Röd terror: De rödhårigas hårribla stigmatisering under Antiken och Medeltiden

2014/05/22 § 1 kommentar

Ett av historiens äldsta mobboffer är troligtvis de rödhåriga. Dessa ”gingers” har sedan antiken fram till våra dagar fått stå ut med det ena tillmälet efter det andra, vilket man självfallet har tröttnat på. Idag har alla rödhåriga en egen dag och den egna intresseorganisationen vill jämställa trakasserier av rödhåriga med etnisk diskriminering eller i vart fall hatbrott vilket man än så länge inte har fått gehör för hos lagstiftarna.

Redan de gamla grekerna, som man brukar säga, hade ett horn i sidan till rödhåriga. Aristoteles själv lär ha yttrat någonting i stil med ”de rödhåriga har dålig karaktär”. Troligtvis hade man ärvt denna uppfattning om rödhåriga från Egypten där den mindre populära guden Seth ansågs ha rött hår. Romarna tog som bekant över mycket av den grekiska kulturen och det gällde även deras aversion mot rödhåriga, i vart fall efter det att romarna hade blivit bekanta med germanernas och gallernas yxor. Dessa utgjorde något av ett existentiellt hot mot det romerska imperiet och att rött hår var mer vanligt förekommande hos dem uppmärksammades naturligtvis och därigenom blev denna eldiga hårfärg något av en symbol för barbari. Livius får illustrera detta han skrev:

”Their tall stature, their long red hair, their huge shields, their extraordinarily long swords; still more, their songs as they enter into battle, their war dances, and the horrible clash of arms as they shake their shields in the way their fathers did before them.”

Under medeltiden eskalerade mobbningen av människor med eldfängt hår och om man under antiken mest hade betraktat rödhåriga med en slags fascination för det exotiska och okända utvecklades synen på dem på ett högst otrevligt vis. Judarna var medeltidens eviga syndabockar, oavsett vad för katastrof som skedde kunde denna förklaras på ett av två vis; ”Guds straff” eller det mer behändiga ”judarnas fel”. Orsaken till hatet mot judarna bottnade i att det var de som ansågs ha mördat Jesus Kristus och den mest hatade juden av alla var naturligtvis Judas Iskariot.

Nu hör det till alla rödhårigas olycka att Judas inte sällan avbildades som rödhårig i den tidens konst och på grund av detta låg det nära till hands för medeltidens människor att dra slutsatsen att rödhårighet var ett tecken på judisk börd. Därmed var alla rödhårigas olycka gjord. Under häxprocesserna var risken för en kvinna med rött hår att bli utsatt för försörjelse högre än för andra kvinnor vilket kan härledas till den ökända Malleus Maleficarum, häxhammaren, som hävdar att rött hår var ett kännetecken för en häxa eller varulv.

Så småningom nådde dock en rödhårig kvinna den högsta makten i England, Elisabet I (Tudor) och hon tänkte inte finna sig i att vara avvikande; istället inspirerades kvinnor vid hovet att färga sitt hår i denna mytomspunna färg som plötsligt blev på modet.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

Från gay till gud: Historien om gunstlingen Antinous apotheosis

2013/05/15 § Lämna en kommentar

Man kan utan att överdriva påstå att Antikens människor var i det närmaste besatta av astrologi. Stjärnornas och himlakropparnas rörelser spåddes kunna förebåda eskatologiska och milleniaristiska fenomen och händelser, liksom mindre förändringar i vardagslivet. Av hävd ansågs Egyptens präster vara de största auktoriteterna på området, så även i Romarriket.

De egyptiska prästerna hade förtjänat sitt rykte, inte minst därför att man med genial matematisk precision lyckats koncipiera flera sofistikerade kalendrar; vilka i regel var mycket lika den som idag begagnas i västerlandet. Nu kom det sig emellertid att två av dessa kalendrar, den ”astronomiska” och den ”borgerliga”, sammanföll vart 1460:e år och att år 139 e.Kr. råkade vara just ett sådant år.

För Roms kejsare, Hadrianus (76 e.Kr.-138 e.Kr.), var detta sammanträffande högst olycksbådande och kunde, resonerade han, förebåda en stor katastrof och kanske till och med hans rikes stundande fall. År 130 e.Kr. hade därför Hadrianus och hans unga älskare, den bildsköna grekiskfödda Antinous (111 e.Kr.-130 e.Kr.), rest till Egypten för att överlägga med egyptiska präster som tjänade guden Thoth, vishetens och mätandets gud.

Hadrianus

Hadrianus

Ingen vet med säkerhet vad som avtalades men inom några dagar befanns gunstlingen Antinous drunknad i Nilen. Kejsar Hadrianus ska ha ”gråtit för honom som en kvinna”. Hela händelsen var välregisserad och tänkt som ett mysterium, vilket den är än idag. Med största sannolikhet offrade Hadrianus sin älskade för att avvärja en större eskatologisk katastrof. Till saken hör att de egyptiska legenderna gjorde gällande att guden Osiris dog under liknande omständigheterna.

