Pyramidspel i Rumänien; Caritas uppgång och fall

2012/07/29 § Lämna en kommentar

Kommunismens fall i Östeuropa och den påföljande transitionen mot en marknadsekonomi lämnade fritt spelrum för ljusskygga aktörer att prova sina vingar på en mer eller mindre oregulerad marknad där gigantiska vinster hägrade. Följden blev en veritabel våg av efemära pyramidspel som lockade gigantiska investeringar ena dagen för att stänga ned verksamheten den andra. I Östeuropa i allmänhet och på Balkanhalvön i synnerhet dök pyramidspel upp som svampar ur jorden under åren 1990-1991, det största och mest välorganiserade var Caritas (namngiven efter den katolska kyrkans internationella biståndsorgan) i Rumänien.

Caritas öppnade sina dörrar i april 1992. När organisationen tvingades avbryta verksamheten dryga två år senare, till följd av att man inte hade kapital nog för att genomföra utbetalningar, uppgav rumänska myndigheter att minst 4 miljoner rumäner varit inblandade i pyramidspelet och Riksbanken inflikerade att mellan 35 till 50 % av landets hushåll investerat i Caritas. Summorna som Caritas ”förvaltade” var också astronomiska, the Economist beräknade bl.a. att under sötebrödsdagarna så kontrollerade pyramidspelet ungefär en tredjedel av Rumäniens samlade likvida tillgångar.

Caritas skapades av en viss Ioan Stoica som bar på ett dunkelt förflutet; det påstås att han ska ha handlat med valutor på den svarta marknaden under Ceasescus tid vid makten (1974-1989) och att han spenderat tid i fängelse mot bakgrund av sin ekonomiska brottslighet. Oavsett vad så var Stoicas affärsidé lika enkel som den var genial: Caritas svor högaktningsfullt att åttafaldiga en eventuell investerares sparade slantar på bara tre månader, och ett eventuellt överskott skulle Caritas investera för att, i sann katolsk anda, lindra den ekonomiska transitionens skoningslösa effekter på Rumäniens många fattiga.

Omgående flockades tusentals rumäner till Caritas kontor i staden Cluj och formligen bad om att få investera sina surt förvärvade sparkapital. Inledningsvis gjorde Caritas heller ingen besviken. Cluj lyftes formligen ur fattigdom och rikedomarna utmynnade i att staden inom loppet av ett år placerades sig som femma i Europa vad gäller antalet bilar per capita. Ioan Stoica hyllades, utan att överdriva, som en välsignad ekonomisk mirakelman som sänts ned från himmelen för att rädda det rumänska folket ur dess misär. Under 1993 publicerades flera sånger och dikter i den rumänska pressen som hyllade den nya frälsaren och hans välgörande pyramidspel, däribland följande rader: ”En man har framträtt, som har räddat oss alla. Gör Stoica till kejsare!”

Under hösten 1993 började dock varningsklockarna att ringa. Tidningar i väst spådde att Caritas kollaps var nära förestående och Rumäniens president Ion Iliescu (1990-1996) deklarerade fränt att alla som innehade en grundskoleutbildning kunde räkna ut att något som gav åttafaldig utdelning inte kunde bestå särskilt länge. Stoica stretade dock emot och skylde de otaliga försenade utbetalningarna på korrupta myndighetsbyråkrater. Den 19 maj 1994 fick emellertid Stoica krypa till korset och meddela att Caritas var bankrutt. Kort därefter fängslades Stoica och den rumänska regeringen förbjöd etablerandet av nya pyramidspel.

Under 2000-talet har västeuropeiska ekonomer och samhällsvetare långsamt att börja omvärdera effekterna av de otaliga pyramidspel som växte upp i Östeuropa och Balkan efter kommunismens fall. Trots deras ofrånkomliga kollaps och de kortsiktigt negativa konsekvenser dessa innebar så förbättrade trots allt pyramidspelen det makroekonomiska läget i ett längre perspektiv. Detta berodde främst på att Caritas och liknande organisationer ingav medborgarna modet att investera pengar som de tidigare haft gömda i sina madrasser, på så sätt ökade cirkulationen av pengar i samhällsekonomin markant och bidrog till att accelerera den ekonomiska utvecklingen. Detta var emellertid en liten tröst för de tusentals rumänska familjer som förlorade sina tillgångar i Caritas kollaps.     

Lurik rekommenderar: Katherine Verdery. What was socialism, and what comes next?. Princeton University Press 1996.  

