersiella användningen utvecklats tidigt. Före sändningen informerade man att radioteater skulle följa men detta hördes inte av flertalet lyssnare då man lyssnade på ett annat populärt program i en konkurrerande kanal.

Skådespelarna gjorde ett fantastiskt jobb. Formatet med en reporter som berättare övertygade hundratusentals amerikaner om att marsmänniskorna verkligen var här och spred död med sina Tri-Pods. Panik utbröt, vapen plockades fram och fönster spikades igen, utomjordingarna skulle bekämpas. Gäng av modiga unga män drogs ihop inför det utomjordiska hotet samtidigt som folk började fly de större städerna. En kärleksfull far var till och med på väg att skjuta sina döttrar i rädsla för marsianernas perversioner. När väl paniken lagt sig efter att polisen tvingat radiostationen att sända ut förtydliganden hade ett okänt antal människor skadats i jordens första och hittills enda interstellära krig.

Tri-Pod

Grönlands undergång; vettskrämda vikingar och elaka eskimåer

2010/11/20 § Lämna en kommentar

Efter att ha förklarats som laglös på Island på grund av ett smärre vredesutbrott som utmynnat i mord flydde den försmådde och legendariske Erik Röde (950-1007) med en stor skara medkämpar till det av legalitet befriade Grönland. Tvärtemot vad som förkunnas i traditionell historieskrivning var dock den koleriskt lagde Erik Röde inte upptäckaren av den isbeprydda jätteön, men däremot den som med kraft och mannamod inledde dess kolonisering.

Under tiden efter Eriks frånfälle utvecklade sig den rudimentära bosättningen på Grönland till en blomstrande koloni. Förutom traditionellt jordbruk och boskapsuppfödning som närde de inhemska vikingaättlingarna förtjänade kolonin en inte oansenlig hacka på den inkomstbringande handeln med valrossbetar, då dessa motsvarade efterfrågan på det ännu så övervärderade och oåtkomliga elfenbenet. Under blomstringsperioden på 1200-talet uppgick den grönländska kolonins invånarantal till i runda slängar 5000 personer.

Från och med 1300-talets inledning handlar denna del av Grönlands historia om ett successivt, långdraget och ack så tragiskt förfall. Det grönländska klimatet blev allt kärvare och ön kom sedermera inte göra skäl för sitt arkadiska namn, samtidigt som hamngörandet av norska handelsfartyg som kunde förse kolonin med nödvändiga produkter (t.ex. yxor, kärl och allehanda verktyg) blev allt färre för varje år för att slutligen fulltsändigt utebli. Värst emellertid var kanske att tillgången på elfenben förbättrades i Europa under senmedeltiden vilket gradvis försämrade den så perifera grönländska kolonins ekonomiska apparition. Utöver detta verkar det som att den grönländska populationen drabbades värre än andra av digerdödens härjningar under mitten 1300-talet då arkeologer föreslår att cirka två tredjedelar av dess invånare avled.

Vad som slutgiltligen utrotade vikingarnas grönlandskoloni har förblivit höljt i dunkel och förbryllat historiker under århundraden. Mest troligt förefaller emellertid vara att denna förskingrade skara blev offer för inuiternas tilltagande rovlystnad. Deras ankomst till Grönland är av ett senare datum än vikingarnas, men medans de senares samhälle befann sig i ett tillstånd av upplösning konsoliderade inuiterna sin politiska och militära styrka på ön. Vikingarna, som ockuperade de mest inkomstgivande och frodigaste områdena på ön, blev snart överrumplade av blodtörstiga inuiter; eller så kallade ”skrälingar”, vilka i ren frenesi brände ner deras bosättningar och förintade dess ägare.

Den sista överlevande vikingaättlingen på Grönland, som befann sig i ett tillstånd närmare döden än livet, påträffades ironiskt nog 1492. Alltså samma år som en viss Christoffer Columbus ”återupptäckte” Amerika varav Grönland sedermera blev en geografiskt integrerad del av.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade kolonialismLuriks Anakronismer.