Inom kort lät Hadrianus deifiera sin forna älskare och utropa honom till den nya Osiris. En kult, sanktionerad av kejsaren själv, växte upp kring Antinous/Osiris och tempel till den nya gudens ära upprättades i rekordfart runt om i det vidsträckta riket. Visserligen blev kulten av Antinous/Osiris kortlivad och överlevde knappt Hadrianus frånfälle, men den kärlekskranke kejsarens offer verkade dock inte ha varit förgäves; Rom överlevde trots allt år 139 e.Kr. utan större skavanker.

Till följd av Hadrianus vinnläggelse om att högtidlighålla sin forna älskares minne är Antinous idealiserade pojkaktiga anlete ett av de mest välbevarade och spridda från Romarrikets långa historia. Antinous är också den enda icke-kejserliga person som någonsin avbildats på romerska mynt.

En av många bevarade statyer föreställande den bildsköna Antinous/Osiris.

En av många bevarade statyer föreställande den bildsköna Antinous/Osiris.

Trona på minnen av fornstor rock: Jakten på den skotska Ödesstenen

2013/01/02 § Lämna en kommentar

Från tidig medeltid var det tradition att de skotska kungarna kröntes på slottet i Scone ute vid kusten norr om Edinburgh. Anledningen till detta var enkel: I Scone förvarades en mytomspunnen grå sandsten, uppskattningsvis vägandes 152 kg, som utgjorde en sorts skotsk ekvivalent till Mora stenar och hade en legendomsusad historia.

Denna sten, populärt kallad The stone of destiny (Ödesstenen), ansågs vara samma sten som Bibelns Jakob lutade sitt trötta huvud mot i öknen, då han som bekant drömde om en stege som förde honom upp i himmelen. Hur stenen sedermera fann sin väg från Sinais öknar till de skotska högländerna har dock ingen någonsin lyckats förklara.

Skottlands historiska antagonist, England, lyckades dock lägga rabarber på den berömda stenen år 1296 då Skottlands baneman, Englands konung Edvard I (1239-1307) Longshanks (ihågkommen av alla som kan sin Braveheart), i Skottland refererad till som ”The hammer of the Scots”, förödde Skottland. Edvard I lät tillverka kröningsstolen i Westminster Abbey med plats för den skotska Ödesstenen under sätet. Skotska patrioter har alltsedan dess påstått att Ödesstenen tydligt suckar och stönar varje gång en engelsk usurpator till konung eller drottning parkerar sin ända på den brittiska tronen. Enligt råbarkade skotska nationalister har Ödesstenen suckat och stönat alltsedan den bortrövades år 1296 och vill inte sluta göra så innan den skotska monarkin har återupprättats och Skottland återvunnit sin självständighet.

Edvard I Longshanks.

Edvard I Longshanks.

Huruvida det var den äkta Ödesstenen som Edvard I fick med sig som krigsbyte till England har dock varit omtvistat bland brittiska historiker. Kanske spelade skottarna engelsmännen ett spratt. England erbjöd sig nämligen att vid flera tillfällen återgälda stenen under början av 1300-talet men skottarna föreföll ointresserade.

Ödesstenen förblev i vilket fall som helst tryggt placerad under tronen i Westminster Abbey fram till år 1950 då ett anhang av nationalistiskt anstrukna skotska studenter, mot alla odds, lyckades stjäla stenen. Tillslaget utmynnade i att England, för första gången på cirka 400 år, lät stänga sina gränser mot Skottland i syfte att återvinna den omtvistade kröningsattiraljen. Under äventyrliga omständigheter lyckades emellertid de heroiska studenterna faktiskt återbörda stenen till Skottland där den gömdes i en kyrka.

Efter många om och men fick slutligen den brittiska polisen nys om sakernas tillstånd och beslagtog återigen stenen som återfick sin traditionella plats under tronen i Westminster Abbey. Också denna gång ryktas det emellertid om att de skotska studenterna narrade den brittiska polisen, placerade en kopia i kyrkan och att den egentliga Ödesstenen ligger begravd på botten av en skotsk insjö (i väntan på den skotska monarkins restaurering).

"Ödesstenen - The Stone of Destiny".

”Ödesstenen – The Stone of Destiny”.

Återbördandet av Ödesstenen kom dock i grevens tid då den unga drottningen Elisabet II (1926 – ) installerades på tronen i Westminster Abbey år 1953; en brittisk kröning utan Ödesstenen hade varit otänkbar.

Skottarna skulle kanske trots allt få sista ordet. Som svar på det tilltagande skotska missnöjet med det brittiska konstitutionella systemet godkände den brittiska regeringen år 1996 att den skotska Ödesstenen återbördades till Skottland, under förutsättning att den överlämnades till England vid händelse av en ny kröning. Den legendariska och politiskt omtvistade stenen finns nu att beskåda i Edinburgh Castle för den som är intresserad.