Från frälsare till fängelsekund: Ioan Stoica

Annonser

Trafik(n)ostalgi i Öst; historien om Herr Ampelmann

2012/05/30 § 1 kommentar

Knappt hade muren fallit och transitionen mot en demokratisk marknadsekonomi påbörjats förrän Europas post-kommunistiska stater började uppvisa en frapperande nostalgi för det förflutna. Värst var situationen i det forna Östtyskland där fenomenet till och med tilldelades ett eget namn: Ostalgi. Ostalgin kunde dels ta sig strukturella uttryck, såsom den äldre generationens längtan till en tid då saker och ting föreföll enklare och vardagsekonomin definitivt var tryggad (än idag anser 17 % av östtyskarna att livet tedde sig betydligt bättre i DDR:s vagga). Vanligare var dock att ostalgin fokuserades på kommunistisk paraphernalia, d.v.s. symboler och föremål förknippade med DDR. Vad östtyska ostalgiker vurmade för mer än något annat var dock inte trabanter, KONSUM, etenitplattor eller blyfärgade tapeter, utan en anspråkslös och beskedlig herre klädd i hatt som gick under namnet Ampelmann.

I kölvattnet av den tyska återföreningen år 1990 beslutade den tyska regeringen att samtliga trafikljus i det forna DDR skulle moderniseras och 1994 inleddes arbetet med den stora trafikreformen som syftade till att homogenisera trafiken i de båda landsändarna. Till politikernas stora konsternation protesterade östtyskarna högljutt och krävde att västtyskarna skulle hålla sina smutsiga labbar borta från deras trafikljus.

Varför denna aversion? Till saken hör att DDR:s trafikljus var unika. Istället för vår egen Herr Gårman visade östtyska trafikjus en korpulent herre i cylinderhatt som populärt kallades Herr Ampelmann. Herr Ampelmann uppfanns i slutet av 1950-talet i Berlin av en östtysk trafikpsykolog vid namn Karl Pegalu (1927-2009) då hans forskning visade att fotgängare skulle reagera snabbare på den fetlagda Ampelmann än den livlösa Herr Gårman. 1961 infördes trafikljusen med Ampelmann i hela DDR. Succén lät inte vänta på sig. Inom kort blev Herr Ampelmann uppskattad animerad film och östtyska skolbarn fick på ett tidigt stadium lära sig trafikvett från densamme i överpedagogiska serieböcker.

Östtyska trafikljus föreställande Herr Ampelmann

När de förhatliga grannarna i väst försökte eliminera Ampelmann gick östtyskarna man ur huse för att protestera mot ”koloniseringen” av deras trafikljus. Motståndsrörelsen kallade sig ”Vi är folket” och inom organisationen bildades en radikal gren som gavs benämningen ”Kommittén för bevarandet av Ampelmann”. Protesterna utmynnade i ett veritabelt krig som utspelade sig på tidningsuppslag och i TV-nyheter, och inom kort började Västtysklands större medier att öppet sympatisera med Ampelmann och de östtyska demonstranterna.

På den andra sidan stod Västtysklands feminister överst på barrikaderna. Feministerna såg med virulent antipati på den i deras ögon manschauvinistiska och hattbeprydda Herr Ampelmann och argumenterade emfatiskt för att den androgyna Herr Gårman torde utgöra en bättre och mer inkluderande symbol för det förenade Tyskland. 1997 stod det emellertid klart, feministernas kollektiva bemödande till trots, att den östtyska sidan vunnit kampen om folkopinionen och att Herr Ampelmann skulle återinträda i det urbana landskapet. Sedan dess har även vissa västtyska städer antagit DDR:s gamla hjälte som vägledande symbol på de egna trafikljusen.

Lurik rekommenderar: Svetlana Boyd. The future of nostalgia. Basic Books 2001.

Ampelmann har förvandlats från en pedagogisk kommunistisk symbol till massproducerad kapitalistisk kitsch

The Ace of Spies; Sidney Reilly och den misslyckade kuppen 1918

2012/03/15 § Lämna en kommentar

Under sommaren 1918 stod den nyetablerade Sovjetstaten på randen till undergång. De ”vitas” kontrarevolutionära trupper hade tillsammans med arméer från Storbritannien, Tyskland, Turkiet, Tjeckoslovakien och Japan sett till att området som Lenin och hans hejdukar kontrollerade sammanföll på ett ungefär med det diminutiva Moskvarikets gränser under 1500-talet. De antirevolutinära krafter som sökte omkullkasta kommunismens vagga härjade dock inte enbart i provinserna utan var också närvarande på hemmaplan; ett stenkast från själva Kreml för att vara mer exakt.

I en luxulöst inredd lägenhet i centrala Moskva satt nämligen den brittisktlejda mästerspionen Sidney Reilly (1873-1925) och planerade för den förhatliga Sovjetkommunismens stundande undergång. Sidney Reilly hette egentligen Sigmund Rosenblum och var en ukrainskfödd jude som värvats av den brittiska underrättelsetjänsten år 1899. Reilly hade långt innan sin ankomst till Sovjetunionen förärats ett rykte som mästerspion och blev populärt kallad ”The Ace of Spies” (det påstås bland annat att Ian Flemming löst broderat sin fiktiva hjälte James Bond efter Sidney Reilly).

Sidney Reilly hade blivit skickad till Moskva med uppdraget att mörda Lenin, men lät sina överordnande veta att ett sådant tilltag med största säkerheten skulle skapa oönskade revolutionära martyrer. Istället utarbetade den teatraliskt lagda och gravt narcissistiska superagenten en långt mer raffinerad plan som chockade den unga Sovjetstaten när den väl avslöjades. Reilly ämnade nämligen inte mörda revolutionens ledargarnityr utan istället tillfångata dess protagonister, och därefter låta Lenin, Trotskij och andra ledande bolsjeviker paradera utan byxor på Moskvas gator till allmän acklamation. Ett sådant scenario skulle oavkortat återställa den förrevolutionära ordningen i landet och göra att Ryssland återinträdde i första världskriget på de allierades sida, trodde Reilly.

Sidney Reillys elaborerade plan gick ut på att med det fruktade röda lettiska gardet (красные латышские стрелки) i ryggen tillfångata den bolsjevikiska regeringen när denna sammanträdde på Bolshoiteatern i Moskva i början av september 1918. Genom sin älskarinna Elizaveta Otten hade Reilly  lyckats domptera diverse ballerinor med kontakter i Kreml och det röda lettiska gardet. Bara dagar innan kuppen skulle genomföras inleddes emellertid den ”röda terrorn” som syftade till att eliminera bourgeosins kontrarevolutionära verksamheter i Moskva. I en rutinkontroll hos Elizaveta Otten uppdagades komprometterande dokument och tusentals rubel vilket utmynnade i att konspirationen rullades upp.

I sina självförhärligande memoarer berättar Reilly att han efter kuppens misslyckande gick under jorden och fann en fristad bland prostituerade i Moskvas många bordeller, dit Tjekans tentakler inte nådde. Så småningom lyckades mästerspionen iscensätta en äventyrlig flykt till Storbritannien som gick via Finland och Sverige. År 1925 lyckades emellertid den sovjetiska säkerhetstjänsten att medelst raffinerade lögner locka tillbaka Sidney Reilly till Sovjetunionen där han omedelbart greps. Med största sannolikhet avrättades ”The Ace of Spies” senare samma år.

Lurik rekommenderar: Richard B. Spence. Trust no one: The secret world of Sidney Reilly. Feral House 2003. Del av Sidney Reillys förfalskade pass

Kinesisk hjulafton; om rikshans historia

2011/10/02 § Lämna en kommentar

Antagligen är rikshan (rikshaw) det fortskaffningsmedel som vi främst av allt förknippar med orienten i allmänhet, och Kina i synnerhet. Det är inte för inte som i stort sett varje storslagnare metropol i Europa och Nordamerika numera kan ståta med en kår av så kallade ”kulis”, vilka beredvilligt kör välbärgade turister på sina velociped- eller motordrivna rikshas. Emellertid har inte rikshan exporterats från orienten till Europa och Nordamerika, utan förhållandet är tvärtom det omvända.

Sanningen är den att välbemedlade fransmän använde sig av en urtyp för rikshan redan under 1600-talet. Hur rikshan fann sin väg över Stilla havet till Östasien däremot – därom tvista di lärde. Klart är dock att amerikanska missionärer förde med sig och begagnade sig av den logistiska nymodigheten i Japan under sent 1800-tal. Den mest populära historien, om än anakronistisk enligt moderna historiker, förtäljer att en amerikansk baptistpastor, M.B. Bailey, bragde rikshan till Japan år 1888 för att kunna skuffa runt sin gravt invalida hustru på Tokyos gator.

Kort därefter dök rikshan för första gången upp i Kina och fick omgående ett enormt genomslag. Opportunistiska franska kapitalister erhöll eller tilltvingade sig koncession för att arrendera ut rikshas till utsvultna kineserna som i det nya transportmedlet såg en chans till att göra sig en hacka. Succén lät inte vänta på sig. Under 1920-talet beräknades det att Beijings 60 000 kulier varje dag transporterade cirka 500 000 passagerare. Detta i en stad med knappa en miljon invånare.