Lurik rekommenderar: Richard Hermann. Maria Stuart: Drottning utan krona. Forum (1988) 1992.

Tronen i Westminster Abbey med Ödesstenen under sätet.

Tronen i Westminster Abbey med Ödesstenen under sätet.

Från regional stormakt till lilleputtnation: Francisco Solano Lópes och Trippelalliansens krig

2012/12/13 § Lämna en kommentar

År 1863 efterträdde den unge och äregirige Francisco Solano Lópes (1827-1870) sin far som Paraguays (andra) president. Lópes stora mission var att utveckla Paraguay till en stormakt stödd på en modern armé, och i dessa strävanden var han initialt också framgångsrik. Lópes, som var utbildad i Europa, hade som sin stora idol Frankrikes kejsare Napoleon III, vilken inom kort också skulle göra avtryck i det paraguyanska samhället. Inte nog med att Lópes munderade sin armé i exakta replikor av den napoleanska krigsmaktens uniformer, han lät också tillverka en exakt kopia av Napoleon I:s krona och skaffade sig därutöver en tvättäkta fransk mätress.

Denna Sydamerikas bäst disciplinerade och militärt utrustade armé skulle inom kort ställas på prov då Lópes hade siktet inställt på att, i äkta napoleanskt manér, lägga grannstaterna under sina fötter. Under denna tid pågick nämligen ett osedvanligt blodigt inbördeskrig i det nära angränsande Uruguay där Paraguay ivrigt stödde den ena sidan och Brasilien den andra. När Lópes uruguayanska käpphäst föreföll att förlora striden år 1864 såg den maktlystne presidenten ingen annan utväg än att invadera landet.

Francisco Solano Lópes

Francisco Solano Lópes

Nu råkade det sig inte bättre än att Argentina geografiskt låg i vägen för Lópes expansionsplaner vilket föranledde den paraguyanska presidenten att i ett ultimatum till Argentina kräva fri lejd för den paraguyanska armén. Till Lópes vrede vägrade dock Argentina styvnackat att hörsamma hans begäran. Följden blev att Lópes i ett vredesutbrott förklarade Argentina krig, vilket i sin tur föranledde den senare kontrahenten att aktivera sin försvarsallians med den traditionella trätobrodern Brasilien. Plötsligt stod Lópes numerärt underlägsna om än välutrustade armé inför en formidabel trippelallians.

Trots motståndarnas överlägsenhet i antal böljade vad som utvecklade sig till ett veritabelt förintelsekrig länge fram och tillbaka. Lópes gjorde dock sitt till för att förvärra situationen. När den ena motgången efterlöste den andra utvecklade den tungsinte presidenten en graverande paranoia som tog sig uttryck i att han såg konspirationer överallt. Från och med 1868 började Lópes att på bestialiskt vis att avrätta högt uppsatta präster och politiker – däribland sina egna släktingar – till höger och vänster. Värst var kanske att han lät prygla sin 70-åriga moder efter att denna förtäljt honom att han i själva verket var en bastard. Efter att den seglivade paraguyanska armén nära nog förintats tog Lópes sig själv av daga år 1870.

Priset Paraguay fick betala för vad som gått till historien som ”Trippelalliansens krig” var ekonomiskt, socialt och inte minst demografiskt ofattbart. I krigets efterdyningar hade det blomstrande Paraguay förvandlats till en utfattig lilleputtstat om 220 000 invånare. Di lärde tvistar fortfarande om Paraguays befolkningsstorlek vid krigets utbrott år 1865 – inga säkra uppgifter finns att inhämta. Amerikanska historiker pekar på att Paraguays befolkningsmängd före kriget uppgick till ca 450 000 invånare, andra källor ger dock vid handen att siffran i själva verket ska ha varit 1 300 000. Etter värre för Paraguays framtid var det statistiskt säkerhetsställda faktum att endast 28 000 av de 220 000 överlevarna var män. Det skulle således ta lång tid för Paraguay att i demografiskt mening betala för Lópes misstag.

Pendeln har dock svängt. I våra dagars Paraguay hyllas Francisco Solano Lópes i regel som en nationalhjälte vars gloria bygger på myten om den lilla oskyldiga nationalstatens kamp mot överlägsna kapitalistiska krafter. Den 1:a mars firar därför paraguayanerna ”Dia de los Heroes” (hjältarnas dag) till minne av Lópes osjälviska värv.

Samtida skildring av slaget vid Tuyutí år 1866 där Trippelalliansen nära nog förintade Paraguays armé. Slaget är det i särklass blodigaste i Sydamerikas historia.

Samtida skildring av slaget vid Tuyutí år 1866 där Trippelalliansen nära nog förintade Paraguays armé. Slaget är det i särklass blodigaste i Sydamerikas historia.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade konspirationLuriks Anakronismer.