Att förtjäna sitt levebröd som kuli i mellankrigstidens Kina var dock ingen dans på rosor. I Beijing, där ungefär 20 procent av befolkningen var beroende av inkomsterna rikshorna genererade, låg den genomsnittliga lönen för en kuli på ungefär hälften av existensminimum. Därutöver var kuliernas arbete både slitsamt och förenat med livsfara. I regel kunde en kuli inte stanna mer än fem och ett halvt år i yrket innan överansträngning, hjärtfel och lungsot tog överhanden och avslutade hans vedermödor. Om arbetsrelaterade sjukdomar mot förmodan inte var tillräckligt för att ta kulierna av daga, så gjorde istället det grova våld de dagligen blev utsatta för av myndighetspersonal och allehanda ligister definitivt jobbet.

Överallt på Beijings gator kunde man åse överkörda och söndertrasade rikshas. Vanligt var att en ägare av ett motordrivet fordon krockat med en kuli, misshandlat denne med bambustav och därefter lämnat den olycksalige åt sitt öde. Som om inte detta skulle vara nog så fann utländska dignitärer och europeiska marinsoldater på besök i Kina det oerhört lustfyllt att anordna renodlade kapplöpningar mellan olika kulier. Vanligtvis slutade inte dylika muntrationer förrän en av de båda kontrahenterna kollapsat av utmattning.

Naturligtvis fanns det en gräns för vad de stackars kulierna – det kinesiska samhällets paria – kunde tåla, och med jämna mellanrum reste sig dessa i gemensam kamp för bättre arbetsvillkor och högre löner. Det var dock inte de kinesiska myndigheterna, aristokratin eller utlänningarna man gav sig på. Istället sökte man ramponera allehanda moderna transportmedel, däribland tåg och spårvagnar, då man menade att deras expansion utgjorde orättvis och mördande konkurrens. Få av dessa oorganiserade och inflammerade uppror var dock lyckosamma. När tusentals kulier gav sig ut på gatorna i Beijing 1929 för att välta spårvagnar blev myndigheternas repression fruktansvärd och 210 personer fick sina huvuden avhuggna på offentlig plats.

I och med kommunisternas seger i det långa inbördeskriget (1927-1949) år 1949 eliminerades i princip rikshan från det urbana stadslandskapet över en natt. Mao Zedong och hans protegéer såg med avsmak på kuliernas verksamhet och menade, med all rätt, att denna var en kvarleva från en depraverad feodal tidsålder och därmed överflödig i ett samhälle som aspirerade på att bygga kommunismen.  

Cinema Komunisto; Tito och det jugoslaviska filmimperiet

2011/04/26 § Lämna en kommentar

Av någon outgrundlig anledning har flertalet av världskommunismens fanbärare varit i det närmaste slaviskt besatta av allsköns smörja som spelats upp på bioduken. Såväl Lenin, Stalin, Ceausescu, Mao Zedong och Kim Jong Il utgör kärnan i denna skara av kommunistiska filmfanatiker, men listan kan göras betydligt längre. Stalin för exempel hade en irriterande tendens till att skryta vitt och brett om att han läste minst 500 sidor om dagen och att han förlustade sig med åtminstone fem filmer vid varje veckoslut.

Världskommunismens ledande filmguru var emellertid Jugoslaviens Josip Broz Tito (1943-1980) som inte skydde några medel för att realisera sin vision om Jugoslavien som ”den andra världens” motsvarighet till Amerika och dess suggestiva Hollywoodimperium. I Sverige förefaller det som att vi numera har förträngt den jugoslaviska filmens guldålder under 1960- och 1970-talet då SVT ständigt visade ”progressiva” och socialistiskt klichéartade mästerverk från Titos hemland. Vad som fortfarande nämns med viss nostalgi är den animerade Professor Balthazar och dennas budkap om icke-våld, vilket utgjorde det kommunistiska Jugoslaviens mest framgångsrika tecknade export.

En idiosynkratisk Tito, som under sin levnad glupskt slukade filmer från när och fjärran (han ska ha avnjutit åtminstone 200 biofilmer per år i sin privata biosalong), ansåg emellertid att uppförandet av ett inhemskt filmimperium var av nödvändighet för att tillförsäkra Jugoslavien en plats i solen. Till detta ändamål skapade han filmbolaget Avala vars framgång och inflytande inom kort skulle uppmärksammas vida utanför det kommunistiska Östblocket.

Det var inte bara gräddan av Östeuropas ledande mediemoguler och skådespelare som lockades till Titos imposanta filmimperium, vars ekonomiska muskler saknade en jämlike bland Sovjetunionens satellitstater, utan också dess mera välkända kontrahenter i Amerika. Bland Hollywoodelitens galjonsfigurer som valde att göra karriär i Jugoslavien märks namn som Kirk Douglas, Richard Burton, Orson Welles och Elizabeth Taylor.

Under dryga tre decennier producerade Avala mer än 700 spelfilmer varav 120 stycken var multinationella eller interregionala projekt som involverade skådespelare och regissörer från de socialistiska broderländerna såväl som från det dekadenta Väst. Mest berömd torde vara det storslagna och ytterst påkostade cinematiska nationaleposet the Battle of Neretva från 1969 som bland annat innefattade Orson Welles i den långa listan av huvudrollsinnehavare. Filmen räknas idag som en av de i särklass dyraste som någonsin producerats utanför Hollywood, vilket bland annat kan förklaras med att Tito beordrade flera kontingenter av den Jugoslaviska armén att bidra som statister i iscensättandet av de många dramatiska krigsepisoderna.

Titos död och Jugoslaviens utdragna fragmentiseringsprocess innebar också att det en gång så stjärnspäckade jugoslaviska filmimperiet snabbt vittrade sönder. Idag är Avalas spatiösa salonger i Belgrad nära nog lagda i ruiner och saknar allt som oftast tillgång till både elektricitet och vatten. Filmconnoisseuren Tito hade troligen vänt sig sin grav om han haft vetskap om sakernas tillstånd.

Tito och frugan njuter av en privat filmvisning

Hotell Hilton i kampen mot kommunismen

2011/01/03 § Lämna en kommentar

Den arbetsamme och självgjorda hotellmagnaten Conrad Hilton (1887-1979) lade inte bara grunden till ett av världens mest omtalade affärsimperium utan satte sig också för att ”bygga bort kommunismen från Europa”. Till skillnad från sin herostratiskt ryktbara megära till dotterdotter, Paris Hilton, så var Conrad Hilton en self-made man som startade sin verksamhet med knappa 5000 $ på innerfickan.

Hiltons affärsidé var egentligen lika enkel som den var genial: hans hotell, oberoende av geografisk hemvist, skulle vara utrustade med all tänkbar komfort och elegans. Standardisering var ett nyckelord i denna vision då Hilton insåg att välförkovrade amerikaner önskade bli försäkrade om att de kunde åtnjuta all den lyx och flärd de ursprungliga Hiltonhotellen erbjöd oberoende av vart de vände sig i världen.

Hotellimperiets expansion över Atlanten som påbörjades i slutet på 1940-talet hade, enligt Conrad Hilton själv, politiska snarare än ekonomiska motiv. Den glödande anti-kommunisten och ärkekonservativa republikanen Hilton var nämligen övertygad om att kommunismens utbredning bara kunde hejdas om man lyckades övertyga gemene man om ”the American way´s” överlägsenhet. De första europeiska Hiltonhotellen placerades därför strategiskt i de länder som föreföll vara mest känsliga för kommunistiska lockelsetoner. Således invigdes ”Castellana Hilton” i Madrid 1948, och därpå följde i raskt takt Rom, Aten och Istanbul.        

Idén om de fashionabla hotellen som den amerikanska civilisationens sista utpost var i själva verket inte alls så verklighetsfrånvänd och högtravande som det kanske låter. Oberoende av var hotellen var belägna flockades gräddan av celebriteter och inhemska såväl som internationella eliter. Hiltons hotell, som ofta uppfattades som en överflödets och flärdens fyrbåkar i det cementgrå stadslandskapet, fungerade därför som gigantiska reklampelare för alla de suggestiva lockelser som Hollywood kommit att symbolisera under föregående decennier.

Conrad Hilton hade det gemensamt med sin utsvävande dotterdotter att han uppskattade insupandet av all den lyx och glamour som tillkommer de ofattbart rika, och hans nuna kunde ständigt beskådas i skvallerpressen. Mest omtalat var hans korta äktenskap (1942-1947) med den ungerska teaterdivan Zsa Zsa Gabor. Gabor var vid tiden den tygellösa glamourens okrönta drottning och van vid att strö pengar omkring sig. Under äktenskapet lät hon fullkomligen duscha Hiltons familjemedlemmar med dyrbara gåvor; pengarna tog hon givetvis från makens konto. Resultatet av det allt annat än lyckliga äktenskapet blev en dotter som, om man får tro Zsa Zsa Gabor, aldrig skulle kommit till världen om det inte varit för att maken Conrad våldtagit henne.           

Lurik rekommenderar:  Stephen Gundle. Glamour: A history. Oxford University Press 2008.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade kommunismLuriks Anakronismer.